”Hon är inget våp”.

Ibland när en diskuterar kvinnor som blivit utsatta för fötryck av män så kan folk dryfta lite tankar om den utsatta kvinnans personlighet och därmed hennes tänkta motståndskraft och förmåga att hantera förtrycket. Till exempel kan det sägas att hon minsann inte är något våp, underförstått att hon kommer att klara situationen galant och att vi därför inte behöver bekymra oss för den.

Jag tänker att förtryck inte handlar om vem som är ett våp och inte. Förtryck kan vara jävligt onajs att bli utsatt för även om en är så kallat ”intelligent”, har ”skinn på näsan” eller liknande.

Om en person har betett sig illa mot någon och förtryckt någon är det väl inte relevant vad offret har för personlighet? Det relevanta är väl förövarens handlingar?

Problemet här är att kvinnor alltid hamnar i en fälla av dubbelbestraffning. Antingen är de ”inga våp”, och det de utsätts för är därför inte värt att bli upprörd över, eller så är de ”våp” och i så fall så får de skylla sig själva.

Våp eller inte, förtryck suger och det är inget någon ska behöva bli utsatt för.

När en fokuserar på enskilda kvinnors personligheter istället för på de strukturer som gör att de blir utsatta för förtryck så täcker en över det egentliga problemet. Problemet är inte att enskilda kvinnor är begåvade med en viss intelligens eller motståndskraft, utan att vi lever i ett patriarkat där kvinnor blir utsatta för förtryck. Detta förtryck drabbar dem oavsett vad de har för personligheter, kanske mer eller mindre hårt, men ingen kvinna går fri hur fantastisk hon än är.

Jag hyser inga tvivel om att kvinnor i allmänhet är bättre på att hantera förtryck än män, det faller sig naturligt då kvinnor utsätts för mer förtryck än män. Detta är dock en konsekvens av dessa kvinnors liv, inget som ligger i vår biologi eller någon kvinnlig urkraft. Jag vill inte vara ”stark” om anledningen till att jag är det är att jag tvingats vara det. Jag tycker inte att det är något fint i det, och jag ser också hur resurser jag hade kunnat använda till jävligt mycket bättre saker istället går till att hantera förtryck. Oavsett min motståndskraft så är det jävligt trist att inte kunna fokusera på grejer jag faktiskt vill göra istället för att hantera förtryck jag blir utsatt för.

9 reaktioner till “”Hon är inget våp”.”

  1. Precis!! Detta hänger så mycket ihop med folk som säger att de ”inte är något offer” och därför inte vill prata om att de blir förtryckta eller liknande. Som att en kan välja att vara offer eller inte. Offer är ju något en blir när någon utsätter en för kränkningar eller förtryck. Det behöver INTE betyda att en är passiv eller ”inte kan stå för sig själv”. Däremot är det ju inte så konstigt om många reagerar med just passivitet när de blir utsatta för förtryck, eftersom det ofta för med sig en hopplös känsla och försvagar självkänslan osv.

  2. Jag håller helt med om att inte ska påtvinga någon annan sin upplevelse av en situation.

    Det vill säga, ingen ska tala om för någon annan när denne blir kränkt eller inte, förtryckt eller inte. Om den ska känna sig som ett offer eller skamfläck.

    I min mening är det ett stort problem i vårt samhälle. Inte bara på ett socialt plan utan även när det handlar om terapeutisk behandling av brottsoffer.
    I många fall görs händelser som inte påverkat personen särskilt starkt till djupt traumatiska, och tvärt om.
    Fråga folk vad de känner istället för att tala om för dem hur de ska känna!

    ”Har du blivit våldtagen?” – ”Det är det hemskaste någon kan göra mot en annan människa och du måste få hjälp att hantera detta trauma.” eller ”Men du kanske kan se din egen del i det hela med när du klär dig så utmanande.”

    Båda konfrontationerna är lika galna och den första är faktiskt inte ett dugg mer empatisk än den andra även om den försöker ge ett sken av det.
    Den enda konstruktiva konfrontationen är ”Hur känner du dig?”

    Men som du säger, på ett plan måste vi se på det i stort och inte i individuella upplevelser. Förtryck, våld och utnyttjande är aldrig ok.

    1. Jag håller med dig men samtidigt så känner jag att mentaliteten ofta går för långt åt andra hållet. Människor som blir utsatta för övergrepp eller andra brott får sagt till sig att det var deras fel eller att de kunde gjort saker för att förhindra det när det inte är sant eller inte relevant.
      För att kunna gå vidare och kanske komma över vissa saker i livet så måste man ibland också kunna tänka ”Det här var inte mitt fel, det fanns ingenting som jag kunde göra för att förhindra det här. Jag bär inte ansvaret för att jag hamnade i den här situationen.”.
      Jag tycker att det är skrämmande hur långt vissa människor går i att skylla på individen istället för på strukturerna. Förslag på hur människor ska låta bli att gå ut, låta bli att göra vardagliga sysslor eller att vara maniskt misstänksam mot alla i sin närhet. Det är inte sunt.
      Med det sagt bör man aldrig ta tolkningsföreträde i någon annans situation. En person kan bli våldtagen och bara gå vidare med sitt liv utan större problem, en annan kan bli våldtagen och aldrig någonsin återhämta sig.

  3. Förtryck? Det verkar i ditt fall vara allt som gör att din värld inte ser ut exakt som du vill, när du vill. Det finns en diagnos för det där.

    1. Ah, en rationell och viktig Ralf, som kommer in här som en räddande ängel för att med några väl valda ord (så väl valda att de inte ens behöver backas upp med någon typ av resonemang eller bevis) hjälpa oss att se att alla Fannys genomtänkta, analytiska, välgrundade och sammanhängande inlägg egentligen bara är egocentriskt babbel.

      Du är en sann hjälte, Ralf – vad gjorde vi utan såna som du? *slow clap*

  4. ”Jag vill inte vara ”stark” om anledningen till att jag är det är att jag tvingats vara det.” Detta är djärvt att säga i en tid då att vara stark är det finaste en kan vara och fokus ligger på hur bra det är att en blir stark av olika utmaningar och inte på att vissa utmaningar är överjävliga och skulle kunna undvikas.
    Svag är den som fortfarande lever på gatan och knarkar. Stark är den som tog sig ifrån situationen av egen kraft och nu lever ett lyckat liv och får tala ut i tidningen. Totalt fokus på hur en stark och bra person kan övervinna allt och en lat och feg person misslyckas, noll fokus på vad det är som gör att vissa människor från första början behöver ta sig igenom ett helvete för att eventuellt komma ut på andra sidan som en härdad människa.
    Det en också tenderar att glömma är att allt som inte dödar inte heller alltid härdar alla. En del går under. En del blir traumatiserade. Men istället lyfter vi fram de som efteråt kunde dra nytta av sin olycka och hyllar dem. Detta är vanligt också i ”bättre förr”-retoriken. Förr var det inte så mycket fjäskande för homosexuella som nu, och psykiskt sjuka fick tycka upp sig istället för att som nu curlas och medicineras in absurdum. Visst kanske ett fåtal homosexuella och psykiskt sjuka hade det okej eller tom bra ”förr”, men ett stort antal gick ju under totalt eftersom samhället var så jävligt mot dem. Vi behöver prata om det, istället för om de få som överlevde i en situation som hade kunnat förändras till det bättre om vi gemensamt hade erkänt problemet och jobbat med det.

  5. Känner så igen mig från när jag blev mobbad på mellan- och högstadiet.

    Mina klasskompisars favoritkommentarer till mig var något på temat ”du är så himla stark som står upp för dig själv!” Underförstått: ”Gud vad bra du klarar av din situation, vi behöver inte göra någonting för att hjälpa dig!”

    Jag slogs för min rätt att överleva (kändes det som då), men ingen tyckte situationen var allvarlig så länge jag kunde hantera den själv (jag kunde fö inte hantera den för fem öre).

    Jag tycker att beskrivningar som ”stark” eller liknande alltför ofta bara är ett sätt att skyla över en situation. Att, som du säger, se förövarens handlingar enbart utifrån offrets beteende.
    Känns obehagligt när detta används mot kvinnor också eftersom det så lätt glider in i retoriken kring våldtäkt. Att det bara är en ”riktig” våldtäkt om offret beter sig på ett visst sätt, traumatiserat och hysteriskt.
    Det bygger också på myten att en typ kan ”välja” hur en reagerar på olika händelser ochnsituationer, och de som ”väljer” att inte visa reaktionerna utåt premieras.
    Och varför premieras de? Jo, för sålänge de sköter sina problem som fria ”starka” individer behöver deras problem inte gå ut över någon annan! Vare sig det är vården, vänner, rättväsendet eller något annat. Inte heller behöver vi ta itu med det som orsakar problemen så länge alla drabbade bara låter bli att reagera på det de utsätts för. Usch!!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *