Apropå inlägget om män med känslor innan så tänker jag också att män lär sig att visa sina känslor på ett annat sätt än kvinnor. Kvinnor lär sig att visa ledsenhet, män lär sig i högre grad att visa ilska och lösa olika problem med våld.
Jag tänker att dessa olika känsloyttringar handlar om att män inte vill visa sig svaga och sårbara, medan kvinnor ofta har lättare till det eftersom de fostrats in i det.
I ilskan finns det en säkerhet och makt grundad i känslan av att ha rätt och ett krav på andra att gå en till mötes, ofta uppbackat med ett mer eller mindre uttalat hot om att använda våld, men i ledsenheten finns maktlöshet och en önskan att någon annan ska se en och förstå. Kvinnor lär sig att maktlöshet är ett sätt att söka sympatier, män lär sig att ilska är en väg. Jag tänker mig att detta kan kännas jobbig för män såväl som för kvinnor, eftersom både blir begränsade i sitt känsloregister, men att det ändå är mäns känsloyttringar som har högst status och ger mest makt.
En annan känsloyttring som jag märkt är vanlig bland män är irritationen. Istället för att säga vad en tycker är jobbigt så går de omkring och är småsura och förnekar sedan att det skulle vara något så en får gissa sig till vad det handlar om. Detta är ju annars någon som kvinnor generellt brukar anklagas för att göra, men av vad jag har sett så är det betydligt mycket vanligare bland män.
Jag tänker att det handlar om behovet att bli sedd i sina känslor. Kvinnor blir inte sedda på samma sätt som män, en kvinnas irritation är inte något som föranleder en massa tolkningsarbete i omgivningen utan hon avskrivs som konstig. Därför måste kvinnan ta till mer tydliga uttryck för att bli sedd. Även om kvinnors gråt också ofta avfärdas så är det nog mer sällan.
Jag tänker att det också har att göra med att män mer sällan känner att de behöver bli bekräftade i sina känslor av sin omgivning eftersom de helt enkelt har lärt sig att de har rätt. De har lärt sig att de är rationella och att det de känner stämmer överens med omgivningen. Kvinnor däremot lär sig att de aldrig kan lita på sina egna känslor utan måste söka bekräftelse från sin omgivning på att deras känslor är legitima.
Jag har ofta känt mig tvingad att liksom spela ut alla mina känslor i relationer med män. Det är ingenting jag gjort för att det är ”kul” eller för att jag är en känslosam person utan för att det är vad som har krävts för att jag ska kunna nå fram. Jag är mycket mer bekväm i relationer där jag slipper göra detta för att kunna nå fram.
”En annan känsloyttring som jag märkt är vanlig bland män är irritationen. Istället för att säga vad en tycker är jobbigt så går de omkring och är småsura och förnekar sedan att det skulle vara något så en får gissa sig till vad det handlar om. ” oj vad jag känner igen mig från mitt senaste förhållande! Det ledde sedan till att jag, så fort han var irriterad/sur, la skulden på mig själv och funderade på vad jag hade gjort fel. Inte hållbart alls och nu är vi ju inte tillsammans längre heller. Umgås fortfarande som vänner, och fortfarande kan samma sak hända (han är sur, jag får dåligt samvete och mår dåligt) men inte alls lika påtagligt eftersom vi inte ses lika mycket och inte bor ihop.
Kan du specificera lite vad du menar med spela ut dina känslor? Exempel? Hur känner du dig tryggare av att inte behöva göra det? Och främst: vad är det som får dig att känna att du inte behöver göra det?
Du är så klok! <3
Känner igen mig otroligt mycket. Vet inte hur många gånger jag har varit tvungen att börja grina för att min partner ska ta mig och mina känslor på allvar när vi grälar.
relationer utan kommunikation blir aldrig bra. Och att spela ut sina känslor för att nå fram skadar nog mest en själv. Tror inte det är så stor chans att den andre vill lyssna för att man själv blir arg/ledsen. Många har lätt att hamna i försvarsställning och blir bara trotsiga. Att på ett lugnt sätt försöka prata om det tror jag är det enda sättet, men det förutsätter ju att den andra vill lyssna… Det är i alla fall vad jag upplevt. Dessutom är det svårt att klämma ur sig något vettigt när man själv är upprörd. Lätt att det blir massa irrelevanta anklagelser som gör att den andra sluter sig än mer, och bara känner sig hotad/ifrågasatt.
Om du hade läst mitt inlägg så hade du sett att jag tar upp varför det inte alltid går att vara lugn och sansad.
Känslor är ju dock en form av kommunikation, öppen kommunikation fordrar respekt motpartens känsloliv.