Ångest och kärleksrelationer.

I boken Det kallas kärlek av Holmberg står det om hur män skapar villkoren för samtal inom relationer. Det räcker inte för kvinnan att uttrycka en vilja efter ett samtal, utan hon måste övertyga mannen om att samtalet är viktigt nog. Mannen försöker undvika samtal in i det sista, vilket gör att kvinnan tvingas ställa till scener, tjata och så vidare för att få sin vilja igenom.

Detta är ett problem jag har haft i många relationer med män, såväl vänskapsrelationer som kärleksrelationer. Det har inte räckt att jag har uttryckt en vilja att prata om något, utan jag har blivit tvungen att ständigt spela ut hela mitt känsloregister och alla övertalningsstrategier för att få uppmärksamhet. Detta är såklart en effekt av patriarkalt förtryck, om det inte var för att män konsekvent struntar i att bry sig så länge de känner att de kan det utan att det bli för obekvämt så hade jag inte behövt göra detta. Jag hade inte behövt ställa till stora scener utan kunnat samtala om problem i normal ton, jag hade inte behövt bli arg. Så fungerar det i de relationer jag har med kvinnor, det behövs i regel inga starka känsloyttringar för att någon ska lyssna och ta till sig utan det räcker med att lugnt förklara vad en känner och tänker. Det är så jag tänker mig att det fungerar i relationer där en hyser ömsesidig respekt för varandra, att en lyssnar på varandra utan att det ska krävas något särskilt.

Det jag tycker är jobbigt med det här är den människa jag tvingas bli i det. När jag lär mig att jag kan använda mina känslouttryck för att få någon slags kontroll över en situation som jag annars inte kan kontrollera så gör jag det. Känslorna tvingas fram och känslorna är inte längre mina egna utan ett medel jag använder för att uppnå vissa mål. Att ständigt behöva spela ut hela känsloregistret är oerhört utmattande, men det är på ett sätt också beroendeframkallande. Känslor går från att vara något som ska hanteras på egen hand till att bli något som måste ageras ut för att få en effekt, och om effekten uteblir så krävs det bara en högre dos.

Det är också ständigt jag som definieras som problemet. Problemet går från att vara det jag ursprungligen vill prata om till att vara att jag känner vissa känslor. De känslor som situationen har framkallat utgör ett hinder för att komma fram till konstruktiva lösningar på faktiska relationsproblem. Samtidigt är känslorna en förutsättning för att någon slags diskussion skulle kunna äga rum från första början. Jag hamnar i ett moment 22, där alla möjliga sätt att agera utifrån mannens ramverk leder till oönskade konsekvenser.

Jag har varit i situationer där män har velat att jag ska gradera mina känslor och utifrån det avgöra vad mitt behov är. En man jag hade en relation med kunde fråga mig när jag hade ångest och sökte tröst hos honom om det verkligen var allvarligt. Det som hände när han gjorde så var att jag började se på min ångest som något jag kunde använda för att få närhet, vilket i sig framkallade ångest. Istället för att försöka hantera min ångest på ett konstruktivt sätt så spelade jag ständigt ut den, för att jag visste att det fungerade och framförallt att det var det enda som fungerade. Detta skapade såklart ännu mer destruktivitet i slutänden, och det blev väldigt svårt för mig att bryta mönstret.

Jag är en person som ofta har problem med ångest, men det är först i relationer med män som det blir ett problem i mitt liv. Det är först i relation till män som jag tvingas bevisa min ångest, som jag tvingas spela ut den, för att få omtanke och kärlek.

Istället för att ha en relation som bygger på respekt och kärlek hamnar en i en situation där en avkräver varandra saker. När jag mår dåligt behöver jag egentligen bara bli sedd, men istället tvingas jag in i en situation där jag måste ställa något konkret krav, ”lösa” något. Där hamnade jag ofta med en man jag hade en relation med, som brukade hantera min ångest genom att fråga mig om exakt vad jag tyckte att han skulle göra åt saken. Problemet är att det inte rör sig om något konkret program, det handlar om att visa att en finns där och bryr sig. Men eftersom han inte kunde göra det så hamnade jag istället i en situation där jag krävde honom på bevis för att han tyckte om mig, något som skadade oss båda.

Meningsfullt arbete och endimensionellt tänkande.

Tänkte att jag skulle ta upp ett av mina absoluta favoritexempel på endimensionellt tänkande, det vill säga att inte kunna tänka utanför det rådande systemet. Det handlar om när folk pratar om hur viktigt det är med arbete för att få gemenskap/mening med livet/sysselsättning eller whatever.

Jag har inga tvivel på att det är så det ser ut idag. Hela vårt samhälle är uppbyggt kring arbete, och människor som saknar arbete blir ofta marginaliserade och intvingade i jävligt osofta situationer. Arbete är en nyckel till det mesta i livet, framförallt till uppehälle och ekonomiska resurser att kunna skaffa sig någon form av meningsfull fritid.

I detta samhälle så bestäms människors värde mycket utefter deras arbete. Den som inte har något arbete anses ofta vara värdelös och ett problem. Det är inte konstigt att människor som saknar arbete då inte kan uppleva något mål eller mening med sina egna liv. Arbete är liksom sättet på vilket en skaffar sig en väg framåt i livet, får något att sträva efter. Det finns såklart andra sätt att göra detta men det är mycket knepigare, inte alls lika givet. Jag skulle säga att det kräver ganska mycket mentalt att känna sig värdefull som arbetslös i ett samhälle där så många säger att du är värdelös om du inte arbetar.

Men sedan är det såklart också så att den som saknar arbete väldigt ofta faktiskt blir sysslolös. I vårt samhälle är det väldigt mycket allt eller inget som gäller. Antingen kan en arbeta och då ska en liksom göra det åtta timmar om dagen på de tider som passar för arbetsköparen eller så är en inte arbetsduglig och då förpassas en in i passivitet eller meningslös aktivitet (typ söka jobb som inte finns eller utföra meningslösa och förnedrande arbetsuppgifter). Och eftersom så mycket i det här samhället handlar om arbete och pengar så finns det ju också en brist på saker att göra för den som saknar detta.

Jag är övertygad om att folk skulle hitta på saker att sysselsätta sig med om det inte var för att all mänsklig aktivitet ständigt ska styras in under arbetets logik, men i det här samhället förvägras vi rätten att skapa oss en meningsfull fritid. Vi förvägras dels rätten att tänka på oss själva som människor och inte som arbetare, vi förvägras rätten att se på det vi gör som meningsfullt om vi inte tjänar pengar på det på något sätt, men vi förvägras också på ett väldigt konkret sätt möjligheten att faktiskt göra saker och befinna oss på platser om vi inte har pengar.

Sedan tror jag inte heller att arbetet som väg in i gemenskap ska överskattas. Jag tror att det fungerar så för många som erbjuds ett arbete med någon slags kontinuitet och trygghet, men för andra som tvingas ta otrygga ströjobb här och var så är arbete knappast någon väg in i trygghet eller gemenskap, utan snarare ett ganska tydligt hinder för det eftersom människor i den situationen ofta inte kan planera sin tid på ett rimligt sätt eftersom arbetet är så oförutsägbart.

Men jag hyser inga tvivel om att många kan uppleva arbetet som ett meningsfullt inslag i deras liv, kanske rentav något de inte riktigt skulle klara sig utan. Däremot hyser jag starka tvivel om att det är såhär det måste vara, om att det är så människan är skapad. Jag tror att det är en produkt av att vi lever i ett samhälle där vi ständigt tvingas tänka på oss själva och vår verksamhet i termer av lönsamhet och där vi förvägras möjligheter till meningsfull fritid.

Social kompetens och ”trevligheter, artigheter och värdighet”.

Jag har tänkt en del på det här med ”artigheter, trevligheter och värdighet” på sista tiden, och hur det påverkat mitt liv. Jag har alltid haft självbilden att jag saknar social kompetens för att det är något som folk, framförallt olika män, har sagt till mig.

Det stämmer att jag i vissa avseenden saknar social kompetens, jag har till exempel alltid haft skitsvårt för att lyssna artigt på tråkiga utläggningar, något som anses vara ”viktigt” i socialt umgänge. Jag brukar också bli sur när jag till exempel utsätts för härskartekniker, något som ju annars är en väldigt stor del av socialt umgänge för kvinnor, speciellt om en är ung. Jag brukar också ta mycket plats, något som i och för sig verkligen kan vara problematiskt men som ofta ses som mer av ett problem om en råkar vara kvinna och göra det.

