Människor behöver trygghet för att våga satsa.

Vissa människor försöker anföra en teori om ungdomars bristande företagsamhet eller förmåga att vara framstående som lyder ungefär såhär:

– De unga har det alldeles för bekvämt. Det är ett land under socialistisk dominans där staten tar hand om allt. Alla familjer har en eller två bilar, bra boende, platt-tv, datorer, internet och så vidare. Allt finns där, bara genom ett klick, säger Wilander, och menar att ingen orkar offra sig så som det krävs för att bli bra i en sport som tennis.

Nå, nu vet jag inte hur det är med just tennis, men mitt intryck är att det är en överklassport. Vad jag däremot vet säkert är att nästan samtliga framstående personer inom min generation kommer från relativt välbemedlade hemförhållanden.

Många ungdomar idag spenderar sina liv med att vara prekära, alltså i en mycket bekymmersam livsposition. Nu är jag det som tur är inte själv, men det är bara för att jag studerar, annars hade jag med största sannolikhet också varit prekär. Att till exempel jobba som bemanningsanställd, hoppas från timuppdrag till timuppdrag och så vidare, det är att vara prekär.

Om hela ens vardag går ut på att klura ut hur man ska få ihop vardagen, planera in tvåtimmarsuppdrag i kalendern, söka jobb som inte finns och så vidare, sova ikapp det man missade när man jobbade en natt utan att ha dygnsrytmen för det, så blir det väldigt väldigt svårt att samtidigt ägna sig åt någon form av företagsamhet. Försök själv samtidigt som du har fullt upp med att försöka överleva.

Människor behöver trygghet för att kunna och våga satsa. Det blir fan omöjligt annars. Visst, någon enskild individ fixar det säkert ändå men det stora flertalet kommer att fortsätta befinna sig i behovsanställningarnas mörker om ingen gör något åt den här jävla skiten.