Komplex som en tredjegradsekvation.

En person jag känner, som önskar vara anonym, prenumererar på tidningen Allt om whisky. Det är väl en bra tidning om man tycker det är intressant, antar jag.

Hursomhelst så läste jag lite idag, faktiskt med ett visst intresse. Jag läste nån artikel om nån Whisky som lagrats i 70 år, vilket tydligen är väldigt mycket i sammanhanget (man kan kalla en 10-15 år gammal whisky för just gammal, om man kommer upp i 20 eller 30 så är man fan på väg nånstans, 70 år är typ jättemycket och brukar inte vara så bra, eftersom ekfaten är keffa). Så långt läste jag med intresse.

I alla fall så nåddes min nördighetsgräns vid raden ”Det är en synnerligen vital 70-åring, komplex som en tredjegradsekvation”. Ursäkta med vad? Komplex som en tredjegradsekvation.

Jag förstår att folk som är så nördiga saknar självdistans, men det finns fan gränser.

Chillar med barn.

Mina vänners favoritskämt är att be min syster Boel pussa Clinton, vilket han finner mycket genant. Här ser han dock väldigt kärleksfull och öm ut.

Jag älskar fan den här bilden, alla mina vänner kammar håret på varandra och ser glada ut. Alla bara älskar varandra.

Håhå, vad gay jag blivit sen mitt inköp av systemkamera, men jag kan inte slit mig från den. Det jobbiga är hur distanslös man blir: vad är en bra bild, är detta bara pinsamt. Men det blir så oändligt mycket bättre foton är men min förra så jag är glad ändå.

Jag blir galen.

Herregud vad jag flippar på alla saker som fungerar halvdant. Allt med min dator som går långsamt, alla ostädade hyllor, att tunnelbanan inte behagar gå efter klockan tolv på vardagar, att jag inte kan bädda in youtubeklipp på bloggen och alla jävla bussar som är sena. Jag blir fan galen.

För övrigt så tigger Blogge pengar för att kunna betala sin kvarskatt, jag kommer troligen att skicka in några 100-lappar om jag inte drabbas av den sedvanliga lättja som jag brukar inför allt som har med datorer och internet att göra, jag är ju en total datoranalfabet och att jag lyckas blogga är fan i mig ett under. Om inte annat kan jag nog få min pojkvän att göra överföringen åt mig.

Ett stort steg och studenttjat.

Jag hade ett betygsavgörande prov i förrgår som jag struntade i, helt enkelt för att jag var medveten om att jag inte skulle klara det, helt enkelt för att jag inte hade pluggat till det. Det känns så jävla befriande att bara kunna skita i något istället för att ha ångest över det dag och natt som jag brukar.

Jag kommer alltså att få g i Kemi B, det är osäkert om jag förtjänar ens det. Men det är okej, min lärare var den sämsta någonsin, jag var deprimerad och orkade nästan ingenting alls då. Det är okej att inte vara bäst ibland *gör en Blondinbella, dvs vänder min svagheter till styrkor*.

Nu har jag inget kvar att göra, utom att gå på den förbannade slutskivan och vara artig mot mina klasskamrater, trots att just artighet är den egenskap jag minst av alla besitter. Och att springa ut ur skolbyggnaden tillsammans med min klass, jag har inte ens någon mössa och inte heller någon fin vit studentklänning, jag funderar på att komma dit i jeans för att ytterliggare statera mitt ickeengagemang i det hela, men det känns bara löjligt att anlända till en plats bara för att stå och vara tråkig.

Jag önskar att jag kunde dela mina kamraters entusiasm inför detta eller åtminstone vara aktivt emot det, men jag är varken eller. Jag är bara genuint ointresserad av hela grejen. Jag kan inte låta bli att känna mig en aning bitter över min skolgång, över det faktum att jag inte har en enda vän i min klass och att jag inte har upplevt det som det minsta givande med undantag från matematiken och fysiken, vilket knappast räcker för att motivera tre års leda. Jag hade velat komma någonstans i mig själv under den här tiden, kanske skaffa en vän, personlig utveckling, kunskap eller åtminstone lite disciplin, men istället har jag bara gjort ingenting i tre år.

Jag vill bara att det här ska vara över och jag ska ha ett sjukt inspirerande yrke som jag bara älskar att gå till, en massa pengar, ett vackert barn och ett underbart förhållande med min underbara pojkvän. Då kommer min gymnasietid att framstå som en löjlig parentes.

Nostalgi.

Om man ser på min förra blogg så var vigilance ett jättefint tema, men nu är det inte alls lika fint. Varför måste det vara så?

Jag vill ha det gamla fina vigilance tillbaka.

Att göra en bloggflytt är fan det mest traumatiska jag utsätts för i min vardag: jag drömmer om det på natten, jag lyckas inte importera mitt gamla arkiv till fullo, temat ser inte ut som det ska, allt är på engelska och konstigt dataspråk och jag fattar ingenting.

Men jag har bestämt mig för att jag ska fan i mig klara detta. Jag ska gå igenom det och komma ut på andra sidan som en mycket bättre och framförallt renare människa. Jag ser det som en nystart, ett sätt att komma ifrån mitt gamla bloggjag och börja på nytt.

Ibland tänker jag att jag kanske borde utsätta mig för riktiga trauman istället, det skulle kanske leda till en mer rimlig syn på tillvaron.