Etikett: vård

Kan vi tvinga vårdpersonal att ge vård till män?

Det har ju gått lite diskussion angående vårdpersonals eventuella rätt att säga nej till att utföra aborter.

Jag tänkte i denna veva lyfta en annan fråga, nämligen huruvida vårdpersonal ska kunna vägra att utföra operationer på män. Vi vet ju alla att det inte är någon självklarhet att det är bra att hålla män vid liv, och många människor inom vården tvingas idag gå emot sina värderingar när de tvingas bidra till att hålla män vid liv. Jag vill påminna om att män står för en majoritet av våldet i samhället, därför kan det rentav anses kontraproduktivt ur en vårdsynpunkt att hålla män vid liv.

Jag säger alltså inte att jag tycker det är fel att ge vård till män, men jag tycker att det är viktigt att individen själv får bestämma. Jag tycker inte att vi ska kunna tvinga människor att gå emot sin moral. Det är viktigt att alla har rätt till sina värderingar även på jobbet. Jag värnar om alla dessa som tvingas gå emot sina värderingar bara för att de utbildat sig till ett visst yrke. De gjorde det kanske med förutsättningen om att de skulle rädda liv, istället tvingas de rädda den kategori människor som utövar mest våld i samhället. Jag säger bara att det kan vara problematiskt för många och jag tycker att det är viktigt att vi respekterar detta.

Eller så ba… prioriterar vi att alla människor kan få den vård de behöver och har rätt till på alla ställen i landet, istället för att villkora viss vård för att vissa kanske har något emot att utföra den. En behöver ju faktiskt inte utbilda sig till ett yrke där det ingår att utföra aborter eller söka jobb på ett ställe där sådana utförs. En kan ha en massa olika personliga moraluppfattningar, men det är nödvändigt att en kan lägga dessa åt sidan när det kommer till att utföra vård. Annars bör en kanske söka sig till ett annat yrke.

Ett liv utan oro.

Ibland tänker jag på hur det vore att leva ett liv utan ständig oro och rädsla. På hur det vore att ständigt slippa tänka på min framtid, hur den kommer se ut. På hur det vore att slippa höra om hur många i mina ålder som är arbetslösa, lever ur hand i mun, har osäkra anställningar, slavar på bemanningsföretag för skitlön.

Jag tänker på hur det vore att leva i en värld utan att i princip alla ens vänner var arbetslösa, deprimerade eller sönderstressade. Där det inte var vardag att höra om hur förnedrande någon blivit behandlad av arbetsförmedlingen eller socialstyrelsen.

Jag tänker på hur det vore att leva i ett samhälle där jag slipper gå omkring och vara rädd för att bli sjuk, inte för sjukdomen i sig utan för att jag är rädd för att jag inte ska kunna få den hjälp jag behöver av varken vården eller försäkringssystemen. Jag tänker på hur det vore att leva i ett samhälle där jag slapp vara rädd för att behöva hoppa mellan osäkra anställningar långt efter 30, där jag slapp vara rädd för att aldrig kunna stadga mig, aldrig kunna bli vuxen på riktigt, aldrig få leva ett värdigt liv.

Jag undrar hur det vore att leva i ett samhälle där jag slapp känna ständig oro över nära och kära, över att de ska få sin ekonomi att gå ihop, att de ska ha någonstans att bo, få den hjälp de behöver, slippa bli förnedrade av de människor som ska hjälpa dem. Jag undrar hur det vore att träffa vänner utan att överlevnad, oro och ångest var det ständiga samtalsämnet. Jag undrar hur det vore att slippa upprätthålla upp en mur av känslomässig distans till människor jag älskar för att jag inte orkar axla deras omöjliga livssituationer, inte orkar axla deras ångest över att inte ha några vägar ut.

Det vore så skönt att bara kunna lita på att saker fungerar. Kunna lita på att jag kommer få hjälp när jag är sjuk, kunna lita på att jag kommer slippa svälta, slippa vara bostadslös, slippa förnedras, slippa förvägras det jag har, eller borde ha, rätt till. Det vore så skönt att slippa oroa mig för hur det ska bli när jag blir gammal, om jag kommer ha pengar nog att leva på eller få värdig vård.

