Jag har tänkt en del på vad det är som liksom utgör kittet i heterorelationer. Jag tänker att det i hög grad handlar om förväntan. Idén om att det kan bli bättre, om att en kan bli lyckliga tillsammans och så vidare och så vidare. Denna förväntan eldas också flitigt på från alla håll. En ska vara medveten om att det bara är just förväntningar, men samtidigt ska en gå in för det med hela sitt hjärta. En får som kvinna varken vara naiv eller cynisk; snarare ska en tro på saker och ting helhjärtat och samtidigt i tysthet acceptera nederlaget.
En duktig kvinna kastar sig med tindrande ögon på nytt in i relation efter relation, och accepterar nederlaget med tyst förlikning inför sitt öde. Det skulle inte falla henne in att vara besvärlig och klaga, det är hon alldeles för välanpassad för. Mannen kan gå från relation till relation utan att inse konsekvenserna av sitt agerande. Eftersom de flesta människor tycker det är jobbigt eller i alla fall besvärligt att göra andra ledsna så måste mannen skyddas från denna insikt, och det sker på kvinnans bekostnad.
Och så hänger allting ihop, i livets stora cirkel.
