För drygt två år sedan läste jag Harry Martinsons Aniara och den har inte lämnat mig sedan dess. Aniara är ett diktepos som handlar om Goldondern Aniara, en rymdfarkost som ska frakta tusentals människor från en strålskadad jord som behöver vila från människan till en rymdstation dit mänskligheten förvisats under tiden. På vägen måste dock skeppet väja för en asteorid och hamnar på en bana rakt ut i rymden. Kvar på Aniara lever människorna vidare men förlorar allt mer hoppet om att få återvända hem. Miman, en maskin som hjälper resenärerna att i fantasin återvända till jorden genom att använda deras egna minnesbilder. Man skulle nog kunna säga att Miman är en slags AI som använder människornas minnen som råmaterial.
Drömmen om mänskligt liv i rymden är en slags allmän fantasi i vår tid. Man föreställer sig att det där ute finns oändliga rikedomar och möjligheter till en helt annan typ av liv. I rymden ska människan kunna åstadkomma den hon inte lyckats åstadkomma på jorden. En av de ivrigaste rymddrömmarna är Elon Musk, en person som ironiskt nog är aktiv i fördärvandet av den enda planet vi faktiskt har lyckats bygga mänsklig civilisation på.
Jag tror att drömmen om rymden till viss del fyller funktionen att skapa en illusion av ett slags gemensamt mål för mänskligheten. Väl där så kommer fattig och rik att samarbeta mot det gemensamma målet – att sprida människan bortom planetens gränser. Det är väl det slags himmelrike det naturvetenskapliga ramverket tillåter oss att fantisera ihop – en framtid där teknikens löften infriats. En framtid där allt det vi offrat för den ”tekniska utvecklingen” ska vara värt det. En framtid där vi alla är vinnare.
Jag vet inte särskilt mycket om andra planeter eller hur ett liv i rymden skulle kunna te sig, men jag finner det osannolikt att förhållandena på jorden skulle kunna bli så eländiga att ett liv i rymden vore att föredra för oss människor, oavsett om det handlar om en annan planet eller någon slags rymdstation. Och även om mänskligt liv i rymden i större skala skulle bli aktuellt i framtiden så är det mycket osannolikt att det skulle kunna omfatta någon annan än möjligtvis den rikaste promillen av jordens befolkning. Den tanken kanske kan tyckas pessimistisk, men jag tycker den skänker en viss tröst; Jorden är vårt hem och den enda vägen framåt är att vårda den. Låt miljardärerna drömma om sina Goldonder, jag vet att Jorden har allt jag behöver och det skulle troligen underlätta vår strävan att nå himmelriket här om Elon Musk och gänget satt på en rymdraket.