Jag är inte en energisk person, i alla fall inte i mitt kroppsspråk. Jag kan vara energisk i mina åsikter och min argumentation, men jag är inte energisk i mitt sätt att umgås med andra människor rent socialt. Det är inte min grej helt enkelt. Ofta kan jag känna att andra människor vill att man ska vara väldigt reflekterande i sitt kroppsspråk och sin mimik, om någon berättar något ledsamt så ska jag inte bara visa medlidande i ord utan även i handling, men vad värre är att man också ska visa entusiasm inte bara i ord utan även i handling. Jag vet att detta är en normal del av det så kallade sociala spelet och jag förstår varför det är så men jag kan bli så förbannat trött på detta att ständigt behöva skriva ut min entusiasm med hela mitt varande.
Det var något som tröttade ut mig enormt under min första tid här i Belgien, detta att man alltid skulle vara så förbannat övertydlig i sin entusiasm inför än det ena och än det andra, vilket såklart var förståeligt med tanke på att alla var nya inför varandra och därmed nervösa inför vad alla andra tyckte. Jag är van vid att hänga med människor som tar mig på mitt ord, för det är sån jag är. Jag låtsas inte att jag tycker att en ide är skitbra om jag inte tycker det, jag är tydlig med att säga när jag verkligen vill att någon till exempel ska sova över och när jag kan tänka mig att upplåta sängplats om behovet är skriande och så vidare.
Jag kan bli så trött på personer som kräver att jag ska vara entusiastisk för att de själva ska våga ta plats eller tro på sina egna idéer och det är ändå något jag upplever som väldigt vanligt. Människor som kräver att andra ska delta i deras projekt med motivationen att de inte kan ta sig för det själva. Jag är inte intresserad av att delta i andra människors livsprojekt och jag avkräver inte heller andra personers stöd för mitt eget.
Det rör sig väl i grunden om någon slags dålig självkänsla detta att människor inte litar tillräckligt mycket på sin egen beslutsförmåga att på egen hand kunna känna entusiasm inför saker som de uppenbarligen vill ta sig för, för det är ju aldrig så att dessa personer vill ah ett projekt vilket som helst utan de är ju väldigt målinriktade i vad de försöker få med en på.
Fattar ni vad jag menar för personlighetstyper? Jag tycker i alla fall att det är sjukt jobbigt, mest för att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det. Jag är så himla dålig på att fejka entusiasm, och även när jag är positivt inställd till något så har jag sällan sådär översvallande fantastiska känslor.
Jag kan tycka att det är tråkigt om någon aldrig uttrycker entusiasm då jag är entusiastisk, inte för att jag behöver denne som stöd i mitt projekt utan för att jag tycker att det känns lite umgängesfattigt att ge uttryck för en känsla & mötas av en neutral människa. Lite som att gråta utan att personen man är med erbjuder sig en kram eller att skratta utan att personen man är med ler för att man är road. Jag ’begär’ heller givetvis inte någon enorm entusiasm vad gäller situationen/projektet men någon form av mildare entusiasm över att JAG är entusiastisk, om du förstår. Att min vän visar att hen glädjs med mig.
Det ingår såklart i socialt samspel att man till viss del besvarar andra personer känsloyttringar och det brukar jag faktiskt göra, dock inte i den grad som vissa vill. Jag tycker det är skillnad på dem som helt enkelt bara vill ah mer än likgiltighet och på dem som vill att man liksom aktivt ska supporta dem känslomässigt.
Förstår vad du menar och håller med till viss del, för mig är dock kroppsspråket och fysiska uttryck minst lika viktigt som tal och jag kan bli ytterst konfunderad och osäker om en person inte reagerar kroppsligt på det sätt jag förväntar mig.
Eftersom jag stött på folk som känner liknande som du gör så försöker jag att förbise tonfall eller rörelser med ”brist” på exempelvis entusiasm, men det är väldigt svårt då det annars tar så stor del i åtminstone mitt kommunikationsspektra.
Det är förståeligt och jag begriper väl att min syn på det hela är lite udda. Men so jag skrev till Marielle så handlar det mer om folk som liksom kräver känslomässigt engagemang för att våga tro på sina egna projekt.