Jag minns när jag var liten och hade det lite jobbigt i skolan och livet i största allmänhet och fick höra talas om barnens jourtelefon Bris. Jag frågade mamma om jag fick ringa Bris. Varför jag frågade vet jag inte,men det gjorde jag i alla fall. Då sa hon: ”nej, till bris ringer man bara om man har riktiga problem”. Så slutade det med att jag aldrig ringde, för jag tänkte att jag inte ville ta upp tid från barn med riktiga problem.
Jag tycker att det är intressant det här när man anses berättigad att be om hjälp. Det är klart att jag klarade mig bra utan att ringa Bris, men det hade kanske varit skönt för mig att prata med en annan vuxen. Att man inte ska be om hjälp om man inte har ”riktiga” problem hängde kvar senare också, jag minns hur fånig jag kände mig första gången jag gick till psykolog. Jag tror att det är ganska vanligt att människor drar sig för att prata om sina problem för att de upplever dem för små för att vara värda att ta på allvar.
Visst kan det finnas de som bara gnäller, men jag tänker att i de allra flesta fall så är det bra att prata med någon annan. Det är inte heller så att det bara finns en viss summa omtanke som kan delas ut, utan det går ju för det mesta båda vägarna, alltså att man odlar känslomässiga relationer med personer där båda kan tala med varandra om jobbiga saker i livet. Det kan väl även tänkas vara så att det krävs mindre resurser allt som allt om en person söker hjälp så tidigt som möjligt istället för att vänta till deras situation är ohanterbar.
Idag har jag ett mycket mer avslappnat förhållningssätt till detta. Överlag mår jag ganska bra, men när jag inte gör det så har jag inga problem med att prata om det och skulle inte heller dra mig för att uppsöka vård. Hur gör ni?
När jag var 13 hade jag redan flertalet år bakom mig av panikångestattacker, ångest i allmänhet, sömnsvårigheter och depression. Jag hade stora problem med min självbild och dessutom mycket ångest runt att hamna i puberteten, tanken på att min kropp skulle förändras utan att jag kunde påverka det försatte mig stundtals i en sorts lamslående skräck där jag bara låg på min säng med tårarna rinnandes nerför kinderna. Plus en hel massa ångest runt rymden, världens undergång, döden och dylikt.
Mitt stora problem var att min far hade jobbat som lärare på barnpsykiatrin på det enda sjukhuset på flera mils avstånd (jag kommer från nordligaste Norrland) och han kände varenda psykolog och psykiatriker på det stället. Enligt honom var de alla sjuka i huvudet och kunde inte hjälpa en själ. Att jag skulle gå till en psykolog var helt uteslutet. Dessutom verkade mamma tycka att det var oerhört jobbigt/pinsamt att ha ett barn med så tidiga psykiska problem.
Nåväl, när jag var tretton klev jag in i mina föräldrars sovrum med ett rakblad mot armen och sa att jag inte orkade mer, att nu måste de snälla snälla hjälpa mig att hitta någon att prata med. Min pappa blev oerhört arg över mitt lilla ”tilltag” och kallade mig fånig, men visst, han skulle hjälpa mig hitta en kontakt. Psykologen jag fick var bra, men tyvärr alldeles för god vän med min far för att det skulle kännas bekvämt till mig. Så jag avbröt den kontakten rätt tidigt, och det såg mina föräldrar som ett tecken på att de hade haft rätt och att jag egentligen inte behövde hjälp.
Nu är jag 22 år och efter två självmordsförsök är jag äntligen medicinerad till den grad att jag verkligen mår bra. För första gången i mitt liv har jag fått uppleva lycka, kåthet, framtidstro och en hel del andra positiva känslor som jag inte ens visste att jag aldrig fått känna för att jag varit för deprimerad. Jag har gråtit många tårar över att jag inte fick hjälp tidigare, att en så ung människa fick gå ohjälpt så sjukt länge. Idag är jag väldigt noga med att ta mitt dåliga mående på allvar, tala om för människor hur jag mår och framför allt aldrig låta någon familjemedlem förringa mitt dåliga mående och mitt behov av hjälp.
