Det finns en viss typ av människor som utnyttjar andra människors lidande för sin egen skull. Typ om någon har haft en hemsk uppväxt så går dessa personer omkring och gör en grej av det alternativt liksom förstorar upp det extremt mycket och visar en enorm omsorg för personen för att framstå som en snäll människa i sina egna eller andras ögon. Jag vet inte om ni fattar vad jag menar, jag pratar liksom inte om allmänt missriktad och överdriven omtanke utan om när de levereras med en agenda och när det finns ett stråk av självnöjdhet i det. När personen liksom njuter lite av att berätta för andra att någon annan har haft det svårt och jobbigt, helt utan att personen som haft det jobbigt gör ett stort nummer av det själv.
Detta är nog ett av de mest osympatiska personlighetsdrag jag vet. Jag tycker att det är riktigt vidrigt att stärka sitt eget ego på andra människors bekostnad och har speciellt svårt för det när det handlar om att gå omkring och vara ”godhjärtad” utan att det är efterfrågat. En person som bryr sig om andra behöver inte göra en stor grej av det och behöver framförallt inte prata om det med andra personer, då kan man bry sig utan att utropa sig själv till något jävla helgon.
Typiskt denna typ av människa är även att hen tycker att andra ska visa tacksamhet för att hen har brytt sig om dem. Det har jag verkligen sanslöst svårt för. Sen när är man snäll mot människor för att de ska tacka?
Omtanke om och känslomässigt engagemang i andra ska vara genuint, inte komma ifrån att man vill stärka sitt ego genom att känna sig god. När man även låter sin omtanke för andra smutsas ner av någon egoistisk agenda har jag svårt att respektera en som människa.
tänkvärt som vanligt.
Det var precis sü jag var som fjortonüring. Till viss del i varje fall. Det är ett svürt beteende att komma ur eftersom det är en form av offerkofta. Typ; üh stackars mig jag bryr mig sü mycket om alla och alla berättar allt för mig men själv berättar jag väldigt lite för jag vill inte belasta andra etc etc. Och sü gür man runt och lider och njuter av att ses som stark.
men likt de flesta offerkoftor är det ett förbannat svürt beteende att komma ur. Jag tror att jag lyckades men kan ibland stanna upp och känna hur det är pü väg. Det är ju trots allt en väldigt bekväm roll.
jag hüller med dig om att det är vidrigt.
Känner mig dessvärre lite träffad… Men hur är det om man t.ex. jobbar för att utsatta/diskriminerade ska få det bättre och verkligen brinner för tanken om allas lika värde, men en delorsak till att man gör allt detta är för att man vill ses som en god människa? Skulle vara intressant att höra din åsikt!
Jag tror att det också handlar om att vilja få bekräftelse, att få höra att man är en fin människa. Därav ”kravet” på tacksamhet från motparten.
Å ena sidan finns det inget värre en personer jag upplever är själviska ”egentligen”, som jag upplever att låtsas bry sig om andra bara för att ses som bra människor när de egentligen inte är det enligt mig. (Vad nu sedan en ”bra människa” är för något.) Var det sådana människor du menade med egoistisk omtanke, eller missförstod jag?
Å andra sidan – är inte det mesta vi gör mer eller mindre själviskt? T.ex. att behandla andra lika bra som man själv skulle vilja bli behandlad. Och vem förlorar egentligen på att man bryr sig om andra av det egoistiska skälet att man vill att andra ska bry sig om en? Förutom om den som får omtanken känner att hen står i evig tacksamhetsskuld, det är inte bra. Så kanske du har en poäng i att man inte borde skryta över eller framhäva sin omtanke!
Jag gör exakt så. Kan knappt tänka mig hur man ska göra på ett annat sätt. Vissa säger att människan är egoistisk, betyder det att alla är som jag, och bara gör bra saker för att själva känna sig bra?
kan tycka att ett tack kan vara på sin plats ibland, annars är det svårt att veta om ens omtanke är uppskattad & man är ju inte jesus, man orkar inte ta hand om alla & om någon inte tycks uppskatta det är det ju bättre att ge av sig till nån som visar att det är bra & på sin plats.
Alltså gud ja! Under det senaste året gick två familjemedlemmar till en mig mycket närstående person tragiskt och oväntat bort. Hemskt! Men mitt i detta dyker en för alla i vår ”grupp” okänd person upp som tydligen var ”mycket nära vän” med en av de avlidna och bara porrar loss med sorgen! Skriver rakt upp och ner på facebookväggar, erbjuder sig att ”träffas och prata”, kommer och erbjuder den avlidnes pappa, som aldrig förr sett kvinnan och som dessutom sitter och dricker begravningskaffe med sin närmaste familj att ”Gå undan och prata lite”. Jag är så jävla äcklad av det här beteendet, att liksom göra en show av sig själv på djupt sörjande människors bekostnad, fy FAN.
Samtidigt kan ju jag inte stå och vifta och tala om för folk hur de ska sörja och hur den här kvinnan borde bemötas, för sorg är ju så irrationellt på ett sätt att någon kanske faktiskt upplevde detta som deltagande och stödjande och det vill jag ju i så fall inte ta ifrån dem. Men herregud alltså. Smaklösheten!