Etikett: satsa

Människor behöver trygghet för att våga satsa.

Vissa människor försöker anföra en teori om ungdomars bristande företagsamhet eller förmåga att vara framstående som lyder ungefär såhär:

– De unga har det alldeles för bekvämt. Det är ett land under socialistisk dominans där staten tar hand om allt. Alla familjer har en eller två bilar, bra boende, platt-tv, datorer, internet och så vidare. Allt finns där, bara genom ett klick, säger Wilander, och menar att ingen orkar offra sig så som det krävs för att bli bra i en sport som tennis.

Nå, nu vet jag inte hur det är med just tennis, men mitt intryck är att det är en överklassport. Vad jag däremot vet säkert är att nästan samtliga framstående personer inom min generation kommer från relativt välbemedlade hemförhållanden.

Många ungdomar idag spenderar sina liv med att vara prekära, alltså i en mycket bekymmersam livsposition. Nu är jag det som tur är inte själv, men det är bara för att jag studerar, annars hade jag med största sannolikhet också varit prekär. Att till exempel jobba som bemanningsanställd, hoppas från timuppdrag till timuppdrag och så vidare, det är att vara prekär.

Om hela ens vardag går ut på att klura ut hur man ska få ihop vardagen, planera in tvåtimmarsuppdrag i kalendern, söka jobb som inte finns och så vidare, sova ikapp det man missade när man jobbade en natt utan att ha dygnsrytmen för det, så blir det väldigt väldigt svårt att samtidigt ägna sig åt någon form av företagsamhet. Försök själv samtidigt som du har fullt upp med att försöka överleva.

Människor behöver trygghet för att kunna och våga satsa. Det blir fan omöjligt annars. Visst, någon enskild individ fixar det säkert ändå men det stora flertalet kommer att fortsätta befinna sig i behovsanställningarnas mörker om ingen gör något åt den här jävla skiten.

Om fas tre och arbetslösheten.

Nu har folk börjat trilla in i fas tre av arbetslöshet.

Personligen är jag inte orolig för min situation. Jag är ganska anställningsbar och kan i värsta fall vidareutbilda mig utan problem, mina föräldrar har pengar (inte mycket, men tillräckligt) så det är nog ingen risk att jag inte kan betala mitt uppehälle. Det värsta som kan hända är att jag måste skära ner på min ölkonsumtion ett halvår.

Men jag tänker på alla dem som är lite keffa. Som har svårigheter med att röra sig eller tala eller som har någon form av socialt handikapp. Fan vad jobbigt det måste vara.

När jag först fick nys om fas tre så skrev jag om det här på bloggen, och då var den en tjej som tyckte såhär:

Ja, fy fan! Arbeta för ersättning? Det låter ju fasansfullt likt ett… jobb? Jag bor i ett land utan arbetslöshetsersättning och känner rent spontant att om man som arbetslös inte bara erbjuds ersättning utan även sysslesättning så är ju det dubbel jackpot. Meningen är väl ändå att arbetsföra medborgare ska försörja sig själva? Att ersättningen kommer först (i hela 450 dagar!) är en obeskrivlig lyx!

Hon bodde för övrigt i USA. Jag kan väl bara säga att det finns en anledning till att jag inte skulle vilja flytta dit under några som helst omständigheter. Den vidriga individualismen, den äckliga entreprenörsandan, detta ständiga ”alla vill om de kan”- tänk. Jag orkar inte med det. Det finns en anledning till att USA är ett av de mest klassegregerade i-länderna.

Regeringen har ett ansvar och det är att ta hand om medborgarna. I det ingår att ta hand om de som har det sämst men framförallt att i situationer som denna stimulera ekonomin så att det finns jobb. Om det nu innebär att satsa pengar i den offentliga sektorn eller på yrkesutbildningar skiter jag i, men det är banne mig regeringens ansvar.

Det enda jag personligen kan göra är att söka en jävla massa jobb och hoppas på att någon vill ha mig. Jag personligen kan inte förändra arbetsmarknaden, av uppenbara skäl. Det enda jag kan göra är att försöka vara bäst, så att jag klarar av konkurrensen. Och det är mycket riktigt det alla försöker göra. Så fort du slår upp en tidning så finns det reportage om hur du ska göra för att bli mer konkurrenskrafting på arbetsmarknanden. Allt från att skaffa en ny frisyr till att gå en retorikkurs.

Problemet med detta är att det kanske fungerar för den enskilda individen men det fungerar inte för att sänka arbetslösheten totalt. För tråkigt nog kan inte alla vara bäst. Tråkigt nog finns det gott om folk som helt enkelt är lite keffa. Som man helt enkelt helst inte anställer om det finns någon annan tillgänglig, även om den skulle göra jobbet lika bra. Det är detta som Moderaterna vägrar fatta i sin arbetslinje: det kommer alltid att finnas ett par sämsta tio procent!

Om man nu ska ha denna fas tre så föreslår jag tre åtgärder för en mer human behandling av arbetslösa:

  1. Låt de 5000 som företaget som tar emot denna hemska börda vi kallar arbetskraft gå till personen istället. Hen gör ju trots allt ett jobb, och borde därför får högre ersättning än om hen inte gör det. Dessutom förstår jag inte varför ett företag ska få pengar för att ta emot gratis arbetskraft.
  2. Ställ krav på företaget att de ska vidareutbilda personen på något sätt. Man ska inte bara slava utan att få minsta lilla ut av det hela.
  3. Försök få majoriteten av alla jobb till sektorer som faktiskt tjänar samhället. Som sjuvården. Jag ogillar nämligen tanken på att privata företag ska profitera på ett stort samhällsproblem.

Alla sköna politiker.

Min hobby såhär nära valet är att chilla i valstugor, superkul att höra vad andra tycker, tycker jag! 🙂

I alla fall så frågade jag samtliga partier om bostadsfrågan. Alla borgerliga partier hade insikt om att bostadsbyggandet är väldigt reglerat och att detta gör att folk inte vill bygga bostäder. De ville bland annat inskränka handikappanpassningskravet till att bara gälla några lägenheter i varje nybyggt hus. Alla rödgröna ville införa fler krav och pumpa in pengar i systemet.

Jag talade dock med en sån jävla idiot från moderaterna. Jag frågade vad de hade att komma med gällande just bostadspolitik och följande dialog utspelade sig:

M: Vi vill bygga fler bostäder.

J: Klart ni vill, det vill alla, men hur ska ni uppnå detta.

M: Ja, det är ju viktigt att företag vill bygga bostäder.

J: Ja, men återigen, hur ska detta uppnås?

M: Genom att vi ska göra så att företag vill bygga mer.

J: Men hur?

M: Genom att skapa incitament för företag att bygga mer och snabbare.

J: Ja, men hur?

M: Genom att göra det ”bättre” för företagen.

J: Snälla, jag är ingen idiot och jag fattar att ni vill göra det enklare och mer lönsamt, man hur ska ni uppnå detta. Ska ni pumpa in skattepengar eller ta bort regler eller vad?

M: vi ska göra så att företag vill bygga fler bostäder.

J: …

Seriöst. Orkar inte folk som bara langar massa plattityder i stil med: vi ska göra det enklare/mer lönsamt/”satsa” på det ena och det andra. Klart ni ska. Men hur? Det känns som om det inte tror att jag kan ifrågasätta deras argument bara för att jag råkar vara ung. Sen kommer de och tjatar massa om unga också, bara för att jag är ung. Jag frågar hur man ska lösa bostadsbristen i allmänhet, inte hur man ska bygga fler studentbostäder.