Kissie har också hakat på tåget och gått till attack mot Blondinbellas vikt, eller snarare att hon tydligen ”uppmuntrar” till övervikt (tror att hon åsyftar något inlägg där Blondinbella ska ha sagt att hon äter choklad dagligen och att det är bra).
Bara för det gäller att gå upp i vikt betyder det inte att det är bra. Att vara överviktig är också farligt för kroppen.
Nu är väl Kissie knappast en person vars viktråd folk generellt tar på allvar men det är väldigt vanligt att folk måste påpeka att det faktiskt är farligt att vara överviktig också. För det första så är en liten övervikt i sig inte problematisk om man i övrigt är sund. Jag har hört, men jag vet inte säkert, att undervikt är betydligt farligare sig.
Det är såklart inte bra att lida av fetma men det är det liksom ingen som har påstått heller. Fetma är en dålig grej och det vet folk, det behöver inte påpekas så fort man ska diskutera ideal. Fetma ställs emot smalhet i en dikotomi.
Det finns nämligen ett mellanläge mellan att vara fet och underviktig, mellan att ständigt banta och att äta 200 gram choklad om dagen. Man kan känna in sin kropps signaler, äta vad man är sugen på men undvika alltför mycket socker, träna och helt enkelt inte bry sig så jävla mycket om vad man stoppar i käften. Man behöver inte göra någon stor grej av att man äter mycket choklad lika lite som man behöver göra en stor grej av att man äter en jävla sallad.
Fan alltså, jag är så trött på att höra och läsa om vad folk äter. Finns det inte viktigare saker här i livet?
Du har rätt i stort sett. Angående stycket efter citatet: i studier som gjorts av sambandet mellan BMI och dödstal har många dödsfall inträffat bland äldre människor, där dålig hälsa med förlust av ”lean body mass” ger lägre BMI, vilket gör samband mellan dödstal och lågt BMI svårtolkade. Otillräcklig justering för kraftigare rökning, eller effekter specifika för rökare, bland personer med lägre BMI kan också spela in, då ökade dödstal vid lågt BMI i huvudsak verkar bero på lungcancer och sjukdom i andningsorganen (PSC). I en 38-årig uppföljning av mönstrande män i Sverige var undervikt (BMI<18,5) inte heller kopplad till några ökade dödstal (Neovius).
Men eller hur!
I viktdebatten finns det verkligen inget mellanläge. Om man säger att man inte skulle se sig själv som smal, så tror alla att man är ett 200 kilo tungt chipsfetto som slussas runt på en permobil för att man inte längre kan gå.
Jag själv struntar ganska högaktningsfullt i vad jag stoppar i mig, äter tre mål mat om dagen (nåja, är jag ledig skippar jag lunch eftersom jag äter frukost så sent) och på helgerna blir det chips, choklad och coca cola. Jag tränar inte, eftersom jag tycker det är själadödande tråkigt, men jag är brevbärare till yrket, så jag får ju träning i och med jobbet. Springer ju bort allting jag äter ändå. Väger ca 66 kilo på 170 cm och tycker det är alldeles lagom.
(Hoho, om jag var en tillräckligt stor bloggare kanske DennisM skulle mobba mig för min vikt, det skulle ju vara lite kul nästan)
Sen har du så rätt i att detta börjar bli en jävligt uttjatad grej att diskutera. Har folk inget viktigare att bry sig om?
Behöver & behöver.. Jag har säkert påpekat det tidigare i liknande diskussion här, men det finns saker att ta i beräkning. Bl.a. att en kan vara intresserad av att äta hälsosamt inte nödvändigtvis för viktens skull, utan för att det känns viktigt att vara snäll mot sin kropp. Choklad (mjölkchoklad & liknande, renare kakao är ju desto bättre) är nog sällan snällt mot kroppen. Snarare sinnet som uppskattar det. Ser det inte som pinne i anus att betänka detta, ser inte varför det skulle vara så coolt att inte bry sig om vad man äter bara man gör det ’lagom’.
Den som har dålig disciplin då det kommer till födoämnen kan också behöva passa sig för somligt ätbart. Jag har ätit kanske sju 200-grammare Marabou-choklad på sistone för att en kaka en dag föder ett stort sug för en kaka nästa dag, & so on. Om jag är på fest & någon vill erbjuda chips har det hänt att jag har sagt nej & då fått frågan varför. Jag svarar: för om jag tar ett chips nu kommer jag att äta upp hela skålen, & det vill jag inte.
Droger kan jag minsann hantera, men maten är ett jävla gissel.
Om man har problem med mat så ska man såklart ta det i beaktning, men jag vågar dock hävda att folk generellt är på tok för matfixerade för sitt eget bästa vilket skapar en laddning kring ätande som jag tror leder till både alltför mycket mixtrande med maten och hetsätning. Det är inte som att jag inte tänker på vad jag äter, däremot är det inget jag vill ägna för mycket tid åt.
Generellt är det nog så, & kanske inte bara att folk är smått besatta utan även att dom saknar kunskap vilket gör att snedsteg spelar sådan roll.
Då jag gick högstadiet var min favoriträtt (om det är värdigt att kallas det :D) stor strips från Frasses. Då jag åt denna skräpmat med två väninnor var jag nöjd som en sovande säl & blev extremt paff då väninnorna började tala om en ÅNGEST som uppstod av maten dom just ätit. Det var extremt främmande för mig.
Jag förstår verkligen inte varför det är så förbannat svårt för folk att acceptera att andra människors matvanor och kroppar är deras privatsak – inte något som lämpar sig att oinbjudet anmärka på eller kritisera.
Jag skriver ju en del om mat, bantning och liknande, men jag försöker att göra det utan att kommentera enskilda individer eller säga exakt vad man bör och inte bör äta.
Jag har funderat ganska mycket på varför kvinnliga kändisar alltid måste berätta vad de äter och hur de tränar, även om de inte blivit tillfrågade. Jag äter ofta hamburgare! Jag sminkar mig inte när jag går till affären! Jag tränar varje morgon! Intresseklubben antecknar. Det är liksom inte det jag vill veta. Kanske vill alla andra det.
Om du vill ha källa på att undervikt är mer hälsofarligt än en lätt övervikt så tas det bland annat upp i Mattias Svenssons bok Peta inte i maten!.
Karl här ovan: man kan mycket väl tänka sig att undervikt har en helt annan påverkan på en kvinnas hälsa än på en mans. En frisk kvinna har en fettprocent på 20-30%, medan en frisk man har en fettprocent på 12-20%. Ganska stor skillnad alltså. Till exempel så förlorar kvinnor med för låg fettprocent mensen. BMI har ju mer och mer börjat ses som ett väldigt godtyckligt mätinstrument, men påpekas bör alltså att en studie på mäns BMI vs. dödstal inte alls behöver säga särskilt mycket om samband mellan dessa hos kvinnor.
Ja, det var från början meningen att BMI i första hand skulle användas för jämförelser på befolkningsnivå, men det är väl det vanligaste sättet att definiera ”övervikt” och ”undervikt”, och en del av min poäng var att lågt BMI (liksom högt BMI) i sig inte behöver säga så mycket om individens hälsa. PSC-studien jag refererade till är en metaanalys från 2009 av 57 studier, där det ingår både kvinnor och män, och sambandet mellan BMI och total dödlighet (lägst dödstal vid 22,5–25) ser i stort sett likadant ut bland båda könen; bland både kvinnor och män finns också mönstret med ökad dödlighet i starkt rökrelaterad cancer och sjukdom i andningsorgan, men inte andra typer av cancer eller kärlsjukdom, vid lågt BMI. Mattias Svensson har f.ö. själv (på sin blogg) tagit avstånd från sina formuleringar i boken (han länkar bl.a. till nyare studier som använder barnens BMI som instrumentell variabel, för att undvika problemet att dålig hälsa leder till sänkt BMI, snarare än tvärtom). Sedan handlar ju hälsa inte bara om dödstal; det kan finnas andra problem kopplade till lågt BMI bland kvinnor (t.ex. fertilitet och allmänt välbefinnande), som inte nödvändigtvis leder till ökad dödlighet.