Däremot är jag socialt kompetent på andra sätt. Jag har lätt för att prata om och relatera till psykiskt tunga och allvarliga ämnen, och det är en förmåga som jag finner väldigt användbar. Detta anses dock inte vara en riktigt lika viktig del av att vara ”socialt kompetent” som dessa ”artigheter, trevligheter och värdighet” som jag redogjorde för ovan.

Innan så tänkte jag alltid att jag vill ha den där andra formen av social kompetens, för det är den som gör att en blir omtyckt av många (inbillar jag mig, jag vet inte) eller åtminstone oproblematisk att ha att göra med i många sammanhang. Att jag var socialt kompetent på andra sätt spelade inte så stor roll, för jag hade lärt mig att det här var det rätta sättet att vara socialt kompetent på.

Jag tycker också att det är intressant hur många män som försökt läxa upp mig i social kompetens själva har visat prov på oerhört socialt inkompetent beteende. Till exempel att inte kunna ta hintar om folks gränser, att mala på om någon tråkig skit som bara ett fåtal i ett sällskap är intresserade av, att göra folk obekväma genom att förlöjliga, ignorera dem dem eller förminska dem (detta är så jävla vanligt och verkligen genomvidrigt) och så vidare. Detta är väldigt vanligt förekommande exempel på social inkompetens som ofta är väldigt accepterad (när män utför den), antagligen för att det är ganska manligt kodat. Det anses inte socialt inkompetent att tafsa på någon, att hålla på med härskartekniker eller liknande så länge det sker inom vissa socialt accepterade ramar.

Det är liksom som att bara en förhåller sig till ett ramverk av ”trevligheter, artigheter och värdighet”, så länge inga formella misstag begås, så kan en göra lite vad som helst. Så länge an använder rätt hälsningsfraser eller vad det nu rör sig om så är det helt okej att vara en oinkännande tölp. Det är viktigare att vara ”artig” än att ha empati och behandla människor med respekt. Det är viktigare att samtalet inte blir ”obekvämt” än att en faktiskt säger någonting viktigt (alla viktiga konversationer blir ju ”obekväma” eftersom de rör upp känslor).

Social kompetens för mig är att kunna relatera till andra och ta hand om sina relationer, inte att kunna typ ”mingla” bra. Därför är ”trevligheter, artigheter och värdighet” så jävla värdelöst, för det handlar inte om att erbjuda människor meningsfull social samvaro utan om att förhålla sig till ett stelt ramverk av regler som en applicerar på alla människor och situationer.

Även normbrotten ska vara heterosexuella.

Det har cirkulerat en text om kort hår som politiskt ställningstagande en del på sista tiden. Det är en bra text, den handlar om hur laddat det är med kvinnors hår och hur vissa män tycker att kvinnor med kort hår inte är något att ha. Jag reagerade dock på en sak i slutet av texten:

Mitt eget ”spel” har inte lidit den minsta skada av att jag haft kort hår, och det är ett riktigt bra sätt att sålla bort praktarslena på. Neokvinnohatarna tenderar att inte vilja ligga med mig, dejta mig eller släpa med mig till altaret oavsett vad jag gör med mitt hår, för efter att de har samtalat med mig i fem minuter brukar det framgå att jag är just en sådan uppkäftig, ambitiös och slampig feministmara som hemsöker dem i deras mardrömmar, men om jag håller mitt hår kort brukar vi inte slösa bort så mycket av varandras tid. Om du får tjejstånd av sexistiska slingertaskar är det ingen fördel att ha kort hår, även om de kanske låter dig ge dem en besvikelse till avrunkning.

Budskapet lyder; det kanske rentav kan vara bättre i det så kallade ”spelet” (det vill säga att utöva heterosexualitet) att ha kort hår eftersom en slipper de värsta männen och kan fokusera mer på de män som är något att ha.

Det här är en typ av resonemang som en ofta ser i feministiska kretsar, jag har säkert gjort mig skyldig till det själv ett åtskilligt antal gånger. Problemet är att jämställdhet, feminism och normbrytande val till slut ändå motiveras med att det kommer att vara softare att leva enligt en av de starkaste normerna vi har i vårt samhälle, nämligen den obligatoriska heterosexualiteten. Det uppkommer när folk snackar om att jämställda relationer håller bättre eller att feminister har bättre sex (visst, sex kan såklart ske utanför heterosexualiteten men det är inte riktigt dit tankarna går).

