Politik – Sida 52 – Fanny Åström

Jag vill komma åt människan.

En grej som jag känner att jag vill lägga till angående manshat är detta: jag tror verkligen att det finns en massa fina, smarta män med rimliga åsikter. Alltså verkligen. Men grejen är att detta sitter i mig också. Hur lite dessa män än vill ha makt över mig så har dem det. Inte bara för att de utövar dem utan för att jag har ett visst sätt att se och förstå världen som givetvis också är präglat av patriarkatet. Jag tänker främst på kärleksrelationer med män. Det spelar liksom ingen roll hur bra och fin en kille är, om vi har en kärleksrelation så KOMMER jag att gå in i vissa tankar och vissa mönster. Det är liksom så jag är konstruerad.

Detta är inte menat att vara någon slags ursäkt, för jag anser inte att det finns något jag borde be om ursäkt för, utan jag vill mer peka på hur oerhört svårt det kan vara. Hur medveten jag än är om detta så faller jag in i det när det väl kommer dit, jag kan inte undvika det. Tro mig, jag har verkligen försökt, men det går inte. Och jag orkar inte försöka mer, ja orkar inte vara på helspänn hela jävla tiden. Jag orkar inte vara rädd för att bli sviken och sårad när jag ska ha en relation med en annan människa.

Jag märker hur deras sällskap liksom gör att jag blir kvinna, vilket inte är så konstigt då kvinna i hög grad är något en är i relation till män. Jag gör mig till, blir fnissig, gör mig dummare än jag är, tonar ner det som behöver tonas ner och så vidare. Jag anstränger mig för att leva upp till vissa normer och ideal jag egentligen motsätter mig. Jag för mig på ett visst sätt, jag önskar att jag hade en mer heterosexuell frisyr. Jag vill helt enkelt behaga, ty det är vad jag har lärt mig att jag ska göra som kvinna.

Detta är i grund och botten en stor tragik, en stor sorg som jag bär på. Insikten om att det finns människor som jag kanske skulle kunna ha något utbyte av, men som jag inte kan närma mig eftersom det finns så mycket annat, ett helt jävla patriarkat närmare bestämt, i vägen.

Jag önskar såklart att det inte var såhär, men något jag lärt mig den hårda vägen är att det inte går att leva det postpatriarkala samhället nu. Det spelar ingen roll hur mycket insikter jag har, hur mycket jag ifrågasätter och dekonstruerar. Jag är fortfarande en kvinna i ett patriarkat, jag är skapad efter dessa ideal och i vissa sammanhang är det som att jag tappar bort vad jag egentligen står för. Hur hårt dessa insikter än sitter så är det som att de försvinner i vissa situationer, jag kan inte längre leva efter dem.

Och det är bland annat därför som kampen känns så oerhört angelägen. Jag vill kunna möta män som människor, jag vill kunna ha ett fritt utbyte som inte hindras av maktförhållanden. Jag vill komma åt människan. Idag är detta inte möjligt, hur mycket jag än försöker.

Sex och känslor.

Hur en ser på kopplingen sex-känslor är en sån där grej som folk gärna pratar om. Det verkar finnas en uppdelning mellan de som lätt får känslor för människor de har sex med och de som menar på att de inte får det alls. Av dessa tu så verkar den senare inställningen vara den mest eftersträvansvärda, för då kan en vara en skön person som ligger runt utan att det blir sådär jobbigt och kletigt. Män tycker inte om när det blir för mycket feelings, så det är väldigt praktiskt med en kvinna som inte blandar ihop sex och känslor.

Jag tycker att hela begreppet ”få känslor för” är ganska oklart. Jag får känslor för alla personer jag har samröre med på ett eller annat sätt, och detta tror jag gäller de flesta. En känner alltid någon inför människor en har nära, speciellt om en är intim med dem. Jag har svårt att se hur det skulle vara något eftersträvansvärt att inte göra detta, det låter bara distanserat vilket jag knappast ser som något positivt.

