Var med om en händelse som drog igång många tankar i mig om det här med att leva som kvinna i detta samhälle och hur sjukt normaliserat allt det våld en utsätts för är. Min fästmö blev trakasserad av en man på slussen, och det enda som hände var att vi pekade finger och gick därifrån. Tog en cigg. Drog ett skämt.
Det är förjävligt hur normaliserat lesbofobin och kvinnohatet är i mitt liv. Har utstått flera döds- och våldtäktshot, människor som försökt hetsa en till självmord när en mått som sämst och faktiskt var nära (vilket fanskapet visste), 172 sidors hat om mig på flashback och otaliga hat och hot på twitter, facebook, bloggen och andra sociala medier. Människor har skrivit att jag borde nödslaktas, straffknullas, knullas straight. Och jag skrattar. Jag skrattar. Det är så sjukt att jag skrattar men vad ska jag annars göra? Och jag skriker tillbaka och tänker att jag absolut skulle kunna ta slag för att vara den jag är och älska de jag vill. Jag är inte rädd, inte för att jag är modig utan för att jag vet att jag är rättslös, att min existens är villkorad. Att stå upp för mig själv är det enda jag kan göra för jag vet att ingen annan kommer.
När det enda en orkar göra när en blir kallad äcklig flata är att peka finger lite lamt. Jag vet att jag är rättslös. Mitt enda val är att stå upp för mig själv. Annars skulle jag gå under. När en tänker ”skyddad identitet? Nä hur skulle jag kunna få det” när en fått flera dödshot. Kvinnan på skatteverket lät helt chockad och bara ”men det är väl självklart”. Hade aldrig tänkt så på egen hand . När det känns helt normalt att ens pojkvän nedvärderar en dagligen.
Startade även en hashtag där bland annat detta skrevs:
Dela gärna med er av era tankar kring detta. Vad har ni varit med om? Vad bör göras?
