Etikett: egoism

Egoism och godhet.

Det finns en idé om att människor i grunden är egoistiska och när en gör bra saker gör en det egentligen av egoistiska skäl. Det hela brukar härledas rent logiskt, eftersom alla människor antas göra saker för att det fyller dem med någon typ av tillfredsställelse så är de egoister. Även att tänka på andra människor och göra uppoffringar för andra är enligt det här viset att se på saker egoism.

Exakt vad ”egoism” skulle innebära är oklart, det finns sällan någon tydlig idé om detta. Egoism för mig är att en gör saker och ting medveten om eller likgiltig inför att andra kan fara illa av det bara för sin egen vinnings skull. Typ att manipulera andra, att skada andra och så vidare bara för att en själv kan vinna något på det är vad jag brukar förknippa med egoism. Däremot brukar jag inte tänka att egoism är att göra något som en genuint tror är bra för andra, och att det också skänker en ett visst mått av tillfredsställelse att en gör detta.

Det är klart att jag finner det tillfredsställande att engagera mig politiskt, jag känner att jag ”gör mitt”, alltså att jag bidrar till ett samhälle jag anser önskvärt. Däremot har jag svårt att se egoismen som någon stark drivkraft i det jag gör. Mitt politiska engagemang ger också en stor mängd nackdelar, det tar tid, det gör ofta att jag mår dåligt eftersom jag gång på gång måste konfronteras med vidrigheter och så vidare. Hade jag velat leva ett soft liv hade jag spenderat min tid på helt andra saker. Däremot är det såklart så att det inte bara är lidande, engagemanget ger också mycket tillbaka, det behövs för att en ska orka med att engagera sig. Men att det skulle vara någon jävla egotripp har jag mycket svårt att känna igen mig i.

När en säger att alla engagerar sig av egoistiska skäl som någon slags ursäkt för att en själv inte gör det eller för att en gör det på ett vis som kanske inte är så positivt, då menar en samtidigt att det inte riktigt spelar någon roll vad en gör eftersom den bakomliggande orsaken till engagemanget inte kan vara genomgripande god. Idén om att det skulle spela så stor roll varför en gör saker, vad det fyller en med för känslor, är väldigt idealistisk och individualistisk. Vad bryr de som jag pratar med på tjejjouren om vad det får mig att känna? Jag tror verkligen att det är högst sekundärt.

Jag blir trött på detta fokus på ens känslor och bevekelsegrunder när en engagerar sig politiskt. Oavsett så är det såklart bättre att engagera sig än att inte göra det, egoistargumentet känns mest som en ursäkt för folk att vara passiva, eftersom det ändå inte finns något sätt för dem att göra en rakt igenom god handling. Jag förstår inte det här behovet av perfektion, av att en ska blir något jävla helgon för att en engagerar sig. För mig är det inte särskilt viktigt att mina handlingar är rakt igenom oegoistiska, jag tänker mig att ett sådant fokus i sig skulle vara ganska egoistiskt.

Alla människor försöker tillgodose sina intressen, men vissa gör det på ett vidrigare sätt än andra.

Ibland talas det om egoism och vad egoism och altruism är. Vissa människor försöker driva ståndpunkten att allt mänskligt agerande på ett eller annat sätt är egoistiskt, alltså något en gör främst för sin egen skull.

Jag tänker på ett seminarium jag hade med ett gäng ekonomer där de framförde precis denna tes. Seminarieledaren drog sedan ett exempel med buddhistiska munkar som tänder eld på sig själva. Hur skulle de förklara detta utifrån den här teorin? Klassen blev helt tyst, det gick inte att foga in i deras teorier om egenintresse. Som politisk aktivist hade jag inga problem med att förstå hur en kan hålla ett ideal så högt att en är villig att dö för det, även om jag tycker att det är meningslöst att i pacifistisk anda tända eld på sig själv. Det märktes dock tydligt att det var svårt för de närvarande ekonomerna att greppa vilka krafter det är som är i rörelse.

Visst kan en hävda att även att hålla ideal högt handlar om egenintresse, kanske någon slags egoistiskt bekräftande av den egna personen. Det kan hända att en på något slags abstrakt plan kan fastslå att allt i grund och botten handlar om egenintresse, frågan är vad det säger oss om samhället och om politik?

Såsom denna ”insikt” brukar användas brukar det vara frågan om att alla handlingar på sätt och vis är lika goda eftersom alla handlingar drivs av egoism. Då spelar det ingen roll om en är vänsteraktivist eller om en lever på att exploatera andras arbetskraft, för det grundläggande motivet är fortfarande detsamma.