En sak som stör mig är den här uppdelningen i att en antingen ska låtsas som ingenting, tycka att det inte spelar någon roll, eller så antas en vara ”kär”. Jag behöver inte vara kär för att vilja bli respektfullt behandlad av någon jag har haft sex med. Tyvärr verkar många män tycka att det är väldigt viktigt att markera att de inte är intresserade av ”något mer”. Nej, det är inte jag heller MEN jag tycker att det är absurt att gå från att vara intim med någon till att knappt hälsa, utan att det ens funnits någon uttalad konflikt däremellan.

Att ha sex med någon är att släppa någon nära, och det ger såklart känslomässiga efterverkningar. Jag tycker att det är tråkigt att detta ofta beskrivs som någonting negativt, som en begränsning och som något en ska typ ”jobba med”. Jag tycker snarare att det är motsatsen som är absurd. Vad är ens meningen med att vara intim om en inte låter det beröra en känslomässigt?

Självhat är granne med hybris.

Twittrade lite om det här med ”självförtroende”:

En dryg grej: folk som ba ”jag är så himla bra som släppt prestationsångest/slutat bry mig om vad andra tycker” och så vidare. En grej är att vara glad för sin egen skull, för att en mår bättre. Men ofta kommer det i form av ”se på mig jag är bättre”. För det första: fenomenet att söka bekräftelse och framhäva sig själv för att en inte söker bekräftelse är… ja ni fattar. Om ni nu är så jävla nöjda med er själva borde ni väl inte ha det där jävla behovet att framhäva det?
För det andra: det är till ca 0 jävla hjälp för människor som inte har kommit dit ni säger att ni är. Snarare har jag hatat mig själv ännu MER för att jag inte kan vara en sån person som ba ~*älskar sig själv*~. Det här jävla idealet som finns av att en ständigt ska framhäva sig själv, det gör mig fan knäpp.
Tänker att det hör ihop med kapitalismen på ett sätt; vi ska göra oss själva till varor, ”älska” oss själva för att kunna sälja oss själva. Det är inte den som faktiskt kan något som lyckas, utan den som kan göra sken av att den kan något. Tänker också på detta när en läser typ jobbsökartips; alltid alltid fokus på att en ska framhäva sig, våga osv. En ska bli en jävligt osympatisk människa som hela tiden göder sitt jävla ego.

Det finns en mycket populär idé om att det finns någonting som heter ”jantelagen” som i korthet går ut på att det är fult att tycka sig vara förmer, att framhäva sig själv och så vidare. Jag skulle snarare säga att jag upplever det motsatta problemet. Jag upplever att det finns en mycket stor press på att framhäva sig själv.

Speciellt från arbetslinjen kommer detta krav; när en söker jobb ska en framhäva sig själv å det grövsta. En ska göra spontansökningar, en ska ringa till arbetsköpare, en ska ”lyfta fram” sina talanger och så vidare och så vidare. När jag läser dessa ”tips” undrar jag bara; men om en inte känner att en kan göra detta, om en inte är bra på något som efterfrågas? Om en inte har en så jävla säljbar personlighet, vad gör en då?

Vad jag tror är problematiskt är att det finns så lite utrymme för att vara en jävla medelmåtta. När det är så oerhört tuff konkurrens om allting så måste alla liksom hålla på och ”sälja in sig”, ha ”det lilla extra” eller ”ge 200%”. Och denna process kräver att en börjar se på sig själv som en vara, en måste leta efter lika egenskaper, talanger, erfarenheter, personlighetsdrag att skriva i cv:t. Hela ens person ska scannas igenom för att en ska hitta något som kanske gör en säljbar.

Vem som vinner på det här i slutänden är ju uppenbart. Givetvis är det en jävla dröm för arbetsköpare när folk vänder ut och in på sig för att stå sig i konkurrensen.

Men det som stör mig är att det här sättet att sälja in sig själv förväxlas med att ha bra självförtroende eller självkänsla. Att den som lyckas framhäva sig själv mest också antas tycka om sig själv. Jag tror att det är fullkomligt förödande för ens självbild att gång på gång behöva lägga ut sig som en vara på en marknad, och jag tror att de flesta som gör detta mår dåligt av det.

