Kategori: Egna alster
Fragment.
Och du hade varit
I alla de rum
Där jag gick omkring
Utan att lämna ett spår
Utom den vibrerande luften
I som skälvde mitt lår
och du gjorde mig svag
och du gjorde mig vag
i varje kontur
i varje struktur
i mitt kött och mitt blod
i mitt hopp och mitt mod
var du överallt omkring
din ande fanns i varje ting
du var mitt himlavalv
du delade mig i halv
för att fylla ut
och jag blev du till slut
och allt som var mitt
det tog du till ditt
och allting vi delat det
försvann i ett enda stort helt
att sjunka ner i köttets mjuka skal att glida in i könets våta stora hela att inte längre vara tu och delad att inget längre kräva att bli helad att älska bli ett enda helt att vara ett med dig och veta att när vi en dag delas åter så är jag den som förlåter
*
Jag bor i skuggans djupa dal
Där dagg lägger sig om natten
Hälsar dagen ny
Och förångas
Och när jag rakade mitt kön tänkte jag på dig. Mina läppars blyg och mina ljumskar, så tänkte jag på dig. Du var i mig, du var min hand som växte ihop med rakhyveln. Jag lät dina vassa blad glida lätt över min hud sjuk av kärlek och undertryckt begär och tänkte på hur du skulle ta på mig med dina gäbder. Strå efter strå rycktes från sin historia likt jag hade gjort när du tog mig hårt mot väggen byrån sängen bordet stolen toaletten och blev ett med mängden av avrakade hårstrån som fallit från kvinnors huvude kön blygd mage ögonbryn bröstkorg svank. Jag skar mig först oavsiktligt och sedan upptäckte jag att det var skönt när små små pärlorna av blod letade sig fram genom det fina snittet som inte gått helt igenom huden och sen skar jag mig igen med mening och blodet färgade vattnet rött och jag låg där och jag tänkte att nu dör jag nu är jag död jag känner livet sippra ut men tyvärr reste jag mig upp igen och tog mig an denna menlösa existens igen.
*
En inslagen nit i din hud
kan det ens kallas existens detta immanenta liv
*
jag vill vara din hud jag vill vara din skrud jag vill vara dina ljud jag vill vara ditt skelett jag vill vara allt som du sett jag vill vara din slätt som du tror dig springa på fritt jag vill vara allt som är ditt jag vill vara sina armar ben lår ditt ögas krökta lins din blick som bränner i mitt kött och kön jag vill ha den i mig
*
du brinner i min hud du är där inne och jag kan inte värja mig aldrig värja mig jag vill bara ge dig världens alla rosor jag vill ge dig mig och låta dig konsumera exploatera kassera det lilla av detta kvinnokött som lämnas kvar lämna mig tillbaks till den mörka kalla jorden som jag en gång växte ur låta den lilla näring som du inte sugit ur bli ett med maskarna jorden blommorna gräset som rasslar så vackert i vinden med starka rötter och jag vill bara att du ska tränga in mig så jag inte kan försvinna från dig tills du är klar och jag ligger där likt en skalbagge med tömt exoskelett
*
Kvinnan är värlens semikolon; efter detta följer en uppradning av ovesäntligheter. Kvinna är världen paranter (i denna ryms en rymd av oviktig kunskap). Kvinnan är världen bisatser, där det som kom sist, var oviktigast, fick plats.
Två blir tre
Och ett nytt liv
Att stänga in
Ser dagens ljus
Ansiktet mot solen och
Kasta bort detta enda kära
I immanensens djup
och jag ber så mycket så mycket om ursäkt och jag vet inte riktigt jag
och jag ber så mycket så mycket om ursäkt och jag vet inte riktigt jag men jag ville liksom komma in i dig träda in i ditt kött om du förstår min älskling jag ville liksom vara ett enda stort helt med dig jag ville liksom ångas upp i det moln som var du som vore vi två som blev ett enda helt jag ville liksom jag om du förstår så ville jag liksom vara ett helt jag ville att du skulle se och förstå men jag vet inte och egentligen är jag ganska dum ursäkta förlåt ursäkta förlåt och tack så mycket för att du ändå kan finnas där på distans på andra sidan telefonens trassliga tråd för bara några små korta minuter av det ändlösa hav den vidsträckta (och jag ber om ursäkt för ordet) ocean som var mitt liv som en gång varit vårt men delade sig uti tu gick från det stora enda hela till att vara blott ett halv under moses stav men det är klart och du vet och jag vet att jag vet inte baby och därför slutar jag skriva nu men bara en sista sak och det var den att jag ville hålla dig kvar och min kärlek till dig gav mig rätten till det rätten att skriva att skälla att göra dig svag och jag ville att mina ord skulle vara din lag och det gav mig rätten åh baby jag vet att göra dig svag som du en gång gjort mig och jag ville så gärna få finnas i dig och jag vet jag ska sluta och ursäkta förlåt jag har sagt det så ofta men jag pratar för mycket åh all denna tid som har använts fel och jag pratar och pratar och kärleken hatar och jag ligger i sängen och tänker på dig och jag vet jag ska sluta jag vet att jag måste samla mig samma och göra detta halva till det hela igen och jag vet jag ska sluta men en sista sak när du rörde vid mig så blev jag så svag jag darrade sakta jag darrade snabbt och mitt kött blev till stål och jag stod där helt stel och önskade hoppades på det som skulle bli helt och jag vet jag ska sluta men en sista sak och den saken är att med dig vill jag dö jag vill finnas djupt i dig tills mitt sista andetag och jag vill bara ha det som gjorde mig svag och jag vet jag ska sluta men du gör mig så oerhört spak det är som om du höll mig djupt och nära som om du rätade ut alla linjer i mitt ansiktes hud när du viskade du ville ha mig till brud och jag såg och jag tänkte och jag vet jag ska sluta men jag såg och jag tänkte och ursäkta förlåt att vi stod där vid altaret en höstdag så våt som mitt kön och jag ville dig älska för evigt och ursäkta förlåt jag ska sluta nu nu när du delat det som var vi i tu
Scen.
scen: en flicka står vid havet och blickar mot horisonten. ser hur himmel och hav möter varandra i en punkt långt borta i dimman. det går knappat att urskilja skillnaden på dem. hon är ett barn men hennes kropp har börjat anta kvinnoformen, den vi alla är stöpta i. ho blickar ut och hon tänker: “ge mig nåd. låt himlen öppna sig. låta havet dela sig. jag vill inte längre leva i detta helvete. jag står inte ut med mig själv”.
Hon vadar it i det kalla vattnet. låter fingertopparna glida mot vattenytan och ner i vattnat. får gåshud av vattnet mot huden men fortsätter glida ut. låter håret forma en gloria kring huvudet, eller en krona om en så vill. låter det ljusa håret guppa mot vattenytan. blundar och låter vattnet täcka hennes ansikte. glider ner under ytan. håller andan. vill andas in det svarta kalla vattnet i lungorna, låta det färdas genom hennes vener, artärer och kapillärer, men vet av erfarenhet att en inte kan göra så med fri vilja. att en måste ha ett sänke och det har hon inte. hon önskar att någon kunde trycka ner hennes huvud under ytan. ett barmhärtigshetsmord. en handling av nåd.
eftersom hon är ett barn är döden abstrakt. upphör döden någonsin att vara just abstrakt? men hon vet att hon inte vill leva vidare. hon vet att lidandet är för stört och har inget hopp om nåd i livet, den nåd hon kan finna är i döden. och även om livet blir uthärdligare sedan orkar hon inte vänta på det hon inte vet om det kommer ske.
hon pressar ut luften ur sina lungor i ett desperat försök. sedan vänder hon sig och skrider upp ur vattnet. låter återigen blicken färdas över vattnets yta mot horisonten.
Sara dör och Valerie föds.
Med SCUM i din hand litar du plötsligt bara på dina egna rännstensinstinkter, du blir en hatisk och våldsam bitch som bara vill slå bort alla de som kliar dig i tänderna. Du blir helt och hållet asexuell, börjar ickearbeta på ditt arbete och fucka upp alla situationer du hamnar i (seminarier, tillställningar, rendez-vous, romantik, möjligheter). Handväskan blir full av högfärdiga anteckningar. Ljuset faller så konstigt omkring dig. På nätterna drömmer du att du har hundratusen systrar vid din sida, du skrattar högt och hest, det är ett mörkerskratt, det ekar mellan höghusen där du går. Ditt språk (och dina kläder) är alltid skitigt, alltid respektlöst.