Jag tycker att det är tråkigt att normbrytande val så ofta ska motiveras med att en kan ha bättre relationer med män om en gör dem. Jag tror att det är viktigt att gå utanför det. Jag antar att det är något som görs för att det ska vara mindre skrämmande att bryta normer, eftersom en ändå, trots allt, kommer kunna förverkligas som kvinna trots det. Och ja, jag tycker såklart att det är viktigt att kvinnorollen utvidgas även för kvinnor som lever eller vill leva i heterosexuella relationer, men jag tycker att det är tråkigt när så mycket fokus läggs på att en kan leva ut som kvinna trots normbrott. Vi tvingas fortfarande in i en snäv ram, våra begär antas fortfarande vara heterosexuella och det är det vi ständigt måste förhålla oss till.

Varför går hon?

Ofta så får kvinnor som varit i destruktiva relationer frågan om varför de inte gick. Jag måste säga att jag verkligen beundrar de kvinnor som lyckas lämna misshandelsrelationer, det är något som är väldigt väldigt svårt att göra. Stundtals förundras jag över att det finns kvinnor som faktiskt lyckas med detta, ibland trots att de måste gömma sig på skyddade boenden, byta identitet och liknande. Det är verkligen imponerande att någon lyckas ta sig igenom den här processen.

När jag träffar kvinnor som berättar om sina destruktiva relationer frågar jag aldrig varför de inte gick, för det förstår jag så väl. Däremot frågar jag ofta; varför gick du? Vad var det som gav dig styrkan och insikten att lyckas lämna relationen? Vad hade du för stöd i andra omkring dig? Vad fanns det för förutsättningar för dig?

För det är ju det som är intressant. Det är ju genom att lära oss mer om vad som kan få kvinnor att faktiskt lämna destruktiva relationer som vi kan lära oss hur vi ska jobba med de här frågorna. Skit i allt jävla skuldbeläggande av de som inte lämnar eller lämnar för sent, fokusera istället på det som kan ge oss styrka.

Att lämna en destruktiv relation är oerhört starkt, och det är detta vi borde fokusera på. Hur fantastiskt det är att så många kvinnor faktiskt lyckas ta sig ut, sluta kräla runt i skiten och bygga upp sig själva igen, och hur viktigt det är att vi finns där och tar emot när hon väl tar det där beslutet att gå. Vad ska inte skuldbelägga för att det är för sent, utan vara glada och gratulera för att det äntligen är över och för att hon kommer att må så mycket bättre utan honom.

Tack feminismen.

Idag är det internationella kvinnodagen, och eftersom jag skrivit om att vi borde fira feminismens framsteg så tänkte jag skriva lite om vad feminismen har åstadkommit i mitt liv.

Innan så kände jag alltid skuld. Skuld över den jag var, hur jag såg ut och hur jag reagerade på saker. Jag kunde ofta bli arg, men jag kände aldrig att det var legitimt utan uppfattade istället mig själv som hysterisk. Jag kände både skuld för att jag var kvinna och för att jag inte var tillräckligt mycket kvinna, för att jag inte var rätt sorts kvinna. Jag kände skuld över att jag hade ätstörningar, för det uppskattar inte män. Jag kände skuld över att jag var tjock. Jag kände skuld över att jag inte bara kunde vara sådär lagom och perfekt som idealkvinnan är.

Feminismen fick mig att inse att ”kvinnlighet” är en omöjlig balansgång, att det är fullkomligt omöjligt att nå det där idealet om att vara avslappnat perfekt. Det gjorde såklart inte att alla jobbiga tankar om mig själv försvann, men jag fick plötsligt verktyg för att ta mig ur dem. Någonstans därinne fanns en medvetenhet om att det jag strävat efter var en ouppnåelig utopi. Sedan tog det tid innan jag lyckades bli kvitt beteenden, och vissa är jag fortfarande inte av med. Men feminismen har gett mig ett oerhört mycket mer avslappnat förhållningssätt till mig kropp. Till exempel så har jag inte en enda gång tänkt att mitt senaste uppbrott har något att göra med att jag inte är tillräckligt snygg, en tanke som låg otroligt nära till hands i mina tidigare relationer. Jag kan inte nog markera vikten av detta. För det mesta tänker jag inte på det eftersom det ligger långt bort i tiden, men fy fan vad skönt det är att jag inte längre behöver bry mig om alla dessa saker. Det är verkligen en stor lättnad.

