Introverta är en ganska tacksam grupp att göra sig lustig över. Det är något med att vilja ha en diagnos men utan att det ska medföra några negativa konsekvenser för en som är oerhört fånigt.
Jag anser att många introverta har en tendens att beskriva sig själva som fantastiska, empatiska och inkännande människor och att det enda problemet som finns i deras tillvaro är att andra saknar förståelse för hur underbara de är och ställer massa orimliga krav på dem.
I den introverta självbilden ingår en slags ide om att man är utsatt för ett slags förtryck. Förtrycket kommer från samhället som inte är anpassat för introverta. I den här verklighetsbeskrivningen finns ett implicit antagande om en annan grupp, de extroverta, som antas vara den grupp som samhället är skapat för. Den introverta kanske vill vara ensam och har lugn och ro men tvingas till att prata med folk på sitt arbete. Den extroverta däremot antas vara helt fine med påtvingade sociala relationer på arbetet, hen ”får” ju energi av sociala relationer. Alltså är samhället ”anpassat” för extroverta. Att det inte finns några ”extroverta” som fungerar på det viset spelar ingen roll, det är ändå den introverta som är offret i samhället.
Ibland uttrycker introverta att de tycker att det är besvärligt att känna sig tvingade till sociala interaktion. De extroverta håller på och försöker prata med sina grannar, ringa sina kompisar eller rentav, ve och fasa, bjuda in till fest! Introverten vrider sig som en mask för att undkomma de sociala kraven. Tur då att det finns massa människor som kan berätta för de introverta att det är okej, de BEHÖVER faktiskt inte dyka upp på festen eller släktträffen, de BEHÖVER inte svara i telefon. De extroverta måste faktiskt respektera deras gränser och inte hålla på och förvänta sig saker av dem.
Men grejen med relationer med andra människor är ju att de kräver visst engagemang. Om man inte engagerar sig i sina relationer så kommer de att upphöra. Jag skulle säga att det är ytterst få människor som inte alls vill ha några sociala relationer.
Jag tror att många introverta tar ”extrovertas” engagemang i dem för givet. De vill kunna tacka nej till festen om de inte ”känner för det” men de förväntar sig ändå att bli inbjudna. Om deras kompisar skulle sluta höra av sig skulle de nog bli lite deppiga till slut. Även vi ”extroverta” som ofta hamnar i rollen att vara den som hör av sig, ordna fest eller dyka upp trots att man är lite trött kan känna oss socialt utmattade. Jag tycker inte att det är något konstigt med att vissa är mer drivande socialt än andra, däremot tycker jag att det är ledsamt när de sprids en bild av socialt engagemang som någon slags attack mot introvertas lässtunder.
Förstår om det kan kännas så för extroverta. Att introverta upplever det som en attack när de blir inbjudna.
Jag tror det handlar om man extroverta och introverta har olika behov och att de klashar i många sammanhang. Jag upplever att många extroverta blir besvikna om man inte vill göra de saker de gillar, typ gå på fester och släktkalas och sånt. För mig tex så har min släkt olika slags event säkert 12 gånger per år. Om man dessutom har många vänner som vill ha födelsedagsfester, bröllop, inflyttningsfester och sånt kan det blir för mycket för mig och jag kan känna mig väldigt instängd i mitt eget liv då jag föredrar mindre grupper, 1-1 interaktioner och sånt som känns mer fritt, mindre inramat i traditioner. Och relationer kan ju ta slut eller bli svagare om man inte möter människors behov och fester och kalas är liksom ofta en del av traditioner, någons ”största dag”, någons ”födelsedag”, ”5 minnesceremonier för personen som dött samtidigt som man börjar dejta någon ny” osv. Det kan bli mycket för en introvert som kanske knappt orkar att jobba heltid. För mig känns traditionsgrejerna ofta inte helt samtyckt utan som att det finns en förväntan i och med att de stöttas upp av samhället och traditioner. Folk knyter mycket känslor kring dem och om andra har gränser där kan de känna sig väldigt avvisade.
Som introvert kan det kännas osynliggörande ibland att man kanske redan pushat sig och gått på massa gruppgrejer som inte känns bra och att det kan kännas som att frånvaro ibland märks av mer än närvaro.
Kanske är det bästa att försöka hitta relationer där man matchar tillräckligt bra i behov och värderingar.
Jag förstår att extroverta också pushar sig ibland eller kan ha svårt att veta hur mycket de ska möta andras behov vs sätta gränser (det lär krävas för att upprätthålla ett stort social liv, vilket kanske passar dem i grunden). Men det verkar ändå finnas en stor skillnad på hur mycket sociala interaktioner man mår bra av, vilka typer av gruppdynamiker man får mer och mindre energi från osv.