Jag skulle så gärna vilja leva utan denna ständiga känsla av osäkerhet som tränger sig in i mig, ger mig ångest och gör mig handlingsförlamad. Jag skulle så gärna vilja lägga den energi som nu går åt till sömlösa nätter och ångestattacker på att göra något av värde. Men det går inte, för samhället omöjliggör det. Det finns ingen trygghet här för mig, och jag vet om det. Jag vet att enda sättet är att hålla sig frisk som fan, ha besparingar.

Jag skulle så gärna vilja vara något värd som människa, inte bara så länge jag är produktiv.

När får man söka hjälp.

Jag minns när jag var liten och hade det lite jobbigt i skolan och livet i största allmänhet och fick höra talas om barnens jourtelefon Bris. Jag frågade mamma om jag fick ringa Bris. Varför jag frågade vet jag inte,men det gjorde jag i alla fall. Då sa hon: ”nej, till bris ringer man bara om man har riktiga problem”. Så slutade det med att jag aldrig ringde, för jag tänkte att jag inte ville ta upp tid från barn med riktiga problem.

Jag tycker att det är intressant det här när man anses berättigad att be om hjälp. Det är klart att jag klarade mig bra utan att ringa Bris, men det hade kanske varit skönt för mig att prata med en annan vuxen. Att man inte ska be om hjälp om man inte har ”riktiga” problem hängde kvar senare också, jag minns hur fånig jag kände mig första gången jag gick till psykolog. Jag tror att det är ganska vanligt att människor drar sig för att prata om sina problem för att de upplever dem för små för att vara värda att ta på allvar.

Visst kan det finnas de som bara gnäller, men jag tänker att i de allra flesta fall så är det bra att prata med någon annan. Det är inte heller så att det bara finns en viss summa omtanke som kan delas ut, utan det går ju för det mesta båda vägarna, alltså att man odlar känslomässiga relationer med personer där båda kan tala med varandra om jobbiga saker i livet. Det kan väl även tänkas vara så att det krävs mindre resurser allt som allt om en person söker hjälp så tidigt som möjligt istället för att vänta till deras situation är ohanterbar.

Idag har jag ett mycket mer avslappnat förhållningssätt till detta. Överlag mår jag ganska bra, men när jag inte gör det så har jag inga problem med att prata om det och skulle inte heller dra mig för att uppsöka vård. Hur gör ni?

Bra om vården.

För den som vill veta mer om det jag skrev om vården för ett tag sedan så kan jag rekommendera Kalibers granskning av vården i tre delar. Framförallt i avsnittet om vårdgarantin så bekräftas mycket av det jag skrev i mitt inlägg, nämligen att sjukare patienter trängs bort till förmån för människor som egentligen inte behöver hjälp. Den tillgänglighetsökning som skett för patienter vid första besöket gör att människor söker vård allt oftare för småsaker, och eftersom de är garanterade plats inom en begränsad tid så sker det en utträngning av de som behöver återbesök. Det finns inte oändligt mycket resurser inom vården, och det är viktigt att dessa fördelas rätt. I vissa system så blir det lättare för mindre sjuka men kanske mer drivna personer att tränga sig före de med ett större vårdbehov.

Lyssna även på avsnittet om vårdvalet och avsnittet om ersättningssystemen inom vården. Väldigt bra journalistik. Kaliber överlag håller hög klass.

För övrigt: det jag skrev om att vissa söker vård för en förkylning, är en uttjatad och intetsägande sak att säga i frågan. Jag menar inte att peka ut folk som söker vård för förkylningar som snyltare, det är klart att det kan finnas ett behov av att söka för den typen av sjukdomar också. Poängen är att målsättningen att öka tillgängligheten har lett till ett visst nedprioriterande av vissa patientgrupper som kanske är i större behov av vården. Det är framförallt ett systemfel.

Självuppoffrandets paradox.

Blixa har skrivit ett inlägg om hyckleriet i att som sjuksköterska förkasta idén om kallet som argument för låga löner samtidigt som man ständigt framhåller det som en positiv egenskap hos sig själv; att man inte valt yrke efter lön utan för att man brinner för det. Att man å ena sidan upprätthåller bilden av den självuppoffrande sjuksköterskan för att slå sig själv för bröstet, å andra sidan tar avstånd från det som argumentationsmodell från politiskt håll. Kanske till och med använder godheten i självuppoffrandet som ett argument för bättre villkor.

Vi förkastar kallet men fortsätter bära våra blödande hjärtan som ett smycke kring halsen för vi vet att det gör oss helt okritiserbara. Jag är trött på den här dubbelheten. Det är inget annat än hyckleri och så länge vi väljer att rida på kallet när det passar oss kommer vi aldig kunna göra något åt vår situation.

Det finns en stor njutning i att känna sig god, det gör det verkligen. Till viss grad tycker jag att det är helt rätt och riktigt, det är väl klart att man ska känna sig nöjd med sig själv om man bidrar till andra människors lycka, något annat vore ju märkligt. Problemet uppstår när denna tillfredsställelse över att vara självuppoffrande agerar skäl till att genomföra ännu fler sanktioner emot en grupp människor. När man säger: ”dessa personer får ju ändå uppskattning och tillfredsställelse genom att vara självuppoffrande så varför inte låta dem vara lite mer självuppoffrande”.

Det måste finnas en rimlig balans emellan att å ena sidan inte frånta insikten om att det faktiskt är jävligt stort gjort av en människa att välja ett yrke med låg lön och status i förhållande till relevans och att inte göra självuppoffrandet till ett egenvärde, för gör man det blir det helt enkelt svårt att kräva förbättring utan att skjuta sig själv i foten. Om man anspelar för mycket på martyrrollen när det kommer till att belysa sin egen förträfflighet så har man målat in sig i ett hörn. För om man sedan får det bättre har ju martyrskapet försvunnit, och således också ett av de starkaste argumenten. Detta är en svår paradox. För visst är det så att det kittlar lite att veta att folk beundrar en för det, även om de inte är villiga att ge betalt? Visst är det så att martyrstämpeln är en slags alternativ betalning?

Diskussionen om sjuksköterskornas villkor måste komma ifrån att handla om människorna och börja handla om det arbete de utför. Hur arbetet borde värderas, inte hur deras personer och deras bevekelsegrunden för att utföra arbetet ska värderas. För ärligt talat spelar det ingen roll varför man väljer en viss karriär, en person som utför ett viktigt arbete borde få lön därefter. Oavsett om man tycker att jobbet är kul eller inte.

Sämre vård till feta.

Apropå detta med smalprivilegium så vill jag ta upp denna artikel som Hanna tipsade om. Det är alltså en kvinna som har haft en kniv i magen kvarglömd efter operation i så länge som 20 år vilket såklart orsakat extrema magsmärtor. Hon har gått till ett flertal olika läkare och alla har sagt att smärtan beror på hennes övervikt, såvitt jag förstår utan någon vidare förklaring på hur det skulle ha lett till det. Detta har alltså pågått under 20 år tills man upptäckte orsaken till smärtan.

Alla har sagt att jag har ont för att jag är överviktig. En läkare sa att jag var ”äckligt fet” och att jag skulle passa i ”Biggest loser”.

Att man som läkare säger så till en patient är verkligen så jävla fel att jag smäller av. Det är otroligt oproffsigt.

Detta hade, som Hanna säger, inte inträffat om en smal person hade kommit in med magsmärtor. Kanske hade man inte röntgat direkt men det hade troligen inte dröjt så länge som 20 år innan man upptäckt kniven.

Detta rör sig dessutom inte om ens enskild läkare utan om ett flertal personer som alla förklarat hennes besvär med samma sak. Hon är dessutom inte ensam, jag har hört flera historier om sjukdomstillstånd som blivit bortförklarade med övervikt.

Det finns mycket som pekar på att fetma är ett mer eller mindre kroniskt tillstånd, de flesta som blir feta kommer aldrig ur det igen. Många tror ju att det ”bara är att gå ner i vikt” men så enkelt är det inte riktigt, i alla fall inte om man ser det statistiskt. Därför måste man börja ge även feta personer bra vård oavsett om deras livsstil kan vara en förklaring till deras problem.

Ingen annan är arbetsköparen tjänar på lönetabut.

Jag läste ett inlägg om tabut som finns kring att diskutera löner. Det är ju egentligen inget konstigt med att man kan skämmas över att tala om hur mycket ens tid, och därmed i förlängningen på sätt och vis en själv, är värd.

Men egentligen så finns det ju bara en part som tjänar på det här tabut och det är arbetsköparna. Oviljan att diskutera löner gör att det blir väldigt svårt att skapa en bild av hur man själv ligger till, både i sin bransch och i samhället i stort. Det skapar effektivt hinder för att kunna ställa krav baserade på något annat är hur mycket man ”känner” att man borde få, vilket såklart leder till att människor med en mindre grandios självbild missgynnas.

Varför lägger vi så stor vikt vid hur en annan människa värderar vår tid? Det är klart att det betyder mycket eftersom pengarna ger en mat på bordet, högre levnadsstandard och så vidare, men själva värderandet som sådant borde inte ge upphov till så mycket känslor. Arbetsköparen har ju såklart alltid intresse i att hålla lönen så låg som möjligt så det är ju absolut inget märkligt med att den som kräver mindre pengar också har en lägre lön, lönen kan säkert oftare vara ett resultat av hur duktig man är på att förhandla mer än hur mycket man anses vara värd egentligen.

Iden om att lönen står i direkt proportion till hur högt ens tid verkligen värderas är en inställning som borde omvärderas. Dels för att den trycker ner människor som tjänar mindre och dels för att det ger en delvis missvisande bild av orsakerna bakom att olika personer tjänar olika för samma jobb.

Människor borde tala mer om hur mycket pengar de tjänar för med den vetskapen i backfickan vid löneförhandlingar så skulle man kunna ställa rimliga och verklighetsanknutna krav på sin arbetsköpare, och i nästa steg kanske på samhället i stort.

Det måste inte finnas en motsättning mellan vård och fängelse.

Elsa skriver om komplexiteten i att döma och frågar sig om man ska ge vård eller fängelse som påföljd. För att kunna få vård så antar jag att man måste ha någon slags sjukdom som har stat en i vanmakt över sitt eget handlande. Det är väl ändå det som hela iden med vård istället för fängelse bygger på, att den som har varit såpass bortom sina sinnens fulla bruk vid brottet att hen inte kan ansvara för sin handlingar inte ska bli formellt straffad, men ändå få hjälp bort från beteendet. Det är helt enkelt, som jag uppfattat det, en fråga om huruvida man kan utmäta något ansvar för handlingen eller om gärningsmannen varit vanmäktig.

När ett stort antal psykologer gjorde utredningar på Fritzl så kom man fram till en för många förbluffande slutsats: han var frisk! Han hade inte sjukligt nedsatt förmåga till empati eller någon annan personlighetsstörning. Detta är svårt att acceptera, hur kan en människa som begår sådana handlingar helt utan inflytande från andra vara normal. Beteendet frångår ju allt vad vi förknippar med normalitet. Men det var ändå den slutsatsen man kom fram till.

Alla har sina trauman och för de flesta som begår brotts så finns det förklaringar i uppväxt, social status eller liknande. Det finns inget sådant som en människa som är fri från sådan påverkan. Men psykisk sjukdom är något annat, det måste röra sig om att sjukdomen påverkar en så starkt att ”jaget”, eller vad man nu ska kalla det, inte kan styra. Därför menar jag att svaret på Elsas funderingar är att personen ska få fängelse och inte vård, för oavsett hemskheter i uppväxten så har han troligen förmåga att styra över sitt handlande, och då kan man utmäta ansvar.

Däremot tycker jag att uppdelningen mellan vård och fängelse är djupt olycklig. För att återgå till Fritzl: visserligen kunde man inte vederlägga psykisk sjukdom men en person som handlar såsom han gjorde har ändå ett behov av vård, om inte annat så för samhällets skull. Även om man inte är psykiskt sjuk så kan man få hjälp med att ändra beteenden och inställningar till saker och ting. Därför borde man öka fokuset på att ge vård även i fängelset, för även om man kan utmäta ansvar för en handling så betyder inte det att man inte kan hitta alternativa vägar till en attitydförändring. Det ligger i allas intresse att gärningsmän inte begår brott igen och därför ska man använda alla metoder för att undvika det.

Jag skulle vilja se en ny syn på psykisk sjukdom och rehabilitering inom rättssystemet. Det viktiga är inte att folk fruktar fängelset utan att det faktiskt motverkar brottslighet i längden, vilket måste inkludera att gärningsmän erbjuds hjälp att förändra sitt beteende.

Välj inte en halvbra lösning på ett betydligt större problem.