Men det är uppenbart att ett sådant beteende och en sådan syn på sig själv är status i detta samhälle. Entreprenören som pratar om att ”tro på sig själv” och ”satsa på sina drömmar”, som om företagande var det enda sättet att förverkliga sig själv. Och vi förväntas se upp till denna person, vilket många också gör. Vi förväntas eftersträva en självbild som går ut på att en ska kunna klara allt, se motgångar som ”utmaningar” och så vidare och så vidare. Och framförallt att aldrig någonsin vara missnöjd, ge upp hoppet. Att alltid bara ta bakslagen med ett leende och vänta på att det ska gå bra. Att försöka igen och igen, pumpa upp sitt ego igen och igen, för det är så en lyckas. Jag tror det är väldigt få människor som har förmågan att göra detta. Det handlar ju ofta om att leva i en lögn, ändå uppmuntras det.

För vad är det egentligen som händer när en pumpar upp sitt ego för att sälja in sig själv? Jo, en lägger sitt värde i någon annans händer. En måste ge väldigt väldigt mycket, utan att kunna lita på att faktiskt få någonting tillbaka. En måste lämna ut sig själv, sin personlighet, sina förmågor, till någon annan som sedan ska sitta och bedöma detta. Och om en sedan misslyckas så går luften ur det där gigantiska luftslottet, och en måste börja om igen. Det är klart som fan det tär på en.

Jag tror detta är ett oerhört destruktivt sätt att förhålla sig till sig själv. Att allting tvingas in i att pumpa upp sitt ”självförtroende” och sitt ego, intala sig själv att en kan lyckas för att sedan kanske bli besviken. Och att sedan göra om samma process igen och igen och igen. Att göra detta tär som fan. Jag tror också att detta förhållningssätt tar fram jävligt osympatiska personligheter; att vara konkurrensinriktad i allt en gör, att de all verksamhet som ett led i att få ett jobb.

Hela den här retoriken skapar en grogrund för människor som upplever sig ha ”lyckats” att känna sig förmer än andra, vilket är ett jävligt osympatiskt drag. Och sedan när människor blir trötta eller irriterade på det är det en fråga om ”jante” och inte om att det helt enkelt är jävligt oskönt med människor som ständigt framhäver sin egen förträfflighet.

Det hade varit så mycket enklare att slippa söka efter sitt värde på arbetsmarknaden. Om arbete liksom bara var något en gjorde, och en förverkligade sig själv på annat håll. Eller kanske inte förverkligade sig själv över huvud taget utan bara gjorde saker en tyckte om. Då kanske en inte skulle behöva jobba på sitt ”självförtroende” så jävla mycket, för det skulle kanske inte vara en nödvändighet att gå omkring med ett gigantiskt ego för att kunna leva ett bra liv.

Att upptäcka att en hatar sig själv.

På sista tiden har jag gjort den minst sagt intressanta upptäckten att jag tycker väldigt illa om mig själv på en massa olika sätt. Detta är i sig en mycket skrämmande upptäckt, eftersom det finns en slags idé i detta samhälle om att det absolut viktigaste som finns är att ha så kallat ”bra självförtroende” eller ”självkänsla”. I en sådan kontext känns det såklart jättetråkigt att inte ha det, eftersom det tydligen är ~*nyckeln till framgång*~ och så vidare och så vidare.

Jag har alltid tänkt att jag har så kallat ”bra självförtroende”. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det kan ha att göra med att jag aldrig fått stämpeln ”dåligt självförtroende” eftersom jag inte fylla upp den typiska bilden av en människa som har det. Det har liksom aldrig slagit mig att en del av anledningen till att jag självskadat, haft ätstörningar, haft destruktiva relationer och så vidare kan vara att jag inte tycker om mig själv.

En grej jag tycker är väldigt problematisk är hur många pratar nedsättande om människor som antas ha dåligt självförtroende. Typ folk som är tysta och inte så karismatiska kanske. Jag hörde i alla fall detta flera gånger under min skoltid, att det sades liksom ”jamen hon har ju så dåligt självförtroende”. Lite föraktfullt och kanske lite ömkande, men aldrig med någon slags förståelse eller respekt för att människor kan ha det så och att det faktiskt inte är någon jävla katastrof, att det är något en kanske kan jobba på till exempel.

Ofta blandas bra självförtroende ihop med att framhäva sig själv på olika sätt, och det har jag väldigt svårt för. Jag tror att det är dåligt för de flesta att göra detta. Jag känner mig sällan särskilt mycket mer bekväm i mig själv för att jag har framhävt mig själv, snarare kan det ge en motsatt effekt. Jag börjar se mig själv från utsidan och värdera mig själv i andras ögon.

Jag behöver typ inte tycka att jag är fantastisk, jag vill bara sluta hata mig själv och bestraffa mig själv.

Om prestationsångest och självbestraffning.

Jag har aldrig riktigt passat in i bilden av hur en ”duktig flicka” är. Jag är ganska skränig, tar mycket plats och så vidare. Ändå har jag haft den typen av tendenser som brukar förknippas med detta; ätstörningar, prestationsångest, en livsstil som lett till utbrändhet flera gånger. En tendens att alltid ta på mig alldeles för mycket.

Jag har kommit att tänka mer och mer på detta på sista tiden, och insett hur mycket jag egentligen lider av prestationsångest. Det har tagit sig olika uttryck i olika perioder, bland annat i form av ätstörningar, överdriven träning, relationer med män och så vidare och så vidare. På sista tiden har det handlat väldigt mycket om intellektuella prestationer; att läsa ”rätt” böcker och så vidare.

En grej som har varit genomgående är att jag mycket sällan roar mig. När jag gör så kallade roliga saker handlar det mest om flykt, om att desperat fördriva tiden för att jag inte orkar vara kvar i mig själv. Då handlar det om aktiviteter som kräver minimal ansträngning, som funkar som ren rekreation. Men att typ… läsa en bok bara för att jag tycker att den är bra, det ligger väldigt långt bort. Det är som att det måste vara antingen eller; produktivt, duktigt eller totalt hjärndött.

Jag tycker inte om det här begreppet ”duktig flicka”, för i mina ögon handlar det inte om att prestera så mycket som det handlar om självbestraffning. Att aldrig tillåta sig själv att bara ha det bra. Att alltid behöva dra saker till sin spets och göra det till en fråga om prestationer. Det gäller allt; kreativitet, tankeverksamhet, relationer.

En annan intressant grej är hur oerhört stressad jag blir när jag upplever att saker och ting liksom fungerar bra. Så fort något faller på plats så lassar jag liksom på alldeles för mycket på mig själv, så att det går åt helvete igen. Typ om jag känner mig ”produktiv” en dag så kan jag inte bara göra det jag behöver och sedan ta det lugnt, utan jag måste göra tusen olika saker bara för att jag har möjligheten. Det kan vara som att jag eftersträvar ett tillstånd när jag inte kan göra någonting bara för att få vila.

Det om är så jobbigt med detta är att det blir så svårt att balansera. För att jag ska kunna ta det lugnt måste jag ägna mig åt saker som inte på minsta sätt stimulerar mig inom ett område där jag kan få för mig att jag behöver prestera, och det tråkar såklart ut mig till slut. Jag vill bara att det ska bli lättare att hitta någon slags balans, där jag faktiskt typ kan göra saker och sedan vara nöjd med det, inte direkt tänka att jag behöver göra ännu mer.

Manshat handlar om självbevarelse.

Fick frågan om hur jag ser på män som faktiskt är missnöjda med det förtryck de utövar under detta inlägg. Det finns en sak jag känner är viktig att tydliggöra. Manshat för mig är inte någon moralisk position, jag hatar inte män för att jag tycker att det är det moraliskt korrekta att göra, utan för att det är relevant för min självbevarelse. Det är med andra ord en pragmatisk position.

Jag hatar inte män av princip. Jag vet bara att så fort jag släpper en man nära så mår jag skit efteråt, så fort jag litar på en man så ångrar jag mig. Detta gäller även män som är feminister (det var mycket länge sedan jag umgicks med en man som inte var det). Att de har ”rätt” åsikter gör inte att deras makt över mig försvinner eller att de slutar utöva maskulinitet och förtryck. Och grejen är att detta sitter lika mycket i mig som i dem, det handlar också om att jag tillmäter dem en viss betydelse just för att de är män. Det är väldigt svårt för mig att sluta med detta och därför måste jag kompensera genom att vara på min vakt.

Jag vill såklart inte ha det så, för det är jättetråkigt, men det är så det ser ut i detta samhälle. För mig att släppa på garden angående detta skulle troligen vara oerhört nedbrytande. Varje gång jag släppt garden har det varit det, och det är liksom ingen slump att det är så. Jag tänker inte göra det igen, för jag värderar mig själv högre än så. Jag vägrar utsätta mig själv för något slags experiment på temat ”skapa en jämställd relation” eller ”kom överens med en man”. Jag vet hur förödande det kan vara.

Det finns gott om män med ”bra” åsikter och det tycker jag såklart är roligt. Jag uppmuntrar detta. Men att en man har ”bra” åsikter gör inte att jag kan släppa honom nära eller lita på honom, för hur god och moraliskt korrekt han än är så är han fortfarande man, och detta spelar en mycket stor roll för mig i praktiken.

Det är liksom så patriarkatet fungerar; det formar vårt förhållningssätt, våra relationer. Hur mycket jag än skulle vilja att det var annorlunda så är det inte så. Jag har gjort misstaget att tro att det skulle fungera alltför många gånger, och jag tänker inte göra det igen. Jag är trött på att folk bemöter detta som en fråga om moral eller ”åsikter”, för det handlar inte om detta. Det handlar om positioner, om makt. Det handlar om att i detta samhälle så har män makt just för att de är män, och detta gäller oavsett om de har bra åsikter eller inte. De kan helt enkelt inte svära sig fria från detta, de kan inte kompensera sin position så länge vi lever i ett patriarkat.

Det är det jag vill komma åt. Det är inte en fråga om individer och deras dygder eller moraliska fel, det är en fråga om strukturer.

Talibantalet.

Har som skoluppgift att analysera ”talibantalet”, ni vet det där som Schyman höll som folk typ fortfarande är upprörada över? Det finns här att läsa för den som vill.

Har i alla fall läst det nu och kan bara konstatera att det var förbannat mesigt. Typ såhär står det:

Vi ska erkänna könskonflikten och se att vi alla är bärare av den maktordning som vi egentligen vill avskaffa. Det är därför det är så svårt. Det är därför vi måste utrusta oss med både varsamhet och tålamod.

”Varsamhet”, ”tålamod”. Herregud, vad skulle det göra för nytta? Och vaddå att ”alla” vill avskaffa denna maktordning. Sådant skitsnack. Det finns väl inga skäl att tro att män i allmänhet skulle vilja avskaffa patriarkatet.

Nå, det är kanske inte så konstigt med tanke på att hon inte hade utrymme att gå på så hårt, redan som det var så blev det ju ett jävla rabalder. MEN jag tycker det är intressant när en kommer i kontakt med en text som ska vara så himla himla radikal och så är det… tja, urmjölkat? Inte direkt fel eller så, men det har bara inte den sprängkraft som en hade förväntat sig att det skulle ha.

Nej, jag hatar inte ”mansrollen”.

En grej jag själv säkert gjort mig skyldig till många gånger men nu börjat störa mig på mer och mer är när människor ska komma och berätta vad det innebär att ”hata män” och släta över det.

Jag fick en kommentar där det stod att jag minsann inte alls menade att jag hatar män utan att jag i själva verket hatar ”mansrollen”. Det är absolut inte sant, det är inte ”mansrollen” som har makt och kontroll över mig, som utgör ett hot mot mig, som slår och våldtar, utan det är faktiska män som gör sig skyldiga till allt detta. Därför hatar jag MÄN, inte någon ”mansroll”.