Jag sökte, efter påtryckningar från min omgivning, hjälp men upplevde att när de inte hittade felet relativt enkelt så rann det hela bara ut i sanden. Jag orkade inte ta tag i det igen och vet fortfarande inte om det är ett ’riktigt’ besvär, livstilsproblem eller något som folk har mest.
jag har gått i terapi i cirka ett och ett halvt år. är det bästa beslutet jag tagit och jag brukar ”peppa” mina kompisar till att göra det också. inga problem är för små, det är ju snarare de små som sen växer och blir något diffust som sen blir svårare att hantera.
Jag gick till skolsköterska ett tag, men det fungerade aldrig förmodligen för att jag aldrig ansåg att jag inte hade problem. Anser fortfarande inte att jag har problem, trots att flera andra skulle säga motsatsen. Men drar mig ändå för att söka hjälp, hatar att prata om sådana saker och skulle aldrig få för mig att ringa någon och faktiskt gå och prata om det. Känns som om det inte är så farligt, men om det hade handlat om någon annan skulle jag tyckt det vart ett mkt större problem. Har lite dåligt självperspektiv kan man väl kalla det,
Jag jobbar som socionom med ungdomar och märker ofta att ungdomar som kommer till mig i början upplever att de ”stör” och upptar min tid eftersom deras problem inte är så ”stora”. Kommar även själv ihåg den känslan när jag själv sökte stöd i 19-års åldern när jag var i ett dåligt förhållande, bad liksom om ursäkt hela tiden hos kuratorn på ungdomsmottagningen…
Vill även uppmana människor som söker stöd och inte känner sig hjälpta att be och få byta/sök någon annan att prata med. Som klient känner man sig tyvärr alltid i underläge, det ligger i sakens natur, men om den du pratar med känns fel för dig: SÖK DIG TILL NÅGON ANNAN. Det finns inkompetenta kuratorer, socionomer, pykologer mm. Eller kanske bara personkemin eller metoden inte funkar. Det är inte ditt fel som hjälpsökare! Men det finns även skitbra folk som man kan få hjälp och avlastning av….
har själv ganska länge tänkt att jag ”klarar mig själv” när det gäller i princip alla möjliga problem, men när jag tidigare i år kom till den punkten att jag mådde så dåligt att jag storgrät nästan varje dag kände jag att det räckte. går till en psykolog nu och jag tycker verkligen att det hjälper att prata med någon som är ”objektiv”.
Jag tänker ofta sådär, att psykologer är till för folk med ”riktiga” problem.
Förra sommaren råkade min mamma ut för en olycka, låg på sjukhus i fyra månader och blev funktionshindrad för livet. Jag har inga syskon, min pappa är död och jag har knappt något social nätverk. Jag blev ensammast i världen och mådde skit. Jag blev erbjuden att träffa en kurator men när jag väl satt där med henne kände jag mig bara löjlig och gnällig. Tänkte att det finns folk som har det så mycket värre och tackade nej till en ny tid.
Jag tycker i teorin att man skall söka hjälp när man har det svårt. Det är därför det finns där, brukar jag säga till folk när de har det lite jobbigt och jag vill att de skall prata med läkare, barnmorskor eller psykologer. Däremot är jag oftast stolt över att kunna klara mig själv. Det finns de som har det värre, och nog skall man kunna klara vad det nu kan vara man bär runt på.
Det är lite fånigt när vita heterosexuella män söker hjälp och sitter och gnäller. Vita kränkta män ska inte ta upp vårdplatser. För övrigt så är det omanligt.
Sluta fjanta dig eller bli blockad.
Det är svårt det där. Jag känner verkligen igen mig. Jag går hos psykolog för min depression, men jag känner hela tiden att jag tar plats som någon med riktiga problem kunde ha fått. Jag menar min lilla deppighet går väl över … typ… Det är svårt att ta sig själv på allvar, speciellt när det alltid finns någon som har det värre.