Etikett: handikapp

Idén om att funktionshindrade ska ha något att bidra med.

Igår var jag och så Schyman snacka om feminism vilket var roligt. Hen är verkligen så otroligt skarp och har världens bästa raljanta tonläge när hen pratar om olika idioter som finns.

Hur som helst, Schyman kom in på människor som har funktionshinder och hur de diskrimineras. Och sedan anförde hen ett perspektiv jag tycker är så himla konstigt, nämligen det här med att det är viktigt att vi slutar förtrycka funktionshindrade eftersom ”de” kan ha egenskaper som kan vara viktiga för oss, som ”vi” kan använda. Till exempel att någon som är autistisk kan lösa problem snabbare eller vad vet jag.

Detta är ett perspektiv som ofta anförs när det kommer till människor med funktionshinder. Det är som att vi ser det som att det som tas från ett ställe måste läggas till på ett annat. Den som har ett funktionshinder antas liksom ha något annat att ”bidra” med. Så är det såklart inte alls alltid. Många funktionshindrade har nog inte någon specialförmåga, och detta är såklart helt jävla okej.

Problemet jag ser med det här perspektivet är att en lägger fokus på vad människan kan användas till och inte på människovärde. Funktionshindrade förtjänar väl att få plats i samhället, få bra utbildning och så vidare helt utan att de måste leverera några specialförmågor, utan att de måste lösa några problem andra inte kan lösa.

Jag är så trött på alla ”positiva fördomar” om att människor med aspergers är superintelligenta, om att människor med downs syndrom är så himla snälla och trevliga och att människor med ADHD är så himla drivna. Tänk på alla som har dessa funktionshinder som inte stämmer överens på dessa beskrivningar. Om vi motiverar deras existensberättigande med att de har något att ”bidra” med så kommer deras plats i samhället fortsätta att vara villkorad.

Jag tycker inte att detta är någon positiv utveckling, jag tycker det är ett stort problem om vi lär oss att tänka kring människor som är diskriminerade i termer av att de ska ha något särskilt att bidra med om de släpps fram. Det är väl fan inte det som är poängen? Poängen är att alla människor förtjänar att leva ett bra liv, oavsett hur en är skapt.

Man kan inte förvänta sig att folk ska stå ut med allt bara för att man har problem med det.

Uttryckte min irritation över människor som kommer sent precis hela tiden på twitter. Skrev att det är respektlöst och att det ju inte kan vara så svårt att helt enkelt börja lämna hemmet tidigare. Fick som svar att det inte är så ”bara” att lämna hemmet tidigare om det är just i det som problemet ligger. Samma person skrev också att hen håller med om att det kan vara irriterande, men att hen förstår.

Jag kan greppa det här med att människor har problem med vissa saker och att vissa människor helt enkelt har svårt att planera sin tid. Jag har alltid haft skitlätt för att planera tid och kommer nästan aldrig sent. Men även om man har ett handikapp så måste man kunna hantera det och utveckla metoder för att gå runt det. Om man notoriskt kommer sent så anser jag verkligen att man ska ta och fixa till det, oavsett vad orsakerna är. Om det nu är så att det inte går att ordna, hur nu det skulle vara möjligt, så få man väl helt enkelt organisera sina möten på ett annat sätt än att bestämma en tid, typ istället låta personen komma hem till en.

Nu är ju det här med förseningar inte en skitstor grej i sig, min poäng i inlägget var mer det här med att göra en avgränsning mellan vad som kan vara ursäktbart med att man har ett handikapp (diagnostiserat eller inte). Jag kan bli sjukt irriterad på människor som inte tycker att sjukdom eller handikapp kan vara ett förmildrande drag utan alltid säger att människor ska ”ta sig i kragen” eller liknande.

Samtidigt kan jag tycka att det är illa att ha såndär oändlig respekt för alla handikapp en person kan tänkas ha. Vi lever i en värld med människor som inte är helt likriktade och det som känns enkelt för en person kan såklart vara svårt för en annan men vissa saker tycker jag helt enkelt att man ska kunna kräva av sina medmänniskor, som att de dyker upp på bestämd plats på bestämd tid om inget exceptionellt har inträffat.

Om man har problem med detta så tycker jag att man ska åtgärda det, inte kräva av andra människor att de ska ha ständigt överseende. Det finns en massa saker man kan göra, som att alltid planera en kvart i förväg, ställa klockan tidigare eller helt enkelt klocka vad olika sträckor kan tänkas ta. Det är inget fel på att ha problem, men det är fel att inte försöka göra något för att åtgärda dem. Det är helt enkelt väldigt respektlöst att låta andra människor vänta på en jämt och ständigt.

