Igår var jag och så Schyman snacka om feminism vilket var roligt. Hen är verkligen så otroligt skarp och har världens bästa raljanta tonläge när hen pratar om olika idioter som finns.
Hur som helst, Schyman kom in på människor som har funktionshinder och hur de diskrimineras. Och sedan anförde hen ett perspektiv jag tycker är så himla konstigt, nämligen det här med att det är viktigt att vi slutar förtrycka funktionshindrade eftersom ”de” kan ha egenskaper som kan vara viktiga för oss, som ”vi” kan använda. Till exempel att någon som är autistisk kan lösa problem snabbare eller vad vet jag.
Detta är ett perspektiv som ofta anförs när det kommer till människor med funktionshinder. Det är som att vi ser det som att det som tas från ett ställe måste läggas till på ett annat. Den som har ett funktionshinder antas liksom ha något annat att ”bidra” med. Så är det såklart inte alls alltid. Många funktionshindrade har nog inte någon specialförmåga, och detta är såklart helt jävla okej.
Problemet jag ser med det här perspektivet är att en lägger fokus på vad människan kan användas till och inte på människovärde. Funktionshindrade förtjänar väl att få plats i samhället, få bra utbildning och så vidare helt utan att de måste leverera några specialförmågor, utan att de måste lösa några problem andra inte kan lösa.
Jag är så trött på alla ”positiva fördomar” om att människor med aspergers är superintelligenta, om att människor med downs syndrom är så himla snälla och trevliga och att människor med ADHD är så himla drivna. Tänk på alla som har dessa funktionshinder som inte stämmer överens på dessa beskrivningar. Om vi motiverar deras existensberättigande med att de har något att ”bidra” med så kommer deras plats i samhället fortsätta att vara villkorad.
Jag tycker inte att detta är någon positiv utveckling, jag tycker det är ett stort problem om vi lär oss att tänka kring människor som är diskriminerade i termer av att de ska ha något särskilt att bidra med om de släpps fram. Det är väl fan inte det som är poängen? Poängen är att alla människor förtjänar att leva ett bra liv, oavsett hur en är skapt.
Är det verkligen så hon menar då? Jag tolkar det snarare som att alla (oavsett handikapp) har något att bidra med, som människa. Och alla funktionshinder är kontextuella och vissa kan avhjälpas eller mildras med hjälpmedel såsom glasögon, ramper, scheman eller vad det nu må vara.
Troligen menar hon inte så, men hon väljer att lägga fram det på det sättet och i mina ögon så är det betydelsefullt.
Om inte annat så är det ju en värd grej att ta upp, även om inte Gudrun nödvändigtvis menade exakt så. Har också i viss mån märkt av dylika attityder och det känns väldigt problematiskt. Viktigt att påpeka att alla har sitt människovärde oberoende av vad de kan ”bidra” med.
Annars är en väl lika illa som rasisterna som hela tiden vill diskutera hur mycket ”invandrare kostar”.
Vi och de-perspektiv är sällan av godo… Det som är problemet är ju att det finns en norm kring funktionsförmåga som gör att vissa grupper blir avvikare och inte riktigt passar in i olika sammanhang, i synnerhet när vi snackar sociala funktionsnedsättningar och, vad heter det, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Om Gudruns poäng var ”alla har något att bidra med” så köper jag väl det, men om kontentan blir: ”Att vi utan funktionsnedsättning är bidrar är ju självklart, nu måste vi lära varandra att även personer med funktionsnedsättning bidrar!” – då blir det tokigt.
Sedan kan jag ju tillägga att alltså, typ min bror bidrar med jäkligt lite i det här samhället om vi ska snacka konkreta saker, arbetstillfällen och dylikt – han har, enligt pappren, ”grav utvecklingsstörning” och kommer aldrig kunna äta eller klä på sig helt själv, än mindre arbeta eller bidra i en diskussion. Däremot bidrar han med att väcka en massa positiva känslor hos folk, ställer normer kring funktionsförmåga på ända och liknande… kanske inte så illa. Nej, jag vet inte vad jag ville säga egentligen. Synen på att alla kan bidra kanske är fint i grunden, men som Oskar skriver ovan: Alla har människovärde oberoende av vad de kan ”bidra” med.
Åh vad bra skrivet! Jag vill inte leva i ett samhälle där fokus ligger på att prestera och ”göra nytta”.
Tycker fortfarande att du är fel ute, precis som på twitter igår.
Poängen är att vi med funktionsnedsättningar HAR saker att bidra med och ÄR värdefulla för samhället, men många väljer att inte se det. Det handlar inte om superintelligens eller drivenhet, utan precis som du säger att vi är människor. Din text går däremot tvärtemot och fortsätter hävda att vi inte behöver bry oss om vad funktionsnedsatta är eller har utan bara bör fortsätta låta oss vara som vi är utan att ta hänsyn till att de flesta av oss sitter i en kass sits och faktiskt skulle tjäna på att samhället fick upp ögonen för oss och att acceptansen för oss som fullvärdiga samhällsmedborgare (där tex ”att bidra” är en viktig grej i det samhälle vi lever i idag oavsett vad man tycker om det) ökade. Kontext och maktperspektiv tack.
Dessutom, lär dig begreppen. Funktionshinder: ett hinder i samhället/omgivningen som vi som är funktionsnedsatta möter. Jag har inget funktionshinder! Jag möter dem dock dagligen, men problemet ligger inte hos mig. Jag är däremot funktionsnedsatt på vissa punkter, och behöver en del anpassning för det. Placera problemen där de hör hemma, i miljön och inte i oss som människor.
Förstår inte hur detta motsäger min text men visst.
Din text ignorerar hur vi med funktionsnedsättningar bemöts idag, och vad vi har att tjäna på att bemötas annorlunda, och argumenterar istället utifrån att vi ska bemötas ”som alla andra” som om det var ett reellt alternativ för de flesta av oss.
Att bara hänvisa till vårt människovärde hjälper inte oss att få jobb eller utbildning eller ens vänligt bemötande, det gör bara en attitydförändring där fler lär sig se värdet av oss.
Såg nu dessutom att du även använt ordet handikapp, vilket absolut INTE används om människor pga många (inkl jag) upplever det väldigt nedsättande, utan möjligtvis om miljön men helst inte det heller. Det får du gärna redigera bort.
Jag har inte sagt att det är ett reellt alternativ eller att det skulle vara verklighet, jag har bara kritiserat denna specifika infallsvinkel på detta problem.
Ja, men som Svalin nedan skrivet så är vår verklighet att detta är något som är bra för oss. Om jag kan gå på en anställningsintervju och våga vara öppen med min ADHD pga chefen hört att jag kommer vara driven då är det bättre än att jag ska sitta där med ångest och rädsla över att bli påkommen och få sparken. Fördomarna kan vi ta sen, i det faktiska mötet med andra. Nu kommer vi ju inte ens så långt.
Men jag förstår inte problemet med att ifrågasätta den människosynen alls faktiskt. Det är klart att en omfamnar allt som kan stärka ens position, något jag inte kritiserat. Problemet är när det lyfts såhär som brett politiskt problem.
För mig är problemet där här: Schyman argumenterar alltså för att vi ska bli bättre på att se att funkitionsnedsatta kan bidra (det är oklart om Schyman själv är den som tar upp ”specialkompetenser”, i texten verkar det som att det är du som spekulerar om det). Detta är i linje med vad de flesta funktionsnedsatta upplever, nämligen att vi ignoreras av samhället och att inte ens vår mest grundläggande tas till vara pga alla fördomar mot oss.
Din text handlar istället om man inte alls ska argumentera så, trots att det dels då går tvärtemot vad många av oss funkisar vill och dels är helt kontraproduktivt för oss då ngt slags hänvisande till vårt ”människovärde” faktiskt inte hjälper oss ett skit. Vi blir liksom inte hjälpta av att någon fortsätter hävda att ”det är ok, du behöver inte bidra!” där de flesta av oss vill göra just det. Problemet är liksom inte att tex företag står och skriker efter nån specialkompetens som vi inte klarar av att leverera, utan att vi inte efterfrågas i samhället öht. Schyman har helt rätt när hon lyfter synen på oss om ett brett politiskt problem eftersom det är det. Det handlar inte om vårt människorvärde, det handlar om vårt deltagande i samhället. Texten är liksom helt insiktslös i vad många av oss möter för verklighet och vilka förändringar vi skulle vilja se för förändringar i vår situation.
Tycker dessutom att det är problematiskt att du enbart lyfter det här i en kapitalistisk arbetskontext, trots att problemen drabbar lika oavsett om det är jobb, skola eller föreningsliv. Jag skulle tex tjäna extremt mkt på att det fanns aktivistgrupper som jag kunde bidra till, men eftersom de flesta styrs av en normativ syn på vad hur människor ska organisera sig och hur aktivism ser ut så funkar det inte. I den kontexten blir dina uttalanden om att människor som jag minsann inte ska behöva bidra extremt problematiska och närmast förlämpande, som om jag inte skulle behövas och samhället klara sig utan mig. Jag säger inte att det är det du menar, men det är så texten ser ut.
Det jag uppfattade som problematiskt var inte idén om att alla kan bidra utan idén om att funkisar ska ha några ”specialförmågor” som vi kan ”låsa upp” med hjälp av att se förbi eventuella hinder.
Men ja, jag förstår din poäng, och ska tänka på det till nästa gång jag skriver något i ämnet. Står dock fortfarande fast vid min syn på det perspektiv Schyman presenterade.
alltså som person med adhd vill inte jag tvingas uppleva chefer/kolleger/människor öht som tror att jag ska vara si eller så pga att jag har just adhd. jag är INTE extra driven tex. det skulle ju vara skitdåligt för mig och för många andra med adhd också att träffa en sån chef.
Jag håller med dig Fanny om att vi funktionshindrades existensberättigande villkoras till om vi bidrar eller inte och att det finns stereotypa föreställningar som måste kritiseras. Alla vi som har Aspergers kvalificerar oss inte till ett medlemskap i Mensa och alla har inte expertkunskaper om datorer och programmering. samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är positivt att allt fler börjar inse att vi också har kompetenser och har något att bidra med, vilket kommer sig av att vi setts och fortfarande ses som losers som inget kan och som är en börda för samhället. Det är skönt att börja slippa ses som det trots att budskapets problem. Smulor är bättre än inget rent krasst.
Ja, det förstår jag såklart. Ifrågasätter inte funktionshibdrades strategier för överlevnad i samhället utan hur det angrips som bredare poltiskt problem.
Alltså, jag tycker väl att det är helt okej om vi som ÄR funktionshindrade lyfter fram att vi kanske kan bidra till samhället på diverse sätt. Men jag tycker att det känns knepigt som fan när någon som INTE är det (vilket Schyman såvitt jag vet inte är) väljer den infallsvinkeln för att prata om mina rättigheter. Jag tycker inte att jag var mer förtjänt av förtryck för rätt många år sedan när jag fick kämpa för att ens gå upp på morgonen än jag är idag när jag jobbar och pluggar.
Sedan är ju funktionshindrade en jävligt stor grupp människor i väldigt olika situationer. För de som utsätts för ett annat förtryck än jag och som säkert har svårare att uppfattas som om de bidrar till samhället så kanske det är en skitbra retorik att använda.
Hur som helst, jag tycker att det är en jävla skillnad på vad funktionshindrade säger och vad andra personer säger om oss.
Skrev ett svar, men det blev rätt långt och vill inte bomba sönder ditt kommentarsfält så postade det på pastebin. Läs om du pallar.
tl:dr;-versionen är (väldigt kortfattat): debatten förs främst av ganska högfungerande och det görs lite för stora antaganden om vad folk med funktionsvariationer vill.
Oj, missade länken, det var ju helt meningslöst då.
Länk: http://pastebin.com/0TPzNi0N
Jag har läst texten. Min poäng är inte att människor med funktionsnedsättningar ska ta denna kamp själva, jag respekterar alla metoder som kan vara ett sätt att förbättra den egna situationen hos en förtryckts grupp. Däremot tycker jag det är problematiskt när en person som Schyman anför just det perspektivet i ett sådant sammanhang som jag tycker det blir problematiskt. Min text var inte menad som en uppläxning till funktionshindrade kring hur de ska föra kampen utan snarare att försöka förklara vad jag anser problematiskt med et perspektiv på dessa frågor som ofta anförs i samhället i stort.
Misstänkte att det var så 🙂 Upplevde dock inte att det framgick nog tydligt i huvudinlägget. Oh well then. 🙂
Förstår inte varför vi talar om ’funktionsnedsättning’ så svepande, merparten har ju inte ’färre funktioner’ (& kan en komma ifrån synen på människan som någon som ska fylla olika funktioner om en benämner människor som funktionella varelser? Jag ser det som då en talar om konsumenter ist. för människor vad gäller konsumtionspropaganda) utan _annorlunda_ funktioner.
Jag personligen har noll intresse av att bli beskriven som funktionsannorlunda/differently abled/whatever. Jag är funktionshindrad i bemärkelsen att samhällets förväntningar på hur mitt nervsystem ska fungera hindrar mig från att delta i det på samma sätt som personer som faller innanför den funktionalitetsnormen. Jag är dessutom funktionsnedsatt och sjuk i bemärkelsen att hur mitt nervsystem fungerar leder till att jag ibland mår dåligt och det orsakar mig lidande, oberoende av samhället i sig.
Andra personer får såklart identifiera sig på det sätt som känns bra för dem, men jag är i vart fall jävligt opepp på den retoriken.
Mycket bra skrivet! Håller med dig och tycker även att den här inställningen ofta tillämpas när folk pratar om introverta personer. Att en så kallat blyg eller inbunden person egentligen sitter inne på massa smarta grejer som kommer fram när en minst anar det. ”Tala är guld, tiga är silver” osv.
Men det motsatta kan väl också gälla? Att de som har saker att bidra med trots nåt handikapp och därför blir utsatta för fördomar ska få göra vad de kan, istället för att bli klassade som ”den där i rullstol”. Helt enkelt se till individen som många andra gånger.
Ah det hade ni redan diskuterat ovan såg jag 😀
En annan syn på det hela är, ska en behöva ha kravet på sig att prestera (och dessutom på hög nivå) på något område bara för att en har ett funktionshinder? Det blir jobbigt kan jag säga. Jag har Asperger syndrom. Jag har en väldigt hög intelligens, men gissa vad, hela den höga intelligensen går åt för att jag ska orka ta mig igenom vardagen. Jag tvingas kompensera mitt funktionshinder så in i helvete att den höga intelligensen vanligtvis inte märks. Jag håller med om att det måste vara tillåtet att vara lågpresterande, för om jag skulle få på mig något krav att gå runt och lysa med mitt IQ som någon slags ficklampa, då skulle jag dö av stress.
Vissa har givetvis ”specialförmågor”, och andra inte. Vissa är marginellt bättre på någonting för dem och för ”samhället” totalt oviktigt.
Vad jag tycker är ett problem är inte vad som andra henniskor använder för att motivera vår existens, utan att vi över huvud taget behöver motivera den. Neurotyper behöver aldrig motivera deras existens. Vad jag blir förolämpad av, för mig själv och för mina mer lågfungerande vänner utan abnormalt hög kapacitet för en syssla som går att monetärisera, är att vi i första hand ses som funktionshindrade. Det är lite som att över huvud taget diskutera ”invandrares” vara eller inte vara. Om vi redan blir nedspöade av Polisen för ingen anledning annat än vårt utseende så vill vi inte höra vita henniskor prata om vår rätt att finnas. Om en vän till mig kommer fram till mig och uttrycker att hen tycker att min brasilianska bakgrund inte på något vis gör mig sämre så skulle jag bli väldigt, väldigt förolämpad. Förolämpad för att denne i första hand ser mig som icke-vit och inte som Anton Gomes. Likaså blir jag irriterad när personer ska komma och förklara för mig att det är okej att vara autist. Det är bara en liten del av mig som samhället förstorar upp ad nauseam.
Visst, jag har problem. Jag har stora svårigheter att lära mig saker på Universitetet och personer blir jämt irriterade över att jag skiter fan i att följa godtyckliga sociala koder som tycks vara det allra heligaste som det mänskliga släktet har att erbjuda. Men jag behöver också äta för att överleva. Om jag får vassa föremål genom bröstkorgen så dör jag. Jag kan inte heller vara utan syre i en minut utan att vara nära på att dö. Och vad gäller personlighet och mänsklig unicitet som skiljer sig från resten av alla henniskor på denna planet så är mitt så kallade ”funktionshinder” en sketen liten halv procent. Jag vill påstå att det i allra flesta fall är ett avsevärt mycket större ”funktionshinder” att vara en kvinna i ett patriarkat. Jag har levt och växt upp i NPF-cirklar, och har där sett könsmaktsordningen yttra sig precis lika tydligt som överallt annars.
Nu vill jag givetvis inte tala för alla andra ”funktionshindrade” på denna planet, men jag är övertygad om att många problem – som vi betraktar dem – för vissa skulle suddas ut och för andra skulle förminskas något enormt om vi bara levde i ett hänsynsfullt och omtänksamt samhälle som inte var besatt av att kasta etiketter på folk. Inte att det på något vis är fel med diagnoser – tvärt om; de är precis lika livsviktiga som forskning om sjukdomar och allas våra basala kroppsfunktioner är. Föreställ er att varenda snippbärare bortom klimakteriet presenterade sig som ”Klara, receptionist i menopaus”. Ens yrke och rörelse av kroppsvätskor i underlivet kan också ha en stor betydelse för en personligen, men inte nödvändigtvis en tjugondel så stor som vi gör den. Det bortom jämförelse största problemet för även mina allra mest lågfungerande vänner i särskolan har alltid antingen varit att bära vikten av samhällets syn på dem, eller psykiska problem som de delar med neurotyper i samhällets topp.
Vi diskuterar aldrig det relativa värdet av vänsterhänta henniskor efter deras förmåga att hålla en ”vanlig” sax och väger upp det med deras fördel vad gäller att skriva på arabiska. För att vi diskuterar aldrig över huvud taget människors vänsterhänthet. En henniskas grava reumatism och utförsäkring har givetvis en gigantisk inverkan på denna persons liv, men de allra flesta personer som jag känner skulle ändå aldrig sätta sig ned och tala filosofiskt om denna persons roll i samhället. För hen är bra mycket mer än en sjukdom.
Egentligen skulle jag, personligen, inte över huvud taget vilja höra neurotyper diskutera sådant här eftersom det påminner om tjugotre år av privilegierades tolkningsföreträde och i vissa fall rentav är en trigger för panikångest. Men, förutsatt att en klarar av att se henniskan före funktionshindret, så uppskattar jag stödet.
Tack, Fanny.
Bra skrivet, Fanny, spot on.