Hysteriska kvinnor och behärskade män.

På mitt inlägg om att behärska sig som kvinna fick jag en reaktion att män också lär sig att behärksa sig. Detta är en såndär grej som folk tror och säger som jag bara inte köper. Män generellt tenderar inte att vara särskilt behärskade, snarare är det oerhört vanligt att män använder våld eller hot om våld som en lösning på olika problem, att män ”brusar” upp och blir förbannade, skriker och har sig.

Däremot finns det en idé att män är behärskade och kvinnor är hysteriska. Detta gör att när män blir arga så tolkas det som en berättigad reaktion på någonting men när kvinnor blir det så tolkas det som ett uttryck för ”hysteri”. Denna tolkningsram gör såklart att män uppfattas som ”sansade” eftersom deras reaktioner uppfattas som berättigade.

Det är ungefär som iden om att män inte blir ledsna och/eller gråter, det innebär nämligen att när en man väl säger att har blivit ledsen eller gråter så ska alla ge det oerhört mycket uppmärksamhet. Kvinnors uttrycka för ledsenhet är det dock annorlunda med eftersom kvinnor antas gå omkring och böla för minsta skitsak. Samma sak gäller för ilska. En arg man får uppmärksamhet, gehör, sympatier på ett helt annat vis än en arg kvinna.

Sedan tror jag också att kvinnor i högre grad tvingas spela ut en massa känslor för att få gehör. Kvinnor tvingas visa att de är arga/ledsna mycket tydligare än män helt enkelt för att män inte i samma grad anstränger sig för att förstå kvinnors känslor. Det finns en idé om att kvinnor är så himla obegripliga och att en gör bäst i att inte ens försöka. Detta gör såklart att kvinnor framstår som obehärskade men det är något som ligger mer i omgivningen än kvinnorna själva. Män behöver helt enkelt inte uttrycka sina känslor på samma sätt för att omgivningen ska ta hänsyn till dem. Här kommer jag att tänka på en man som jag umgicks med när jag var yngre som trodde att han var typ ”känslolös” eller framförallt aldrig mådde dåligt, men det handlade bara om att när han var sur och grinig så lät han det gå ut över precis alla andra och bara kunde inte fatta att det ju faktiskt kunde vara hans egna känslor det handlade om och inte att omgivningen var extra irriterande just idag. När jag är irriterad brukar jag åtminstone vara medveten om att det inte handlar om att hela min omgivning suger, även om jag förvisso inte alltid förmår agera på den insikten.

Jag uppfattar också att män ofta har bilden av sina egna känslor, framförallt ilska, som fullkomligt berättigad. När en man är arg då är liksom vad som helst okej och ingenting får komma i hans väg. Jag träffas sällan kvinnor med samma inställning till sin egen ilska utan de brukar tvivla bra mycket mer. Om en kvinna inte tvivlar inför sin ilska så handlar det i regel om att hon har gjort en feministisk analys och insett skälen till att hennes ilska ses som mindre viktig i samhället, men inte ens så brukar det finnas samma säkerhet som när en man är förbannad.

Jag menar helt enkelt att behärskade män är en patriarkal myt. Män lär sig inte att behärska sig, däremot tolkas deras reaktioner alltid som berättigade och de behöver inte vara lika ”känslosamma” för att få gehör.

17 reaktioner till “Hysteriska kvinnor och behärskade män.”

  1. Igenkänningsfaktorn är hög i det att när en man erkänner sig ha gråtit så ska det vara anmärkningsvärt. Jag förväntas reagera häftigt medan han i sin tur inte behöver reagera alls om jag gråter. Det gör mig fruktansvärt besviken på saker och ting, när jag tänker på det..

  2. Det är väldigt ledsamt att inse att jag håller med dig om det du skriver. För jag önskar att du hade fel, att mäns och kvinnors ”känsloliv” faktiskt bemöttes på lika villkor istället.
    Ilska har för mig personligen alltid varit svårt att hantera, just för att tårarna alltid kommer. Jag bölar. Och det har oftast uppfattats som att jag ”tycker synd om mig själv”. När jag i själva verket är ilsken/arg, och har svårt att förklara det (eftersom jag tappar talförmågan). Det gör mig bara mer benägen att ”sansa” mig.

    1. Jag brukar inte heller kunna stoppa tårarna när jag är arg, vilket är mycket frustrerande, eftersom ilskan då tolkas som ”ledsenhet” snarare än ilska, vilket i sin tur bara gör mig än mer arg och frustrerad. Och jag har tänkt mycket på vad det kan bero på att tårarna alltid kommer och har kommit fram till att jag aldrig brukade tas på allvar när jag var arg i barndomen, hemma. Man bara skrattade åt mig om jag fick ett vredesutbrott. Men var jag ledsen, så fick jag åtminstone tröst. Det vill man inte ha heller, när man är arg, men det är bättre än att bara bli skrattad åt och på så sätt helt avfärdad. Så det har nog åtminstone delvis med det att göra.

