Politik – Sida 25 – Fanny Åström

Om att ”säga ifrån”.

När en blir tillsagd att en ska ”säga ifrån” när en blir utsatt för skit som kvinna blir jag så less. Detta lilla ”tips” kommer ofta från män, och ibland även från andra kvinnor som känner behovet av att förmedla att en minsann borde säga ifrån om en känner sig besvärad, med en tydlig undertext av att det brukar de minsann göra och det är aldrig något problem för de är så jävla respektingivande. SKÖNT FÖR DEM att vara den typen av person som folk minsann lyssnar på när en säger ifrån.

Som om kvinnoförtryck bara var slumpmässiga misstag och inte följde något mönster eller hade någon koppling till makt.

Jag har ”sagt ifrån” många gånger, grejen är att det ofta inte har önskvärd effekt. Många gånger när jag ”sagt ifrån” så har jag inte blivit lyssnad på. Andra gånger har min vilja visserligen blivit ”respekterad” men med en tydlig underton av att personen bara anpassar sig för att slippa gräla, inte för att den faktiskt bryr sig eller förstår någonting. Eller, det absolut värsta, att någon tycker det är så himla ~*intressant*~ att någon har blivit kränkt av deras agerande att de ska dra igång en lång lång diskussion om hur och varför. Givetvis ”respekterar” de ens känslor, men de gör det ändå väldigt väldigt tydligt att det absolut inte är någon självklarhet att de ska ta hänsyn till någon hysterisk kvinna. Detta är jobbigt att hantera, för om en inte går mannen till mötes så kommer han att uppfatta en som otrevlig och därmed tycka sig ha rätt att inte respektera en.

I många situationer är det ju också så att det helt enkelt inte går, en saknar resurserna för att göra något slags motstånd. Kanske är en materiellt beroende av en person, kanske är en fysiskt hotad av personen och så vidare. Att ”säga ifrån” kan i vissa situationer innebära livsfara. Detta är kvinnor i regel medvetna om, även om det inte är uttalat. Men kvinnor vet att en inte kan stå upp för sig själv hur som helst, i alla situationer.

Poängen med feminism är ju att göra motstånd, men det bygger på insikten om att motstånd kräver mer än att bara ”säga ifrån”. Motstånd kräver teori och kollektiva strategier. Vi vill göra motstånd, men det måste vara effektivt. Det ska inte vara slag efter slag i luften.

Om att begära kvinnor.

Twittrade lite kort om att begära kvinnor:

Gillar verkligen att kunna tycka en kvinna är attraktiv och begära själv istället för att konstatera att hon uppfyller patriarkala ideal. Innan tyckte jag kvinnor var vackrare för att skönhet alltid porträtteras med kvinnor, nu för att jag känner eget begär till dem. Märker också hur jag ser helt andra saker i kvinnor nu än tidigare. Värderar helt andra egenskaper som attraktiva.
Tycker det är oerhört attraktivt med kvinnor som är passionerade inför sina intressen och människor omkring dem. Tycker det är attraktivt med kvinnor med intellektuell skärpa. Och framförallt är det attraktivt med kvinnor som är kvinnosolidariska och kvinnotillvända.

En sådan där grej som jag hört många gånger från kvinnor som främst eller uteslutande har relationer med män, och även sagt själv under perioder då jag hade det, är att kvinnor ”egentligen” är vackrare. Just utsagan att kvinnor är vackrare ”egentligen” är så lustig kan jag tycka, vad är det egentligen som menas? Om nu kvinnor ”egentligen” är vackrare borde de väl vara mer naturliga objekt för åtrå, så hur kommer det sig att kvinnor som säger såhär inte åtrår kvinnor?

Jag har också flera gånger hört utsagan att fler kvinnor blir lesbiska eller bisexuella eftersom kvinnokroppen objektifieras alltmer. Jag vet inte varifrån människor får denna idé, eller om det ens är sant att fler kvinnor älskar kvinnor nu än ”tidigare”, men jag har i alla fall hört tesen drivas flera gånger, även från feministiskt håll utan något större underlag. En kan ju fråga sig varför detta lyfts fram som en förklaring snarare än till exempel att fler kvinnor har ekonomiska möjligheter att leva utan män och större socialt och juridiskt utrymme att bli erkända som par.

Det finns många problem med den här utsagan. För det första bygger den på idén att kvinnors begär till varandra är beroende av manssamhällets kommersiella framställning av kvinnor. Det är ett slags nedvärderande av kvinnors inbördes relationer, och sätter dem i relation till patriarkala kvinnoideal först och främst. Det bygger på idén att kvinnors begär till kvinnor skulle följa samma mönster som mäns begär till kvinnor, det vill säga att jag begär samma sak i min partner som en man skulle ha begärt i henne. Detta tror jag inte är sant. Eftersom heterorelationer är konstruerade kring olikhet så är begäret inte utformat på samma sätt som i samkönade relationer. Det en begär i en olikkönad relation är framförallt att kunna komplettera varandra i sin olikhet, och kanske i viss mån att överbrygga den.

För mig är det uppenbart att det inte är samma slags begär jag känner nu som innan fick mig att tänka att kvinnor var vackrare. När jag tänkte att kvinnor var vackrare såg jag dem utifrån patriarkala ideal, som konkurrenter snarare än föremål för min egen åtrå. Jag ville vara dem inte vara med dem. Denna känsla av konkurrens och avund är väsensskild från känslan av begär och gemenskap som jag känner nu. Nu handlar det inte längre om att ”kvinnor är vackrare” utan om att kvinnor är det enda alternativet.

Framförallt så begär jag inte den typen av kvinnoideal som framställs som eftersträvansvärda i patriarkatet. När jag ser en kvinna som är tillfixad för att tillfredsställa en manlig blick känner jag absolut ingenting. Det är inte den typen av kvinnlighet jag dras till. Snarare dras jag till människor som jag kan se som mina jämlikar, som hela människor som jag kan möta både intellektuellt, politiskt och begärsmässigt. Den i patriarkatet accepterade kvinnligheten lever inte upp till detta.

Om det som håller en kvar i destruktiva relationer.

Jag tänker på att lämna destruktiva relationer och hur svårt det kan vara. När jag ser tillbaks på mina relationer så kan jag ibland tänka att det är så konstigt att jag inte lämnade dem tidigare. Det var ju verkligen dåligt, och det visste jag ju redan då. Ändå var det som att det inte gick. Trots att jag försökte så lyckades jag inte, för jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv.

Jag tror att det har varit två olika mekanismer som har varit avgörande för mig. Den första är att jag i relationer med män har börjat definiera mig i relation till dem. Jag tänker att detta beror på att jag som kvinna anses vara primärt till för att tillfredsställa andra, främst män. Detta gör att när en relation inleds så blir det väldigt svårt att göra motstånd. Män förväntar sig också ofta att en ska göra just detta, och det blir helt enkelt enkelt att falla in i de rollerna. Det är skönt att slippa ta ansvar för att fylla sitt eget liv med mening och istället fokusera på en annan person. Detta kan såklart ske i relationer med kvinnor också, men jag tror inte att kvinnor generellt har samma idé om att det är okej att andra underkastar sig dem. Kvinnor uppfattar det i regel som mer obekvämt med underkastelse, eftersom det får dem att känna att de har en skuld till personen som underkastar sig. Detta till skillnad från män som utgår från att de har en slags rätt till kvinnor och således ser det ojämna utbytet som legitimt.

Detta gör att en tappar bort sig själv. Jag har ofta känt att jag liksom har avvecklat min personlighet i relationer med män. Även då jag till exempel umgås med vänner eller ägnar mig åt mina intressen så förstår jag detta i relation till honom och vår relation, snarare än i relation till mig själv. Allt det jag innan ägnade mig åt för min egen skulle blir ett tidsfördriv eller en strategi för att hantera vår relation. Om jag ritar så är det för att det är viktigt att vara självständigt och odla sina egna intressen så att en kan ge mannen lite egentid i relationen. Om jag umgås med kvinnliga vänner så är det för att få stöd i vår relation, för att inte framstå som alltför klängig eller för att påvisa min självständighet i relation till honom.

