Begreppet psykisk ohälsa är ofta föremål för debatt. En ganska vanlig hållning är att det är ett problem att begreppet är för luddigt och brett. Jag har svårt att se problemet i detta – själva poängen med begreppet är väl just bredden och att det inkluderar mycket (vilket ju hänger ihop med luddigheten).
Jag tänker att begreppet ohälsa är skiljt från begreppet sjukdom. Att ha dålig hälsa överlappar ofta med att vara sjuk men inte alltid. En person som har en sjukdom kan samtidigt ha god hälsa. Ta till exempel en diabetiker – hen har en sjukdom som är konstant men beroende på förutsättningarna kan personen ha sämre eller bättre hälsa. En person med diabetes kan ha en god livskvalitet, möjlighet att förverkliga sig själv, hantera motgångar och leva ett gott liv, det vill säga en god hälsa. Detta gör ju inte att personen slutar vara sjuk, sjukdomen kommer innebära livslånga utmaningar men under rätt förutsättningar kan dessa hanteras.
Liknande kan man tänka kring psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. En person med någon form av psykiatrisk sjukdom eller syndrom behöver inte vara dömd till psykisk ohälsa. Mycket av vården personer med sådana diagnoser får syftar ju till att de ska kunna uppleva god psykisk hälsa TROTS sin sjukdom. Man får lära sig HUR man ska leva med sitt tillstånd. Att man lär sig leva med sitt tillstånd innebär inte att man blir frisk.
På motsvarande sätt kan en person som inte lider av något psykiatriskt tillstånd ändå lida av psykisk ohälsa på grund av livshändelser eller kanske utan någon känd förklaring. Jag skulle säga att det framförallt är här skon klämmer, när de ”normala”, de utan diagnos, ÄNDÅ kan klassas som lidande av ”psykisk ohälsa”. När detta berörs kan det låta ungefär ”tänk så mår någon dåligt för att den är i sorg för att [sätt in livshändelse som det anses berättigat att känna sorg över], då är ju det normalt att må dåligt (och därmed underförstått inte sjukligt)”. Men varför skulle vi inte kunna tala om psykisk ohälsa för att den kan betraktas som ”normal”? Det personliga lidandet finns ju fortfarande där och den som drabbats av det kan behöva stöd från samhället. Självklart kan det vara en skillnad på VAD man ska göra åt saken men jag vänder mig emot iden om att den som reagerar normalt inte samtidigt också kan lida av psykisk ohälsa.
Jag tror inte att folk har svårt att förstå detta när det gäller sjukdomar som diabetes eller KOL men av någon anledning ses det direkt som problematiskt när det handlar om hjärnan. Jag tror kanske en del av förklaringen är stigma mot psykisk sjukdom, att folk vänder sig emot att hamna i samma kategori som de psykiskt sjuka för att de har ”normala” mänskliga känslor och reaktioner.