Jag fick detta meddelande på twitter och tänkte lite på hur jag själv förhåller mig till att vara kvinna och begära kvinnor. När jag var hetero hatade jag såklart mig själv och min egen kvinnlighet väldigt mycket, det ingår ju liksom i det heterosexuella konceptet. Kvinnan vill förverkliga sig själv genom mannen eftersom hon inte tror sig om sig egen förmåga att göra just det. Hon vill lägga beslag på hans transcendens genom att sköta hans liv så att han kan gå ut och uträtta stordåd. Dessutom blir en ju som kvinna utsatt för väldigt mycket externt kvinnohat från sin pojkväns sida. Även om en inte har en partner så händer ju detta, eftersom en då känner sig värdelös för att en inte lyckats med denna grundläggande uppgift i livet. Numera har jag i mångt och mycket slutat hata mig själv, även om det såklart inte är fullt möjligt i ett samhälle där kvinnor trycks ner och föraktas dagligen. Framförallt har jag försökt sluta ge uttryck för mitt internaliserade kvinnohat.
Jag tänker att som lesbisk har en ett extra stort ansvar att göra upp med sitt internaliserade kvinnohat. Heterokvinnor har givetvis kvinnliga vänner, men de lever i regel inte sitt liv för och genom kvinnor på samma sätt, och därför an de heller inte skada andra kvinnor med sitt internaliserade kvinnohat på samma sätt. Eftersom kärleksrelationen i detta samhälle har en ganska speciell plats så blir det helt enkelt så, inte för att det är rimligt utan för att det är den ideologi vi lever i, men eftersom det nu är så det ser ut så är det något en som lesbisk måste förhålla sig till. Vidare så ser det såklart inte bra ut om lesbiska snackar skit om sin partner på grunden att de är kvinnor eller om lesbiska relationer går åt helvete på grund av det internaliserade kvinnohatet, det vore ett dåligt föredöme och mycket dålig reklam helt enkelt, och eftersom alla lesbiska har ett ansvar för att få även fler kvinnor att upptäcka lesbiskheten så är det ett problem.
Precis som mycket av den lesbofobi en utsätts för egentligen är kvinnohat så är mycket av den internaliserade lesbofobi en känna egentligen internaliserat kvinnohat; att kvinnor är mindre värda, att relationer mellan kvinnor spelar mindre roll (oavsett vänskap eller kärlek), att kvinnor bara binder sig till sin partner, att kvinnor är lögnaktiga och falska och så vidare. Detta tar sig uttryck i lesbofobi till exempel i idén om att lesbiskt sex inte är ”riktigt” sex, att lesbiska ägnar sig åt en annan typ av relationsvåld som är psykiskt och att det skulle vara ”värre” än mäns relationsvåld (som om fysiskt våld inte tog på psyket), att lesbiska kvinnor inte har sex med varandra efter ett tag, att lesbiska bara flytta ihop direkt för att de inte pallar vara ensamma och så vidare. Detta gör såklart att en själv tjänar på att göra sig kvitt detta, en får bättre relationer och bättre uppfattning om sig själv. En inser att det enda som är relevant är kvinnor och kan gå in fullhjärtat i sina relationsprojekt istället för att behöva känna skam och tvivel.
Tänkte också skriva om hur en kan göra detta. Någon som har tips?
omg du är så bäst.
Alltså det här inlägget och kommentarerna; http://hugorosas.se/att-jobba-pa tänkte sååå mycket på dina bilder. Pallar inte mönstret att det alltid är kvinnors fel i heterorelationer som är för ”kontrollerade” och här till och med kvinnors fel att män är för ”lugna och ta livet som det kommer”. Alla anser också att detta är ett fullt rimligt sätt att resonera på. Kvinnor har visst ansvar för allt. Pallar inte. Pallar inte. Pallar inte.