Det har ju gått lite diskussion angående vårdpersonals eventuella rätt att säga nej till att utföra aborter.
Jag tänkte i denna veva lyfta en annan fråga, nämligen huruvida vårdpersonal ska kunna vägra att utföra operationer på män. Vi vet ju alla att det inte är någon självklarhet att det är bra att hålla män vid liv, och många människor inom vården tvingas idag gå emot sina värderingar när de tvingas bidra till att hålla män vid liv. Jag vill påminna om att män står för en majoritet av våldet i samhället, därför kan det rentav anses kontraproduktivt ur en vårdsynpunkt att hålla män vid liv.
Jag säger alltså inte att jag tycker det är fel att ge vård till män, men jag tycker att det är viktigt att individen själv får bestämma. Jag tycker inte att vi ska kunna tvinga människor att gå emot sin moral. Det är viktigt att alla har rätt till sina värderingar även på jobbet. Jag värnar om alla dessa som tvingas gå emot sina värderingar bara för att de utbildat sig till ett visst yrke. De gjorde det kanske med förutsättningen om att de skulle rädda liv, istället tvingas de rädda den kategori människor som utövar mest våld i samhället. Jag säger bara att det kan vara problematiskt för många och jag tycker att det är viktigt att vi respekterar detta.
Eller så ba… prioriterar vi att alla människor kan få den vård de behöver och har rätt till på alla ställen i landet, istället för att villkora viss vård för att vissa kanske har något emot att utföra den. En behöver ju faktiskt inte utbilda sig till ett yrke där det ingår att utföra aborter eller söka jobb på ett ställe där sådana utförs. En kan ha en massa olika personliga moraluppfattningar, men det är nödvändigt att en kan lägga dessa åt sidan när det kommer till att utföra vård. Annars bör en kanske söka sig till ett annat yrke.
Men läskigt att opereras av någon som inte vill hålla en vid liv.
Kanske som att inte veta om en kommer få tillgång till abort eller inte?
Ha ha jag skrattade rakt ut här bakom skärmen! Underbart!
Har tänkt att jag måste kommentera den där storyn men fan, jag hatar att skriva om mitt yrkesutövande. Men jag har verkligen NOLL och ingen förståelse för det där tänket. När jag går till arbetet så lämnar jag privatpersonen Blixa hemma. Inte för att jag vill avskärma mig från mina patienter eller bli opersonlig på något sätt utan för att jag helt enkelt går in i en professionell roll. Och det är faktiskt väldigt skönt – jag skiter i vem du är, vart du varit, var du kommer ifrån, hur du hamnade här, vilka politiska åsikter du har osv osv – nu är du här och då ska jag ta hand om dig! Sen är jag såklart medveten om människors olika förutsättningar – lika vård för alla betyder ju inte att alla ska få EXAKT LIKA VÅRD oavsett förutsättningar. Jag lägger t ex mer tid och energi på en patient som inte kan röra sig eller tala för sig själv än en som är uppegående och kan föra sin egen talan osv.
Tack för dagens skratt och en strålande poäng!
Bakom skärmen? Nä, jag sitter faktiskt FRAMFÖR skärmen 🙂
Det kan kanske vara ett sätt att få fler män att börja jobba inom vården? Om alla kvinnor som jobbar inom vården, vägrar att ge män vård så måste ju män börja vårda män? Gamla och sjuka män brukar ju annars tas omhand av kvinnor som jobbar nästan gratis inom ”omsorgen”.
Hahaha, den här texten är helt genial! Sorgligt bara att den ens ska behöva skrivas…
Jag förstår poängen, men jag har svårt att känna något annat än obehag inför den här typen av ”skämt”. Dels för att det redan som det är finns alldeles för många med åsikter om vilka som borde få leva och inte, vilka vi skall vårda och inte, vilka som är värda att satsa på och inte (testa att starta en diskussion om i vilken utsträckning vi skall vårda alkoholister för de sjukdomar de supit till sig t.ex. i fikarummet på random arbetsplats och se kaos bryta ut); dels för att det, som tongångarna varit bland poppisbloggar med feministprofil säg det senaste halvåret, känns oklart hur många av de som har dig som sin husgud som faktiskt tycker så här på riktigt och inte bara på ”skämt”.
