Internaliserat kvinnohat.

Det blir tydligt när jag försöker ha en någorlunda rimlig relation med någon vilka enorma mängder kvinnohat jag har internaliserat. Jag känner djup skam över så många relationsbeteenden som jag sett som ”kvinnliga”. Till exempel; att ta mycket ansvar och ”gå upp” i relationen, vilket jag förknippar med att vara osjälvständig, beroende och att gå in i en klassisk kvinnoroll där en ger en massa. Att vara ”svag” och typ gråta eller behöva stöd och/eller närhet.

Detta är barriärer jag måste övervinna för att kunna leva i nära relationer med andra, och det är verkligen inte enkelt. Det är liksom en skam som sitter så oerhört jävla djupt och har format hela min självbild. Det gör det svårt att ha något slags rimligt förhållningssätt till de här grejerna. Det är ju inte alltid positiva beteendemönster det rör sig om, men om en går omkring och är uppfylld av skuld inför något så går det liksom inte att arbeta med på ett konstruktivt sätt.

Samtidigt ger motsatta beteenden mig en känsla av skuld, eftersom jag ändå tänker att det är min ”plats” att göra på det sätt jag lärt mig. Det har varit min plats, men det har varit en plats som är lägre. Och det är ju så kvinnor behandlas i samhället i stort; de har en plats som på sätt och vis upp upphöjd, samtidigt som den ständigt nedvärderas. Det är liksom en viktig del av samhällsbygget, men det är ändå lägre och skapat för den som har mindre individuellt att bidra med. Det är skapat för den som är dömd att kräla i återupprepning och upprätthållande.

Det ultimata vore ju att kunna ha plats för båda två. Att ha plats för att både bry sig om andra och bejaka de förmågorna men också att vara en individ och att få omsorg. Det är dock en balansgång som inte faller sig naturlig. Jag känner hela tiden att jag måste göra olika saker, visa omsorg och så vidare, för att ha något slags existensberättigande i en relation. Samtidigt känner jag skam för att ju uppfattar detta som min ”plats”. Helt enkelt; jag uppfattar att detta är min ”plats” eftersom jag är kvinna, samtidigt som jag skäms över att jag är kvinna och därmed förvisad till den här platsen. Jag känner skam inför hela min existens.