Feminismen har också fått mig att börja reflektera mer över vad jag faktiskt intresserar mig för istället för vad jag borde intressera mig för. Innan så kunde jag ”intressera” mig för olika mäns intressen, för att jag tänkte att de av någon anledning satt inne på någon högre kunskap eller så. Jag nedvärderade ofta mina egna intressen (typ denna blogg) för att de var för stereotypt kvinnliga eller fåniga. Sedan jag börjat intressera mig för feminism och kvinnor har jag successivt också slutat intressera mig så jävla mycket för män. Jag har slutat tänka att jag behöver lyssna på män eller bry mig om vad män har att säga. Sedan händer det såklart att jag gör det ändå, men inte alls i samma grad som tidigare. Observera att för det mesta är män faktiskt ganska ointressanta, och det är helt jävla okej att inte lyssna på dem då. Det är helt jävla okej att inte veta något om deras tråkiga intressen, det är helt okej att inte bry sig om deras åsikt.

Men vad feminismen framförallt gjort är att jag har kunnat lyckas släppa skulden över att vara förtryckt. Jag har ju liksom länge vetat att jag är förtryckt, även om jag snarare talat om det i termer av att jag är ofri. Däremot har jag härlett detta till mig själv, till att jag inte är stark nog att bryta mig ur förtrycket. Feministisk teori har fått mig att förstå att det inte är mitt fel att jag inte har varit stark nog att bryta mig loss helt från min kvinnoroll, ha jämställda relationer och så vidare.

Och framförallt har feministisk teori gett mig kraft till förändring. För när jag har kunnat släppa skulden över allt som sker i mitt liv, så har jag också tydligare kunnat se de områden på vilka jag faktiskt kan förändra saker och ting. Det har blivit lättare för mig att ta tag i mina problem när det inte längre har framstått som att jag måste lösa allt i hela världen, när jag insett gränserna för vad som är möjligt för mig att påverka. Istället för att kräla runt i skuld som ju faktiskt är en jävligt okonstruktiv känsla så har jag kunnat se mina problem klarare än jag någonsin har gjort innan, istället för att hänga upp mig på illusioner så har jag kunnat se saker för vad de är. Det har varit oerhört befriande.

För att nå frihet måste vi först erkänna vår ofrihet.

Jag är feminist. Jag vänder mig emot en mängd patriarkala påfund och effekter såsom sexistisk reklam, utseendehets, obligatorisk heterosexualitet och så vidare.

Men trots detta så känner jag ibland ångest över min kropp och mitt utseende, trots detta så söker jag bekräftelse från män, trots detta så har jag levt i heteromonogama relationer. Trots stor medvetenhet om de val jag gör som har influerats av patriarkatet så fortsätter jag att upprepa samma mönster, för det är svårt som fan att bryta sig fri.

Vissa tycker att detta är hyckleri, att en ska leva som en lär. Men jag tänker att bland det modigaste en person kan göra är att se och ifrågasätta sitt eget sätt att leva. Att förstå att det inte är effekten av en fria, individuella val utan att en påverkats av det. Att erkänna sin ofrihet i patriarkatet är modigt i ett samhälle där allting handlar om att vara en fri och stark individ. Att se att de val en gör inte nödvändigtvis är de som är bäst för en eller det en skulle ha valt om en inte levt i ett patriarkat är modigt.

Något jag tycker är oerhört problematiskt är motsatsen, när feminister undviker att kritisera saker som ligger för nära dem själva för att de ska slippa ändra sitt sätt att leva. Feminister där en tydligt kan se hur deras analys av samhället förändras utifrån hur deras liv ser ut just då. Och visst, det är klart att en når nya insikter utifrån hur en lever och så vidare, men till och från kan det kännas som att de bara inte vill läsa kritik av just deras livsstil. Typ ”jag rakar benen/sminkar mig/bantar för min egen skull/jag är faktiskt inte alls förtryckt av min partner/jag tycker helt enkelt att kuk-i-fittan-sex är det skönaste”.