Över huvud taget så tycker jag snacket om ”mansrollen” är så märkligt, något slags försök att frikoppla det patriarkala förtrycket från faktiska män. Givetvis finns det olika normer och ideal knutet till kön, men jag skulle ändå säga att det centrala är frågan om makt. Män har makt över kvinnor, och män utövar och upprätthåller denna makt. Även om en kvinna skulle bete sig som en man förväntas så skulle hon inte få makt, och på samma sätt har en man fortfarande makt även om han inte beter sig som det förväntas av honom utifrån hans kön.

När jag säger att jag hatar män menar jag att jag hatar det förtryck de utövar, den makt de har över mig, och detta gäller oavsett vilken ”roll” det lever ut. Visst, saker kan väl vara mer eller mindre illa men makten de har sitter inte i ”rollen” utan i deras position.

När vi pratar om ”roller” låter det som något som kan tas av och på, något skilt från individen. Detta vänder jag mig emot. Jag tror att det är viktigt att se mäns förtryck utifrån den maktposition de har som män, inte utifrån någon slags diffus ”roll” de antas spela.

Och jag är trött på att hör andra feminister släta över det jag säger, jag är trött på att höra snälla omskrivningar eller ”förklaringar” till det jag säger. Det är att ta tolkningsföreträde och göra saker och ting mindre radikala. Jag har väldigt svårt att se hur feminismen skulle tjäna på det i längden.

”Feminism är inte manshat”.

Denna satans plattityd ”feminism är inte manshat”. Nej, feminism ÄR inte lika med manshat, men inte fan är det lika med manskramande heller. Feminism är en månggrenad teoretisk inriktning som kan innebära en massa olika saker. Manshat är bara en liten del av allt detta, men ändock en del. Det finns feministiska texter som uttrycker manshat, det finns feminister som gör det och så vidare. Jag tänker att dessa människor måste få finnas inom feminismen, precis som feminister som är neutrala till män eller kanske till och med tycker om män får vara det.

Jag menar, många feminister lever ju i heteromonogama relationer eller har manliga vänner, så det är knappast så att det råder någon allmän mansfientlighet inom den feministiska rörelsen. Snarare tvärtom: folk slår knut på sig för att ”inkludera” män som kanske inte ens är intresserade till att börja med.

Det är ytterst ovanligt att feminister som uttrycker manshat gör anspråk på att var de enda eller de ”riktiga” feministerna, men jag ser motsatsen ske hela tiden. Människor som berättar för mig att det jag sysslar med minsann inte alls är feminism för feminism handlar om jämställdhet och bla bla bla bla. Vad är det som ger dem rätten att läxa upp mig angående vad feminism är och inte är? Vad är det som gör att de plötsligt har något slags tolkningsföreträde i frågan?För övrigt; vem bryr sig om vad som är och inte är feminism? Jag hatar inte män för att det skulle vara feministiskt utan för att jag har goda skäl att göra det. Till exempel att de som skadat mig mest genom mitt liv har varit män, att de som skadat mina vänner mest har varit män, att män konsekvent får mig att känna mig obekväm och hata mig själv, att män får mig att känna mig otrygg i det offentliga rummet, att män konsekvent tillskansar sig resurser på kvinnors bekostnad, att män exkluderar kvinnor från olika positioner och rum och så vidare och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet. Jag tycker att detta är en mycket god grund för manshat, jag har faktiskt svårt att tänka mig något mer motiverat.

Detta tycker jag är en så jävla viktig grej att poängtera; bara för att en är feminist så kan en inte avkrävas att representera feminismen i allt en gör och säger. När jag skriver om mina ex så gör jag inte anspråk på att presentera någon slags feministisk teori, utan det handlar om vad som hände mig, visserligen analyserat ur ett könsmaktsperspektiv. Jag blir så trött på detta eviga krav att representera. Jag har känslor, åsikter och så vidare som sträcker sig utanför att jag ”är feminist”. Mitt intresse av att ”vara feminist” är marginellt, jag vill ha jämställdhet och jag vill skydda mig själv mot förtrycket jag utsätts för.

Så nej, jag tycker inte att ”manshat är feminism”, men jag tycker att det finns en god grund för att hata män och att denna hänger ihop med de skäl som finns för att vara feminist, det vill säga patriarkatets existens.