      1. Oooooo igenkänningsfaktorn. Jag har nära till tårarna överhuvudtaget, inte minst när jag är arg. Särskilt när jag förutom att vara arg också känner mig besviken och trampad på. Det är extremt störande eftersom man, när man börjar gråta, ofta ”automatiskt förlorar” och blir den överreagerande kvinnan vars åsikte rman inte behöver bry sig om. Typ som i att om jag inte hade börjat gråta hade man kunnat överväga att det fanns en poäng med det jag säger, men om jag börjar gråta så ”bevisar” jag att det bara är något slags känslomässigt överspel.

        Jag har ganska ofta råkat ut för att min motståndare i diskussionen/bråket blir förbannad när jag börjar gråta av ilska, och anklagar mig för att börja gråta med flit, för att få honom (har bara hört detta från män) att framstå som en dålig person/känna sig elak. Vips är fokus flyttat från det som diskussionen egentligen handlade om till hur jag ”manipulerar” min motståndare (vilket jag alltså inte gör). Någon som känner igen detta?

        1. Definitivt igenkänningsfaktor i din igenkänningsfaktor.

          Jag har också nära till tårar då jag är relativt lättstressad & perspirerar stressens hormonslagg via tårkanalerna samt också omfamnar tårar som en känsloyttring oavsett om det rör glädje el. sorg. Tårar vid diskussioner med en man jag har en sk. intim relation med har ofta tolkats som – som någon skrev ovan – att jag tycker synd om mig själv (nej, min kropp försöker att reglera stressen som skapas av denna jobbiga situation) el. att jag vill manipulera mannen (nej, min kropp försöker att reglera stressen som skapas av denna jobbiga situation), en vanföreställning som hos mannen ofta föder vrede vilket hos mig föder mer tårar vilket hos mannen föder mer vrede osv osv osv 🙂 & _givetvis_ som du skriver, Isabella Swan, så kan vi då vi gråter inte ’vinna’ (jag ser dock inte bråk som någonting som rör vinst (ha rätt) el. förlust (ha fel) utan om att bli förstådd; vinsten är då visserligen då jag upplever att jag har blivit förstådd) eftersom det tolkas som om vi överreagerar samt bara ’är’ känslor i samtalet & således inte kan ha legitima poänger för en legitim poäng måste klassificeras vara ’logisk & rationell’ dvs. sansad som hos ’den sansade mannen’.

  3. Många kvinnor blir beskyllda för att använda martyrskap som en härskarteknik, stört mig mycket på detta resonemang på senaste tiden. Du satte lite ord på det, att ”Kvinnor tvingas visa att de är arga/ledsna mycket tydligare än män helt enkelt för att män inte i samma grad anstränger sig för att förstå kvinnors känslor”. Några fler reflektioner kring det?

  4. Kvinnor fostras ju in i att inte visa ilska eftersom kvinnor då anses som smått galna och ”hysteriska”, om vi skulle rya runt på samma sätt som män gör när de är arga och frustrerade, vilket du skriver Fanny.

    Hur visar de flesta kvinnor ilska och frustration då? Genom att gråta. Väldigt många kvinnors gråt betyder inte att de är ledsna – de är i själva verket jävligt förbannade och frustrerade och har inga andra sätt att visa det på, än att gråta.

    Män är för övrigt allt annat än ”behärskade”. Jisses, alltså – män är fullständigt oberäkneliga att ha att göra med och kan få diverse aggressiva och ilskna utbrott av minsta lilla småsak.

    1. Det där är så himla sant. 9 av 10 gånger gråter jag av ilska och inte för att jag är ledsen, men har aldrig fattat varför. Tycker du satte ord på det hela på ett mycket bra sätt.

  5. Vill tillägga här, att män å sin sida inte har något sätt att visa när de är ledsna, eftersom män inte ”får” gråta. Det innebär att män visar sorg och ledsamhet genom ilska/aggressivitet när de alltså egentligen är ledsna.

  6. Jättebra analys! Män blir ofta, och får vara, riktigt förbannade, medan arga kvinnor ignoreras eller nedvärderas, och förväntas vara förstående och resonliga istället. Vilket bullshit egentligen…

  7. Jag anser inte att kvinnor är mer begränsade än män här, snarare måste vi båda förhålla oss till de snäva känsloregisterramar som givits oss. Men jag håller med om att mäns ilska tas mer på allvar än kvinnors.

    Till temat, jag har i allmänhet svårt att visa och kommunicera känslor och har alltid trott att detta hjälpt mig på min arbetsplats dvs jag uppträder professionellt och döljer vad jag känner (som en man typ). Fick rådet av min shrink att kommunicera mina känslor mer på min arbetsplats (typ jag känner såhär och såhär när du gör detta eller inför denna uppgift blablabla) och det är en sådan skillnad. Det går så mkt bättre att kommunicera med folk och jag mår själv mycket bättre av det.

  8. Du är så jävla spot on! Shit vad jag alltid tvivlar på mig själv när jag är arg, tänker att jag ”reagerar fel”, att det är jag som är konstig osv. Ofta vågar jag inte ens vara öppen med vad jag tänker och känner för att jag är så rädd att bli förlöjligad.

    Jag har alltid fascinerats något oerhört av människor som tycker att det är alla andras problem också om de är missnöjda med någonting. För mig sitter det extremt långt inne att bråka på det sättet.

    Det här självklara utrymmet män tar när de är arga, tron att de har RÄTT, och rätt att agera ut också, och att det inte finns minsta tvivel om den saken… Jag fattar verkligen inte…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *