Problemet med political compass.

När en har samröre med liberaler så är det inte helt ovanligt att de definierar sig själva och ber andra definiera sig själva politisk utifrån ”political compass”, som är ett text en kan göra här. Jag gjorde testet idag och här är mitt resultat:
political compassDet finns en uppsjö av dessa politiska test, där political compass är ett av de mest populära. Jag har överlag väldigt svårt för dessa test, och nu tänkte jag förklara varför.

När en gör political compass så ska en ta ställning i en mängd olika påståenden som främst rör olika sakfrågor. Svarsalternativen är strongly agree, agree, disagree och strongly disagree. Det finns inget sätt att berätta huruvida en anser en fråga vara politiskt relevant eller inte, trots att detta är något som folk har väldigt olika uppfattningar om. Vad har till exempel min åsikter om abstrakt konst med politik att göra? Det kan en såklart argumentera för att det har, men frågan är ju vad personen själv tycker. Jag skulle säga att just vart en drar gränsen för det politiska är en av de absolut viktigaste skiljelinjerna mellan olika ideologier.

Den vertikala axeln avslöjar hur en ställer sig till statligt inflytande och den horisontella axeln avslöjar hur en ställer sig i ekonomiska frågor. Redan här börjar den liberala utgångspunkten skina igenom. Jag anser inte att det går att dela upp socialt och ekonomiskt på det här viset, däremot är det en mycket vanlig liberal uppfattning om politik, att det finns olika ”sfärer” (den offentliga, den ekonomiska, den privata). Detta är inte en relevant uppdelning för mig.

Politisk åskådning handlar enligt mig inte om att ta ställning i olika sakfrågor. Det viktigaste är vilken verklighetsbeskrivning en har, vilken problemformulering en gör och vilka metoder en väljer för förändring. Ingenstans i testet finns någon fråga om vilka politiska metoder som är acceptabla, trots att detta är något som skiljer sig åt oerhört mycket inom olika politiska läger. En får anta att utgångspunkten är att dessa politiska åsikter ska implementeras i en liberal demokrati, eftersom det är det dominerande politiska systemet.

Vad innebär det till exempel att vara ”auktoritär”. Det verkar som att auktoritär är att tycka att staten ska ha stort inflytande över ”individen”. I testet förekommer bland annat ett antal frågor om hur en ser på politik och sex. Som feminist så tycker jag absolut att sex är en politisk fråga, men på helt andra grunder än till exempel en konservativ. För mig är det antiauktoritärt att erkänna sexualiteten som ett område på vilket det förekommer manlig dominans över kvinnor, för det handlar om att bekämpa mäns auktoritet över kvinnor, ändå kan jag svära på att åsikter som att porr, prostitution och liknande ska förbjudas anses vara ”auktoritärt”. I detta kan vi se en syn på att staten är den enda makten som kan utöva politiskt relevant auktoritet, auktoritet som utövar av till exempel män mot kvinnor, föräldrar mot barn och liknande anses inte vara lika politiskt intressanta. Som feminist ser jag patriarkatet som ett politiskt system precis lika mycket som parlamentarismen är det.

Politik kan inte beskrivas på det här viset, och när en gör det så verkar en på den liberala hegemonins villkor. Politik handlar inte om att ta ställning i en mängd olika sakfrågor, utan det handlar om att beskriva verkligheten och fundera på hur vi kan nå förändring. Att reducera hela min politiska analys till en prick i ett rutnät är ett hån mot politisk teori, och ett oerhört endimensionellt sätt att se på saken. Diskussioner om ideologiska utgångspunkter och definitioner av olika begrepp blir bortglömda, och saker och ting mäts utifrån de politiska parametrar som anses relevanta i en liberal demokrati. Vi borde istället börja diskutera själva kartan, parametrarna och begreppen. Varför ställs just dessa frågor, och varför ställs de på det här viset? Det vore politisk diskussion.

Det är inte ”personligheten” som räknas.

Det har kommit en kampanj från Friends som går ut på att det är insidan som räknas och att folk inte ska hålla på och ta ”selfies” och diverse. Kampanjen har fått kritik, bland annat från Hej Blekk.

friends1

Jag har funderat lite på det här med att det är ”insidan som räknas”, att en ska fokusera på ”personligheten”. Som en person med lång erfarenhet av intensivt självhat så har jag lärt mig att det är fullt möjligt att hata både sitt utseende och sin ”personlighet” djupt. När jag var ätstörd hatade jag både mitt utseende och min ”personlighet”, men utseendet var det lättare att göra något åt. Utseendet kunde jag kontrollera, men ätstörningarna handlade inte bara om att jag hatade min kropp utan att jag hatade mig själv, med allt vad det innebar.

Det är precis lika möjligt att kontrollera och styra sin ”personlighet” på ett skadligt sätt. Detta är något som jag skulle säga att många människor, framförallt kvinnor, har erfarenhet av. Vi får minst lika mycket direktiv kring hur vi ska vara som personer som kring hur vi ska se ut. Skillnaden är att direktiven kring utseende ofta är lättare att förstå sig på och följa, de är tydligare.

Jag skulle önska att det var mindre fokus på vad en är och istället mer fokus på vad en gör och framförallt vad en väljer i förhållande till sina förutsättningar. När jag har börjat tänka mer på mig själv i termer av en handlande människa, ett subjekt, och mindre i termer av vad jag är, typ hur jag ser ut eller vilken personlighet jag har, så har jag i högre grad kunnat tycka om och respektera mig själv. Visst, jag har en massa brister och begränsningar men jag kan utifrån dessa förutsättningar välja att leva mitt liv på ett sätt jag kan vara stolt över. Jag kanske inte kan nå lika långt som andra med bättre förutsättningar, men jag kan ändå känna mig stolt över de val jag gör i livet.

Att ständigt hävda att det är ”personligheten” som räknas är att återigen sätta fokus på någon slags inneboende egenskap en individ bara har. ”Personligheten” är inte något vi kan ändra bara sådär, och få personer har en ”personlighet” som stämmer in med rådande normer om hur vi ska vara. De flesta är inte sådär hiskeligt socialt kompetenta, trevliga, roliga och spännande. Och det är okej, det också. För det är inte ”personligheten” som räknas, utan det är vad vi väljer att göra som räknas.

Myten om statskramande socialister.

En av de mest störiga uppfattningarna jag vet är att socialister älskar staten. Det finns såklart de som gör det, men det är knappast någon grundsten i socialistisk ideologi. Detta missförstånd leder till tramsiga diskussioner om till exempel att staten minsann inte gör allting rätt (som om någon tyckte det), och så sitter en plötsligt där och ska försvara någon skit en inte ens gillar bara för att det råkar vara lite bättre än att lämnas ut till de ~*rena marknadskrafterna*~.

Jag har en teori om varför borgare ofta tror att socialister älskar staten. Dels handlar det om vanligt, hederligt smutskastande, men det handlar också om att de inte kan tänka ett samhälle bortom den liberala demokratin. De kan inte tänka sig att saker kan fungera på något annat vis än att staten i dagens utformning tar hand om och äger saker eller att företag gör det. Många liberaler har också uppfattningen att staten som sådan är ”socialistisk”, alldeles oavsett vad den gör.

Min syn på staten i dagens samhälle är att den är precis lika mycket en del av kapitalismen som diverse företag. Skillnaden är att staten i någon mån (verkligen inte mycket) kan styras ”demokratiskt”, alltså att vi faktiskt kan påverka den i en önskvärd riktning. Det för med sig att det är bättre att vissa saker ligger under statens regi, vilket såklart inte betyder att det är någon utopi att staten ska ha hand om allt. Däremot är det att föredra att staten/kommunen/landstinget har hand om välfärden än att företag har det, då vi har betydligt mindre inflytande över företag

Ibland talas det om att det minsann går dåligt för typ kommunala skolor också. Detta är såklart föga förvånande eftersom även dessa tvingas drivas på samma premisser som privata utövare. Det vill säga att det som sätts i främsta rummet är att det ska vara lönsamt. När det till exempel fattas beslut om att alla linjer Sj kör ska gå med vinst så spelar det marginell roll om det är staten som äger Sj eller om det är privata företag. Om Staten driver saker som vilket företag som helst skulle göra så är det ju inte så himla stor skillnad i praktiken. Det jag är intresserad av är inte att staten ska driva alla företag utan att saker och ting ska drivas på ett annat vis, med andra mål än vinst.