Jag behöver inte ”visa mina känslor” för någon, jag behöver förändring.

Det finns en idé om att män inte har rätt till att visa känslor eller vara svaga, men att kvinnor däremot har det. Funderade på detta i samband med att jag såg Paradise Hotel, där en av kvinnorna är ledsen för att hennes partner beter sig illa. Partnern pratar om detta och säger typ ”hon är lite känslig men jag får henne alltid att lugna ner sig”. Han pratar om det som om det har hänt många gånger förut, men inte för en sekund verkar han överväga att det kanske kan vara så att hon behöver mer än att han ska få henne att ”lugna ner sig”, att hon kanske behöver en förändring av hans beteende. Att hennes känsloyttringar kanske inte är några irrationella utbrott utan att de kanske har en koppling till verkligheten, till hennes situation.

Grejen här är att det förväntas av kvinnan att hon ska vara ”känslig”, det är ”accepterat”. Men även om det är ”accepterat” så har hon fortfarande inte rätt till sina känslor. Alltså; när hon uttrycker dem anses hon vara ”hysterisk” och ”irrationell”. Mannen ”accepterar” känslorna, men det är på premissen att det är han som definierar dem. Han ”accepterar” att de finns där eftersom ”kvinnor är sådana”, men han tillmäter dem inget värde som någon slags indikator på verkligheten, på något som faktiskt är relevant. Han accepterar dem bara som ett uttryck för något som finns inne i kvinnan, något han inte kan kontrollera.

Den här typen av ”acceptans” är ingenting att ha. Jag vill inte att det ska ”accepteras” att jag är känslosam, blir ledsen och så vidare, utan jag vill att mina känslor och mitt uttryck för dem ska tillmätas värde utifrån den reaktion på min omgivning som de är. Det spelar ingen roll om någon tar fram sin ”förstående” röst när jag är ledsen, det som spelar roll är att den verklighet jag reagerar på förändras.

Att ”acceptera” detta utifrån en generell bild av att kvinnor är överkänsliga eller irrationella är egentligen bara ren och skär misogyni. Mannen upprätthåller sitt tolkningsföreträde genom att vara ”förstående”, men förståelsen bygger på hans överordnade position. Han kan ”kosta på sig” att vara förstående eftersom det ändå inte förändrar något för honom i praktiken.

Jag vill inte bli behandlad som någon som inte vet mitt eget bästa, även om det innebär att någon är ”snäll” mot mig. Den ”snällheten” är ingenting värd om en inte ses som en full människa. Det är bara en tom gest som inte ger mig någon makt över min situation.

Det är inte särskilt konstigt att kvinnor bli ”hysteriska” när våra känsloyttringar inte tas på allvar. När samma person som varit ”förstående” dagen efter upprepar samma misstag igen och igen. När vi möts av ett huvud på sned, en klapp på axeln, som inte på något sätt efterföljs av någon slags handling eller förändring av vår situation. Detta kan driva vilken människa som helst till vansinne. Det är fruktansvärt jobbigt när människor låtsas att de förstår eller bryr sig för att sedan gång på gång tydligt visa att de inte gör det. När det enda en någonsin får är ord och åter ord, och dessutom förväntas vara tacksam för detta.

Kvinnor ”accepteras” utifrån premissen att vi är svaga, inkapabla, oförmögna att se verkligheten. Män accepterar oss bara på villkoret att de får fortsätta se oss som just detta. Det är en väldigt bekväm liten ”gest” när en fortfarande få har sitt tolkningsföreträde över situationen intakt. Om de både skulle ”acceptera” våra känslor och tillmäta dem någon slags relevans skulle saken vara en helt annan.

Vad skulle jag ha för nytta av att ”visa mina känslor”? Jag har inget behov av att ”visa mina känslor” för någon, jag har ett behov av att bli lyssnad på, att blir tagen på allvar och framförallt av förändring. Vad skulle en uppvisning av känslor har för egenvärde? Ungefär som om kvinnors främsta intresse i livet var att bara få utrymme att leva ut sina irrationella jag. Det är så dumt.