irrationell – Fanny Åström

Jag behöver inte ”visa mina känslor” för någon, jag behöver förändring.

Det finns en idé om att män inte har rätt till att visa känslor eller vara svaga, men att kvinnor däremot har det. Funderade på detta i samband med att jag såg Paradise Hotel, där en av kvinnorna är ledsen för att hennes partner beter sig illa. Partnern pratar om detta och säger typ ”hon är lite känslig men jag får henne alltid att lugna ner sig”. Han pratar om det som om det har hänt många gånger förut, men inte för en sekund verkar han överväga att det kanske kan vara så att hon behöver mer än att han ska få henne att ”lugna ner sig”, att hon kanske behöver en förändring av hans beteende. Att hennes känsloyttringar kanske inte är några irrationella utbrott utan att de kanske har en koppling till verkligheten, till hennes situation.

Grejen här är att det förväntas av kvinnan att hon ska vara ”känslig”, det är ”accepterat”. Men även om det är ”accepterat” så har hon fortfarande inte rätt till sina känslor. Alltså; när hon uttrycker dem anses hon vara ”hysterisk” och ”irrationell”. Mannen ”accepterar” känslorna, men det är på premissen att det är han som definierar dem. Han ”accepterar” att de finns där eftersom ”kvinnor är sådana”, men han tillmäter dem inget värde som någon slags indikator på verkligheten, på något som faktiskt är relevant. Han accepterar dem bara som ett uttryck för något som finns inne i kvinnan, något han inte kan kontrollera.

Den här typen av ”acceptans” är ingenting att ha. Jag vill inte att det ska ”accepteras” att jag är känslosam, blir ledsen och så vidare, utan jag vill att mina känslor och mitt uttryck för dem ska tillmätas värde utifrån den reaktion på min omgivning som de är. Det spelar ingen roll om någon tar fram sin ”förstående” röst när jag är ledsen, det som spelar roll är att den verklighet jag reagerar på förändras.

Att ”acceptera” detta utifrån en generell bild av att kvinnor är överkänsliga eller irrationella är egentligen bara ren och skär misogyni. Mannen upprätthåller sitt tolkningsföreträde genom att vara ”förstående”, men förståelsen bygger på hans överordnade position. Han kan ”kosta på sig” att vara förstående eftersom det ändå inte förändrar något för honom i praktiken.

Jag vill inte bli behandlad som någon som inte vet mitt eget bästa, även om det innebär att någon är ”snäll” mot mig. Den ”snällheten” är ingenting värd om en inte ses som en full människa. Det är bara en tom gest som inte ger mig någon makt över min situation.

Det är inte särskilt konstigt att kvinnor bli ”hysteriska” när våra känsloyttringar inte tas på allvar. När samma person som varit ”förstående” dagen efter upprepar samma misstag igen och igen. När vi möts av ett huvud på sned, en klapp på axeln, som inte på något sätt efterföljs av någon slags handling eller förändring av vår situation. Detta kan driva vilken människa som helst till vansinne. Det är fruktansvärt jobbigt när människor låtsas att de förstår eller bryr sig för att sedan gång på gång tydligt visa att de inte gör det. När det enda en någonsin får är ord och åter ord, och dessutom förväntas vara tacksam för detta.

Kvinnor ”accepteras” utifrån premissen att vi är svaga, inkapabla, oförmögna att se verkligheten. Män accepterar oss bara på villkoret att de får fortsätta se oss som just detta. Det är en väldigt bekväm liten ”gest” när en fortfarande få har sitt tolkningsföreträde över situationen intakt. Om de både skulle ”acceptera” våra känslor och tillmäta dem någon slags relevans skulle saken vara en helt annan.

Vad skulle jag ha för nytta av att ”visa mina känslor”? Jag har inget behov av att ”visa mina känslor” för någon, jag har ett behov av att bli lyssnad på, att blir tagen på allvar och framförallt av förändring. Vad skulle en uppvisning av känslor har för egenvärde? Ungefär som om kvinnors främsta intresse i livet var att bara få utrymme att leva ut sina irrationella jag. Det är så dumt.