– Sara Stridsberg
det brann av eld och stål i henne kön och hennes kött. ett stålbad av manshat renade henne från alla synder, alla gånger hon svikit en syster, älskat en man, och hon steg upp ren och fri. hennes sinne var smutsigt av hat, varje neuron brann av tusen små impulser per sekund; kvinnokönkvinnoköttkvinnolivkvinnoöde och hon ville aldrig någonsin komma ned. detta år var hennes krigår. hon skulle kriga mot allt. mot patriarkatet i henne och utanför. mot varje man som gjort henne illa, trakasserad henne, pratat med henne, våldtagit henne, tråkat ut henne med en lång monolog om till exempel nationalekonomi. hon ville jaga ut det koketta jag som hade låtsats vara intresserad, kanske rentav genuint intresserat sig, likt en demon. det var patriarkatets demon som besatt hennes inre.
Början.
Jag skriver alltså på en bok. Detta är början. Läs och skriv gärna om det är något ni tänker på.
Det stod en askkopp i fönstret, lite på sned så att den höll på att ramla ned på golvet och sprida fimparna över det i en stor cancerframkallande nikotingul sol. Fimpar låg spridda överallt omkring den. De flesta hade väl blivit sämre på att sikta samtidigt som fyllan slagit till mer, eller så hade de bara inte brytt sig. Precis som med stavning blir en egentligen inte inkapabel att stava, en bara bryr sig inte, för alkoholen och den kollektiva lögnen om dess verkan tillåter det. Ett andningshål. Eller som en säger sig vara dåligt på namn men egentligen bara är ignorant. Det var en askkopp som var inhandlad på någon loppis av utseendet att döma, en brutal och tung pjäs i mörk röd marmorerad sten och med förgyllda partier. Den såg malplacerad ut i det i övrigt ganska sunkiga och sparsmakade hemmet. Sådant görs int elängre, står inte på hyllan på ikea. Inte sparsmakat på det fina svenska sättet, utan som i fattigt. Troligen var den köpt ironiskt, en bajsnödig gimmick för den som inte tog sig själv och således inte heller någon eller något annat på allvar, Det sade allt om hemmet; en sunkig lägenhet som borde ha renoverats för länge sen men som hade fått förfalla för att till slut rivas eftersom ”det inte gick att rädda” och lämna plats för nya, flashigare lägenheter. Bostadsrätter. Rummet var fyllt av vinglas med slattar kvar i botten. Några med fettfläckar på kupan, andra med röda läppstiftsmärken.
På väggarna hängde den typen av generisk ”alternativ” affischkonst som en kan hitta på till exempel gallerix. En ryggrad i svartvitt som avtecknar sig mot en vitmålad vägg. Ryggraden tillhörde en smal, men inte för smal, kvinna. Eftersträvansvärt men inte anorektiskt. Det får inte vara obehgaligt. Ett hav som stormade men inte så dramatiskt att en blev illa till mods. Lagom. Alltid lagom. Och att fejka normalitet är alltid det svåraste, det ingår i normalitetens själva natur. Den måste vara spontan. Mörkt men inte mörkt nog för att väcka obehag. Som om någon hade hängt något där bara för att hänga det där, på ett själlöst sätt, oinspirerat. För att verka normal. Det såg provisoriskt ut, i väntan på något större och bättre. I väntan på inspiration och ett värdigare liv. I väntan på pengar, människor som inspirerar en, resor, eller kanske bara en tillvaro värd att leva i, att stanna upp i och njuta av. Att ha något mer att drömma om än att depressionerna skulle vara årstidsbundna och lite kortare än det ständiga malande.
