Om otrygghet och utanförskap.

Jag tänker lite på det här med ekonomi och stress och sånt. Jag är född i en familj med ekonomiskt goda förhållanden och jag har en del sparpengar. Det här spelar stor roll för min känsla av trygghet, jag vet att om allt skiter sig så kommer jag inte att stå utan någonting. Jag har mitt sparkonto, jag har mina föräldrar, i alla fall för en tid framåt. Det betyder mycket för mig att veta att jag har en viss ekonomisk trygghet.

Ändå känner jag mig otrygg ekonomiskt. Inte för att jag inte vet om jag kommer ha råd med hyran nästa månad, utan på längre sikt. Jag vet inte om jag kommer kunna få ett fast jobb med en rimlig lön, jag vet inte om det kommer finnas ett socialt skyddsnät som fångar upp mig om jag blir sjuk eller arbetslös, jag vet verkligen inte om jag kommer att ha någon slags rimlig pension. Såsom läget ser ut idag verkar det minst sagt illa med den saken.

Jag vet att det är många som faller ”mellan stolarna” i det här samhället, som plötsligt en dag står utan möjligheter till försörjning. Jag vet att det inte är något som händer andra, utan att det är något som lika gärna kan hända mig själv. Detta är något jag känner mycket ångest och stress inför.

Det handlar inte om en ständig otrygghet inför att klara nästa dag, det handlar om en stor otrygghet kring livet som helhet. Jag känner inte att jag har någon kontroll över mitt liv på lång sikt. Jag känner inte att jag kan göra ”rätt val” för att styra hur mitt liv ska te sig, utan jag famlar i blindo.

Den här grundotryggheten är utbredd. Att inte veta att det finns något som tar emot en när en faller, något som tar hand om en när en är gammal, det är jävligt jobbigt. Det handlar inte bara om ren fattigdom, om att leva ur hand i mun, utan även den där smygande känslan av att det bara krävs en lite knuff i fel riktning för att en ska trilla ner i en misär en inte kan ta sig upp ur. Gränsen mellan ett relativt stabilt liv och ständig otrygghet är tunn för många, inte bara för de i det så kallade ”utanförskapet”. Det är ett generellt problem som rör många människor, inte ett fåtal utslagna individer. Jag tror att det är viktigt att förstå att frågor om arbetslöshet, socialt skyddsnät, otrygga anställningar och så vidare rör alla, även de som för tillfället råkar sitta på ett fast jobb. Det finns inget klart definierat ”utanförskap”, de finns de som drabbas betydligt mer än andra, men det stora flertalet drabbas när det sociala skyddsnätet faller sönder.

17 reaktioner till “Om otrygghet och utanförskap.”

  1. Jag tror att många missar hur mycket den här otryggheten påverkar våra liv och våra val även när vi har vår försörjning tryggad. Jag pluggar i UK och har en partner som jobbar heltid. Hen får ofta höra av andra att hen borde ”ta tag i sitt liv” genom att skaffa ett jobb med bättre lön (lönen på det här är under living wage dvs det en egentligen behöver tjäna för att leva ett drägligt liv). Grejen är att det tar två år innan en har fulla rättigheter mot sin arbetsköpare i tvister och att det innan det, speciellt det första året, är väldigt lätt att få sparken. Om en förlorar jobbet finns det arbetslöshetsersättning och bostadsbidrag, men grejen är att hyresvärdar skyr bidragstagare som pesten. 99% tog inte emot dem alls när vi senast letade lägenhet. Då måste en stå i kö för kommunal bostad, men utan barn hamnar en långt bak i kön. Med det i bakhuvudet är det klart att väldigt, väldigt många värdesätter tryggheten i att ha ett fast jobb så högt att de står ut med skitlöner, småpengar till sjuklön, att inte få veta sitt schema i god tid, att inte våga be om löneförhöjning och att inte våga ”provocera” genom att dra in facket. Jag är så rädd för att det ska bli lika illa i Sverige inom en snar framtid.

    1. En vän till mig flyttade till London för drygt ett år sen och har precis haft en konflikt med sin före detta arbetsgivare där just den totala otryggheten för någon som varit anställd mindre än två år blev uppenbar. Så vidrigt på alla sätt. Jag fasar för att det ska bli likadant här och försöker se till att alla jag känner är med i facket och förstår vikten av att jobba för bättre arbetsvillkor. Tyvärr tror jag att många inte riktigt vill förstå hur illa det kan bli om vi fortsätter att urholka anställdas rättigheter.

      1. det är väl typ likadant här redan? skulle aldrig våga bråka med en arbetsköpare efter 2 månader på jobbet.

  2. Jag har förvisso en bra lägenhet, men i övrigt känner jag mycket väl igen mycket av det du skriver om. Jag känner mig väldigt otrygg. A-kassan är skitlåg, jag har ingen aning om när jag får jobba nästa gång och hur mycket det blir.
    Dessutom känner jag att jag måste ljuga och vara så falsk för att få jobba – jag kan ju inte så gärna säga att jobbet känns fel för mig. Det är bara att jobba på, ljuga om hur bra f.d arbetsgivare var och att jag trivs sååå bra med jobbet.
    Har märkt att detta tar död på en. Mentalt. Efter att ha jobbat och slitit på strövikariat, jobbat på ca 4 ställen samtidigt, jobbat onaturligt många timmar, jobbat sent och börjat tidigt och viktigast av allt, aldrig tackat nej (om man gör det är man snabbt ute ur leken) så gick jag in i väggen. Bröt ihop totalt. Och ingen förståelse fick man, allt det pratades om var hur jag måste ”komma igång med något” och ”sysselsättning är viktigt”.
    Och visst där hamnade man mellan stolarna, visste inte om man ens skulle få ut sjukpenning (fick ut en del bara) och tack och lov hade jag ju slitit som en gnu och hade sparpengar.
    Och nu är man arbetssökande igen, tillbaka på ruta ett och har ingen jävla aning om vad man ska göra nu. Nu har man börjat ljuga för att få jobb igen. Jag våndas verkligen vid tanken på att behöva hålla på och springvika igen – och sanningen är den att jag nog inte har så mycket till alternativ.

  3. Läste förresten en intressant artikel i Dagens arbete på om ämnet. Den handlade om hur de otrygga anställningarna gjorde folk missnöjda, och hur missnöjet ofta riktades mot andra folkgrupper som fick agera syndabockar. Fick mig osökt och tänka på SD och dom som röstar på dom.

  4. Känner SÅ igen mig i detta. Kommer från en stabil bakgrund, har en kandidatexamen (blev klar i våras) och står nu plötsligt helt utan jobb och inser att det är otroligt svårt att få ett nytt. Har inte rätt till A-kassa eller Alfakassa heller. Plöstligt blev det väldigt otryggt..

    Det är så synd, för oron/ skräcken som kommer av denna otrygghet tar verkligen mycket ork och kraft som en hade kunnat lägga på bättre saker om en hade haft det tryggare. Har aldrig varit arbetslös förut (har alltid pluggat sen jag tog studenten) och det är typ som att ramla ner i ett svart hål, det hade jag faktiskt inte kunnat förstå innan.

  5. Känner också igen mig i din text.. Men känns trist att ha fast anställning som ett av de viktigaste målen i livet

  6. oj, skickades iväg för fort av misstag!!! jo, känns som sagt trist att en ska ha fast anställning som mål. Men eftersom det är som du skriver så otrygga anställningar blir jobb så mycket mer i fokusför folk i allmänhet och är man upptagen med att vara orolig för pengar och jobb och brist på jobb, så blir det ju automatiskt ett större jobbfokus.. Kanske en politisk strategi, vem vet.. Lätt att bli konspirationsteoretisk när en tänker på varför det är som det är..

  7. Jag räknar med ingen annan trygghet än den jag kan skapa själv med lön o besparingar. Jag har jobbat i några år och har spatat litet. Jag har ingenting från mina föräldrar. Jag tänker att din känsla o text är väldig förankrade i att du är svensk och har växt upp men tanken om folkhemmet osv. Jag kom till Sverige för 7 år sedan och ser på det här samhället utifrån. Den känslan om att det finns ett skyddsnät existerar inte i världen, utanför Norden, och den är på väg att försvinna i Norden. Rättare sagt, finns inte idag längre. Du vet väl att en arbetslös får typ 10 000 /mån i A-kassa. Mer än så får man inte. Dessutom är A-kassa och hela systemet med Arbetsförmedlingen är stor kontrollmekanism, eller vuxetdagis som det kallas ibland. Nej, har man inget jobb eller blir man sjuk finns det inget folkhem kvar i detta land.