Om känslor, ”rationalitet” och kvinnlighet.

En av de mest misogyna miljöer jag befunnit mig i under hela mitt liv var då jag hängde med ett gäng ”nördiga” män. Dessa män ansågs väldigt intelligenta av både sig själva och omgivningen och gjorde såklart ofta en grej av detta. Hur de liksom var rationella och smarta och gud vet allt. Detta skapade en slags intern jargong inom gruppen där värden som ”rationalitet” sattes väldigt högt medan ”irrationalitet” var lägre värderat. Irrationellt innebar i sammanhanget att den på olika sätt lät sig styras av känslor, något som i sin tur definierades som ”kvinnligt”, vilket såklart var dåligt. Detta var lades fram som ett skämt, men etablerade en tolkningsram där kvinnlighet var något negativt som kunde användas i seriösa sammanhang också.

Dessa män inbillade sig nog att de själva inte alls var det minsta känslostyrda eftersom de var så jävla rationella och smarta. De talade ofta om hur det var ett ideal att sträva mot att inte vara ”en kvinna”, det vill säga inte låta sig styras av känslor. Det är såklart omöjligt att sortera bort känslor från sitt agerande, så det som snarare blev resultatet var att vara för öppen och tydlig med sina känslor och hänvisa till sina känslor på olika sätt, något som givetvis gjorde kommunikationen i sällskapet lidande. Det fanns en ovilja att erkänna att en hade ett känsloliv eftersom detta var skamligt.

Männen i gruppen uttryckte såklart känslor, men istället för att bli arga eller uppenbart ledsna så blev de kanske lite griniga samtidigt som de förnekade att detta skulle vara en fråga om att de var på dåligt humör. Detta gjorde att stora delar av umgänget skedde helt på deras villkor, deras sinnesstämningar som de inte ens ville erkänna som sinnesstämningar styrde otroligt mycket av hur umgänget gick till. Det fanns en ständig vägran att erkänna denna parameter.

Har stött på detta fenomen många gånger i mitt liv: män som tror sig vara ”rationella” och inte känslostyrda men som egentligen mest bara har stora problem med att upptäcka och identifiera sina egna känslor. Som liksom samtidigt beter sig som barn som inte begriper sig själva och dessutom gör anspråk på att vara lite bättre med anledning av detta. Ofta brukar dessa personer visa negativa känslor genom att bli griniga eller arga, känslouttryck som är ”accepterade”, till skillnad från att gråta eller bli ”hysterisk” (arga kvinnor kallas ofta för detta). Blir helt matt när jag tänker på fanskapet.

Jag minns hur jag i samband med detta fick ett extremt ambivalent förhållande till mitt eget känsloliv. Jag hade å ena sidan ett slags ideal om att jag också skulle vara rationell och så vidare, men samtidigt så var jag ju verkligen inte sådan. Dels för att det inte finns en enda människa som är sådan, men också för att jag tampades med en hel del ångest på den tiden och var väldigt självdestruktiv. Det handlade såklart också om hur känslorna uttrycktes: jag har alltid haft ett väldigt explosivt känsloliv, där jag pendlar väldigt snabbt mellan sinnesstämningar och är ganska extrem i mina uttryck för dem. Detta var något jag skämdes för redan innan, men i och med umgänget med dessa personer så blev självhatet ännu starkare och framförallt det hägrande målet tydligare: rationalitet, utraderade av känslor.