Det såg ut att ha varit en rolig fest. rolig på det där ångestfyllda, ödesmättade sättet som i musikalen och filmen Cabaret, eller de sista dagarna i bunkern innan ryssen bröst den tyska gränsen och satte tredje riket i brand. Alla väntade på något annat. Alla lika rotlösa. Ingen gjorde någon som de älskade, ingen hade någon att älska eller någon som älskade dem. De strävade alla runt i en ständig rotlöshet som de inte kunde greppa men som långsamt tog kål på dem. De förstod det såklart inte, för sånt förstår en inte, vill inte förstå, men det var som en emotionell kol. Det var som om deras känslomässiga lungor tappade långsamt sina bronkioler, de utrymmen som gör att en kan andas, som tar upp syret i blodet, och till slut var det bara ett stor tomrum inneslutet i lungsäcken. Det var glitter, det var paljetter, men allt hade en fadd eftersmak precis som askfatet i fönstret. Eftersmaken av det som sakta men säkert dör.
Hon som bodde där en litteraturstudent i Stockholm. Eller säger en student om en pluggar bara för att en inte har något bättre för sig, utan intresse eller passion? Snarare en csntagare med någon slags sysselsättning som dålig ursäkt. Om hon nu sysselsatte sig med det, csn hade inte krävt in studieresultaten än. Men hon var inte orolig, än i alla fall. Hon var för upptagen med att försvinna in i vindimman natt efter natt. Vin och cigaretter, läppstift som hamnade utanför munnen och som kladdade av sig på vinglas och cigarettfilter. Den där lukten av rök som aldrig riktigt ville lämna kläderna, eftersom hon för länge sedan gett upp ambitionen om att försöka hålla lägenheten fri från rökt och rökte under fläkten. Eller det hade börjat med en vig under fläkten när hon låg vaken om natten och inte orkade gå ut, nu var det standard att hon rökte i sängen, vid matbordet, vid datorn. Det luktade såklart ut i korridoren men ingen brydde sig, ingen hade ändå planerat att stanna där någon längre tid. Väggarna var orangea men taket var nikotingult efter hennes cigaretter och tidigare hyresgästers cigaretter. Hon behövde i alla fall inte känna att det var hennes ansvar allena.
På sängen låg två kvinnor. En av dem bodde i lägenheten. Eller bodde och bodde. Kan en säga att en bor i det som inte bebos? Hon befann sig där. Hon sov där, åt sin mat framför datorn (vem har råd med en tv, eller snarare med den kvadratmeter där tv:n ska stå), hon gjorde ibland sina läxor där, om än mer sällan nu. Det faktum att hon kallade dem läxor visade bara hur hon inte lämnat barndomen. Hon såg studier som något som ålagts henne, inte något hon åtagit sig. Men i tekniska termer kunde det väl kallas ett hem.
På stolen bredvid: ett par trosor och en bh med spets från någon billig kedja. En med hård bygel som brukar gå igenom tyget och skava mot insidan av bröstet. Bh:n hade varit vit men liksom de flesta BH:ar från billiga kedjor hade den antagit en lätt spyfärgad nyans. Det var den typen av bh som skulle vara söt och sexig samtidigt, och den gjorde ett synnerligen dåligt jobb på båda fronter. Den var helt enkelt vulgär. Vulgär just för att den försökte vara allt annat än det och så mycket samtidigt. Två par trosor på golvet, ett par vita med flytningar, ett par svarta med spets och vita små prickar. En sportbh i en rosaspräcklig nyans. Den nedre kanten hade blivit slapp av för flitigt användande, och resåren i den typen av billiga bh:ar var ju inte något att ha till att börja med. Det är ett under att de kallas sporbh när de verkligen saknar stöd för brösten.
Den första kvinnan, Sara, hon som tillfälligt hade inrett lägenheten till något som kunde liknas vid ett hem, vaknade och reste sig ur sängen. Hennes ögonlock hade fastnat i varandra och hon öppnade dem sakta. Hennes ögon var rödspräckliga efter alldeles för mycket alkohol och cigaretter. Hon tog på sig gårdagens använda trosor, ut och in förvisso för att upprätthålla någon illusion av hygien när de nya flytningarna inte blandades med de gamla. På trosornas insida som nu var deras utsida hade några svarta könshår klibbat fast. Flytningarna hade gjort tyget stelt och tjockt, men det mjuknade snabbt av värmen från hennes fitta. Hon tog på sig bh:n, när hon drog den över huvudet luktade hon på resåren, den missfärgade utänjda resåren, och rynkade på näsan. Lukten av unken svett som inte gick att få bort hur många gånger en än tvättade spred sig i hennes näsa. Hon brukade inte bära spotbh men hade aft ont i brösten och behövt ordentlig stöd. Annars var det någon billig från hm eller gina tricot som gällde. Något med spets. Gulligt och sexigt i en pervers och banal blandning. En lek med det barn som aldrig riktigt lämnat hennes kropp.