Jag tycker att idén om att politiska ideals giltighet skulle avgöras av någon slags bakomliggande ”ond” eller ”god” intention är märklig, speciellt då jag inte riktigt anser att det finns ”onda” och ”goda” människor. Det är väl ändå hur en viss politik påverkar samhället som måste räknas? Jag är helt med på att människor drivs av egenintresse, men jag ser också att vissa människors egenintresse skadar andra jävligt mycket mer än andras.

Jag tycker inte att alla människors egenintresse är lika mycket värt. De människor som med hjälp av ojämlika egendomsförhållanden skor sig på andras arbete har ett intresse i att kunna fortsätta göra det, och de människor vars olycka det profiteras på har ett intresse av att detta upphör. För mig är det självklart mer legitimt att de som vill att deras olycka ska upphöra har en större ”rätt” att driva igenom sitt egenintresse än de som vill kunna fortsätta profitera på andras olycka.

Men det handlar inte om någon idealistisk ”god” position, det handlar om en politisk kamp. Det handlar inte om att plocka fram några slags moraliska ideal som sedan ska gälla för alla, utan det handlar om att se att det finns en konflikt i samhället och sedan alliera sig med den sida vars anspråk en tycker är mest legitima, eller troligare: vars anspråk en själv delar.

Människor som försöker resonera sig fram till vad som är evigt ”rätt” och ”fel” när det kommer till moral och politik kommer att hamna i en återvändsgränd, för i grund och botten handlar det inte om vem som är mest egoist och inte utan om intressekonflikter. Alla människor försöker tillgodose sina intressen, det är bara det att vissa människor gör det på ett jävligt mycket vidrigare sätt än andra.

Till egoismens försvar.

Folk tycker att de har genomskådat mig när de förstår att jag bara vill att andra ska betala för mina kollektivtrafiksresor. Well, grattis till dig för att du förstått något som från första början var uppenbart? Jag har aldrig förnekat att jag är med i planka av egenintresse, så jag förstår inte varför det ses som ett avslöjande. Jag är helt öppen med att jag inte har någon lust att betala för mina resor utan tycker att det borde tas via skattesedeln istället.

Vissa menar att det ändå skulle kosta lika mycket bara det att kostnaden skulle tas någon annanstans ifrån men det är ju inte sant. Själva biljettsystemet kostar nämligen en massa pengar att upprätthålla, vilket man skulle kunna strunta i om kollektivtrafiken var avgiftsfri. Dessutom skulle det troligen leda till en långsiktig samhällsekonomisk vinst eftersom rörligheten i samhället skulle öka.

Men åter till egenintresset. Jag förstår verkligen inte varför det skulle vara fel att kämpa politiskt utifrån egenintresse. Det är väl tvärtom en av de absolut bästa grunderna man kan bygga sitt politiska engagemang på? De flesta rörelser som haft någon form av sprängkraft politiskt har ju varit byggda på egenintresse.

Om du vill kalla det egoism, kör på, jag bryr mig inte. Att jag avgiftsvägrar beror på att jag dels tycker att avgifterna är på tok för höga för mig personligen men också på att jag motsätter mig det politiskt. Jag tycker att kollektivtrafiken ska finansieras gemensamt och därför gör jag motstånd genom att ingå i organiserat plankande. Det är av övertygelse jag gör det, jag är inte av nöd tvungen att planka, men min övertygelse utgår från ett egenintresse. Från en idé om en bättre värld för mig och många andra att leva i. Och ärligt talat så har jag mycket svårt att se vad som skulle vara fel med det.

Har även skrivit mer om detta med idealism och egenintresse i politisk kamp här.

Egoistisk omtanke.

Det finns en viss typ av människor som utnyttjar andra människors lidande för sin egen skull. Typ om någon har haft en hemsk uppväxt så går dessa personer omkring och gör en grej av det alternativt liksom förstorar upp det extremt mycket och visar en enorm omsorg för personen för att framstå som en snäll människa i sina egna eller andras ögon. Jag vet inte om ni fattar vad jag menar, jag pratar liksom inte om allmänt missriktad och överdriven omtanke utan om när de levereras med en agenda och när det finns ett stråk av självnöjdhet i det. När personen liksom njuter lite av att berätta för andra att någon annan har haft det svårt och jobbigt, helt utan att personen som haft det jobbigt gör ett stort nummer av det själv.

Detta är nog ett av de mest osympatiska personlighetsdrag jag vet. Jag tycker att det är riktigt vidrigt att stärka sitt eget ego på andra människors bekostnad och har speciellt svårt för det när det handlar om att gå omkring och vara ”godhjärtad” utan att det är efterfrågat. En person som bryr sig om andra behöver inte göra en stor grej av det och behöver framförallt inte prata om det med andra personer, då kan man bry sig utan att utropa sig själv till något jävla helgon.

