Ibland talas det om att som kvinna ”slå sig fram” på diverse mansdominerade områden. En ska kämpa hårt och göra karriär och så vidare och detta anses vara en feministisk handling.
Men jag undrar över det här ”kämpa hårt”, är det någon som ens reflekterar över vad det innebär? Det framställs ofta som en slags lösning på patriarkatet, att det bara handlar om att en som kvinna behöver kämpa hårdare för att uppnå samma saker som män. Som om det bara var vad en får och inte vad en ger som räknades. Att som kvinna alltid behöva kämpa hårdare än män gör någonting, det handlar om att vi exploateras i högre utsträckning än män, om att vi ständigt måste offra mer av våra liv än vad män behöver göra. Detta är absolut ingen struntsak.
Det är inte jämställt om en kvinna har samma position som en man men har kämpat mycket mer för den. Kvinnan har ju liksom gett mycket mer av sig själv, i så fall borde hon också få mer tillbaka.
En annan sak med detta resonemang är att det ställer väldigt höga krav på enskilda kvinnor. Enskilda kvinnor ska armbåga sig fram och ta plats på mäns arena. Visst, det är väl kul för dem som har orken att göra det men det är inte feminism. Feminism är en politisk rörelse som syftar till samhällelig förändring, inte till att enskilda kvinnor ska ta plats på patriarkatets villkor.
Problemet är inte att det är omöjligt för en kvinna att nå samma position som en man, problemet är att kvinnor ständigt måste göra så mycket mer för att göra det. Problemet är att kvinnor tvingas betala med sitt liv, varje dag, hela tiden. Detta gör att kvinnor exploateras i betydligt mycket större utsträckning än män, inom familjen såväl som i yrkeslivet. För att ändra dessa förhållanden duger det inte att uppmana kvinnor att kämpa hårdare, lösningen ligger i gemensam politisk kamp för att ändra själva de grundläggande villkoren för kvinnors arbete.
Feminism måste handla om att som kvinna ha rätt att vara ”svag” och ändå kunna leva ett värdigt liv, om att kunna göra ”fel” livsval utan att straffas för det. Feminism kan inte handla om att ge kvinnor en manual för hur de ska agera som individer för att bäst kunna tävla med männen, utan om att ändra förutsättningarna för själva tävlingen.
Hejsan! Jag snubblade över boken ”he’s just not that into you” och jag är nyfiken på om du har läst den och vad du har för åsikter om den och ämnet generellt.
Har funderat en del på det här med vem som ”ska” vara drivande i sånt här, rent teoretiskt vill jag ju absolut säga att det inte spelar nån roll vem som tar initiativen men enligt min erfarenhet så har det alltid blivit pannkaka när tjejen varit den som pushat (i inledningsstadiet då). Och det här med att tjejer ska gräva ner sig i ”tycker han om mig eller inte va va va???” och hitta alla möjliga ursäkter gällande hans ”signaler” leder ju inte heller till nåt bra. Jag kan också känna att den snubbe som inte ens törs närma sig mig, vafan är han att ha liksom. Men det känns ju ganska jäkla unket hur de generaliserar i den boken att ”killar är såhär, när de gör såhär betyder det så och så”, men samtidigt kan jag inte släppa tanken på att boken kanske har rätt kring många saker. Jag undrar iaf lite om dina tankar kring ämnet, vore spännande att höra!
Precis så var det när jag gjorde lumpen! Jag var tvungen att vara bättre än alla män på alla områden, så väl praktiskt om teoretiskt, och dög ändå inte egentligen, för jag var ju kvinna… När den pluton jag ledde blev klar före de tre andra plutonerna hade jag ändå använt ett felaktigt ledarskap, för jag röt inte tillräckligt. Jag var bäst i klassen( något jag kände att jag måste vara, för jag var inte där som Freja, jag var där som alla kvinnor, en ganska tung börda att bära) så jag blev antagen att gå vidare. Och fick massor av skit för det både av de som blev antagna (och skulle behöva gå vidare med en kvinna, och av de som inte blev antagna, vilket enligt dem berodde på att jag kvoterades in. Till sist tog jag mig en rejäl funderare och insåg att det här inte var nått för mig. Hela Försvarsmakten gick ut på att göra om mig till man, och jag gillar trots allt att vara kvinna. Så jag tackade nej till min plats och började plugga istället…
Jag tänker att det är den där armbågsretoriken som liberala feminister för, men det kanske är att förminska deras kamp…