Jag tänker också att en kan se att något är en effekt av patriarkatet och ändå praktisera det. En kan bedöma att fördelarna överväger nackdelarna. Jag kan välja att klä mig på ett visst sätt eller ha en viss typ av relationer med män för att jag får ut något av det samtidigt som jag kan ha insikt om att om jag hade skapats annorlunda så hade det inte sett ut så. Jag kan erkänna mig själv som en produkt av patriarkatet, erkänna min ofrihet. Detta är en smärtsam upplevelse, men jag tror den är nödvändig för att vi ska kunna formulera en politisk vision och för att släppa skulden, släppa iden om att det är vi som misslyckats om vi inte lyckas bryta oss fria från det vi skapats ur och det vi lever i.

För mig är det här nyckeln ligger. Inte i att söka en ickepatriarkal existens inom patriarkatet, utan i att erkänna patriarkatet som grunden för mitt jag, mina erfarenheter, upplevelser och val, och sedan kämpa för frihet inom dessa ramar. Det handlar om politisk kamp för ett bättre samhälle, inte om individuella val som ska skona specifikt mig från patriarkatets grepp.

För att nå frihet måste vi först erkänna vår ofrihet. Om vi inte gör detta kommer feminismen obönhörligen att förvandlas till ett individuellt livsstilsprojekt, inte politisk kamp. Att kräva att människor ska leva någon slags feministiskt korrekt livsstil är att förneka det politiska, det samhälleliga, i det förtryck vi utsätts för, och därmed också undanröja förutsättningarna för politisk kamp. när vi slutar beskriva våra problem som kollektiva så upphör också möjligheten till kollektiva lösningar.

Vi borde fira feminismens framsteg.

Imorgon är det internationella kvinnodagen och i samband med detta dyker det alltid upp en massa diskussion kring huruvida vi ska ”fira” denna dag, om det är okej att säga grattis och så vidare. Många verkar vara av åsikten att det absolut inte finns något att fira eller säga grattis till eftersom samhället inte är jämställt.

Jag tycker att det är tråkigt att läsa text efter text om att det minsann inte alls finns något att fira och att detta är en dag vi ska tänka på smärta och lidande och så vidare. Givetvis ska vi göra det, det handlar ju om feminism som ju handlar om att bryta kvinnoförtryck, men jag tycker också att vi ska ta denna dag för att påminna oss om vår styrka och allt vi har åstadkommit. Detta är faktiskt något att fira. Feminismen har nått åtskilliga framsteg och lever idag vidare, detta är något vi bör fira.

Jag tror det finns en risk i att ständigt bara peka på allting som går och gått dåligt, alla sätt feminismen motarbetats och motarbetas på. Jag antar att de en vill säga är att slaget inte är vunnet, att kampen inte är över, men tyvärr slår det ofta över i resignation inför patriarkatets vidrigheter. Jag tror att vi måste bli bättre på att lyfta fram de strider vi faktiskt vunnit, för sådana finns det ju gott om. Jag tror att vi måste bli bättre på att blicka tillbaks och se på hur vi kämpat innan, vad som funkat och inte funkat.

Jag tycker att vi borde fira internationella kvinnodagen, jag tycker att vi borde säga grattis till andra feminister för den kamp de lyckas utföra och de segrar de lyckas vinna. Sedan ska det såklart inte övergå i någon glädjeyra där vi inbillar oss att striden är vunnen, men jag tror att det går att fira framstegen och ändå erkänna att det finns mycket mycket kvar som behöver göras.

Att lämna destruktiva relationer.

Att kvinnor inte går när de blir slagna i relationer har flera olika skäl. Det skapas ett starkt band till förövaren, en vill ha upprättelse, något en bara kan få av förövaren. Men framförallt; förövaren definierar hela ens vara, hela ens person. En viktig del i normaliseringsprocessen, det vill säga den process som successivt leder in i våld, är isolation. Offret tillåts inte träffa andra människor. Detta gör att förövaren i än högre grad kan ta makt över offrets tankar om sig själv. Men isolation är inte bara något som drabbar kvinnor i misshandelsrelationer, det är vanligt att kvinnor upplever att de lägger mindre tid på sig själva när de är i relationer, i en högre grad än män som inte sällan lägger mer tid på saker och ting utanför (källa: Det kallas kärlek av Holmberg).

I relationer så beslagtas kvinnors energi och kärlekskraft, de utför känslomässigt arbete för att få relationen att fungera i högre grad än män. Detta leder också till isolation, om än inte fullständig från andra människor så en slags tankemässig isolation. Istället för att fokusera på sig själv tvingas kvinnan att fokusera på sin partner och deras relation. Så är det såklart inte i alla relationer, men i väldigt många så lägger kvinnor ner väldigt mycket mer energi på att fundera på lösningar, förändra sitt beteende och så vidare än vad deras partner gör.

För mig är det väldigt svårt att lämna destruktiva relationer med män. Trots att jag vet att något inte är bra för mig så går jag ändå omkring i det utan att avbryta det. Jag har aldrig blivit misshandlad, men jag har varit i relationer där jag regelbundet behandlats illa och blivit kränkt och sårad samt konsekvent nedvärderad. Detta, villa jag hävda, är absolut ingenting ovanligt. Jag har hört åtskilliga vittnesmål om liknande behandling från män i relationer. Trots att jag vetat om detta, kunnat sätta ord på det och förstå det strukturellt, så har jag inte kunnat lämna situationen. Detta har i sin tur dragit ner mig i negativa spiraler som bara gör det ännu svårare. När en har traskat runt i ett jävla helvete ett tag, varför inte lite till? Det blir än mer smärtsamt att lämna situationen när en inser hur mycket energi en plöjt ner i att få den att fungera.

Jag tror att det som skrämmer mig på sätt och vis är frihet. Om jag inte längre definieras av en man så tillhör jag bara mig själv, då är jag fri att skapa mitt liv på mina egna premisser. Detta är både en lockande och en skrämmande tanke, men det som skrämmer får ofta ta överhanden. Det är inte lätt att definiera sig själv när en hela tiden låtit sig definieras av andra, inte lätt att leva för sig själv när en hela tiden levt för andra.

Om jag har en relation med en man så kan jag vara hur olycklig som helst, men jag kan i alla fall klamra mig fast vid en idé om vem jag är och vad som ger mig existensberättigande. En man har valt mig och älskat mig. En man bestämmer att jag är värd något. Livet har ett syfte; att bi bekräftad, att få relationen att fungera. När jag är ensam finns inte det här, jag måste istället reflektera över mig själv som individ och vad jag vill, och det kan vara svårt, väldigt svårt. Jag har liksom inte fått lära mig att tänka om mig själv i de termerna, fokusera på vad som gör mig lycklig. Jag har istället lärt mig att tänka på mig själv i relation till män. Hela samhället har berättat för mig att det är så det ligger till, att mitt värde som människa avgörs av mina relationer med män.

Män har kommit in i mitt liv och fyllt mig med mening, vilket har gjort att jag istället för att reflektera över mig själv har börjat söka efter mer och mer av den känslan det ger mig. Istället för att fundera över vad jag vill så har jag kunnat förlita mig på att någon annan fyller mig med värde. Jag har länge uppfattat mig själv som värdelös om jag inte har någon slags relation med en man, och denna känsla förstärks när jag faktiskt är i dessa relationer. Då släpper jag den känsla av egenvärde som jag byggt upp för att istället låta mig fyllas av patriarkal bekräftelse. Jag struntar i att definiera mig själv och låter mig definieras, och just därför blir det så oerhört svårt att släppa trots att jag klart och fullt inser att det inte är bra för mig. Jag vet helt enkelt inte vem jag är utan detta.

Jag är helt övertygad om att jag aldrig skulle klara av att lämna en misshandelsrelation innan det gått alldeles alldeles för långt. Jag inser klart och fullt att jag inte skulle ta varningssignalerna på allvar trots att jag känner till dem, att jag skulle ge efter för det är ju på ett sätt så jävla bekvämt att låta sig definieras av någon annan. Komma undan all den där ångesten som friheten ger. Det är en tung insikt, men en insikt som jag måste nå för att kunna jobba vidare med mig själv.

Att förstå mannen.

En sak jag verkligen tycker om med SCUM-manifestet är det stora ointresset som finns för att ”förstå” män. Solanas skriver om män som några slags märkliga varelser som inte har något inre, alternativt är helt obegripliga. De är helt enkelt inte möjliga att ”förstå” på djupet. Istället lägger texten fram ett annat sätt att förstå män, ett sätt att förstå män som grundar sig just på att de inte går att förstå ”på djupet”, utan att vi istället måste se dem som obegripliga. Det var oerhört befriande för mig att läsa SCUM, bland annat på grund av detta. Jag insåg att jag inte behöver förstå män, att det inte behöver analysera män och söka efter deras inre. Det räcker med att förstå den situation jag befinner mig i, att förstå det förtryck jag blir utsatt för. Sedan försöker jag då och då analysera maskulinitet ändå, men jag ser det inte som centralt i min feminism.

På samma sätt som män beskrivs i SCUM har kvinnor beskrivits och beskrivs fortfarande i patriarkatet. Kvinnor beskrivs som väsensskilda från män, som objekt som en kan lära sig att använda men aldrig på djupet förstå. Kvinnor uppmuntras däremot generellt till att förstå män på ett annat sätt, i termer av likhet, genom att söka efter det gemensamma. Ibland ska kvinnor rentav förstå män bättre än männen själva, hjälpa männen att komma i kontakt med det ”kvinnliga” som finns inom dem.

Det handlar om olika slags kunskap. Det finns kunskap som används för att kontrollera, instrumentell kunskap för att uppnå makt, och så finns det kunskap som används för att tillfredsställa. Den typen av kunskap om män som kvinnor uppmuntras till är den senare typen. Vi ska se in i männens inre, och meningen med detta är att vi ska bli bättre på att tillfredsställa dem. Vi ska kanske rentav förstå männen åt dem, vi ska analysera dem och hitta lösningar på deras problem färdigpaketerade så att de slipper ta ansvar för sig själva. Män däremot uppmuntras till en slags kunskap om kvinnor som inte bygger på förståelse, utan snarare på oförståelse. Vissa män kanske försöker bli bättre på att få kvinnor i säng, men det handlar enbart om att lära sig att använda kvinnor som objekt för sin egen njutning.

Det SCUM gör är att för en stund vända på denna kunskapsmakt. Plötsligt är det männen som är objekt, obegripliga som varelser men möjliga att kontrollera. Den kunskap vi får om män är knapp, men den är tillräcklig för att vi ska kunna kämpa emot deras förtryck. Den är tillräcklig för att vi ska kunna förstå vår situation som kvinnor i ett patriarkat, men inte för att förstå män på djupet. Och just därför är denna kunskap så effektiv, just för att vi inte tvingas till att ”förstå” män så kan vi i högre grad fokusera på att bryta förtrycket. Just för att vi inte tvingas tänka på hur männen kan tänka känna, tycka och tänka om saker och ting kan vi låta ilskan flöda fritt och bli konstruktiv.

I själva skapandet av kunskapen så skapas också mannen som objekt, som något som vi kan och framförallt bör kontrollera. Vi uppmanas till att förhålla oss till män som ett problem som måste lösas eller försvinna, inte som varelser lika oss som vi ska hysa empati för. Detta kan tyckas hårt, men jag tror att det är nödvändigt för att vi ska kunna komma framåt i den feministiska kampen att vi kommer ifrån denna strävan efter att förstå mannen.

Jag tänker att det finns stora fördelar med detta som feministisk strategi. Visst finns det säkert mycket att förstå om mäns inre, men en feministisk rörelse kan inte ha förståelsen av män som varelser i centrum. Snarare måste vi lära oss att förstå män och deras förtryck som ett problem som vi ska övervinna.

Jag är trött på att söka efter det mänskliga i mannen. Jag är övertygad om att det finns där någonstans, men jag tror inte att det kommer dyka upp bara för att jag lägger mer kraft på att hitta det inom dem. Så länge män agerar som om det inte finns något där kommer jag att utgå från att det är så det ligger till, och behandla dem därefter. Det är inte min skyldighet som feminist att försöka vaska fram ett guldkorn i den hög av skit som utgör maskuliniteten, det är inte upp till mig att ”rädda mannen” från sin egen manlighet. Jag är dessutom helt övertygad om att det inte kommer att fungera.

Det som måste till är inte att kvinnor blir bättre på att förstå män, utan det är män som måste visa upp sig och göra sig begripliga. Jag kan inte befria dem från deras manlighet, det kan bara de själva göra. Jag är övertygad om att om vi slutade försöka förstå män och befria män hela jävla tiden så skulle det vara betydligt enklare att bedriva feministisk kamp. Om vi slutar serva män hela tiden så kanske de till slut tvingas till att ta tag i saker själva för en gångs skull. Det tror jag skulle vara det absolut bästa för feminismen.