Den andra mekanismen är rädslan för att kasta bort sig tid och/eller sitt engagemang. Detta blir ofta svårare ju värre en relation har varit. Ju mer skadad och utsugen en har blivit desto mer ökar begäret att få någonting tillbaka. Det är liksom så uppenbart orätt, så jävla orättvist, att han bara har tagit och tagit. Det borde inte vara lagligt!!! Det känns som att den enda utvägen är att stanna kvar och kräva upprättelse, trots att en egentligen vet att en aldrig kommer kunna få den. Men vad ska en annars göra? Det är som att det är det enda en kan göra, eftersom hela ens värld definieras i relation till honom.

Hur ska en göra då? Jag har tyvärr ingen aning. Det enda som har fungerat för mig är att vara så jävla jobbig att ha att göra med att jag till slut blir dumpad oavsett vad jag vill. Jag tänker att detta har varit ett sätt för mig att göra motstånd. Det har varit ett sätt för mig att kämpa mig ur situationer som varit ohållbara genom att göra dem ohållbara även för min partner.

Närhet.

Jag tänker på villkoren för närhet inom ramarna för heterosexualitet. Jag har skrivit såhär om tillit i relationer med män innan:

Grejen är att en som kvinna alltid ska ge sig till mannen. Mannen vill att en ska lita på honom, om en inte gör det blir han förnärmad, men han är inte beredd att anstränga sig för att det ska finnas någon grund för tillit. Han vill att en ska investera i relationen först och sedan ska en helt enkelt hoppas på att han gör sin del av arbetet, något som tyvärr sällan sker. En ska gå in i relationen med hela känslolivet uppfläkt, låta honom tränga in i ens känslor och i ens tankar, och bara hoppas på att det går bra. Om hon inte vågar lita på honom är det hennes eget fel att hon går miste om det ena och det andra.

Jag tänker på hur svårt det är att släppa in andra människor och hur mycket det kräver i form av tid och engagemang. Det kräver att partnern inte hetsar fram någonting men samtidigt visar intresse, ställer frågor och är kapabel att ta emot saker. Helt enkelt att lära känna en människa förutsättningslöst.

Jag tänker att jag själv varit bidragande i att hetsa fram närhet på det här sättet i relationer med män helt enkelt för att det inte funnits några alternativ. Att utveckla någon slags djupare intimitet över tid har inte vara tillgängligt, utan det har handlat om att skapa en slags artificiell närhet som snarare varit ett ömsesidigt beroende och byggt på lögner och falska förhoppningar. När denna väl är initierad är det svårt att skapa närhet på andra premisser.

Jag tänker också på detta i relation till sex. Hur jag ibland kunna tycka att det är skönt när män inte bryr sig så mycket om ens gränser för att det ska bli ”överstökat”. Att det varit enklare för mig än att försöka skapa någon slags verklig närhet. Det är enklare att bara vara alienerad från första början än att gå in i en situation med förhoppningen om att det ska kunna leda till något som det sedan inte gör.

Att berätta för män om ens gränser och hur en vill att sex ska äga rum är ofta ett sisyfosarbete. De är helt enkelt inte särskilt intresserade. Bättre då att låta dem köra på som vanligt istället för att lämna ut sig för att ändå bara bli överkörd. Likadant med intimitet i största allmänhet, att förvänta sig att en man ska visa så mycket hänsyn som det krävs för att komma nära varandra är i regel bara naivt, bättre då att skapa detta artificiella.

Målet är att vi inte ska prata om förtrycket.

Tänker på det här med att som kvinna prata om sin situation, speciellt om sina relationer då det är någonting jag själv har mycket erfarenhet av.

När en som kvinna delar med sig av tankar och insikter om hur ens relationer med män får en att känna så är det många som responderar på detta med att bli upprörda och mena på att en ju borde lämna om en är så missnöjd. Alternativen som presenteras är att lämna situationen eller hålla käften om problemen i den.

Jag tänker på detta som Lady Dahmer skrev angående sex i relationer:

Det handlar om vanliga relationer med vanliga män för det mesta. Där relationen i övrigt kanske är helt fantastisk och trivsam och givande, där mannen man valt att leva med verkligen är kompatibel på alla andra nivåer, där barn kanske är inblandade, där känslor och kärlek och annat gör hela situationen med komplex och där kvinnorna ofta ofta curlar mannen. Och där många män håller för öron och ögon lite lalalalala och intalar sig själv att det är ömsesidigt.

För det första: en kan se att saker kan vara både bra och dåliga. Många kvinnor lever nog i heterorelationer de är relativt nöjda med, det innebär inte att det inte finns problem kopplade till könsmakt som kan vara viktiga att prata om. En kan ju se hur ens situation är styrd av samhället och att patriarkala strukturer skapar svårigheter. Grejen är ju just den att vi inte kan välja våra liv. Givetvis kan en vara relativt nöjd i sin situation och samtidigt se hur den skulle kunna vara bättre.

Vidare: om det nu skulle vara så att en faktiskt vill lämna en relation så är detta en process som tar tid. Det är ingenting en kan göra i en handvändning. Att börja formulera de problem en ser är det första steget för många. Med detta inte sagt att det alltid leder till uppbrott att de problem i sin relation, vissa lyckas såklart jobba med dem istället, men det är dumt att tro att den som är missnöjd skulle kunna lämna sin situation omedelbart.

Om en tycker att det är viktigt att kvinnor inte lever i relationer de är missnöjda med så borde en snarare jobba med att försöka stötta dem att ta sig ur dem istället för att ifrågasätta dem när de pratar om det. Att få höra att en minsann borde lämna så fort en öppnar käften är knappast stärkande, utan bara skammande. Det en behöver i ett sådant läge är inte någon instruktion utan stöd i den situation en är i.

Kärnan i detta är nog egentligen att vi inte får prata om problemen i våra relationer. Om någon som är i relationer med män gör det så är det dubbelmoral, om någon som inte har några relationer med män gör det så är det inte deras sak att prata om och moraliserande mot kvinnor som har relationer med män. De enda som möjligtvis har legitimitet att prata om det är kvinnor som har relationer med ”bra” män och som ställer dem i kontrast till de tidigare ”dåliga” männen de haft relationer med. Detta är accepterat av den enkla anledningen att det upprätthåller idén om att det bara är enskilda dåliga män som beter sig illa i relationer.

Om det vore så att en kunde välja att leva postpatriarkalt så hade en väl gjort det istället för att hålla på med feministisk kamp. Det är ju just därför vi måste kämpa, för att vi i detta samhälle inte kan välja.

En brytpunkt.

Liksom många andra lesbiska så känner jag ibland internaliserad homofobi. Då brukar jag tänka på en grej jag var med om när jag och ett ex till mig hade gjort slut och vi skulle fixa någon grej tillsammans. Detta var alltså typ två veckor efter uppbrottet och jag var verkligen en liten hög av mänskligt avskräde. Jag var så emotionellt förstörd att jag inte orkade ett skit. Jag ville verkligen ingenting hellre än att han skulle ta mig tillbaks, för jag var så oerhört djupt inne i det emotionella beroendet.

Nå. I alla fall så åkte vi buss tillsammans och på bussen så stötte vi på ett par bekanta, bland annat ett heteropar. De såg verkligen ut att hata varandra djupt. De såg ut att ha det så fruktansvärt jävla tråkigt med varandra. Och jag tänkte på att det var så jag och mina partners ofta framstod, och att många andra heteropar ofta framstår precis så. Det är antagonistiskt, passionslöst och alienerande just för att relationerna bygger på över- och underordning och beroende snarare än ömsesidig respekt och gemenskap.