När det rör sig om papperlösas rätt till vård har jag några invändningar.

Givetvis är det skitfint att folk ska få rätt till vård och det gör det mycket enklare för sjukvårdspersonal. Om någon är svårt sjuk så tycker jag att den ska vara berättigad vård oavsett omständigheter. Däremot är det ju sant att det kommer innebära omkostnader, (som man kanske skulle kunna jämna ut genom att förbjuda vårdbesök vid förkylningar, jävla ofog att folk går till sjukhuset för sådant).

Risken för att folk skulle tjäna på att ”armbåga” sig fram känns också obefintlig, eftersom du har betydligt mycket mer att tjäna på ett medborgarskap än att kunna gå i skolan och få sjukvård. Socialbidrag, SFI, lättare att få jobb med mera. Dessutom har jag fått intrycket av att detta i regel rör sig om folk vars fall handläggs och under den tiden måste stanna i Sverige. Det är klart att man ska ha vissa rättigheter även i väntan på asyl.

Vad jag däremot ställer mig emot är att det känns som en jävla fejklösning på ett betydligt större problem: de långa handläggningstiderna för asylsökande. Det är extremt problematiskt att det ibland kan ta över två år för en person eller familj att veta om de får asyl. Att leva i det limbot i två år är hemskt och vad jag vet dessutom ett brott mot eu-konventionen. Med så långa handläggningstider är det också mer troligt att den som sedan får avslag nödgas stannan kvar ändå eftersom man gjort sig hemma.

Visst, ge papperslösa rätt till vård, men se till att fixa handläggningstiderna också. Välj inte en halvbra lösning på ett otroligt stort problem.

Tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma ska man fan inte få göra det.

Det har ju varit en del skriverier om förslaget att förändra regelverket kring barn som får psykiatrisk vård. Idag så måste båda vårdnadshavarna vara med på det för att det ska gå, vilket ofta leder till att en av parterna sätter sig på tvären i infekterade relationer. Man har tänkt ändra detta till att barnets bästa alltid ska sättas före och att man då inte alltid behöver båda föräldrarnas godkännande.

”Detta fråntar föräldrar rätten att vara föräldrar” säger många. Rätten att vara förälder borda man förlora när man inte sätter sitt barn bästa framför konflikter med den andra föräldern. Överlag tycker jag att föräldrars rättigheter borde inskränkas. Om man är en bra och kärleksfull förälder som sätter ditt barn i första rummet så kommer man att ha en bra relation till ungen oavsett lagen kring det. Det som framförallt avgör hur familjen fungerar är inte lagar, utan alla inblandades personliga insatser.

Att föräldrar snackar om sig rätt att bestämma över barnet tycker jag är obehagligt. Vad handlar föräldraskap om? Att uppfostra sina barn till lydiga accessoarer? Lagen ska givetvis alltid skydda barnet, någon annan ordning vore orimlig.

Det rådande förslaget är alltså att det ska vara okej om bara ena föräldern godkänner det. En förändring jag verkligen skulle vilja se är att barn ska kunna uppsöka vård utan att någon av föräldrarna får veta. Det kan man visserligen göra på en ungdomsmottagning men vad jag vet så måste föräldrarna bli kontaktade så fort man börjar komma i kontakt med BUP om det inte råder sjukt speciella omständigheter (typ att man kommer dit med sin pappas sperma i fittan).

Synen på barn som föräldrars egendom måste upphöra. Speciellt med den barndefinition vi har nu: under 18. Jag vet inte hur det är med er men jag kände mig vuxen nog att själv ta ett beslut huruvida jag behövde psykisk vård innan jag uppnådde den heliga myndighetsåldern.

Om känsliga beslut alltid måste fattas med båda vårnadshavarnas samtycka så kommer det att tvinga fram fler rättsprocesser kring vårdnaden. De förälder som faktiskt har barnets bästa för ögonen kommer förr eller senare bli tvingad att försöka få vårdnaden ensam. Mycket bättre då att man slipper avsäga någon föräldrarätten totalt för att den tar ett opassande beslut och istället låta barnets bästa gå före i alla situationer.

Man kan vara förälder utan att ha suverän bestämmanderätt över sina barn. Att vara förälder handlar om så mycket mer. Och tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma, då ska man fan inte ha nån rätt att göra det.