Det har varit en del snack de senaste åren om Twilight-böckerna, och nu även om 50 Shades of gray-böckerna. Jag har inte läst någon av dem och är inte heller intresserad av att göra det, varken för att jag är intresserad av böckerna som sådana eller av att ”kritisera” dem. Däremot vill jag sammanfatta lite tankar kring debatten som gått kring det hela.
Jag finner det problematiskt att det nästan alltid är kultur som kvinnor ägnar sig åt som kritiseras hårdast. Nej, det kanske inte är något feministisk med en bok som handlar om en kvinna som lever för en vampyr eller ingår i ett Bdsm-förhållande med en man, men så kan det väl fan få vara? Finns säkert gått om sexism i populära pojkböcker men de blir inte utsatta för samma ”granskning”. Antar att det är samma mekanism som får oss att hata på Biebers fans, det kvinnliga ska ständigt nedvärderas och synas.
Det finns absolut en sexism i att ständigt sätta ljuset på kvinnors agerande, hur kvinnor upprätthåller sin egen underordning och så vidare, hur mycket poäng en än kan ha i det enskilda fallet. Intressen som är exklusivt kvinnliga ses sällan på med blida ögon. En kan fråga sig hur vi hade sett på 50shades eller Twilight om publiken hade varit till lika stor del män som kvinnor. Frågan är inte om kulturen i sig är ”bra” eller ”dålig” ur ett feministiskt perspektiv utan var en väljer att lägga fokus, och sorgligt ofta hamnar det just på att kritisera kultur som många kvinnor konsumerar.
Vad jag däremot tycker är konstigt är när folk försvarar Twilight eller 50shades genom att säga att det faktiskt är kvinnorna som ”väljer själva” i böckerna. Det lyfts fram att kvinnorna är drivande karaktärer. Att de är drivande kan ta sig uttryck i att det ”gör val”, något som enligt vissa automatiskt gör en kvinnlig karaktär feministiskt. Rätta mig om jag har fel, men det är väl ändå ganska ovanligt med böcker med kvinnor i som liksom är helt jävla passiva? Speciellt om de råkar vara huvudpersoner, vilket faktiskt inte är sådär fruktansvärt ovanligt att en bok blir feministisk bara för att den innehåller en kvinnlig huvudkaraktär. Att hävda det är att ignorera en otroligt omfattande mängd litteratur.
Ibland sägs det att eftersom kvinnorna själva väljer okonventionella vägar i livet, som att vara ihop med en vampyr och leva i ett Bdsm-förhållande så gör de motstånd mot samhällets normer och värderingar. Detta är för mig en väldigt konstig syn på saken. De flesta kvinnor som är i destruktiva förhållanden kan knappast köra på utan motstånd från familj och vänner. Är det feministiskt att välja bort familj och vänner för en man?
Jag kan förstå att det kan ses som feministiskt att till exempel vända ryggen mot en familj som försöker styra en och leva med den en älskar, men mycket av inflytandet från vänner och familj kan ju faktiskt vara jävligt viktigt och vettigt. Bara för att någon försöker ”styra” en gör det inte att den personen står för något slags patriarkalt inflytande, det kan faktiskt lika gärna vara ren omtanke om människor en tycker om. Vidare kan en gott frigöra sig från en patriarkal och begränsande relation för att trava rakt in i en annan, rentav värre.
Och så det här med att ”göra val”. I den tid vi lever i så lyfts Det Fria Valet™ alltid upp som något stort, feministiskt och frigörande. Vad innebär det egentligen? Visst kan det finnas en poäng i att kvinnors val problematiseras i betydligt högre grad än mäns i ett patriarkalt samhälle, men detta gör inte kvinnors val till något automatiskt gott. Kvinnor är också influerade av patriarkatet när de beslutar kring saker och ting. En sak en måste förstå när det kommer till patriarkatet är att en stor del av det bygger på kvinnors frivilliga underordning. Att en kvinna gör ett ”val” utan att direkt tvång är inblandat gör det inte fritt från patriarkala strukturer. Kritiken mot böckerna bygger väl, som jag förstått det, inte på att huvudpersonerna är förskräckliga kvinnor/feminister eller liknande utan på att böckerna romantiserar något som är patriarkalt. Det är ju liksom inte den kvinnliga huvudkaraktären som är utsatt för kritik, utan hur författaren valt att skildra hens tillvaro.
Jag läste första boken och såg de första två filmerna i Twilight för att jag ville ha lite på fötterna och jag har även läst NÄSTAN hela 50 shades (orkade bara inte klart för språket är så undermåligt att jag dör lite på insidan) och jag måste ändå säga att 50 shades ÄR inte så farligt antifeministisk som den största kritikerskaran säger, det krävs bara lite mer analys än på ytan för att se detta.
Dock håller jag med om att det är jätteirriterande att kvinnolitteratur ALLTID ska ifrågasättas. osv osv.
Jag har läst första 50 shades, sett en del twilight-filmer och läst en del om vad som skiljer sig från böckerna.
Den stora skillnaden mellan dom och det som jag tycker gör twilight förkastligt men inte 50 shades är att den förra framställer sig som en, förutom vampyrgrejen, ”normal” tonårsförälskelse. Det är normalt att trakassera flickvännen för att hon har vänner, det är normalt att sabotera hennes bil (SINNESSJUKT) för att hon inte ska kunna träffa dem osv. Dessutom är både pappan och hennes ”vän” äckligt domderande gällande hennes liv och hennes val. Detta riktar sig mot ungdomar och ger en väldigt farlig bild av hur kärlek ser ut.
50 shades handlar om ett bdsm-förhållande, det är uttalat att det inte är ”normalt”, att det inte är vad man vanligtvis ska vänta sig av ett förhållande, och att det kräver en hel del förberedelser och överenskommelser. Så långt jag har läst förekommer heller inget uppgivande av allt eget liv för karln, utan han uppmuntrar familjeumgänge och hon vill hålla sin karriär borta från deras förhållande. Dessutom riktar den sig, vad jag har förstått, mot äldre kvinnor. Inte tonåringar och yngre. Sen är den förstås kackigt skriven och har en ganska platt handling, men det är en helt annan sak.
Jag läste en recension av 50shades i Arbetaren http://arbetaren.se/artiklar/moraliserande-utan-nyanser/ som jag tyckte var bra. Har som sagt inte läst boken, men hen i recensionen framhåller att BDSM skildras på ett märkligt sätt och att det som kallas BDSM inte bygger på den ömsesidighet och frivillighet BDSM bör bygga på, vilket jag kan instämma om är problematiskt.
Tillhör inte ämnet, men i morse anmälde jag en kommentar som föreslår nackskott på alla babbar. Facebook bedömde inte att den skulle tas bort. Sjukt!?!?
Herregud. Deras censur är verkligen orimlig.
Jag skulle säga att TWILIGHT-grejen med både manlig och kvinnlig publik är Harry Potter, och det stöttar ju din tes i och med att Potter-fans får vara pinsamma och jätteentusiastiska utan att förlöjligas på samma sätt.
Lisa, hur menar du nu? Har läst båda serierna och även om många tycker om att jämföra dem med varandra finns det inte speciellt många likheter. HP handlar om 1 killes (+ lite hans vänners också) kamp mot typ ”den rena ondskan” medan Twilight-serien handlar om 1 tjejs förälskelse i en icke-mänsklig och till viss del farlig varelse/person. I HP finns det dessutom kvinnliga roller som även om de också blir förälskade står upp för sig själv, slåss de med och är starka karaktärer, Bella i Twilight lägger om hela sitt liv för en vampyr, går in i depression när han lämnar henne, är offer i varje strid som pågår och blir hela tiden den eftertraktade matbiten för alla andra karaktärer. Dock är båda fan-baserna liknande i att de är superinvolverade och entusiastiska som du säger, men att HP inte alls ifrågasätts på samma sätt kan jag ändå tycka är bra. Vissa menar även att Twilight är mormon-propaganda, Lexi Green har pratat om det på youtube, men det vet jag inte så mycket om.
Tror hen menar att de har samma fanuppslutning kring sig och blivit ”fenomen” i lika grad.
Fanny har rätt.
Mmm, som jag älskar att läsa de orden!!
En av anledningarna till att Twilight kritiseras så hårt av feminister är väl för att det romantiserar en destruktiv kärleksrelation. Att unga flickor liksom tycker att Edward är den perfekta pojkvännen och därmed lär sig att det är helt normalt eller t.o.m. önskvärt att en pojkvän är överbeskyddande och kontrollerande. Att andra fantasyböcker som unga män (som Sagan om ringen) eller blandkönade unga (Harry Potter) läser iaf inte framställer destruktiva relationer som något positivt.
Jag tror inte att någon menar att det är samma skrot och korn, däremot att saker ofta kritiseras extra mycket om kvinnor sysslar med dem. Syftar här inte enbart på den feministiska kritiken, utan även allt förlöjligande osv.
Visst handlar den om bdsm. Bdsm är inte ett enda sätt att vara och bete sig. Det jag har hört mycket är att vissa menar att det ”var knappt någon bdsm”, vilket jag protesterar starkt mot, eftersom den är fullspäckad med mental dominans, ilket är kul för oss som gillar sånt. Sidospår kanske.
Däremot är det inte någon beskrivning på hur ett ”normalt” bdsm-förfarande ser ut. Det är amerikaniserat och fantasispäckat och helt jävla otroligt, men så skildras faktiskt det mesta i den boken. Man måste ha himla mycket tålamod med orimlighet i handling för att orka med den. (Jag var lite ensam och trånande, så jag hade tålamod.) Men att de inte pratar, att de misstolkar varandra och gör fel, måste väl vara det mest realistiska i boken. För så är det. Bdsm kräver kommunikation jo, men ingen lyckas perfekt från början.
En text som jag gillar om boken är Tanjas: http://ablativ.blogspot.se/2012/11/50-genus-shades.html