Lite angående de jag skrivit om innan om män i feminismen, men också angående inlägget jag skrev om att femininitet i det formellt jämställda samhället handlar om att framställa sin underordning som naturlig, så tänkte jag på heterorelationer mellan feminister.
Ett problem med heterorelationer är att de gör kvinnor manssolidariska. Eftersom det faller på kvinnans ansvar att upprätthålla bilden av att relationen är bra och jämställd så tenderar hon att försvara sin partner även i feministisk rum. Generellt har kvinnor som är i heterorelationer mycket svårare att prata om män som grupp och problem i heterorelationer. Även om de såklart ofta pratar om sina personliga problem så är det jobbigt för dem att höra att heterorelationer vilar på en ojämställd grund, eller att män förtrycker kvinnor i nära relationer. Mitt problem är inte att folk inte håller med, utan snarare när det slutar i ett reflexmässigt ”miiiin pojkvän är faktiskt feminist” eller ”miiiiiin relation är faktiskt jämställd”. De vill gärna försvara sin partner och nyansera bilden. Jag förstår på ett sätt detta, samtidigt som jag tycker att det är jobbigt när jag själv vill dela med min av erfarenheter och tankar utan att behöva förhålla mig till ett ”inte alla män”. Jag tycker att det är jobbigt att inte kunna teoretisera kring heterosexualitet utan att någon ska ”nyansera bilden” genom att prata om att deras pojkvänner minsann inte är på det viset.
Detta kan komma att bli ett problem, speciellt när partnern själv är feministiskt aktiv. Som feministiskt aktiv ska en såklart vara möjlig att kritisera, och speciellt som man, men ofta tycks kvinnor som har relationer med män ta väldigt illa vid sig när männen de har relationer med kritiseras.
Många kvinnor uppfattar det som att en är osolidarisk mot dem när en kritiserar deras partner. Detta antar jag hänger ihop med att kvinnor i så hög grad definieras i förhållande till sina män. Män brukar inte alls ha samma problem med att andra tycker illa om deras kvinnliga partner, de brukar framförallt inte rusa till deras försvar i tid och otid. När en kvinnas manliga partner kritiseras så faller det på henne att upprätthålla hans heder, vilket sätter henne i en svår position. Jag kan absolut se varför det är jobbigt när ens manlig partner blir kritiserad i feministiska rum, men samtidigt anser jag att det inte är någonting som ska lösas genom att resten tar det försiktigt. Det är inte acceptabelt att låta ens heterorelationer dominera feministiska rum på det viset.
Jag minns när jag själv hade relationer med så kallade feministiska män, att när de blev kritiserade så tenderade jag att ta deras parti eller i alla fall ~*nyansera bilden*~ av situationen. Detta är någonting som skapar obehag när någon vill prata om vad personen ifråga gjort. Det blir ofta tydligt att vissa har ett intresse av att försvara mannen ifråga, och framförallt deras partners brukar ha det. Såhär i efterhand inser jag att det faktum att jag hade en heterorelation som jag kände mig tvungen att försvara gjorde det svårt för mig att ta till mig och diskutera mycket feministisk teoribildning.
Jag tror att det är viktigt att som heterokvinna i feministiska rum fundera lite på vad detta gör med en och hur en ska hantera det. Vad gör det för ens praktiker och teorier att en har nära relationer med män? Jag tänker att en åtminstone kan jobba efter att inte reflexmässigt försvara sin partner när han personligen eller män i allmänhet kritiseras.