    1. Ja, det är ju så tyvärr. Tror absolut att det mkt handlar om att en har blivit lärd att det finns så himla bra välfärd här osv, men det gör det ju inte längre som sagt.

    2. Fast det är många med a-kassa som får mindre än så tyvärr. Med alla dessa tillfälliga vikariat och inhopp här och där är det svårt att få en rejäl a-kassa. Vissa får to.m gå till socialen och få socialbidrag för att dom inte kan överleva på a-kassan.

      Arbetsförmedlingen har bara blivit mer kontrollerande. Se bara på det här med att aktivitetsrapportera. Och att dom kallar sig arbetsförmedlingen är bara löjligt då inga jobb förmedlas. Fokuset verkar vara att ”få ut folk i sysselsättning” och att kontrollera så att folk söker jobb. Inte att hjälpa folk få jobb.

        1. Arbetsförmedlingen känns också skuldbeläggande och idiotförklarande många gånger. Har man inte jobb ska man få lära sig hur man skriver ett CV (även fast man redan kan det) och det ska granskas av någon som sedan ger en synpunkter på vad som är fel med ens CV. Många gånger är det rena småsaker som ska pekas ut som fel.

          Sedan ska det diskuteras hur man ska klä sig på en intervju och hur man ska bete sig. Personligen har jag många gånger brutit mot det som har sagts på af angående klädsel och det verkar inte ha hindrat mig från att få jobben när jag kommit på intervju. Så det känns mer som ett sätt att skuldbelägga och hitta fel hos den arbetssökande, anledningar till att personen inte fått jobb. Aldrig poängteras det eller kritiseras hur arbetsmarknaden ser ut.
          Jag har fått höra all möjlig konstig absurd skit av af och projekt länkade till dom, bl.a att ”man är en produkt och ska sälja in sig själv”.

  8. Jag är född fattigt och har inga föräldrar med pengar öht, har aldrig fått hjälp med nåt ekonomiskt sen jag var typ 16 bast och har inga sparpengar. Lever ofta på marginaler. Känner mig ändå inte så värst otrygg egentligen… stressad ibland men jag antar att efter 12 år där allting ordnat sig månad efter måndad, så har jag väl vant mig vid att saker och ting alltid ordnar sig.

    Du har pratat om din karriärstress då och då och vilken ångest du har kring det här, och jag kan inte relatera till det nästan alls. Antar att det kan vara för att jag är uppväxt med framtidsutsikten att inte ha nån ”karriär”? Född med förväntningarna att aldrig ha pengar?

    Hm. Har inte riktigt reflekterat över detta.

    1. Ja, så kan det nog vara. Jag har nog växt upp i en illusion om att det kommer finnas trygghet i samhället för mig, att jag kan bli vad jag vill och så vidare, och så visar det sig att det inte är så. Kanske har du hanterat saker tidigare i livet som jag konfronteras med och får hantera som vuxen?

  9. Det här påminer mig om en väldigt obehaglig dokumentär om den rådande situationen i USA som jag såg för några veckor sen. Den handlade framför allt om illusionen om trygghet som medelklassen invaggats i och hur den verkligen inte finns idag. Den tog upp just det problemet att ett eller två missöden snabbt kunde kasta en fullt harmonisk medelklassfamilj rakt ner i ekonomisk misär – inte sällan så långt som till hemlöshet.

    Det mest hjärtskärnade var familjernas egen chock och skam över det inträffade. De kunde liksom inte förstå hur det hade kunnat hända dem; de var ju välutbildade och hårt arbetande osv och att behöva ta emot välgörenhet det var ju inte sånt som personer som de skulle behöva göra i deras världsbild.

    1. Men precis, det är ju den här illusionen om att det bara händer andra som gör att det kan hända fler och fler hela jävla tiden.

Lämna ett svar till Fanny Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *