Allt våld är politiskt.

Ofta används begreppet ”politiskt våld”. Det brukar åsyfta våld som utövas med någon slags tydlig och ofta uttalad politisk agenda. Det är politiskt våld när myndigheter eller politiker attackeras. Av någon anledning ses det politiska våldet som extra allvarligt, troligen för att det utgör något slags hot mot makten.

När nazister går på gatan och slår ner människor baserat på deras hudfärg, eller på att de på något annat vid inte anses passa in i deras människoideal, är det politiskt våld? Jag skulle säga ja, men det är inte självklart att det rubriceras så. Eftersom våldet inte är uttalat politiskt så hamnar det kanske någon annanstans, som oförklarliga händelser som bara sker.

Vad är politik? Ofta avgränsas politik till att handla om de som har en uttalat politisk agenda. Jag skulle säga att politik är allting som handlar om makt. Patriarkatet är politik, det finns ingen organisation som företräder patriarkatet men det är en grundläggande maktstruktur som påverkar livet för alla människor i detta samhälle, alltså är det politik. Men när en man slår en kvinna i hemmet så klassas inte våldet som politiskt, trots att det har sin grund i en av våra med grundläggande maktstrukturer, nämligen patriarkatet.

När en man slår en kvinna är det ett politiskt våld. Det är inte bara en angelägenhet mellan dessa två personer, utan det har sin grund i en samhälleligt struktur och brottet reproducerar också denna samhälleliga struktur. Information om denna misshandel kommer kanske att sippra ut, om än inte offentligt så till de närmaste. Denna historia kommer att stärka kvinnors rädsla och deras tacksamhet inför sina ”goda” män, eller så kommer kvinnan som blivit utsatt att få skulden. Detta stärker också patriarkala strukturer i samhället i stort.

Ett slagsmål som sker mellan två män är också politiskt, det handlar om att män har lärt sig att våld är ett sätt att lösa problem. Kanske är det alkohol inblandat, och huruvida sådan finns tillgänglig eller ej är också ett politiskt beslut.

Jag tycker det är konstigt att se på vissa saker som sker i samhället som politiska och andra inte. Allt som äger rum i detta samhälle har en politisk dimension. Det handlar om saker vi kan förändra, på en samhällelig nivå. Allt våld är därför politiskt. Det kan förstås politiskt och det kan bekämpas politiskt.

Patriarkala relationsproblem är inte bara männens att lösa.

En grej jag tycker är intressant när en diskuterar patriarkala strukturer i relationer är alla som får för sig att allting skulle vara enskilda mäns ansvar bara för att det handlar om patriarkatet. Så tänker inte jag alls på strukturer. Jag tänker att patriarkatet är något som är inlärt i både män och kvinnor, i hur vi hanterar relationer.

Jag har lärt mig att begära en viss typ av relationer och en viss typ av behandling från män. Jag har lärt mig att förvänta mig vissa saker i relation till män. Jag har lärt mig att bete mig på vissa sätt i relation till män och så vidare. Detta är någonting som sitter i mig, men det rör sig icke desto mindre om patriarkala strukturer. Sådana internaliseras i en.

Att något har med patriarkala strukturer att göra innebär inte att en som kvinna är helt oförmögen att göra något åt det. Tvärtom så har insikten om dessa strukturer gett mig många redskap att förstå och hantera de problem som uppkommer i relationer som en effekt av detta. Att säga att något är en konsekvens av patriarkatet är inte att befria sig själv från ansvar, snarare handlar det om att förstå saker och ting för att kunna arbeta konstruktivt för förändring.

Jag funderar ofta på det här. Hur har jag påverkats av patriarkatet, och vad kan jag göra åt saken? För jag inser att ingen kommer att rädda mig från det patriarkala förtrycket jag har internaliserat i mig själv, det kan bara jag själv göra. Även om det inte är mitt fel att det är så så är jag så illa tvungen att ta mig upp ur situationen på egen hand.