Staten och kapitalet är på intet sätt några saker som står i strid mot varandra, snarare använder sig kapitalet av staten för att uppnå sina intressen. Kapitalet dumpar kostnader de inte vill ta hand om på staten, till exempel reproduktionen av arbetskraften. Människor tas om hand, utbildas och så vidare för att kunna bli bra arbetskraft. Staten investerar i olika slags projekt för att främja näringslivet och så vidare. Staten använder sitt våldsmonopol till att upprätthålla de borgerliga egendomsförhållandena. Detta är ju oerhört långt från någon slags socialism. En socialistisk stat skulle inte lägga så mycket fokus på företags behov, inte på tillväxt och produktion.

Jag tycker inte att saker ska vara som de är nu, men att allt ägs av staten. Jag vill inte att staten ska uppträda som någon slags kapitalist som typ ska ”konkurrera” med andra stater, utan jag tycker att saker och ting ska styras demokratiskt. Jag tycker att vi ska äga saker gemensamt och producera utifrån demokratiska beslut. Jag tänker mig att det ska finnas någon slags stat, men inte alls i samma utformning som idag. Staten som den ser ut idag står på kapitalets sida och spelar på kapitalets villkor. Staten är lika delaktig i det förtryck som människor utsätts för i det kapitalistiska samhället, och är delaktig i att upprätthålla den kapitalistiska ordningen.

Manshat är självförsvar.

Ofta så tänker jag på hur grymt jävla SKÖNT det hade varit att slippa hata män. Det hade varit så underbart befriande att slippa fokusera en så stor del av ens känslomässiga kapacitet. Det hade varit så jävla skönt att bara kunna vara likgiltig inför män. För hat kräver ju en mottagare, det kräver att en förhåller sig till något, och jag vill helst inte behöva förhålla mig till män över huvud taget. Jag vill inte ödsla min energi på män.

BjC_qzWIUAAl5O5.jpg largeVARFÖR hata jag då män. Jo, för att manshat är självförsvar. Det är ett psykiskt självförsvar som en behöver ibland, för att bygga upp sig själv.

Jag vill börja med att förklara vad jag anser att manshat innebär. Manshat för mig är inte hat mot alla individuella människor som råkar vara män, utan det är hat mot det specifikt manliga, alltså hat mot män som män. När agerar män som män? När de utövar förtryck, när det sätter sig över kvinnor.

Män har genom hela mitt liv utsatt mig för förtryck då de utövat maskulinitet. Detta förtryck har internaliserats in mig, jag har trott att det är jag som är värdelös och förtjänar förtrycket. När jag insett att så inte är fallet så blir svaret att istället vända avskyn mot förtryckarna. Förståelse och försoning, kanske vissa tycker vore en bättre utväg. Absolut, men det är tyvärr inte riktigt en reell möjlighet. För om jag förstår männen, om jag försonas med männen, så utsätts jag bara för MER förtryck. Jag kan inte gå omkring och förlåta och försonas när jag fortfarande utsätts för mäns attacker.

Jag hatar inte män av princip, jag hatar män för att jag behöver det. Jag hatar män för att jag annars kommer att hata mig själv på det sätt som patriarkatet har lärt mig att hata mig själv. Jag hatar män för det förtryck de utsatt mig för, för om jag inte gjorde det så skulle det vara som att tycka att jag förtjänade att utsättas för det förtrycket och DET GÖR JAG INTE. Detta är det oerhört viktiga insikt som mitt manshat ibland är nödvändigt för att upprätthålla. Insikten att jag är värd något bättre än att bli förtryckt för att jag är kvinna. Insikten om att jag förtjänar att vara människa. Ibland, när denna insikt är svårt att fånga, så måste jag vända mitt hat emot dem som fråntar mig denna insikt, som berövar mig min förmåga att känna egenvärde.

Män som vill sluta bli hatade av kvinnor borde fokusera på att sluta vara avskyvärda, borde fokusera på att sluta utöva förtryckande maskulinitet själva och att motarbeta patriarkala strukturer. De flesta ”manshatare” har sällan några större problem med män som gör detta, och om några nu ändå har det så kanske det finns viktigare saker i världen än att varenda människa tycker att en är toppen. Typ att störta patriarkatet. Och när detta är gjort så kommer jag att sluta hata män, och jag kommer göra det med glädje.

Begär och kärlek.

Det mest smärtsamma med det patriarkala förtrycket i relationer är inte de vidrigheter en utsätts för som sådana, utan att en får det av personer och i relationer i vilka en förväntar sig att få kärlek och respekt. Vi har lärt oss att vi ska få kärlek i heteromonogama relationer, men istället får vi förtryck. Förtrycket blir en symbol för kärlek. Att vara kontrollerande, att gör anspråk på en människas hela liv, är förtryck men det säljs in som kärlek.

När det har gått upp för mig att det jag trott varit kärlek har varit förtryck så har jag inte känt mig befriad, jag har känt mig ledsen och besviken. Även om jag förstått att jag inte kommer kunna få något annat än förtryck av en annan människa så är det smärtsamt att lämna. Inte så mycket att lämna människan som sådan, men att lämna illusionen av att en skulle kunna få kärlek.

Det patriarkala förtrycket har verkligen tagit sig in i mig, tagit makt över mig genom att styra mina begär. Jag har lärt mig att begära att få en viss typ av kärlek, ett begär som har satt mig i relationer där jag blivit förtryckt. Jag har lärt mig att begära ”romantik”, starka känsloyttringar och löften, vilket har skadat mig djupt. När jag genomskådat illusionen känner jag mig inte fri, utan bara förvirrad. Jag vet inte vad jag ska begära nu, för jag har aldrig lärt mig att begära något annat, något som skulle kunna vara verklig kärlek.

Det är så mycket enklare att kräla i förtrycket, att begära förtrycket. Det är enklare för att det är svårt att bygga något nytt, fundera på vad en egentligen vill ha, vad som skulle kunna vara bra för en. Det är för att patriarkatet är det som har skapat oss, formulerat våra tankar och våra begär.

Det tar lång tid att bygga upp en person en aldrig har varit. Det tar lång tid att börja orientera sig efter sina egna ramar. Det tar lång tid att formulera sina begär på nytt. Dessa begär utgör ju liksom grunden för ens liv på många sätt, om en släpper dem så står en till stor del utan något att orientera sig efter. Det är svårt som fan att släppa begäret efter något en har lärt sig att åtrå hela sitt liv, och försöka hitta något nytt.

”Typiskt svenskt”.

På sista tiden har jag tänkt en del på det här fenomenet svenskar som raljerar över saker som är ”typiskt svensk”, typ ”lagom”, att stå lydigt i kö, äta surströmming, att inte prata med främlingar på bussen eller vad som helst som folk får för sig är ”typiskt svenskt”. Har träffat ett gäng sådana människor i mitt liv som pratar väldigt mycket om hur Sverige och svenskar ”är”, ofta nedsättande och raljant.

Det jag stör mig på med detta är att det blir en typ av nationalism och identitetsbygge. Även om en lyfter fram saker som är ”dåliga” så skapar en idén om en gemensam nationell identitet, nationella särdrag som folk antas inneha och förhålla sig till. Det antas liksom finnas en svensk kultur och ett svenskt sätt att vara på, och detta är ju onekligen nationalistiska idéer. Jag tror inte att det finns någon enhetlig svensk ”kultur” eller liknande, säkert finns det vissa saker en kan peka ut som vanligare men skillnader mellan olika sociala grupperingar lär vara alltför stora för att en ska kunna peka ut någon svensk identitet. Alla sådana försök kommer att vila på stereotyper och gränsdragningar kring vem som är en ”riktig” svensk, eftersom en massa svenska medborgare oundvikligen kommer att exkluderas ur definitionen.

Vidare, om vi nu hade velat lyfta fram dåliga saker med Sverige så kan vi väl typ prata om den strukturella rasismen, urholkningen av välfärden, att vi bygger vårt välstånd på att exploatera andra länder, att vi säljer vapen till diktaturer och så vidare (lovar det finns typ 1000 saker som SUGER med Sverige som är bra mycket allvarligare än att vi gillar ”lagom”). Men dessa människor pratar aldrig om sådana saker. Det låter alltid typ ”ja vi är ju stela i Sverige men det är ju så braaaa med svensk välfärd/jämställdhet/whatever”. Sverige är liksom så himla himla bra så vi kan kosta på oss att raljera lite över att folk kanske inte beter sig som om de var bästa vänner med främlingar. Alla vet ju att det inte är det där som räknas i det långa loppet, och just därför kan en väl lika gärna klaga lite.

Det är en slags falsk ödmjukhet som står mig upp i halsen. Alla dessa som kostar på sig en liten klagosång för att ändå till slut komma fram till att Sverige ju faktiskt är bäst när det kommer till det som är viktigt på riktigt, typ jämställdhet och välfärd och att det typ beror på att vi bara är så för det är den ”kultur” vi har. Sorry, men som samhällskritik är detta uselt. Det är bara tramsigt och nationalistiskt koketteri.

Twitter 14/3. Att vara emot våld.

Att folk som är ”emot våld” inte drunknar i sin egen meningslöshet? Att bara ha en massa åsikter om vad en är för/emot utan att ha någon analys av varför dessa fenomen uppstår är så meningslöst. Klart att jag också är ”emot våld”, men min politiska analys och verksamhet bygger inte kring sådana platta ställningstaganden.

De absolut flesta är ”våldsbejakande” i vissa sammanhang. Om du blev attackerad skulle du också tycka våld var rätt. Så jävla bekvämt att sitta och vara ”emot våld” utan att över huvud taget reflektera över VARFÖR våld förekommer och hur det ska förhindras.

Grattis till dina ”goda” åsikter, grattis till din helt världsfrånkopplade idé om hur saker ”ska” vara. Tycker bara det är så jävla oansvarigt att syssla med den här typen av tom idealism när saker och ting ser ut som de gör.

Dina goda åsikter kommer inte rädda oss, det som kommer rädda oss är aktiv politisk kamp, inte ”ställningstaganden”. Ungefär som om politik kunde bedrivas genom att vi delar in saker i bra/dåligt och sen bara ”tar bort” det dåliga. Saker hänger ihop.

Också denna ängsliga rädsla för att göra fel, för att ha fel åsikt, som helt förlamar all handling. Vi KOMMER att göra fel, det är oundvikligt om vi faktiskt vill komma någonstans. Det viktiga är att våga se sina misstag, att våga erkänna att saker och ting inte fungerar, att våga göra om.

IMG_20131223_001306

Ett steg närmre det automatiserade barnafödandet.

IMG_20140309_123553Läste i tidningen att det är på gång att göra nya livmödrar till de som inte har funktionsdugliga sådana. Tydligen var det även på tal att personer som inte har livmoder ”naturligt” också skulle kunna få en sådan (tydligen var det något om ”hormoner” som eventuellt var ett hinder, men det verkade vara tänkbart). Om vi nu kan skapa sådana, så borde det automatiserade barnafödandet inte ligga särskilt långt borta! Detta är såklart fantastiskt. Jag hyser inga tvivel om att det automatiserade barnafödandet kommer kunna bli verklighet mycket snart om det bara skulle satsas lite på det.

Jag fick för övrigt frågan om hur jag ställer mig till att personer som inte fötts med livmoder ska kunna få en sådan inopererad. Jag ställer mig såklart inte emot något sådant, om det nu är någon som vill utsätta sig för barnafödande. Däremot tänker jag mig att målet på ett samhälleligt plan bör vara att barnafödandet förläggs helt utanför kroppen, och sedan kan de som känner för att genomgå graviditet göra det som någon slags extremsport.

En annan intressant invändning jag får är att det inte skulle vara ekonomiskt hållbart. Visserligen ligger det mycket i att en inte kan se automatiserat barnafödande som någon räddning för hela världen inom en snar framtid, eftersom det såklart skulle kräva en del för att bygga upp en sådan struktur. Däremot tycker jag fortfarande att en kan ha det som ett långsiktigt mål. Problemet i samhället idag är att människokroppar, och speciellt kvinnligt kodade sådana, är så hemskt lågt värderade att vissa tycker att det är viktigare med pengar. Det som vi idag inte betalar med pengar, till exempel bra förlossningsvård, forskning rörande graviditet och hur vi kan förhindra skador vid graviditet, betalar ju människor med sina kroppar. Det är ofta en mycket högt pris att betala i form av smärta, ofrihet, kvinnomisshandel och underlivsskador.