Känslan jag kände när jag såg dem var en blandning av lättnad och sorg. Lättnad för att jag trots allt inte var ihop med en människa jag hatade, sorg för att jag trots detta kände längtan tillbaka in i den fångenskapen. Sorg för att jag trots att jag kunde se heterosexualitetens fasor så glasklart ändå inte kunde bli fri från mitt emotionella beroende av män, och mer specifikt av den man jag precis hade lämnat en relation med.

Detta är en händelse jag tänker tillbaka på ofta när jag känner att jag inte orkar. För trots att det är jobbigt att ha relationer som inte är samhälleligt accepterade så är det en sådan jävla lättnad att inte befinna sig i heterotristessen längre. Det är en sådan lättnad att inte behöva vara fast i den där skiten, dessa relationer som jag plågade mig själv i trots att de långsamt sög ut mig, trots att jag var oerhört olycklig i dem.

Denna period av mitt liv var en period av djup sorg och smärta. Jag vill aldrig vara där igen, men samtidigt såg jag inga utvägar. Jag både skydde det som pesten och längtade till det. Såhär i efterhand kan jag konstatera att det var värt det. Jag insåg verkligen vad det är som är viktigt för mig i relationer, och att jag aldrig mer vill vara fast i den där skiten. Jag blev tvungen att hitta nya vägar, nya sätt att leva och bygga relationer. Det var verkligen en brytpunkt i mitt liv.

Har någon här någon liknande erfarenhet? Det behöver inte vara relaterat till specifikt lesbiskhet, men frigörelse från mäns dominans.

Hbtq-rättigheter ska vara tillgängliga för alla.

Läste om Aderonke Apata som utvisas från Storbritannien för att hon inte är tillräckligt lesbisk. Detta motiveras alltså med att hon tidigare har haft en relation med en man. Hennes kvinnliga partner har redan blivit mördad i hemlandet och själv är hon hotad till livet, men ändå ska hon skickas tillbaka dit.

Their barrister argued that Aderonke can’t be considered a lesbian because she has children and has previously been in heterosexual relationships. He said that she has “indulged in same-sex activity”, and that “You can’t be a heterosexual one day and a lesbian the next.”

Jag tänker att för den som är hotad till livet på grund av homofoba motiv så spela det föga roll om en är lesbisk ”på riktigt” eller inte, lika lite som det spelar roll för de som hotar henne till livet. De bryr sig uppenbarligen inte om huruvida hon tidigare haft en relation med en man, det som motiverar deras hat är ju att hon nu har haft en relation med en kvinna.

Rättigheter för homosexuella borde skydda alla människor som utstår förföljelser på grund av homofoba motiv, oavsett om de ”är” homosexuella eller inte. Det är ju fortfarande individer som hatas och hotas på grund av sina handlingar eller vad folk antar om deras handlingar och vad detta anses innebära i samhället de lever i. Det är inte någon ”identitet” en hatar för, en hatas för ens liv och människors antaganden om det.

För att homosexuella ska tillmätas rättigheter så måste de ”bevisa” att de är homosexuella. Det räcker inte med att en uppenbarligen är hotad till livet på grund av homofobi, detta hot måste även stämma överens med någon slags inre sexualitet som en förväntas bära runt på. Ungefär som om de som hotar henne brydde sig om det.

En progressiv hbtq-politik borde inte handla om att vara född på ett visst sätt, utan om att alla människor ska ha rätt att leva och älska fritt. Hbtq-rättigheter ska vara tillgängliga för alla, inte bara för de som är ”born this way” eller inte anses ha något annat alternativ.

Män som vill bli behandlade som om vi levde i ett postpatriarkalt samhälle.

Det finns så kallade feministiska män som blir kränkta av kvinnoseparatism eftersom de upplever det som att det blir ”straffade” för saker de inte har gjort och som de kanske till och med tar avstånd från. De är faktiskt snälla män! Ska de verkligen behöva lida av det som dumma män har gjort?

