Jag skriver alltså på en bok. Detta är början. Läs och skriv gärna om det är något ni tänker på.
Det stod en askkopp i fönstret, lite på sned så att den höll på att ramla ned på golvet och sprida fimparna över det i en stor cancerframkallande nikotingul sol. Fimpar låg spridda överallt omkring den. De flesta hade väl blivit sämre på att sikta samtidigt som fyllan slagit till mer, eller så hade de bara inte brytt sig. Precis som med stavning blir en egentligen inte inkapabel att stava, en bara bryr sig inte, för alkoholen och den kollektiva lögnen om dess verkan tillåter det. Ett andningshål. Eller som en säger sig vara dåligt på namn men egentligen bara är ignorant. Det var en askkopp som var inhandlad på någon loppis av utseendet att döma, en brutal och tung pjäs i mörk röd marmorerad sten och med förgyllda partier. Den såg malplacerad ut i det i övrigt ganska sunkiga och sparsmakade hemmet. Sådant görs int elängre, står inte på hyllan på ikea. Inte sparsmakat på det fina svenska sättet, utan som i fattigt. Troligen var den köpt ironiskt, en bajsnödig gimmick för den som inte tog sig själv och således inte heller någon eller något annat på allvar, Det sade allt om hemmet; en sunkig lägenhet som borde ha renoverats för länge sen men som hade fått förfalla för att till slut rivas eftersom ”det inte gick att rädda” och lämna plats för nya, flashigare lägenheter. Bostadsrätter. Rummet var fyllt av vinglas med slattar kvar i botten. Några med fettfläckar på kupan, andra med röda läppstiftsmärken.
På väggarna hängde den typen av generisk ”alternativ” affischkonst som en kan hitta på till exempel gallerix. En ryggrad i svartvitt som avtecknar sig mot en vitmålad vägg. Ryggraden tillhörde en smal, men inte för smal, kvinna. Eftersträvansvärt men inte anorektiskt. Det får inte vara obehgaligt. Ett hav som stormade men inte så dramatiskt att en blev illa till mods. Lagom. Alltid lagom. Och att fejka normalitet är alltid det svåraste, det ingår i normalitetens själva natur. Den måste vara spontan. Mörkt men inte mörkt nog för att väcka obehag. Som om någon hade hängt något där bara för att hänga det där, på ett själlöst sätt, oinspirerat. För att verka normal. Det såg provisoriskt ut, i väntan på något större och bättre. I väntan på inspiration och ett värdigare liv. I väntan på pengar, människor som inspirerar en, resor, eller kanske bara en tillvaro värd att leva i, att stanna upp i och njuta av. Att ha något mer att drömma om än att depressionerna skulle vara årstidsbundna och lite kortare än det ständiga malande.
Det såg ut att ha varit en rolig fest. rolig på det där ångestfyllda, ödesmättade sättet som i musikalen och filmen Cabaret, eller de sista dagarna i bunkern innan ryssen bröst den tyska gränsen och satte tredje riket i brand. Alla väntade på något annat. Alla lika rotlösa. Ingen gjorde någon som de älskade, ingen hade någon att älska eller någon som älskade dem. De strävade alla runt i en ständig rotlöshet som de inte kunde greppa men som långsamt tog kål på dem. De förstod det såklart inte, för sånt förstår en inte, vill inte förstå, men det var som en emotionell kol. Det var som om deras känslomässiga lungor tappade långsamt sina bronkioler, de utrymmen som gör att en kan andas, som tar upp syret i blodet, och till slut var det bara ett stor tomrum inneslutet i lungsäcken. Det var glitter, det var paljetter, men allt hade en fadd eftersmak precis som askfatet i fönstret. Eftersmaken av det som sakta men säkert dör.
Hon som bodde där en litteraturstudent i Stockholm. Eller säger en student om en pluggar bara för att en inte har något bättre för sig, utan intresse eller passion? Snarare en csntagare med någon slags sysselsättning som dålig ursäkt. Om hon nu sysselsatte sig med det, csn hade inte krävt in studieresultaten än. Men hon var inte orolig, än i alla fall. Hon var för upptagen med att försvinna in i vindimman natt efter natt. Vin och cigaretter, läppstift som hamnade utanför munnen och som kladdade av sig på vinglas och cigarettfilter. Den där lukten av rök som aldrig riktigt ville lämna kläderna, eftersom hon för länge sedan gett upp ambitionen om att försöka hålla lägenheten fri från rökt och rökte under fläkten. Eller det hade börjat med en vig under fläkten när hon låg vaken om natten och inte orkade gå ut, nu var det standard att hon rökte i sängen, vid matbordet, vid datorn. Det luktade såklart ut i korridoren men ingen brydde sig, ingen hade ändå planerat att stanna där någon längre tid. Väggarna var orangea men taket var nikotingult efter hennes cigaretter och tidigare hyresgästers cigaretter. Hon behövde i alla fall inte känna att det var hennes ansvar allena.
På sängen låg två kvinnor. En av dem bodde i lägenheten. Eller bodde och bodde. Kan en säga att en bor i det som inte bebos? Hon befann sig där. Hon sov där, åt sin mat framför datorn (vem har råd med en tv, eller snarare med den kvadratmeter där tv:n ska stå), hon gjorde ibland sina läxor där, om än mer sällan nu. Det faktum att hon kallade dem läxor visade bara hur hon inte lämnat barndomen. Hon såg studier som något som ålagts henne, inte något hon åtagit sig. Men i tekniska termer kunde det väl kallas ett hem.
På stolen bredvid: ett par trosor och en bh med spets från någon billig kedja. En med hård bygel som brukar gå igenom tyget och skava mot insidan av bröstet. Bh:n hade varit vit men liksom de flesta BH:ar från billiga kedjor hade den antagit en lätt spyfärgad nyans. Det var den typen av bh som skulle vara söt och sexig samtidigt, och den gjorde ett synnerligen dåligt jobb på båda fronter. Den var helt enkelt vulgär. Vulgär just för att den försökte vara allt annat än det och så mycket samtidigt. Två par trosor på golvet, ett par vita med flytningar, ett par svarta med spets och vita små prickar. En sportbh i en rosaspräcklig nyans. Den nedre kanten hade blivit slapp av för flitigt användande, och resåren i den typen av billiga bh:ar var ju inte något att ha till att börja med. Det är ett under att de kallas sporbh när de verkligen saknar stöd för brösten.
Den första kvinnan, Sara, hon som tillfälligt hade inrett lägenheten till något som kunde liknas vid ett hem, vaknade och reste sig ur sängen. Hennes ögonlock hade fastnat i varandra och hon öppnade dem sakta. Hennes ögon var rödspräckliga efter alldeles för mycket alkohol och cigaretter. Hon tog på sig gårdagens använda trosor, ut och in förvisso för att upprätthålla någon illusion av hygien när de nya flytningarna inte blandades med de gamla. På trosornas insida som nu var deras utsida hade några svarta könshår klibbat fast. Flytningarna hade gjort tyget stelt och tjockt, men det mjuknade snabbt av värmen från hennes fitta. Hon tog på sig bh:n, när hon drog den över huvudet luktade hon på resåren, den missfärgade utänjda resåren, och rynkade på näsan. Lukten av unken svett som inte gick att få bort hur många gånger en än tvättade spred sig i hennes näsa. Hon brukade inte bära spotbh men hade aft ont i brösten och behövt ordentlig stöd. Annars var det någon billig från hm eller gina tricot som gällde. Något med spets. Gulligt och sexigt i en pervers och banal blandning. En lek med det barn som aldrig riktigt lämnat hennes kropp.
Hon ställde sig för att koka kaffe och gick igenom posten med andra handen. Hon ögnade men blicken över fönsterkuvert efter fönsterkuvert. Hon var en sådan som gärna gjorde tusen saker samtidigt i hopp om att det skulle göra livet effektivare, men som såklart alltid slutade med att allting blev halvdant och måste göras om. Hon var en rastlös själ. Nå, posten var det; Csn, försäkringskassan (troligen avslag igen, men tredje gången gillt), skatteverket och vårdcentralen och så ett gäng företag som ville ha pengar för saker och ting som ingick i existensminimum; 3, vattenfall, Com Hem. Idel dessa räkningar. Hon hade inte pengar att betala dem efter att ha köpt månadens ranson av cigg och vin. Hon borde sluta men hon var tvungen att dämpa ångesten av att inte ha koll på ekonomin, precis som hon inte hade koll på livet i stort. Allting var ett stort kaos och hon omfamnade det genom ytan på det billiga vinglaset. Ett sådant med lite för tjock kant och dessutom en ful skarv som löpte över kupan och benet ner på foten. Hon drack en av en avslagen ölslatt bara för att upptäcka att någon hade fimpat i den. En mentolcigg av smaken att döma. Kanske en klick. Istället för att spotta ut svalde hon. Hon hade inte fått i sig fimpen och brydde sig inte. Hon hade brytt sig mer om någons såg henne göra det än själva smaken, men det var faktiskt tveksamt om hon hade brytt sig om det ens i det nuvarande tillståndet. Hon drack lite ljummet rödvin istället. Glaset hade en intorkad rand där vinets yta hade varit innan hon tömde det. I botten var det lite grumligt och hon antog att det innebar att det var dåligt på något vis men brydde sig inte. Hon var väl ingen finsmakare. Ciggen var slut så hon satte en fimp i mungipan. Det var alltid någon som tänker Ciggen slarvigt på fyllan. Slöseri.
Plötsligt en flashback till igår när hon stått i fönstret bredvid kvinnan som nu låg i hennes säng. Hon med svårt kort hår, som hon inte mindes vad hon hette, något ordinärt och svennigt på N trodde hon. Kanske Nina eller Nathalie? Det var nog Nina. Det var inte så viktigt, hon försökte bara uppehålla sig vid oväsentligheter för att slippa tänka på det väsentliga. Nåja. Hon hade i alla fall stått där och med glittrande ögon och vilt gestikulerande berättat lyriskt om något som verkade vara en helt ny insikt, en insikt av den typen som förändrar ens liv och som en måste dela med precis alla en möter oavsett hur relevant eller irrelevant den är för dem.
– En skulle kanske börja köra på kvinnor istället. Sluta med män. Hur svårt kan det vara egentligen? Det är ju bara att köra runt lite med fingrarna. Det kan ju inte vara någon större utmaning att vara bättre än en man ändå. En vet ju hur de är. Så länge en slipper känslan av att vara smutsig efteråt så är det ju en stor vinst. Har du någonsin haft skönt sex med en man. Själv hade hon förhållit sig mer skeptisk
– Nej jag tror verkligen jag är heterosexuell. Jag brukar inte tända på brudar.
Då sa den andra kvinnan något som fick henne att hajja till:
– Brukar du tända på män då? Jag gör inte det. Det går mer på slentrian. De vill ligga med en och en säger okej då och skrattar tillgjort. En vill ju bara att han ska acceptera en egentligen. Det är ju inte sex en är ute efter. hon har aldrig njutit av sex med en man, rent fysiskt. Bara känt mig bekräftad. Det var faktiskt sant. Hon tände sällan på män, mer på hur de såg henne eller på hur hon trodde att de såg henne. Men det sade hon såklart inte. Hon sa aldrig det som var viktigast, som hon kände starkast, och det hade hon av allt att döma gemensamt med många andra. För inte kunde de väl vara så själlösa som de verkade?
– Vad du är full av skit, sade hon och insåg direkt att det lät alldeles för hårt för att vara till någon hon träffat för första gången. Hon fattade inte varför hon sagt så men det var bara att fortsätta i samma ton, inte tappa masken och erkänna att det kommit ut fel, inte få henne att tro att jag kände mig attackerad. Hon samlade sig; klart jag tänder på män. Bara för att du är latent flata betyder inte det att alla är det. En kan faktiskt vara heterosexuell. Hon hoppades att hon inte skulle bli arg. Men det blev hon inte, istället skrattade hon gott, lutade huvudet bakåt som om det var det roligast hon hört. Den här människan är galen, tänkte Sara. Det här är inte rimligt. Varför tår det en jävla flata här och röker. Men trots detta så kände hon sig dragen till hennes råa skratt, hennes sätt att lägga fram allting hon sa som om det var obestridbar sanning och ingenting att diskutera, den livslust och entusiasm som strålade om henne.
– Ja det kanske jag är. Jag har nog alltid tyckt att män är ganska tråkiga. Intetsägande, liksom. De ger mig inget. Jag vill ha spännande konversationer inte någon tråkig föreläsning om politik. Gud vem bryr sig. Det är ju ändå bara män överallt. Jag har försökt tycka om dem men lyckas aldrig. Lyckas inte ens låtsas numera. Det finns för mycket motstånd som vill ut.
– Jaha. Men så är det inte för mig i alla fall, sade hon snabbt, för snabbt, och vände sig sedan om för att prata med någon annan. Någon som inte skulle komma med dumma idéer om att bli lesbisk. Någon som skulle låta henne vara heterosexuell ifred.
Senare förstod hon inte varför hon hade velat försvara sig. Klart hon inte var lesbisk. Det var ju befängt. En kan ju inte bara bestämma sig för att gilla tjejer sådär. Sånt var ju medfött. Det var ju ingenting en kunde få för sig och styra. Fan vad mycket skit den där tjejen hade snackat. Nina, trodde Sara att hon hette. Idiotiskt namn.
Men trots att hon försökte undvika Nina hade hon hamnat i samma fönster , soffa och till och med på toaletten flera gånger. Kanske var det för att hon undermedvetet drogs till henne, kanske var det Nina som sökte upp henne. Hon brydde sig faktiskt inte. Men när kvällen var slut så stod de omslingrade om varandra med tungorna i varandras halsar. Det var mjukt och skönt, Nina smakade sött av tuggummit hon frenetiskt tuggade, men också starkt av snuset hon hade under underläppen samtidigt. Ibland vad det till och med fler. Hon snusade och rökte samtidigt och spottade ut sina prillor i en lång båge som hamnade lite varstans. Fri från takt och finess, fri från den allmänna moralen och respekten för andra människors hem. Hade det varit en man hade det inte varit det minsta uppseendeväckande, men nu var det det. Sara rynkade på näsan. Det var inte fint sätt. Det passade sig inte och det var respektlöst. Vem skulle städa. Hade Nina tänkt på det? Det hade hon säkert inte. Men trots sitt hat,( eller var det rädsla?) kände sin Sara dragen till Nina, motvilligt intresserad av hennes knäppa tankar. Hon ville inte medge det men så var det. Det vet vi, som ser detta utan skygglapp, som slipper förneka det alla vet men ingen talar om.
