Gud vad jag tycker att det är störigt att chatta med folk som gör smileys efter precis varje mening. Det är som folk som söker kroppskontakt under samtal utan anledning. Typ såhär: man sitter och snackar om någon sak och sen så ska ens sällskap typ lägga en vänskaplig hand på ens axel eller i värsta fall krama en! Herregud vad jag inte kan hantera sådana situationer, jag blir helt nipprig. Motsvarigheten till detta i text är att göra omotiverat många smileys, speciellt om de råkar vara den animerade typen som rör på sig.
Kan låta som en petitess men jag blir seriöst nervös av det. Jag tycker det är jättekonstigt med omotiverade känsloyttringar, fattar inte varför man ska syssla med det.
Antar att de flesta inte håller med mig här och jag menar inte heller att det är något man ska göra. Jag vill bara dela med mig av min syn på något andra verkar tycka är trevligt. Vad tycker ni om spontana och till synes omotiverade känsloyttringar, för det mesta yttringar av gillande?
Jag avskyr när människor rör mig. Inte pojkvännen eller närmsta familjen då som jag så klart gärna kramas och gosas med, men en hand på en axel i förbifarten ger mig bara rysningar. Och detta förbannade kramande som folk sysslar med när jag är i Stockholm och hälsar på pojkvännen, har man träffats en gång tidigare blir det kramkalas. Hemma kramar man goda vänner om dom varit bortresta väldigt länge eller liknande, men inte annars. Jag tycker inte det handlar om känsloyttringar ens, man kan ju inte sägas ha några vidare känslor för någon man träffat en eller två gånger. Jag övar mig på att sträcka fram handen så fort de kommer med kramattacken, men det uppfattas inte så lätt tydligen.
Blir mycket mer nervös av kindpussar, som det alltid delas ut här. Hu.
Haha, du skulle hata att chatta med mig! Åtminstone bli väldigt irriterad – tror jag åtminstone. Jag använder smileys för mycket ibland, däremot inte i varje mening och inte några av den blinkande sorten heller. (Jag fick anstränga mig mycket för att inte använda några smileysar i kommentaren!)
Har inget emot lite smileys, kan ju tillföra något när det inte finns ansiktsuttryck. Det är det där eviga pepprandet jag inte begriper.
Oj, det där känner jag igen mig i. Det finns en del typer av ubertjejiga tjejer som ska vara fysiska med sina tjejkompisar hela tiden. Klämma lite på armen, klappa lite på kinden, krama om hela tiden. Jag blev också helt ställd när jag fick några sådana typer i min bekantskapskrets. Typ stelaste leendet någonsin. Jag är ganska fysisk med nära vänner, det är jag avslappnad med, men knappast med bekanta eller folk jag inte känner så väl. Det är liksom samma sak som att stå l i t e för nära någon i en konversation, jag blir helt rubbad av det och tycker att folk är all over samt in my face. Kan dock inte bestämma mig för om det är jag som är socialt efterbliven. eller om det är den andra personen.
Precis. Har inget emot fysisk kontakt med goda vänner, men sådana kan man ju i regel också säga nej till när det blir för mycket.
Jag använder nästan aldrig smileysar i text, men när jag chattar eller smsar med folk så kan jag inte låta bli. Tycker det ser ut som om man är sur annars. Jättelöjligt egentligen, men så är det.
Jag tolkar ofta smileysar mer som en nyansering av det man skriver eftersom bara text kan bli rätt fattigt. Lätt att misstolka. Genom att lägga till en och annan smiley blir det lättare att förstå tonläget.
Men naturligtvis blir det irriterande när folk överanvänder dem och lägger till fyra stycken på varje rad t ex.
En och annan är okej, det använder jag också, även om jag aldrig gör animerade eftersom jag tycker det stör mycket.
Haha, jag gör väldigt mycket smileys när jag skriver, främst av gammal vana. Jag tycker jag låter så arg utan dem, något som i sig är en dum tanke då jag har rätt okej koll på språket. Vanans makt, typ.
Däremot rör jag aldrig vid folk och det typ kryper i mig när folk jag inte är väldigt bekväm vid rör vid mig.
Kan säkert stämma, hör ofta att jag är otrevlig på chatt/sms.
Har så svårt för människor som ska ritualkramas. Jag kramar gärna min vänner när jag träffar dem om vi inte har setts på ett tag, men det där lama högstadietjejsslentriankramandet… Jag blir tokig.
Lite samma tänk har jag nog kring smileys – en smiley här och där när det känns motiverat, men inte som en avslutning på varenda mening.
Ja, folk som ska kramas varenda jävla gång man ses. Vissa envisas ju med det även om det typ innebär att någon måste resa sig. Och säger man nej är man hostile.
Tycker snarare det är obehagligt att prata med folk som inte gör smileys, då tror jag att de är sura och hatar mig. Fast jag hatar när folk rör vid mig om jag inte känner dem bra.
Jag hatar när okända börjar massera mig ”oj, vad stel du är!” Ja, jävligt konstigt hörru!
Haha. Ja fy fan vad det är omysigt.
Finner också detta med smileys i tid & otid var rätt så obehagligt. Jag har inget problem med att folk slänger in en smiley då & då, men vissa gör det verkligen i varenda mening. Till sist förlorar symbolerna sin betydelse. Dessutom, tycker jag det är svårt att veta vad folk menar med sina smileys alla gånger. Den här smileyn, till exempel:
😛
Den kan lika gärna användas av folk som tycker att ett skämt är roligt eller som upplever sig själva/mig som busig, som av människor som tycker att något är konstigt eller rent av vill trycka ner en på ett mindre uppenbart sätt. Typ ”slänger in en tung-smiley så att det ser lite fyndigt ut, som att jag inte menar något illa FASTÄN det är precis vad jag gör, haha, vad smart jag är!”
Kramar hade jag skitsvårt för förut, överhuvudtaget fysisk kontakt. Men nu kan jag faktiskt ge mina vänner en kram när vi ses och när vi skiljs åt, hur intim kramen är beror dock på hur väl vi känner varandra. Jag ger ytliga vänner och nya vänner en mycket lätt kram, medan mina nära vänner får en mera varm kram. Har dock väldigt svårt för när människor jag aldrig träffat vill krama mig. Jo, det händer också. T.ex. folk som känner någon av mina vänner väl, och när de träffar mig första gången därmed tycks tro att de känner mig precis lika väl och därför är det befogat med en kram. DET är sjukt obehagligt! Jag kramar aldrig främlingar eller helt nya bekantskaper, sådant får vänta tills vi lärt känna varandra lite.
Samma grej när tjejer på krogen, som jag inte ens pratat med, plötsligt tror att jag är deras bästis, och då vill de ge mig en kram, ta mig på armen eller klappa mig på axeln. BLÄ. Är fan precis lika obehagligt som när en man tafsar mig på rumpan.
Ganska vanligt att folk lägger till smileys för att ”lätta upp” när de skriver något lite tveksamt tycker jag.
Jag har blivit ärrad för livet. När jag var sisådär tonåring blev jag jämt ovän med polarna för att det tyckte jag ”verkade otrevlig” när vi snacka på msn. Så jag kände mig pressad att skriva typ 28 smilies för att visa att jag var glad o inte alls sur.
När det kommer till beröring: alla är ju olika, och jag tycker jäääättemycket om kramar och pussar, även från människor jag knappt känner.