Det är alltså ungefär så som det är för mig att leva som kvinna i ett patriarkat. Dagligen blir jag ”straffad” för att jag är kvinna, någonting jag inte kan rå för. Jag kan inte välja att inte bli det, det enda jag kan göra är att kämpa för att nå det postpatriarkala samhället.

Lika lite som jag som kvinna kan ändra mitt beteende för att sluta vara förtryckt som kvinna kan en man i patriarkatet ändra sitt beteende för att komma ur sin position som man. Att vara man i ett patriarkat handlar inte om att ”utöva maskulinitet”, utan att ha en samhällelig position som innebär att en får makt över kvinnor.

När män kräver att kvinnor ska behandla dem som om de inte hade något med patriarkatet att göra så kräver de ett privilegium som ingen kvinna någonsin skulle kunna drömma om att få. De kräver att bli behandlade som om vi levde i ett postpatriarkalt samhälle, som om deras kön inte innebar makt och privilegier bara för att de själva känner sig ”obekväma” med det.

Ja, patriarkatet är obekvämt, speciellt för oss som blir förtryckta i det. Att män har mage att bli så oerhört gnälliga över att de straffas för att vi lever i ett patriarkat är patetiskt. De får väl delta i kampen som alla andra, utan att kräva att bli behandlade som om vi levde i ett postpatriarkalt samhälle.

Att måla ut lesbiska som privilegierade är patriarkalt.

En grej en skulle kunna kalla problematisk i den senaste tidens samtal kring sexualitet är hur många gärna framställer det som att lesbiska personer är privilegierade, närmare bestämt vita medelklassciskvinnor. Detta har såklart varit tacksamt då jag har stått som föremål för mycket av debatten, och alla dessa saker kan sägas stämma in på mig.

Att kvinnor som kämpar för frigörelse skulle vara en privilegierad grupp är en seglivad patriarkal myt. Det finns en idé om feministen som borgerlig och navelskådandende, till skillnad från verklighetens folk-kvinnor som minsann har riktiga problem att sköta. Kvinnor som under inga omständigheter skulle ha tid att fundera på sina begär, frigörelse eller kamp. Detta är en bild som målats upp under lång tid för att motarbeta kvinnor som kämpar emot mäns makt i deras liv.

Givetvis är det så att vi alla har olika utrymmen för att välja våra liv. På detta sätt kan det vara ett privilegium att vara lesbisk, eller i alla fall att leva i lesbiska relationer, men det är absolut inte så att lesbiska kvinnor är en strukturellt privilegierad grupp. När en säger så döljer en den aspekt av kamp som finns i att som kvinna leva för och genom andra kvinnor. Att göra detta är på intet sätt accepterat i patriarkatet, det är någonting som aktivt motarbetas.

Vidare; den som menar på att det är ett privilegium att kunna vara lesbisk borde kanske fokusera mer på att möjliggöra det för fler, än att försöka marginalisera lesbiska och utmåla dem som privligierade. Att göra detta är ju knappast något som får fler att kunna leva ett mansfritt liv. För mig är det en självklarhet att påståendet att relationer med män är såväl skadliga som upprätthållande av patriarkatet åtföljs av en praktik som kan få fler att ta sig ur sådana. I mitt fall består denna praktik i att skriva om detta och att odla mina relationer med kvinnor och erbjuda emotionellt stöd till dem. Jag tänker mig att fler strategier än så är möjliga. Hur som helst så är det ju inte en fråga om att moralisera kring enskilda individers relationer utan om att försöka hitta utvägar och kampmetoder.

Om en lägger mycket kraft på att framställa lesbiska kvinnor som privilegierade så kanske det snarare handlar om ett upprätthållande av heteronormen, det är i alla fall precis där det landar. För genom att säga så så osynliggör en alla de kämpar för att kunna leva med de de älskar, alla kvinnor som är långt ifrån privilegierade men fortfarande lever eller strävar efter att leva mansfria liv. Det finns ju gott om kvinnor som inte är det minsta privilegierade som är lesbiska. Kanske är det svårare för vissa av dem att leva ut detta, vilket givetvis är en tragedi som ska uppmärksammas, men inte genom att hävda att lesbiskheten som sådan är privilegierad.

Heterosexualitet är i detta samhälle påbjuden norm, och detta ger såklart heterosexuella fördelar i det offentliga samtalet. Att kalla lesbiska för privilegierade är att göra just detta, att förstärka sin position som heterosexuell.

Nära relationer med män gör kvinnor manssolidariska.

Lite angående de jag skrivit om innan om män i feminismen, men också angående inlägget jag skrev om att femininitet i det formellt jämställda samhället handlar om att framställa sin underordning som naturlig, så tänkte jag på heterorelationer mellan feminister.

Ett problem med heterorelationer är att de gör kvinnor manssolidariska. Eftersom det faller på kvinnans ansvar att upprätthålla bilden av att relationen är bra och jämställd så tenderar hon att försvara sin partner även i feministisk rum. Generellt har kvinnor som är i heterorelationer mycket svårare att prata om män som grupp och problem i heterorelationer. Även om de såklart ofta pratar om sina personliga problem så är det jobbigt för dem att höra att heterorelationer vilar på en ojämställd grund, eller att män förtrycker kvinnor i nära relationer. Mitt problem är inte att folk inte håller med, utan snarare när det slutar i ett reflexmässigt ”miiiin pojkvän är faktiskt feminist” eller ”miiiiiin relation är faktiskt jämställd”. De vill gärna försvara sin partner och nyansera bilden. Jag förstår på ett sätt detta, samtidigt som jag tycker att det är jobbigt när jag själv vill dela med min av erfarenheter och tankar utan att behöva förhålla mig till ett ”inte alla män”. Jag tycker att det är jobbigt att inte kunna teoretisera kring heterosexualitet utan att någon ska ”nyansera bilden” genom att prata om att deras pojkvänner minsann inte är på det viset.

Detta kan komma att bli ett problem, speciellt när partnern själv är feministiskt aktiv. Som feministiskt aktiv ska en såklart vara möjlig att kritisera, och speciellt som man, men ofta tycks kvinnor som har relationer med män ta väldigt illa vid sig när männen de har relationer med kritiseras.

Många kvinnor uppfattar det som att en är osolidarisk mot dem när en kritiserar deras partner. Detta antar jag hänger ihop med att kvinnor i så hög grad definieras i förhållande till sina män. Män brukar inte alls ha samma problem med att andra tycker illa om deras kvinnliga partner, de brukar framförallt inte rusa till deras försvar i tid och otid. När en kvinnas manliga partner kritiseras så faller det på henne att upprätthålla hans heder, vilket sätter henne i en svår position. Jag kan absolut se varför det är jobbigt när ens manlig partner blir kritiserad i feministiska rum, men samtidigt anser jag att det inte är någonting som ska lösas genom att resten tar det försiktigt. Det är inte acceptabelt att låta ens heterorelationer dominera feministiska rum på det viset.

Jag minns när jag själv hade relationer med så kallade feministiska män, att när de blev kritiserade så tenderade jag att ta deras parti eller i alla fall ~*nyansera bilden*~ av situationen. Detta är någonting som skapar obehag när någon vill prata om vad personen ifråga gjort. Det blir ofta tydligt att vissa har ett intresse av att försvara mannen ifråga, och framförallt deras partners brukar ha det. Såhär i efterhand inser jag att det faktum att jag hade en heterorelation som jag kände mig tvungen att försvara gjorde det svårt för mig att ta till mig och diskutera mycket feministisk teoribildning.

Jag tror att det är viktigt att som heterokvinna i feministiska rum fundera lite på vad detta gör med en och hur en ska hantera det. Vad gör det för ens praktiker och teorier att en har nära relationer med män? Jag tänker att en åtminstone kan jobba efter att inte reflexmässigt försvara sin partner när han personligen eller män i allmänhet kritiseras.