Typiskt denna typ av människa är även att hen tycker att andra ska visa tacksamhet för att hen har brytt sig om dem. Det har jag verkligen sanslöst svårt för. Sen när är man snäll mot människor för att de ska tacka?

Omtanke om och känslomässigt engagemang i andra ska vara genuint, inte komma ifrån att man vill stärka sitt ego genom att känna sig god. När man även låter sin omtanke för andra smutsas ner av någon egoistisk agenda har jag svårt att respektera en som människa.

Tyras jävla tuttar.

Tyra Sjöstedt har ju ”kommit ut” med att hon gjort en bröstoperation.

Tyra skriver att ”ingen av hennes läsare” har att göra med om hon har opererat brösten eller ej. Jag tycker väl förvisso inte heller det, alla ska ha rätt till sitt privatliv. Däremot får man väl räkna med att man stöter på frågor om man har en av Sveriges största bloggar, där man dagligen bloggar om saker som rör ens liv. Det kommer liksom med en viss nyfikenhet när man hoppar på dettåget.

Men jag tycker att Tyra sänder ut väldigt konstiga signaler. Hon talar hela tiden om att ”unga tjejer” ska ha självförtroende och yada yada. Ständigt detta tjat om att man ska vara nöjd med sin kropp och hur nöjd hon är med sin perfekta kropp. Hon kör ju verkligen förebildskortet rakt igenom.

Det är okej att operera sig och vara en förebild, man kan ju faktiskt ha bra självförtroende för det. Men att ljuga om vad som har skett, bli arg när folk frågar för att ”det inte har med dem att göra” och samtidigt, dag ut och dag in, langa samma jävla falska svada om att man måste vara nöjd med sig själv, när man själv har värsta modellkroppen som ju dessutom inte ens är naturlig.

Tyra verkar tycka att det är mer okej om det är ”naturligt”, alltså om brösten inte har en väldigt stor storlek. Här ställs ju begreppet naturligt totalt på sin ända, för naturligt ska väl fan i mig inte innebära att det är en okej imitation av något som hade kunnat uppstå naturligt, utan att det faktiskt är naturligt, alltså i bröstfallet silikonfritt.

Och sist men inte minst: detta jävla tjat om att man gör det för ”sin egen” skull är så förbannat fånigt. Det säger väl sig själv att det är för min egen skull eftersom de flesta tycker om att man själv och andra tycker att man är snygg. Men det går väl ändå inte att komma ifrån att ideal påverkar ett sånt här beslut, jag tror verkligen inte att Tyra hade genomfört operationen om det inte var så att stora, fasta bröst är ett väldigt starkt ideal i samhället. Och dessutom: varför skulle det egentligen vara så jävla mycket mer moraliskt korrekt för att det är för ens egen skull? Bröstoperationer måste ju vara det enda i hela världen som är ”bättre” ju mer egoistiska de är.

Men kör upp era jävla barn i röven.

Bloggkommentatorerna skriver om Malin Wollins och Linda Skugges inte helt oväntade moralpanik över att Maria Sveland har gått ut med att hon tycker det är skönt att barnen är hos sin far varannan vecka och att fler borde överväga att göra någon slags uppdelning över tiden med barnen för att lättare frigöra tid för sig själva. Dessutom lackas det över Lena Andersson som i en krönika i DN ifrågasätter normen att avla fram barn stup i kvarten. Det som är upphovet till deras ilska är som jag förstår det följande citat, som kommer från intervju med Maria Sveland i SvD:

–Jag tror inte att det är bra att vara gift längre än så.

På ett sätt är skilsmässa en lösning på bitterfittelivet, medger hon. Hon går i gång, som Sara skulle ha kunnat göra i Bitterfittan om hon hade skilt sig:

–Alla undersökningar visar att frånskilda känner mindre tidspress, men det förutsätter ju att man har delat ansvar och har barnen lika mycket. Nu är jag lite nyfrälst men det frigör så otroligt mycket energi att skilja sig. Varannan vecka kan jag skriva hur och när jag vill, träffa kompisar, gå och träna…

Så sätter hon ned tekoppen på köksbordet:

–Men att skilja sig är inte enda lösningen. Man kan önska att fler som är kära och vill fortsätta leva ihop vågade tänka lite nytt, som att ha liknande uppdelningar som när man är skild, kanske till och med ha varsin lägenhet och hjälpas åt med barnen…

Visserligen kan jag förstå varför det är provocerande med någon som går ut med att de inte tycker att deras barn är den enda meningen med livet när man själv ägnar varje dag åt att skriva menlösa blogginlägg om ens barns olika små projekt och bryderier, men alltså, fotbollsfrun och Linda Skugge och deras jävla glorifierade av barn och mödraskapet är fan absurt, inget annat är sjukt.

Jag förstår inte varför dessa mammaaktivister håller på, vad önskar de åstadkomma med sitt tjat om att barn är den vackraste gåvan man kan få och att livet blir så tomt och tråkigt utan barn. Ibland försöker de till och med utmåla valet att inte skaffa barn som egoistiskt, som om det vore egoistiskt att inte sätta ett nytt liv till jorden, som om den enda meningen med hela vår existens vore att vi skull yngla av oss för att… vadå? Ibland känns det verkligen som att deras eviga tjat om familjelyckan är någon slags försök att hela tiden trycka undan en oro eller en längtan som finns där, att rättfärdiga att de brutit mot gamla karriärdrömmar eller livsmål på grund av sina älskade barn.

Jag vågar påstå att synen att livets mening är att föra sina gener vidare är en aning utdaterad: för det första är det knappast säker att världen mår bättre av dina barn och dessutom kan man göra avtryck på sin omvärld på jävligt många andra sätt än att avla fram ytterliggare en generation människor som även de troligen kommer leva i nåt sunkigt radhus och avla fram ännu fler barn. Vad är meningen med det? När det dessutom, precis som Lena Andersson påpekar, drabbar miljön och drar slut på våra inte oändliga naturresurser så borde man kanske ifrågasätta hur vettigt det egentligen är att vi har en så stark kult kring barnafödande. Att vi ser barn som det enda som i slutänden kan berika våra liv, som Malin Wollin uppenbarligen gör:

Hur älskar du villkorslöst hela livet utan barn? Hur ska du på ålderns höst ”älska och leva” när din man är död och vännerna är dementa och ingen kommer och hälsar på och ingen vill veta var du köpt din kofta?

Att skaffa barn(ja man får säga ”skaffa” för i helvete) är en överlevnadsstrategi Lena.

Och det är ett helvete att vara förälder. Men det är ett härligt helvete. Jag älskar mitt härliga helvete som jag har skapat. Och fifan för att sitta i en lägenhet fylld av ”energi” och ”egentid” där jag bara skulle undra vad barnen gör.

Det som förvånar mig mest med allt detta är egentligen att feministikonen Linda Skugge har intagit en så konservativ roll i frågan. Visserligen var det länge sedan hon gick över till att vara en rabiat bullmamma, men bara för att man skaffar barn behöver man inte tycka att de och bara de är livets mening, då har man verkligen frångått alla sina gamla ideal om att som kvinna odla någon slags självständighet från normer. Klart som fan man får älska sina barn och ägna all sin vakna tid åt dem, men att tycka att alla andra ska göra detsamma är en ganska orimlig inställning. För det första är det inte bara kvantiteten som räknas, utan även kvaliteten. Jag tycker att det låter optimalt att ha sina barn varannan vecka och kunna ge dem ordentligt med uppmärksamhet då istället för att ha det som vanliga familjer: en stressig vardag där barnen ofta åsidosätts eftersom de tas för givna.

Givetvis har inte alla familjer det så och Malin Wollin ägnar säkert all sin vakna tid åt att gulla med sina barn men alla människor ser inte sina barn som det enda som har en mening i deras torftiga liv och framförallt sätter de kanske inte så överdrivet mycket prestige i att vara den perfekta ständigt självuppoffrande morsan. Vissa tycker kanske att det är helt okej att kidsen inte alltid är med en, för de sätter ett värde på andra saker i livet också. Som sina vänner, sin hälsa, att ha kul och annat trivialt. Att ägna tid åt olika saker man vill göra berikar ens liv och jag tror att de bästa föräldrarna är de som ibland sätter sig själva i första rummet, som inte offrar allt sitt sociala liv för ens barn, för annars leder det lätt till martyrskap och osjälvständighet, och det finns fan få saker som är så jobbiga som föräldrar som inte har ett eget liv och kräver sina barn på ständig bekräftelse på att de är bra nog och på att de är önskvärda. För den person som endast lever för sina barn tvingar i slutänden sitt barn att leva endast för henom.

Men i slutändan handlar det hela egentligen bara om något så simpelt som att folk är olika, har olika behov och således gör olika prioriteringar. Konstigare än så är det inte. För övrigt har jag svårt att förstå på vilket sätt det skulle vara mer positivt för barnen eller för en själv att låta en fyraåring och en åttaåring stanna ensamma hemma en halv arbetsdag när man nu utför sina bestyr:

Och jag säger samma sak som till Lena Andersson, det är en så försvinnande kort tid barnen är små. Klarar man inte lägga den tiden på barnen då så undrar man ju lite.

Dessutom kan barnen från ung ålder börja passa varandra. Syskon på 8 och 4 kan dessutom vara hemma själva kortare stunder (typ en halv arbetsdag).

Märklig åsikt.

Meningen med livet!!11!!!11!!1!1!!!1!