När en pratar om det här med att leva utan partner eller barn så pratar folk ofta om att vara ”ensam”. Jag vill absolut inte vara ensam, och det är något jag tänker försöka undvika.
Ett problem i detta samhälle är att i princip den enda formen för trygghet gemenskap som erbjuds är kärnfamiljen. Vi har ett samhälle som är anpassat efter kärnfamiljer, och därför blir alternativet för den som känner att hen inte passar in att leva ensam. Visst bor folk tillsammans på andra grunder, men det ses sällan som lika stabila lösningar som kärnfamiljer. Det är helt enkelt inte så en förväntas leva sitt liv.
Jag tänker att en behöver andra människor omkring sig av flera skäl. Dels för att det är jävligt jobbigt att sköta ett hushåll själv (jag hatar verkligen att äta själv, gjorde det hela tiden i Bryssel och mådde jättedåligt av det), men också för att tillfredsställa sociala behov på ett smidigt sätt. Jag behöver människor omkring mig och jag behöver dela mitt liv med andra, men jag vill inte leva i det beroende och den isolation som en kärnfamilj innebär.
Jag tänker att kärnfamiljen eller samboskapet ofta skapar ensamhet snarare än gemenskap, eller det är i alla fall vad jag har upplevt. Det finns en idé om att en måste ”ta hand” om den typen av relationer på ett annat sätt, troligen för att en förväntas leva så oerhört symbiotiskt. En förväntas radera ut hela sin individualitet och egna vilja och uppgå i ett gemensamt livsprojekt tillsammans där relationen sätts före allt. Jag upplever inte att samma dynamik uppstår om en bor tillsammans med en vän. Samtidigt finns det sällan samma uttalade vilja av att leva tillsammans, utan föresatsen är kanske att det är en tillfällig lösning i väntan på partner och familj.
Hur ska en kunna hitta trygghet och gemenskap utanför kärnfamiljen eller sambon? Jag ser detta som ett mycket viktigt feministiskt projekt, både för mig personligen men också på en samhällsnivå. Att skapa alternativa gemenskaper och levnadsformer, så att kvinnor slipper välja mellan ensamhet och att ingå i den kvinnoförtryckande konstruktion som den heterosexuella kärnfamiljen eller samboskapet ofta är. Det måste finnas andra grunder för gemenskap.
Andra inlägget den här veckan som jag ba, men eller hur!? Fina och tänkvärda texter du skriver.
Tänkte kring detta när jag läste inlägget om ”att hitta nån ny”. Min utgångspunkt är att jag inte längre vill ha tvåsamma förhållanden, den vanliga sorten med någon slags mer eller mindre uttalad ambition om exklusivitet och framtida kärnfamiljeri. Men i mötet med omgivningen får jag en känsla av att den hållningen kommer leda till ökad ensamhet, iaf ”romantisk” ensamhet, jag uppfattas som oseriös, en player-typ, eller bara emotionellt tillbakadragen. Det är så klart paradoxalt, att å ena sidan öppna upp för ett mer inkluderande och fritt umgänge, å andra sidan uppleva att sannolikheten för ensamhet ökar.
Men, ett sammanhang där jag tycker att det fungerar bättre att avfärda normen för något mer socialt och inkluderande, är kollektivt samboende. Jag har bott kollektivt sedan jag flyttade hemifrån, allt från att utan nämnvärt umgänge bara dela på hyran och ytan, till mer engagerade former där arbete och resurser poolas för ökad social samvaro (och också ganska påtagliga ekonomiska fördelar). Även här upplever jag en förväntan om att på sikt ”växa upp” och skaffa någon intetsägande bostadsrätt och bo själv eller i par, men i detta upplever jag att det finns mer svängrum.
Jag är 24 år, har aldrig lyckats ha en kärleksrelation och är livrädd. I bagaget har jag mina föräldrars relation, de isolerade sig totalt som kärnfamilj och umgås med sina vänner några få gånger per år. Jag ser framför mig att det är jag, fast skillnaden är att jag är helt ensam. Det har varit min stora skräck nu i flera år, att vid 30 leva ensam när alla mina vänner isolerar sig med man och barn. Jobbar hårt på att programmera om mig till att inte tänka att jag bara ska hitta ”den rätte” och att allt bara ska falla på plats, som alla alltid hävdar. Försöker istället hitta och lära känna människor som inte är som mina föräldrar och som kanske inte heller vill/kan ha kränfamiljsdrömmen. Blir alltid glad när jag läser dina texter, kram. <3
Konstigt att folk ser kärnfamiljen som något stabilt då den är något av den mest ostabila och sköra sociala relation som finns idag.
Visst finns det! Däremot får en ta emot mycket skepsis från vissa i ens omgivning. Jag bor själv men lever inte ensam. Har en älskling som alla andra vill sätta etikett på. Är ni gifta? Särbo? Hur ofta ses ni? Kommer hen till dig eller åker du dit? Blir oftast jävligt trött på alla inskränkta människor med sina trånga föreställningar om hur en skall leva och ha det. Det som lugnar ner folks oro är om jag redovisar hur många år relationen varat. ”Aha, så länge!” Då är det plötsligen ok. Suck.
Särboskap, polyrelationer, relationsanarki… det finns alternativ, det bara syns inte så ofta.
Men visst, det kryllar av folk som hela tiden ska försöka mota in en i normen. Känner också det kravet utifrån, även om jag vägrar böja mig för det.
Håller med dig när det gäller inlägget i stort. Jag minns någon diskussion jag hade med några kollegor om hur att göra saker ”själv” ofta kommit att användas som synonymt med att göra saker ensam (det noteras också här); det är troligt att det är någon sorts eufemism eftersom ”ensam” är så negativt laddat. Antar att det är så du menar när du skriver att du hatar att ”äta själv”. För min egen del föredrar jag dock att ha litet omväxling mellan att äta ensam och att äta med andra.
Jag brukar säga att det är en stor skillnad mellan att VARA ensam och att känna sig ensam. Jag är ofta ensam hemma, eftersom jag inte bor ihop med en annan människa men jag KÄNNER mig aldrig ensam. Jag tycker snarare att det är svårt att få vara ensam, dvs ifred från andra människor när jag har behov av det.
Även OM jag skulle känna mig ensam ibland, så skulle jag föredra dessa korta ensamma stunder, framför dagligt påtvingat sällskap av en annan människa dygnet runt.
Det är helt klart omedveten vuxenmobbing det här.
Jag har exakt samma respekt för de som bor själva och de som bor i par och lägger ingen värdering i det. Ändå hör jag ständigt hur folk förväntar sig att t ex en ensamlevande karl måste vara mindervärdig på något vis, bräcklig, utkonkurrerad, patetisk, småäcklig(?)… ”Jamen, nåt fel måste det ju vara”
Det verkar som att folk letar efter brister som bara ”måste” finnas där eftersom personen bor själv, fastän det inte nödvändigtvis är sant. I den mån dessa människor mår dåligt kanske det enbart beror på att de inte får bli tagna på allvar?
Det här var precis vad jag tänkte på när jag läste inlägget om att ”hitta en ny”. Jag tror att mycket av detta bygger på idén om en livslång relation till en annan person. Många verkar ju förvänta sig att det är vad ens partner ska vara för en – en livslång relation – medan vänner liksom kommer och går. Dels är detta lite märkligt med tanke på hur förhållanden ser ut nuförtiden, när vi är fria att lämna en relation som vi inte trivs med och dels är det märkligt eftersom vänskapsrelationer också kan vara livslånga. Däremot så kräver inte livslånga vänskapsband att en alltid står varandra allra närmast och hörs varenda dag, utan de är friare att ändras med ändrade omständigheter. Personligen tror ju jag att detta är en styrka hos vänskapsrelationer men tydligen håller inte alls med.
Det verkar som att tanken på att låta olika människor ta störst plats i ens liv vid olika tidpunkter är nåt slags misslyckande, medan jag snarare tror att det kan vara väldigt bra för alla inblandade.