Hon ställde sig för att koka kaffe och gick igenom posten med andra handen. Hon ögnade men blicken över fönsterkuvert efter fönsterkuvert. Hon var en sådan som gärna gjorde tusen saker samtidigt i hopp om att det skulle göra livet effektivare, men som såklart alltid slutade med att allting blev halvdant och måste göras om. Hon var en rastlös själ. Nå, posten var det; Csn, försäkringskassan (troligen avslag igen, men tredje gången gillt), skatteverket och vårdcentralen och så ett gäng företag som ville ha pengar för saker och ting som ingick i existensminimum; 3, vattenfall, Com Hem. Idel dessa räkningar. Hon hade inte pengar att betala dem efter att ha köpt månadens ranson av cigg och vin. Hon borde sluta men hon var tvungen att dämpa ångesten av att inte ha koll på ekonomin, precis som hon inte hade koll på livet i stort. Allting var ett stort kaos och hon omfamnade det genom ytan på det billiga vinglaset. Ett sådant med lite för tjock kant och dessutom en ful skarv som löpte över kupan och benet ner på foten. Hon drack en av en avslagen ölslatt bara för att upptäcka att någon hade fimpat i den. En mentolcigg av smaken att döma. Kanske en klick. Istället för att spotta ut svalde hon. Hon hade inte fått i sig fimpen och brydde sig inte. Hon hade brytt sig mer om någons såg henne göra det än själva smaken, men det var faktiskt tveksamt om hon hade brytt sig om det ens i det nuvarande tillståndet. Hon drack lite ljummet rödvin istället. Glaset hade en intorkad rand där vinets yta hade varit innan hon tömde det. I botten var det lite grumligt och hon antog att det innebar att det var dåligt på något vis men brydde sig inte. Hon var väl ingen finsmakare. Ciggen var slut så hon satte en fimp i mungipan. Det var alltid någon som tänker Ciggen slarvigt på fyllan. Slöseri.
Plötsligt en flashback till igår när hon stått i fönstret bredvid kvinnan som nu låg i hennes säng. Hon med svårt kort hår, som hon inte mindes vad hon hette, något ordinärt och svennigt på N trodde hon. Kanske Nina eller Nathalie? Det var nog Nina. Det var inte så viktigt, hon försökte bara uppehålla sig vid oväsentligheter för att slippa tänka på det väsentliga. Nåja. Hon hade i alla fall stått där och med glittrande ögon och vilt gestikulerande berättat lyriskt om något som verkade vara en helt ny insikt, en insikt av den typen som förändrar ens liv och som en måste dela med precis alla en möter oavsett hur relevant eller irrelevant den är för dem.
– En skulle kanske börja köra på kvinnor istället. Sluta med män. Hur svårt kan det vara egentligen? Det är ju bara att köra runt lite med fingrarna. Det kan ju inte vara någon större utmaning att vara bättre än en man ändå. En vet ju hur de är. Så länge en slipper känslan av att vara smutsig efteråt så är det ju en stor vinst. Har du någonsin haft skönt sex med en man. Själv hade hon förhållit sig mer skeptisk
– Nej jag tror verkligen jag är heterosexuell. Jag brukar inte tända på brudar.
Då sa den andra kvinnan något som fick henne att hajja till:
– Brukar du tända på män då? Jag gör inte det. Det går mer på slentrian. De vill ligga med en och en säger okej då och skrattar tillgjort. En vill ju bara att han ska acceptera en egentligen. Det är ju inte sex en är ute efter. hon har aldrig njutit av sex med en man, rent fysiskt. Bara känt mig bekräftad. Det var faktiskt sant. Hon tände sällan på män, mer på hur de såg henne eller på hur hon trodde att de såg henne. Men det sade hon såklart inte. Hon sa aldrig det som var viktigast, som hon kände starkast, och det hade hon av allt att döma gemensamt med många andra. För inte kunde de väl vara så själlösa som de verkade?
– Vad du är full av skit, sade hon och insåg direkt att det lät alldeles för hårt för att vara till någon hon träffat för första gången. Hon fattade inte varför hon sagt så men det var bara att fortsätta i samma ton, inte tappa masken och erkänna att det kommit ut fel, inte få henne att tro att jag kände mig attackerad. Hon samlade sig; klart jag tänder på män. Bara för att du är latent flata betyder inte det att alla är det. En kan faktiskt vara heterosexuell. Hon hoppades att hon inte skulle bli arg. Men det blev hon inte, istället skrattade hon gott, lutade huvudet bakåt som om det var det roligast hon hört. Den här människan är galen, tänkte Sara. Det här är inte rimligt. Varför tår det en jävla flata här och röker. Men trots detta så kände hon sig dragen till hennes råa skratt, hennes sätt att lägga fram allting hon sa som om det var obestridbar sanning och ingenting att diskutera, den livslust och entusiasm som strålade om henne.
– Ja det kanske jag är. Jag har nog alltid tyckt att män är ganska tråkiga. Intetsägande, liksom. De ger mig inget. Jag vill ha spännande konversationer inte någon tråkig föreläsning om politik. Gud vem bryr sig. Det är ju ändå bara män överallt. Jag har försökt tycka om dem men lyckas aldrig. Lyckas inte ens låtsas numera. Det finns för mycket motstånd som vill ut.
– Jaha. Men så är det inte för mig i alla fall, sade hon snabbt, för snabbt, och vände sig sedan om för att prata med någon annan. Någon som inte skulle komma med dumma idéer om att bli lesbisk. Någon som skulle låta henne vara heterosexuell ifred.
Senare förstod hon inte varför hon hade velat försvara sig. Klart hon inte var lesbisk. Det var ju befängt. En kan ju inte bara bestämma sig för att gilla tjejer sådär. Sånt var ju medfött. Det var ju ingenting en kunde få för sig och styra. Fan vad mycket skit den där tjejen hade snackat. Nina, trodde Sara att hon hette. Idiotiskt namn.
Men trots att hon försökte undvika Nina hade hon hamnat i samma fönster , soffa och till och med på toaletten flera gånger. Kanske var det för att hon undermedvetet drogs till henne, kanske var det Nina som sökte upp henne. Hon brydde sig faktiskt inte. Men när kvällen var slut så stod de omslingrade om varandra med tungorna i varandras halsar. Det var mjukt och skönt, Nina smakade sött av tuggummit hon frenetiskt tuggade, men också starkt av snuset hon hade under underläppen samtidigt. Ibland vad det till och med fler. Hon snusade och rökte samtidigt och spottade ut sina prillor i en lång båge som hamnade lite varstans. Fri från takt och finess, fri från den allmänna moralen och respekten för andra människors hem. Hade det varit en man hade det inte varit det minsta uppseendeväckande, men nu var det det. Sara rynkade på näsan. Det var inte fint sätt. Det passade sig inte och det var respektlöst. Vem skulle städa. Hade Nina tänkt på det? Det hade hon säkert inte. Men trots sitt hat,( eller var det rädsla?) kände sin Sara dragen till Nina, motvilligt intresserad av hennes knäppa tankar. Hon ville inte medge det men så var det. Det vet vi, som ser detta utan skygglapp, som slipper förneka det alla vet men ingen talar om.
Dikt.
eftersom jag var kvinna
var jag fastlåst i min kropp
mitt kön
med tunga kedjor
det var mitt fängelse
och samtidigt
ett flickrum
jag kunde gömma mig i
glömma allt det onda
du utsatte mig för
när du hade handen på mitt lår
bad jag gudarna i himlen om nåd
jag åkallade demonerna
som slet sönder mitt inre
och bad dem slita sönder även dig
och dra mig ner i fallet
för jag ville inte leva
i denna kropp som du trängt in i
när du trängde in i mig
slet du mig ur det förflutna
som var mitt liv
och satte mig
i en öken utan slut
men hårda kalla ökenvindar
som blåste in den sand som var du
i mina ögon
min munhåla
den sand som var du
tog sin in i min mun
rev upp sår i den tunna hinna
som täcker den isblå irisen
förblindad vandrade jag
i den öken som var du
och kunde bara hoppas på
att av en slump hitta en utväg
ur detta karga landskap