(Betackar mig för insinuatiner om att jag skulle vilja inskränka aborträtten, då det inte automatiskt följer av att man inte älskar den här typen av föregivet fyndiga exempel. Två fel gör inte ett rätt, typ.)
Skulle väl knappast säga att man som grupp är utsatta för detta dock
Det ska väl snarare ses som ett sätt att belysa det sjuka i att neka kvinnor rätten till abort, än ett skämt(?) Det skitdumma brukar bli tydligt när en vänder på det.
Men att jämföra de två exemplen är ju också helt efterblivet – nu är jag för abort i allra högsta grad men nivån på debatten här är ju skrämmande. Självklart skall man inte vara tvungen att hjälpa till med en abort – lika självklart som det skulle vara för (fördom -> de flesta av) oss att vägra hjälpa till med en circumcision. Personerna med dessa uppfattningar ska väl helt enkelt inte jobba i de verksamheterna?
Fanny gör väl en ganska tydlig markör i sista stycket, att det inte är allvarligt menat?
I övrigt är det dock sannolikt så att om sjukvården på allvar skulle förvägra män vård konsekvent, skulle det leda till sänkt livskvalitet bland män snarare än till att de dog så mycket tidigare i genomsnitt, och det blev färre våldsverkare (Bunker).
Kommentarer om hur ”två fel inte gör ett rätt” blir verkligen helt bisarra i såna här situationer. Bra jobbat att lyckas missuppfatta ett övertydligt ironiserande avsett att belysa en viss problematik; ska vi börja kritisera A Modest Proposal av Jonathan Swift med samma retorik härnäst?
”dels för att det, som tongångarna varit bland poppisbloggar med feministprofil säg det senaste halvåret, känns oklart hur många av de som har dig som sin husgud som faktiskt tycker så här på riktigt och inte bara på ”skämt”.”
Vad menar du med det här? Är det här en pik till de ”farliga manshatarna” igen? Tror du på allvar att det är ett samhällsproblem eller ens ett stort problem bland feminister att de hatar män så mycket att de inte tycker att de ska få vård? När du skriver ”poppisbloggar som har dig som husgud” låter du väldigt föraktfull. Som om Fanny sitter på toppen av något feministberg och vi andra står beundrande nedanför, utan förmåga att tänka själva, fatta egna beslut och vara lika seriösa som Fanny. Det låter på dig som om vi bara följer i hennes ledband utan någon egen feministisk medvetenhet och utan förmåga att göra egna analyser. Dessutom blir det en föraktfull syn på systerskapet där vi faktiskt är jämlikar och många av oss dessutom vänner privat. Tycker du ska vara medveten om detta.
Upprördheten somliga känner över ett skämt om att neka män vård är, nej jag ska inte skriva vad det är, det blir bara en massa fula ord. Det faktum att kvinnor i detta nu nekas vård för sina underlivsproblem är det däremot ingen som reagerar nämnvärt över. Det är normalt att kvinnor har fittproblem. Allt kvinnligt lidande är normalt i ett patriarkat och det gör att bara TANKEN på att män skulle utsättas för detsamma gör både män och kvinnor förnärmade och upprörda. Och då pratar vi ändå bara om ett tankeexperiment, inte något som faktiskt sker. Ett jävla skämt om att män inte skulle få vård får somliga att bli oroliga att någon kanske skulle ta det för ett allvarligt förslag. Och tar upp manshat som ett seriöst samhällsproblem.
Jag orkar fan inte inte. Jag orkar inte bli så här respektlöst behandlad. Av vården, av män och t o m av kvinnor och andra feminister. Snälla Fanny. Jag ber dig. Är det verkligen nödnändigt att publicera den här typen av kommentarer? Jag älskar din blogg men jag drar mig för att läsa ibland eftersom det under nästan varje inlägg finns en eller flera kvinnoföraktande kommentarer.
Läs det här inlägget av Blixa och de 140+ kommentarer från kvinnor som berättar om sina fittsmärtor och fittskador som vården nonchalerat. Livslångt kvinnligt lidande och ingen bryr sig. Inte till närmelsevis så mycket som ett skämt om att män skulle nekas vård.
http://blixabloggar.se/den-tabubelagda-fittan-och-om-hur-fittskador-normaliseras/
Det här med lagstiftad samvetsfrihet känns så absurt. För det första så ska man inte inbilla sig att den vård som ges är neutral och endast ges på indikation av patientens bästa. Nejdå, en vårdgivare är aldrig helt neutral, hur gärna man än vill vara det, för man blir påverkad av mötet med en annan människa på gott och ont. I fallet med barnmorskan som anmält så erbjöds hon anställning med nattskift där inga aborter skulle utföras och hennes arbetsuppgifter skulle alltså inte krocka med hennes egen uppfattning, men hon ville ändå vara tydlig med sina ståndpunkter inför arbetsgivaren. Det var då som jobberbjudandet drogs tillbaka och jag förstår varför. Hur ska man kunna vara säker på att hennes personliga uppfattning om abort inte läcker ut till de kvinnor hon vore satt att ta hand om under nattskiften? kvinnor som återhämtar sig efter abort eller är inlagda pga olika komplikationer med sin graviditet och där ett avslutande av graviditeten kanske är på tapeten? När jag sökte vård ifråga om en graviditet jag var osäker kring om jag ville fullfölja eller ej så skulle det ha varit katastrof att träffa på någon vårdgivare som på något sätt verkat fördömande inför att jag funderade på abort eller rent ut försökte påverka mitt beslut. Som patient är man alltid i ett underläge. En vårdgivares åsikter får mer tyngd än någon som befinner sig på samma nivå. Barnmorskan i fråga har uppgett att hon absolut inte har problem att arbeta med kvinnor som genomgått abort men som patient skulle jag ha problem med att ha henne som vårdgivare! Det får inte finnas något tvivel om att man får den vård man har rätt till, den vård som är bäst för ens unika situation.
Jag var fullständigt lost fram till sista stycket och trodde nästan att du hade blivit galen, men nu förstår jag och det var skitkul!
Med Nikas inlägg förstår jag också att det grundar sig på en nyhet jag måste ha missat.
Nej, jag skulle inte gråta över någon som inte får anställning för att hen vägrar att genomföra aborter eller signalerar att de tänker propagera emot det. Det är helt rätt att den personen inte har på sjukhuset att göra. Där behövs inte heller personer som har problem med stamcellsforskning.
Jag tycker inte någon ska kunna tvinga någon annan till något. Alla borde få bestämma själva. Om det blir problem att någon sjukvårdspersonal inte vill utföra ett visst ingrepp så tycker jag att det borde lösas på något annat sätt än att tvinga personen. Kanske att alla via anställningsprocessen måste skriva på en lista om olika ingrepp som de är förpliktigade att utföra.
Fast vadå tvinga? Man/en väljer vilken utbildning man vill gå och vet vad som kan ingå i yrkesrollen. Sedan väljer man vilket område man söker jobb inom och det finns faktiskt åtskilliga verksamheter som barnmorskor kan jobba inom utan att någonsin behöva medverka vid aborter. Hur är det talas om tvång när du medvetet valt att söka ett jobb? I det här fallet handlar det dessutom om ett bristyrke så det borde inte vara svårt att hitta något annat än en verksamhet där just abort ingår som en arbetsuppgift.
Jag hänger inte med; först skriver du att ingen borde ”tvingas” till någonting och sedan säger du att det borde kunna lösas på andra sätt, ”Kanske att alla via anställningsprocessen måste skriva på en lista om olika ingrepp som de är förpliktigade att utföra.”
Det existerar redan en väldigt tydlig arbetsbeskrivning för barnmorskor och aborter som ingrepp ingår såklart i den.