För mig är det en självklarhet att vi i ett civiliserat samhälle prioriterar människors hälsa och välbefinnande framför pengar. Jag tycker absolut att en sådan investering i människors hälsa är ekonomiskt försvarbar. Men vissa tenderar ju att se folks kroppar, speciellt om de råkar vara utrustade med livmoder, som slit- och slängvaror.

Ångest och kärleksrelationer.

I boken Det kallas kärlek av Holmberg står det om hur män skapar villkoren för samtal inom relationer. Det räcker inte för kvinnan att uttrycka en vilja efter ett samtal, utan hon måste övertyga mannen om att samtalet är viktigt nog. Mannen försöker undvika samtal in i det sista, vilket gör att kvinnan tvingas ställa till scener, tjata och så vidare för att få sin vilja igenom.

Detta är ett problem jag har haft i många relationer med män, såväl vänskapsrelationer som kärleksrelationer. Det har inte räckt att jag har uttryckt en vilja att prata om något, utan jag har blivit tvungen att ständigt spela ut hela mitt känsloregister och alla övertalningsstrategier för att få uppmärksamhet. Detta är såklart en effekt av patriarkalt förtryck, om det inte var för att män konsekvent struntar i att bry sig så länge de känner att de kan det utan att det bli för obekvämt så hade jag inte behövt göra detta. Jag hade inte behövt ställa till stora scener utan kunnat samtala om problem i normal ton, jag hade inte behövt bli arg. Så fungerar det i de relationer jag har med kvinnor, det behövs i regel inga starka känsloyttringar för att någon ska lyssna och ta till sig utan det räcker med att lugnt förklara vad en känner och tänker. Det är så jag tänker mig att det fungerar i relationer där en hyser ömsesidig respekt för varandra, att en lyssnar på varandra utan att det ska krävas något särskilt.

Det jag tycker är jobbigt med det här är den människa jag tvingas bli i det. När jag lär mig att jag kan använda mina känslouttryck för att få någon slags kontroll över en situation som jag annars inte kan kontrollera så gör jag det. Känslorna tvingas fram och känslorna är inte längre mina egna utan ett medel jag använder för att uppnå vissa mål. Att ständigt behöva spela ut hela känsloregistret är oerhört utmattande, men det är på ett sätt också beroendeframkallande. Känslor går från att vara något som ska hanteras på egen hand till att bli något som måste ageras ut för att få en effekt, och om effekten uteblir så krävs det bara en högre dos.

Det är också ständigt jag som definieras som problemet. Problemet går från att vara det jag ursprungligen vill prata om till att vara att jag känner vissa känslor. De känslor som situationen har framkallat utgör ett hinder för att komma fram till konstruktiva lösningar på faktiska relationsproblem. Samtidigt är känslorna en förutsättning för att någon slags diskussion skulle kunna äga rum från första början. Jag hamnar i ett moment 22, där alla möjliga sätt att agera utifrån mannens ramverk leder till oönskade konsekvenser.

Jag har varit i situationer där män har velat att jag ska gradera mina känslor och utifrån det avgöra vad mitt behov är. En man jag hade en relation med kunde fråga mig när jag hade ångest och sökte tröst hos honom om det verkligen var allvarligt. Det som hände när han gjorde så var att jag började se på min ångest som något jag kunde använda för att få närhet, vilket i sig framkallade ångest. Istället för att försöka hantera min ångest på ett konstruktivt sätt så spelade jag ständigt ut den, för att jag visste att det fungerade och framförallt att det var det enda som fungerade. Detta skapade såklart ännu mer destruktivitet i slutänden, och det blev väldigt svårt för mig att bryta mönstret.

Jag är en person som ofta har problem med ångest, men det är först i relationer med män som det blir ett problem i mitt liv. Det är först i relation till män som jag tvingas bevisa min ångest, som jag tvingas spela ut den, för att få omtanke och kärlek.