Så jag tycker helt enkelt att man ibland får ta och lyfta på rumpan och lämna huset en kvart tidigare oavsett vilka metoder man måste ta till för att komma dit. Och om det verkligen är så att det absolut inte går att göra det, då får man väl hitta ett annat sätt att leva på. På samma sätt som man inte kan förvänta sig att andra människor ska tolerera att man är elak, socialt inkompetent eller inte kan hålla hemligheter bara för att det råkar vara en del av ens personlighet som är svår att förändra, då får man helt enkelt bita ihop och göra något åt det eller acceptera att man inte kan leva samma liv som andra som saknar de svagheterna. Och det är faktiskt inte sådär jättekonstigt egentligen.

Att önska människor sjukdomar.

Den här artikeln i expressen handlar om att man i Danmark har minskat antalet barn som föds med downs syndrom väldigt mycket med hjälp av fosterdiagnostik. Upprörda föräldrar till barn med downs känner sig tvungna att uttala sig:

– Vi ska inte ha rashygienliknande tillstånd, som det här liknar, säger Ulla Brendstrup till Berlingske Tidene enligt Ritzau och fortsätter:
– Man går specifikt efter ett handikapp. Vad är näst på tur? Är det barn med diabetes som kommer att sorteras bort.

Det här gör mig så jävla trött. Det är såklart skitfint att dessa människor har känt att de vill lägga den extra tiden och engagemanget som ett barn med kromosomfel kräver. De är säkert jättelyckliga och deras barn mår säkert fint även fast de har downs. Gott så.

Men det har absolut ingenting att göra med att andra föräldrar inte vill ha handikappade barn. De kanske inte orkar ta han om ett handikappat barn, de kanske inte vill se sitt barn har stora svårigheter med att anpassa sig till samhället.

Att tycka att man ska förbjuda fosterdiganostik och abort på grund av att fostret är skadat är, helt allvarligt, att önska folk handikapp. Vi har en metod för att få bort detta, varför inte låta den som vill använda den? Varför inte låta människor som vill skapa bättre förutsättningar för sina barn? Varför vill dessa människor inte att vi ska använda den möjlighet vi har för att utrota handikapp?

Och sen kan de barn som trots allt föds med downs få den hjälp och acceptans de behöver, alldeles oavsett om foster aborteras eller ej. För det finns fan inget samband mellan huruvida jag personligen inte önskar ha ett handikappat barn och huruvida jag kan respektera handikappade individer.

Att erkänna förutsättningarnas betydelse.

När man diskuterar abort så brukar några olika saker komma upp som argument. Dels den här: ”det är ju bättre att födas än att inte få födas alls” och den där om att man alltid älskar sina barn även om de är ”oönskade”. Hur ofta hör man inte snyfthistorier om föräldrarna som valt att föda ett barn trots att det var gravt handikappat eller som varit för sena med aborten och ändå älskar sitt barn över allt på hela jävla jorden?

Klart som fan man älskar sina ungar, det är en biologiskt betingad reflex. Man är i praktiken tvungen att älska sina barn, så är det bara. Och de flesta är tacksamma för att de fått leva, det är lika biologiskt betingat det. Vi strävar av naturen efter vår egen överlevnad och att sprida vidare våra gener, så det är klart att man känner lycka över både sina barn och sitt eget liv.

Men detta gör inte att det inte finns olika bra eller dåliga förutsättningar för att skaffa barn. Vi kan snacka människovärde tills vi storknar men allvarligt talat: handikapp är en belastning för både individen, familjen och samhället. Det betyder inte att dessa människor är mindre värda eller inte kan skapa sig ett bra liv utifrån deras förutsättningar, men ett handikapp är ett handikapp och kringskär såklart ens förutsättningar i livet.

Man önskar såklart sina barn det bästa. Om jag själv hamnar där så kommer jag också att abortera ett eventuellt skadat foster. Inte för att jag misstror min förmåga att älska ett handikappat barn, inte för att jag tror att barnet aldrig kommer kunna finna glädje i livet, utan för att jag vill ge mitt barn de bästa möjliga förutsättningarna. Det är inget konstigt med det.

Det kan vara en fråga om att jag personligen inte vill lägga ner det enorma engagemang som vissa handikapp kan kräva. Här kan man invända att barn alltid kräver engagemang men det finns ju såklart gradskillnader även här och det förstår ju varenda människa. Det är klart att det friskt barn kräver betydligt mindre engagemang än ett handikappat, jag förstår inte varför man skulle sticka under stol med detta.

Sen finns det också iden om att abort av handikappade barn på något sätt skulle skapa ett sämre samhällsklimat för handikappade, dela upp folket i första och andra klassens medborgare. Ärligt talat så tror jag inte det. Bara för att man erkänner att handikapp trots allt är något oönskat så betyder inte det att jag inte tillskriver de som föds till världen ett mindre människovärde. Jag tycker att de ska få hjälp av samhället för att leva ett så bra liv som möjligt, precis som alla andra. Men att inte acceptera abort av handikappade foster är att önska fler handikappade i samhället och det ser jag absolut inget skäl till att göra.

Det finns få oöverstigliga hinder för att leva ett bra liv, men man kan alltid förbättra grundförutsättningarna. Och om man kan göra det så ser jag inget etiskt fel med det.