Ibland diskuteras enskilda personers rätt att känna ilska för patriarkatet. ”Varför är du arg, det finns ju de som har det sämre än du”. När jag uttrycker ilska över patriarkatet är det såklart inte bara det jag själv blivit utsatt för som det handlar om, utan även det jag ser andra bli utsatta för.
Ibland kan folk säga något i stil med ”jag träffade person x som blivit utsatt för något mycket värre än du, den är inte arg och därför har du inte någon rätt att vara det”. Grejen är att olika människor hanterar saker på olika sätt. Vissa blir förbannade, andra tiger och vänder skiten inom sig. Det finns ingenting som säger att den ena strategin är bättre eller mer moraliskt korrekt än den andra.
Själv är jag nöjd med att ha nära till ilska. I mina ögon är det något som ger mig kraft och självsäkerhet och som hjälper mig igenom olika svårigheter. Givetvis ställer det också till problem, men generellt är det ingenting jag vill bli av med. Ilskan hjälper mig att inte vända vissa saker inåt.
Att någon annan inte är arg över sin situation innebär inte att denne inte har rätt att vara arg eller kanske rentav borde vara arg. Jag upplever ofta att det är svårare att vara förbannad över saker som drabbar än själv än det som drabbar andra. Saker som drabbar mig själv känner jag ofta väldigt blandade känslor inför, jag har ofta en personlig relation med förövaren, är insyltad i olika slags emotionella och materiella beroenden och så vidare. I sådana situationer har jag ibland svårare att se förtrycket klart än någon som kommer utifrån.
Jag tror att det skulle vara bra om fler ickemän lärde sig att bli förbannade. Ilskan är generellt ett manligt privilegium, någonting en som man kan ta till med och utöva makt genom. Ickemän däremot förväntas inte vara arga och anses inte ha rätt att vara arga på samma sätt som män. Till skillnad från mäns ilska, som i regel tolkas som en legitim reaktion på omgivningen, så anses ickemäns ilska vara resultatet av att de är emotionellt instabila eller dylikt.
Ilska är ingenting positivt i sig, men det kan vara en förändrande kraft om den riktas mot rätt mål, om den riktas mot våra förtryckare. Istället för att rikta ilskan mot oss själva och försöka förändra oss själva så bör vi rikta ilskan mot patriarkatet. Detta är berättigat oavsett om en har blivit utsatt för mer eller mindre patriarkalt förtryck i jämförelse med andra, att bli utsatt för förtryck är alltid en anledning att vara förbannad även om någon annan har det värre.
Men alla har inte kraft eller möjlighet att vara arga. Många befinner sig i situationer där de inte har något annat val än att rikta ilskan inåt, där utåtriktad ilska skulle försätta dem i livsfara. Eller så har de aldrig lärt sig att var arga och vilja förändra någon annan än sig själva. Kanske orkar en inte släppa lösa ilskan, för det finns så jävla mycket att vara förbannad över. Detta är inte nödvändigtvis föredömligt, det finns ingenting som säger att deras ickeilska skulle vara bättre eller finare.
Visst skulle jag kunde undvika ilska, jag skulle kunna välja att vara snäll, men jag vill inte. Att välja att inte vara arg när jag har alla möjligheter att vara det ser jag som ett svek. Jag tänker att den som har möjlighet att vara arg borde vara arg även för alla de som inte kan, vågar eller orkar. Jag tänker att jag vill inspirera andra till ilska, för jag vet hur mycket ilskan har hjälpt mig i mitt liv och i min frigörelse. Jag tänker att jag vill visa att det är okej att vara arg, att det kan vara rätt att vara arg.