Ibland klär feminister sig kvinnlig, gör stereotypt kvinnliga saker och så vidare. Det är såklart helt i sin ordning, så ser världen ut och jag förväntar mig inte att någon bara ska lägga allt det på hyllan när hen blir feminist, eller att det skulle vara nödvändigt. Däremot finns det många feminister som, när de gör detta, försöker framställa det som något slags feministiskt statement. Det kan låta ungefär såhär ”jag klär mig i de här supernormativa kläderna för att jag vill visa att det finns olika slags feminister/att det inte är fult att vara kvinnlig”.
Alltså jag klär mig också i normativa kläder, men jag skulle inte drömma om att försöka framställa det som feministiskt att jag gör det. Grejen är det, att allt jag gör behöver inte vara feministiskt bara för att jag är feminist. Det finns hundratals saker jag gör varje dag som inte har ett skit med feminism att göra, däribland min klädsel. Och det är liksom okej, för jag är en människa också. Allt jag gör behöver inte passa in i den feministiska mallen.
För mig är det helt okej att Schyman ställde upp i Let’s Dance, hen hade inte behövt säga att det var för att visa att en kan vara feminist på olika sätt. Hen hade inte behövt säga:
Trots att det är 2010 finns det fortfarande människor som tror att vi feminister har hår under armarna, kniper ihop och inte fått oss ett skjut på länge. Och sån är inte jag!
Vad är syftet med att säga såhär? Det känns som att det en gör mer än något annat är att befästa dessa fördomar, genom att mena på att de är såpass berättigade att det är upp till feminister att göra en massa olika saker för att få ett stopp på dem. De flesta feminister rakar sig, att folk tror att det inte är så har nog med att göra med fördomar än att de inte sett Schyman dansa i Tv innan.
Varför inte bara sminka sig, raka sig och så vidare om en nu vill göra det. Du blir inte en sämre feminist för det. Men det betyder inte att just de valen, att anpassa dig efter patriarkala utseendeideal, är feministiska. Även om du gör det för ”din egen skull” eller liknande så kan det inte vara ett feministiskt statement att raka benen, bara sådär. Men för all del, gör det ändå. Du behöver bara inte lyfta fram det som en feministisk gärning.
Sa hon så? :O
I sådana fall.. oj vad trist. Jag tycker att det är fint att en variation av feminister syns. Tycker däremot inte att det är nödvändigt att alltid prata om hur len en är, hur mkt en älskar läppstift & hur duktig en är på att rida kuk i samma anda som en säger ”Såna här _sexiga_ feminister finns faktiskt också!” för är det verkligen det _någon_ sorts feminist vill fokusera på? Det är att leka villigt i antifeministers hage, kan inte se det på annat vis, för det är att tala om vad _dessa_ vill tala om & inte om vad en själv vill tala om. Visst, var len & sminkad & penistokig men blanda inte in det i debatten i tid & otid om det inte har med den faktiska debatten du vill föra, att göra.
Tror det blir fel när en vill vara typ 100% feminist och då rättfärdigar alla sina beslut som ”de mest feministiska” vad en än gör. Häromdagen rakade jag mina ben igen, det var verkligen inte i feminismens anda utan för att jag inte orkade. Jag får kämpa på andra sätt. 🙂
Problemet med hennes uttalande blir ju att det liksom insinueras att det är fel att ha hår under armarna och inte få ett skjut.
Jag klär mig också sk kvinnligt och väljer inte heller att se det som en del i den feministiska kampen, däremot ser jag mitt bortval av rakning som sådan. Men jag tänker att just kvinnlig klädsel kanske inte kan ses som ett feministiskt statement men möjligtvis ur något särartsfeministiskt perspektiv kan göra det. Fick kommentaren en gång att jag borde sluta använda klänning om jag vill vara en trovärdig feminist vilket för mig känns bakvänt. Varför sluta med något som det inte ligger något förtryck i (ur min synvinkel) bara för att det är förknippat till ”kvinnlighet”. Kanske inte riktigt så du menade, men var bara en tanke.
Jag kan se alternativet att den som önskar lyfta det ’typiskt kvinnliga’ – så som klänningen, pysslandet, omsorgen – att ses som mer värdefullt än vad det i dagsläget gör _kan_ se det som ett starkt kort i sin kamp. Då tycker jag också att det kan vara relevant att lyfta fram. Om den feminism en för däremot _inte_ har sådan fokus på det stereotypt kvinnliga så bör givetvis inte heller ens uttalanden & debatter ha det.
Varför kallar du Schyman för hen?
För att jag skriver könsneutralt.
Är inte det lite överkurs när en mycket väl vet att det är en hon? Jag använder hen, ofta och gärna, men inte när jag skriver om en person som jag de facto vet könet på. Det är ju liksom inte riktigt syftet.
Vad som är syftet med att jag använder hen vet jag nog bäst själv.
Jag reagerade likadant när jag började läsa Fannys texter, men sedan dess har jag insett hur lite jag saknar de könande orden. Att alltid markera könet på den en skriver om är ju faktiskt inte nödvändigt, särskilt inte om en de facto känner till det! Och om könet skulle vara särskilt relevant är det ju enkelt gjort att påpeka det på annat sätt.
Jag håller med dig till viss del: väldigt tröttsamt med folk som ska spela på folks ”fördomar om feminister” genom att iklä sig massa typiskt kvinnliga attribut. Framför allt om personen i fråga, som ofta är fallet, tjatar om en ”ny” feminism där man ”får” vara snygg. Vems tillåtelse är det en söker liksom?
MEN, jag ser också absolut en poäng i att som feminist inte skygga från kvinnligt kodade attribut. Ytterligare en dimension av det patriarkala utseendeidealet säger ju oss också att brudigt är korkat/oseriöst/oprofesionellt.
Jag tror att det är lite det ”powerkvinnor” som Isabella Löwengrip är ute efter när de tjatar om sin kvinnlighet och hur de utnyttjar den, men jag tror inte att det nödvändigtvis är ett särartsfeministiskt grepp. Att klä sig hur fan man vill på t ex sin ”seriösa” arbetsplats, rosetter, rosa från topp till tå, skulle verkligen provocera många. Alltså att störa en ordning som säger att seriositet är påklätt och kostym.
”Det är inget feministiskt statement att raka sig” – ha ha, så sant! Ibland är det bara en följd av att en glömt att köpa sig en rakhyvel ^.^
Tänker mig att det är en reaktion på alla snobbfeminister som tycker synd om dessa av patriarkatet förtrycka kvinnor som lever upp till utseendenormerna. För jo, såna finns det gott om.
Mjo, men ganska ofta så känns det som att folk tror att det är så så fort de känner sig minsta lilla träffade. Jag tycker till exempel att jag är ganska tydlig med att jag inte tycker att en är en dålig feminist eller något för att en har en pojkvän, ändå kan folk bli svinsura när jag skriver om heterorelationer för att de känner sig påhoppade som ”dåliga feminister” eller liknande.
ja det är nog möjligt, ibland tycker jag det är jobbigt att höra sanningar om mina egna preferenser, dvs jag har anat att jag inte tycker som jag tycker pga är sån utan har blivit utsatt för manipulation o känner mig skamsen som har fallit för detta. liksom haha gick jag på den lätta. när en redan har en sådan föraning o en femnist bekräftar detta blir det svårt att ta till sig o jag vill bara slå det ifrån mig.
MEN det finns också en massa duktiga feminister som gärna skuldbelägger andra som inte är lika starka som dom.
Ja, det är ett störigt beteende. Känns som att många är omedvetna om sina egna privilegier, typ att de kunnat syssla med feminism tidigt och inte växt upp under lika patriarkala förhållanden som andra etc. Feminismen kan ju inte bara ha plats för sk ”starka kvinnor”.
Håller helt med. Det är heller inte ett feministiskt statement att sminka sig, som en del vill vända det till.
För att den feministiska rörelsen ska kunna omkullkasta patriarkatet behövs det kvantitet. Därför kan inte alltid förkasta de som arbetar mot ungefär samma vision men ed lite andra metoder. Vi kan beundra deras ideal men resonera med dem om våra respektive metoder.
Jag kan förstå mig på denna typ av feminism (även om det inte är den jag förespråkar). Jag vill (som många andra feminister) ha ett samhälle där man kan dricka bärz och meka med bilar eller sminka sig och hålla en mode-och-hälsoblogg. Jag vill bara att dessa attribut/göromål inte ska vara förknippat med ett kön mer än ett annat. Stereotypiskt kvinnliga attribut/göromål tenderar att ha lägre status än det stereotypiskt manliga.
Så de som sminkar sig med stolthet under en feministisk paroll vill helt enkelt att det stereoskopiskt kvinnliga ska få samma status som det stereotypiskt manliga.
När jag var 13-14-15 och identifierade mig med den kvinnliga normen och antog kvinnliga attribut så blev jag förlöjligad och kallad ”korkad fjortis” etc. Detta resulterade i att jag genast slutade bära något som var stereotypiskt kvinnligt. Det följde mig upp i åldern och jag är fortfarande försiktig med att anta stereotypiskt kvinnliga attribut eftersom jag inte känner att jag kan bli tagen på allvar (i tex en politisk diskussion). Jag vet nu att det är/var att slava under den patriarkala strukturen.
Därför beundrar jag människor som tex nicki minaj som tagit sig upp en en musikgenre där kvinnor är praktiskt taget osynliga (hiphop) som annat än objektifierade-sexiga-statister. Hon är så ”tjejig” man kan vara, hon bryr sig inte om att använda ett utvecklat vokabulär, hon har en närmast korkad framtoning. Men hon är enormt stark och intelligent. Hon ger stereotypiskt kvinnliga attribut en högre status, hon bär dem med stolthet.