Jag närde under en väldigt långt tid bilden av mig själv som ”känslomässigt stark” (det vill säga inte ge uttryck för känslor), ”rationell” och så vidare, delvis som ett resultat av mitt långa umgänge med personer som satte dessa värden på piedestal. Jag inbillade mig till exempel att jag var en person som sällan grät när jag i själva verket alltid har haft sjukt nära till tårar. När jag blev deprimerad så rämnade den här bilden slutligen samman. Jag minns vilken otrolig ångest jag hade över att jag inte bara kunde ”ta mig i kragen” och liksom må bra utan att jag var tvungen att vara en så förbannat svag och irrationell kvinnlig kvinna. Detta blev en dubbel skam som gjorde det ännu svårare att ta mig ur depressionen, eftersom jag liksom inte ville erkänna den som ett verkligt problem. Det var ju ”bara” lite känslor, bara att ignorera och ta sig i kragen.

Många av männen i den här kretsen hade själva emotionella problem som blev helt omöjliga för dem att ta tag i eftersom de närde detta övermänniskoideal. Jag tänker att det måste ha varit jobbigt att på det här sättet förneka, skambelägga och nedvärdera uttryck för mänsklighet. En viktig skillnad var dock att deras känsloyttringar var något som omgivningen skulle anpassa sig efter medan känsloyttringar som kom från kvinnor i mycket högre grad avvisades. Det handlade delvis om i vilken form känsloyttringarna kom, men inte bara. Det handlade också om att de som män tolkades som ”rationella” först och främst medan kvinnorna tolkades som ”kvinnliga”, det vill säga irrationella. Det var männens handlande som ansågs vettigt medan kvinnorna ansågs orimliga på olika sätt.

Efter att ha gått igenom en massa våndor så lyckades jag till slut släppa idén om ”rationalitet” och att inte vara känslostyrd, vilket har varit en stor jävla befrielse. Det har ändå handlat om en stor del av mig själv som jag har försökt förneka och motarbeta bara för att det har blivit nedvärderat som ”kvinnligt”. Tack för det feminismen!

Avskaffa religion som skolämne till att börja med.

Angående det här med kristendomens särställning i undervisningen: varför i helvete ska man ens ha ämnet religion i skolan? Man borde istället ah ämnet livsåskådningar.

En ide jag stöter på ofta ”ute på fältet” är att folk tycker att man ska ”hitta sin tro”, alltså att man ska välja vilken fullkomligt irrationell ide man tycker ”känns rätt”. Att tron är det enda sättet att nå andlighet och harmoni i sitt liv, att det är det enda sättet man kan skaffa sig ett rättesnöre, en moral att leva efter.

Men världen är full av livsåskådningar, olika filosofier kring hur man ska leva som alla kan erbjuda andlighet i någon form. Eller ett rättesnöre, om man så vill. Jag ogillar iden om att religion har någon slags särställning bland andra livsåskådningar som verkligen är fullständigt oberättigad, dels när det gäller innehållet som sådant men också historiskt inflytande. Som om religion vore det enda som påverka människors sätt att tänka.

Kristendomen har påverkat Sverige, men inte mer än asatro eller naturdyrkan (som i mångt och mycket är samma sak), så varför tas det aldrig eller i varje fall mycket sällan upp?

Jag vill se ämnet religion avskaffas och ersättas med ämnet livsåskådningar. Där kommer det givetvis att falla sig naturligt att ta upp de ledande religionerna, men man kommer också ta upp filosofisk synsätt såsom existentialism och säkert också politiska. Då kanske människor förstår att det finns mer att hämta från livsåskådningar än bara troende eller ateist, det finns så mycket att välja och vraka på utan att man för den sakens skulle behöver hänge sig åt någon irrationell dogm, vilket dels skulle leda till att folk skulle göra ett mer upplyst val när det gäller att ”hitta sin tro” och dels att religionens särställning skulle försvagas.

För varför ska något som i princip bara bygger på irrationella antaganden och vidskeplighet och som dessutom leder till så mycket elände få vara viktigare än filosofiska teorier när det gäller vägval i livet? Varför ska religionen få ha patent på att predika vad som är rätt och fel? Ungefär som om irrationalitet vore något fint, något som berättigar en åskådning ett större utrymme.