Istället för att ha en relation som bygger på respekt och kärlek hamnar en i en situation där en avkräver varandra saker. När jag mår dåligt behöver jag egentligen bara bli sedd, men istället tvingas jag in i en situation där jag måste ställa något konkret krav, ”lösa” något. Där hamnade jag ofta med en man jag hade en relation med, som brukade hantera min ångest genom att fråga mig om exakt vad jag tyckte att han skulle göra åt saken. Problemet är att det inte rör sig om något konkret program, det handlar om att visa att en finns där och bryr sig. Men eftersom han inte kunde göra det så hamnade jag istället i en situation där jag krävde honom på bevis för att han tyckte om mig, något som skadade oss båda.

Meningsfullt arbete och endimensionellt tänkande.

Tänkte att jag skulle ta upp ett av mina absoluta favoritexempel på endimensionellt tänkande, det vill säga att inte kunna tänka utanför det rådande systemet. Det handlar om när folk pratar om hur viktigt det är med arbete för att få gemenskap/mening med livet/sysselsättning eller whatever.

Jag har inga tvivel på att det är så det ser ut idag. Hela vårt samhälle är uppbyggt kring arbete, och människor som saknar arbete blir ofta marginaliserade och intvingade i jävligt osofta situationer. Arbete är en nyckel till det mesta i livet, framförallt till uppehälle och ekonomiska resurser att kunna skaffa sig någon form av meningsfull fritid.

I detta samhälle så bestäms människors värde mycket utefter deras arbete. Den som inte har något arbete anses ofta vara värdelös och ett problem. Det är inte konstigt att människor som saknar arbete då inte kan uppleva något mål eller mening med sina egna liv. Arbete är liksom sättet på vilket en skaffar sig en väg framåt i livet, får något att sträva efter. Det finns såklart andra sätt att göra detta men det är mycket knepigare, inte alls lika givet. Jag skulle säga att det kräver ganska mycket mentalt att känna sig värdefull som arbetslös i ett samhälle där så många säger att du är värdelös om du inte arbetar.

Men sedan är det såklart också så att den som saknar arbete väldigt ofta faktiskt blir sysslolös. I vårt samhälle är det väldigt mycket allt eller inget som gäller. Antingen kan en arbeta och då ska en liksom göra det åtta timmar om dagen på de tider som passar för arbetsköparen eller så är en inte arbetsduglig och då förpassas en in i passivitet eller meningslös aktivitet (typ söka jobb som inte finns eller utföra meningslösa och förnedrande arbetsuppgifter). Och eftersom så mycket i det här samhället handlar om arbete och pengar så finns det ju också en brist på saker att göra för den som saknar detta.

Jag är övertygad om att folk skulle hitta på saker att sysselsätta sig med om det inte var för att all mänsklig aktivitet ständigt ska styras in under arbetets logik, men i det här samhället förvägras vi rätten att skapa oss en meningsfull fritid. Vi förvägras dels rätten att tänka på oss själva som människor och inte som arbetare, vi förvägras rätten att se på det vi gör som meningsfullt om vi inte tjänar pengar på det på något sätt, men vi förvägras också på ett väldigt konkret sätt möjligheten att faktiskt göra saker och befinna oss på platser om vi inte har pengar.

Sedan tror jag inte heller att arbetet som väg in i gemenskap ska överskattas. Jag tror att det fungerar så för många som erbjuds ett arbete med någon slags kontinuitet och trygghet, men för andra som tvingas ta otrygga ströjobb här och var så är arbete knappast någon väg in i trygghet eller gemenskap, utan snarare ett ganska tydligt hinder för det eftersom människor i den situationen ofta inte kan planera sin tid på ett rimligt sätt eftersom arbetet är så oförutsägbart.

Men jag hyser inga tvivel om att många kan uppleva arbetet som ett meningsfullt inslag i deras liv, kanske rentav något de inte riktigt skulle klara sig utan. Däremot hyser jag starka tvivel om att det är såhär det måste vara, om att det är så människan är skapad. Jag tror att det är en produkt av att vi lever i ett samhälle där vi ständigt tvingas tänka på oss själva och vår verksamhet i termer av lönsamhet och där vi förvägras möjligheter till meningsfull fritid.