Ibland talas det om att det är att skjuta ifrån sig ansvar att ”skylla” sina problem på patriarkatet, och att det skulle göra det svårare att hantera problemen. Jag tror inte att personer blir bättre på att ta tag i sina problem för att de inbillar sig själva att det är deras eget fel att de har problemen. Jag tror att det är mycket lättare att ta tag i något om en kan se orsakerna till det, och om en slipper känna skuld och skam över att en har problemen.

”Patriarkatet” är inte en person som en kan ”skylla” något på, det är en struktur som går igenom hela samhället, alla individer i det. Därför är det över huvud taget inte meningsfullt att säga att någon ”skyller” något på patriarkatet, eftersom patriarkatet är du och jag.

Problemet med dialog.

De senaste dagarna har det pratats en del om en elevblockad som hölls mot Sdu på globala gymnasiet. Vissa menar att detta är fel och odemokratiskt eftersom alla riksdagspartier tydligen måste representeras om något ska respresenteras, trots att ett av dessa riksdagspartier tydligt ställer sig emot grundläggande demokratiska värden.

Vissa menar att en istället för att köra bort Sdu ska föra så kallad ”dialog” men dem. Jag undrar vad en förväntar sig att få ut av en sådan ”dialog” med Sdu. Problemet med Sd såväl som Sdu är inte typ att de är ”bråkiga ungdomar” utan att de företräder en rasistisk ideologi. Det är ingenting en kan komma bort från med hjälp av någon ”dialog”. Sdu kommer inte sluta vara rasister för att du pratar med dem, möjligtvis kan enskilda medlemmar övertygas men Sdu som organisation kommer fortfarande att ha samma ideologiska grund.

Vad förväntar en sig få ut från denna ”dialog”. Kanske byta lite perspektiv? Kanske komma överens om att en nog ändå tycker i grunden lika trots allt? Ha lite mysigt samförstånd? Få någon Sdu:are att säga att de faktiskt vill ha kvar de som gör rätt för sig? Slänga lite statistik i någons ansikte om hur mycket vi faktiskt tjänar på invandringen? Är det någon som förväntar sig att detta ska fungera? Någon som tror att detta kommer få Sdu som organisation att byta riktning? De har tydliga politiska idéer och om de blir insläppta får de sprida dessa, och de normaliseras som en del av ”demokratin”.

Nej, det enda rimliga i ett sånt här läge är att ge ett blankt nej, att säga att sådana åsikter accepterar vi inte. Det har ingenting med Sdu:arna som individer att göra, det är en fråga om de ska få vara där och representeras som organisation. Som organisation står det för något tydligt politiskt, som privatpersoner kan de ändra sig, kanske med hjälp av ”dialog”. Det betyder dock inte att de ska få bli insläppta som politisk organisation. I det här fallet måste vi se dem som representanter för ett politiskt projekt, inte som individer.

Därför blir jag provocerad när folk snackar om att de minsann pratade med en Sdu:are och att hen var ganska rimlig eller att de kom bra överens och sedan använder detta faktum för att dra något resonemang om att vi minsann kan föra dialog. Så kan det säkert vara, det finns väl sympatiska och osympatiska individer i alla läger. Problemet är inte individerna som sådana utan politiken. Du kan ha hur många givande diskussioner med en Sdu:are som helst, hens engagemang i Sdu är fortfarande ett engagemang för ett mer rasistiskt samhälle.

Jag tror att vi måste sluta se på rasistiska och nazistiska organisationer som en fråga om individer som hamnat på glid, som kan komma på bättre tankar med hjälp av ”dialog”. Vi måste behandla dem som de politiska organisationer de faktiskt är. Sedan kan vi se annorlunda på enskilda individer som befinner sig i dessa rörelser, men det gör inte att rörelsen som sådan ska betraktas som en stökig tonåring som vi bara kan tala till rätta.

Den socialt accepterade naturligheten.

Jag har funderat lite på det här med kroppshår på sista tiden, och vilken typ av behåring som anses fin/ful. Jag slutade för drygt ett år sedan med all form av rakning/ansning av kroppshår, utom det på huvudet dårå (var en person som skrev en indignerad kommentar om denna ”dubbelmoral” en gång).

På många ställen kan en se bilder på feminister som visar upp sina håriga armhålor. Detta är en kroppsbehåring som har ganska hög status inom feministiska kretsar. Ibland stöter jag på feminister som tycker att det är beklagligt att de själva inte har anlag för att ha en buske under armarna, för att de då inte kan göra detta statement. Jag förstår ju varför en tänker så, men tycker fortfarande att det är ganska paradoxalt att en kamp som ju handlar om att få låta sin kropp vara ifred istället får effekten att vissa önskar att de hade anlag för en annan slags hårväxt än vad de har naturligt.

Men hur är det med väldigt håriga armar, eller fingrar, eller ögonbryn som växer ihop? Hur är det med kvinnor som har skäggväxt?

Olika kvinnor har ganska olika kroppsbehåring, och möter utifrån detta olika reaktioner om de låter den vara. Det är enklare för en kvinna som har ganska gles och ljus behåring att låta den vara än för en kvinna som har grövre och mörkare hårväxt. Viss kroppsbehåring anses mer ”onaturlig” för kvinnor än annan, jag minns till exempel att jag slutade raka raggarsträngen sist av allt eftersom jag hade uppfattningen att detta inte var ett ställe där kvinnor hade hårväxt och att det därför var fel. Nå, jag hade ju uppenbarligen hårväxt där, vilket för övrigt en massa kvinnor har, då bör det ju inte vara något ”onaturligt” med det.

Jag funderar på värdet i att göra en viss typ av kroppsbehåring så symbolisk. Jag tänker att det har vissa fördelar, samtidigt som jag tror att det kan sno en del fokus från kärnfrågan, nämligen rätten att låta sin kropp vara utan att för den sakens skull behöva utstå trakasserier. Genom att låta håret under armarna symbolisera den ”naturliga” kroppsbehåringen i den uträckningen tänker jag att vi riskerar att osynliggöra de kvinnor som har en kroppsbehåring som blir än mer problematisk att visa upp offentligt. Vi riskerar att skapa ett ideal kring vad som är den accepterade naturligheten, den naturlighet vi kan via upp som ett feministiskt statement.

Män med känslor.

Det finns ju en mycket utspridd uppfattning om att män inte vågar/kan visa sina känslor. Min uppfattning i frågan är inte så mycket att män inte visar känslor som att de sällan försöker göra dem begripliga eller erkänna dem för sig själv eller någon annan. Jag menar, känslor visar en faktiskt hela jävla tiden, skillnaden ligger ju i huruvida en erkänner dem som känslor. Har träffat åtskilliga män som uppenbarligen känner en jävla massa med som helt enkelt struntat i att erkänna detta.

Denna uppfattningen har lett till ett visst agerande kring män som visar känslor, nämligen det fullkomliga accepterandet och hyllandet av dem. Mmm, det är så himla fiiint med en man som visar känslor och därför kan han göra, tycka och tänka vad fan som helst. Det är väldigt viktigt att ta hänsyn till en man som mår dåligt eller är känslig och så vidare, oavsett om det är uttalat eller outtalat.

Det finns en syn på allting män företar sig som mycket mer viktigt, rationellt eller seriöst än det kvinnor företar sig. Om en man mår dåligt då är det såklart på allvar, om en kvinna mår dåligt så kanske det viftas bort som typ någon slags känslomässig instabilitet som bara finns där mest för att hon är kvinna och kvinnor är sådana, hysteriska våp som bara går omkring och ”känner” en massa.

Och eftersom det finns en utspridd uppfattning om att män sällan visar eller pratar starka känslor så anses det ofta väldigt väldigt viktigt att lyssna när de väl gör det, eftersom det tydligen är så oerhört ovanligt. Det blir som att få tillträde till ett heligt tempel, manskänslornas tempel. Vi ska andaktsfullt lyssna och bara suga i oss männens stora kunskap. Det är liksom väldigt viktiga saker som är på gång, när en man visar en känsla. När kvinnor visar eller pratar om känslor däremot är det lite mer si och så med lyssnandet. Eftersom kvinnor som vi vet knappt pratar om annat än känslor så är det inte lika viktigt att knipa käft och lyssna, det kan lika gott vänta.

Kanske är det så att kvinnor oftare behöver förmedla vad de känner eftersom de inte blir lyssnade på annars. Män blir ju dels lyssnade på när de väl pratar, men de har ju också lyxen att ofta ha människor (kvinnor) omkring sig som anstränger sig för att förstå dem även när de är tysta. Det är ju inte så konstigt att en sällan pratar om vad en känner då. Det är ju inte som att en pratar om känslor för att det är så himla kul, utan för det mesta gör en det av nödvändighet.

Vänskap mellan kvinnor.

IMG_20140322_021252Citatet ovan kommer från SCUM-manifestet under rubriken ”[mannen är ansvarig för] förhindrandet av vänskap (kärlek)”. Det här är något av det absolut sorgligaste jag vet, och tyvärr helt sant. Det är ovanligt med djup vänskap kvinnor emellan, troligen mycket på grund av att kvinnor aldrig lär sig att prioritera relationer med varandra över relationer med män.

Jag vet själv hur jag försvunnit från umgänget med vänner för att jag har haft relationer med män och prioriterat dessa relationer över mina vänskapsrelationer. Jag har distanserat mig mentalt från krävande vänskapsrelationer för att jag behövt all min energi till att fokusera på relationer med män. Jag har liksom lärt mig att relationer med män är viktigare för mig, och därmed viktigare att ta hand om, än relationer med kvinnor. Detta trots att jag genomgående fått ut mer av umgänge med kvinnor och kunnat lita mycket mer på mina kvinnliga vänner.

På senare tid har jag börjat prioritera relationer med kvinnor allt mer, men det är fortfarande inte helt enkelt. Det är ingenting jag har lärt mig att göra.

Ett minne av osäkerhet.

Ett minne spelas gång på gång upp i mitt huvud, ett minne av första gången en man jag hade en relation med övergav mig. Det var precis i början av vår relation och vi hade pratat om att vi skulle vara tillsammans en helg. Han hade lite saker att göra på dagen och sa att han skulle komma hem på kvällen. När han inte kom så ringde jag, varpå han sa att han hade bestämt sig för att gå ut på krogen, helt utan att bry sig om att informera mig om det. Han skulle komma hem senare. Jag väntade och till slut gick jag och la mig. När jag vaknade på morgonen var han inte där. Jag ringde och fick veta att han bestämt sig för att sova borta, utan att informera om det. Han lät liksom förvånad när jag ringde, som om vi inte hade något med varandra att göra. Även den dagen hade han saker att göra. Till slut bestämde jag mig för att strunta i honom och hänga med en vän istället.

Då hörde han av sig och var plötsligt jättepeppad på att hänga och ville följa med, helt utan att låtsas om sitt tidigare beteende. Det fick han, och han verkade liksom över huvud taget inte begripa vilken oerhörd förvirring hans beteende ledde till. Hur hans ombytlighet var jävligt jobbig för mig.

Efter att detta inträffade så pratade vi om det och han sa att ha förstod, men beteendet upprepades gång på gång efter det. Ständigt denna oförståelse för att jag hade ett behov av att få veta vad fan som pågick, att jag inte hade någon lust att ständigt vänta på att han skulle känna för att umgås. Hur han inte hade någon förmåga att förmedla vad han hade för behov och varför han gjorde som han gjorde, utan hur jag ständigt förväntades ha ”respekt” för hans humörsväxlingar utan att ha minsta lilla aning om vad fan det var som pågick och när saker skulle bli som vanligt igen. Samtidigt gjorde han oerhört mycket anspråk på mig när han väl var på humör.

Detta kan tyckas vara en liten grej, men det är ett oerhört smärtsamt minne. Det är smärtsamt för att det får mig att tänka på hur oerhört lite den här människan respekterade mig, inte ens nog för att kunna höra av sig om sina planer en kväll då vi hade bestämt att vi skulle umgås. Jag hade kunnat göra något annat, men istället väntade jag på honom för att vi hade sagt att vi skulle vara med varandra.

Vissa menar att en inte kan ”bestämma” över en människa och tvinga den att vara med en och att mitt behov av att få veta vad som pågick var ett uttryck för att vilja kontrollera. Men jag tycker verkligen inte att det är konstigt att vilja att en människa en har en relation med ska berätta vad det är som pågår inom denne. Smärtan ligger inte i att människor ibland behöver distans, utan i osäkerheten av att aldrig få veta vad fan det är som pågår. Smärtan ligger i att ständigt behöva anpassa sig efter den andra personens känslosvängar utan att veta vad det är som händer. Den ständiga osäkerheten som präglar hela samvaron.

Kommunism och jämlikhet.

Ibland får jag det högst oklara frågan hur en i kommunismen ska hantera att vissa kanske arbetar hårdare/bättre än andra och därmed får det bättre. Ungefär som om det typen av orättvisa som råder inom kapitalismen skulle kunna likställas med att två olika personer gör olika god mat eller städar olika effektivt i sina egna hem, och att de därför får olika resultat.

Jag tänker mig inte att samhälle där alla har det exakt lika bra. Olika människor har såklart olika förutsättningar att leva ett gott liv. Däremot så tänker jag mig ett samhälle där människor inte exploateras på grund av de egendomsförhållanden som råder.

Min åsikt är att ingen människa har rätt att exploatera varken jorden eller andra människor mer än någon annan. Ingen människa har rätt att köpa och tjäna pengar på en annan människas arbetskraft bara för att hen äger produktionsmedel eller har lagt beslag på naturresurser. Sedan kan väl enskilda individer vara hur ”driftiga” som helst, detta är inte et problem för någon annan än dem själva om vi inte lever i ett samhälle där detta tillåter dem att exploatera andra.

Att tro att kommunism handlar om att alla ska ha det precis lika är ingenting annat än en borgerlig vanföreställning, det har ingen förankring. Jag vet ingen kommunist som har argumenterat för ett sådant samhällsbygge. Det handlar om att var och en har rätt att själv bestämma över sin produktion och äga frukterna av sitt arbete, att vi inte ska exploateras på grund av de egendomsförhållanden som råder. Det handlar inte om att olika människor är olika bra på saker, utan om ojämlikheten i egendom som råder. Denna ojämlikhet är ett resultat av våld och tvång, genom staten, fråntagande av egendom, kolonialism och så vidare. Det rör sig inte om någon fredlig och demokratisk process utan var och är en oerhört brutal historia. Det finns inget som säger att vissa människor har rätt att lägga beslag på naturresurser eller mänskligt arbete, det finns ingen rättvisa i det.

Om folk driver företag i något slags kommunistiskt samhälle kvittar mig, det är inte som att jag är emot entreprenörsskap som livsstil för att det typ är ”moraliskt fel”. Löwengrip kan väl starta någon jävla tidning, det kvittar mig. Det jag vänder mig emot är hur människor får makt över andra genom sin egendom, för att det är så samhället är skapat. Om den samhällsstrukturen försvinner så kommer detta inte att vara ett problem.

Twitter 25/3. Att vara politiskt engagerad.

Hatar den här falska uppdelningen som finns mellan ”politiskt engagerade” och ”vanligt folk”. Alla bryr sig om politik, det styr våra liv. Så ofta jag pratar med människor som liksom har komplex för att de inte ”sätter sig in” tillräckligt. Blir också irriterad när vissa verkar se det som någon slags plikt att sätta sig in i politiska skeenden, att det gör en bättre.

Jag skiter i ”politik”, jag tycker inte att det är ett intressant ”ämne”. men mitt liv påverkas av politik, därför måste jag bry mig. Att förstå det som händer en på en politisk nivå är något alla kan göra, det är ingen fråga om specialintresse eller specialkunskap. De flesta har insikter som kan politiseras, men hindras från att se dem som politiska för att ”politiken” anses vara ett specialområde.

Och politik är INTE detsamma som parlamentarism, politik handlar om makt och det äger rum hela tiden. Vad är ens en ”politisk fråga”. Detta är en avgränsning som har gjorts åt oss, den måste ständigt ifrågasättas.

Något av det värsta jag vet är när den politiska eliten skämmar de som inte deltar i det politiska spel de har definierat. Politikergubbar som tycker att folk ska ”engagera” sig, men alltid på deras villkor.

Om en inte bryr sig om ”politik” är det troligen för att en inte ser hur det är relevant i ens eget liv eller hur en kan påverka. Det är upp till oss ”politiskt engagerade” att påpeka de politiska aspekterna i andra människors liv, inte göra det till en plikt. Folk kommer inte börja intressera sig för politik för att det anses ”fint”, utan för att de förstår hur det rör dem.

Frågan är ju också om det ens är önskvärt att fler ska ha politik som något slags ”intresse”. Tror politisk förändring uppnås bäst om människor ser på sina egna liv, förstår den politiskt och jobbar för förändring. I motsats till att en grupp ”politiskt intresserade” ska ta kommando och komma fram till hur samhället ska se ut.

Folk saknar på goda grunder tilltro till de politiska kanaler som erbjuds, därför används de inte. Problemet är samhället, ej individer. När till exempel valdeltagandet är lågt så beskrivs det ofta som att folk är ”oengagerade” snarare än att systemet suger. Och när vi väl engagerar oss gör vi det på fel sätt. Dvs inte inom partier. Den politiska eliten definierar vilket slags politisk engagemang som är legitimt och hur det ska äga rum. Tycker detta syns extra tydligt när ungdomars politiska engagemang diskuteras. Det är aldrig fint och seriöst nog. Ungdomar ska antingen drillas i olika partiers ungdomsförbund eller hålla käft.

Vill inte att politik ska vara ett strävsamt sisyfosarbete, det är något som ska leda till förändring, inte en ”hobby”.

Att hitta känslan av egenvärde.

Att leva i det här samhället innebär att bli utsatt för systematiska kränkningar av ens människovärde. Kränkningarna kommer från alla möjliga håll. Från män som tar sig rätten över ens kropp eller ens känslor, från myndigheter som ständigt ifrågasätter en, från skolan som betygsätter allt en gör, från vuxna som betraktar en först och främst som barn eller ungdom och i andra hand som individ, från alla som försöker pränta in i en att det en gör endast är något värt om det leder till att någon vill betala för att sätta ens kropp i arbete.

När en blir utsatt för dessa kränkningar från ung ålder så lär en sig aldrig att respektera sig själv. Om alla andra säger att du är värdelös om du inte finner din plats i kapitalismen eller patriarkatet, hur ska du då kunna känna dig värdefull i dig själv? Hur ska du kunna vara snäll mot dig själv i ett samhälle som utsätter dig för systematiska kränkningar?

Jag försöker hitta den där känslan av egenvärde. Känslan av att jag förtjänar att må bra och att ha det bra bara för att jag är människa, inte för att jag presterar. Men det är svårt, för jag har aldrig fått lära mig hur en gör. Jag har aldrig fått lära mig att tillgodose mina behov, att agera som om jag vore värd något. Jag har bara lärt mig att söka mitt värde i vad jag kan göra för andra, mer specifikt för män.

Det är svårt att hitta den där känslan, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att om jag hittar den så kommer jag kunna undvika att utsätta mig själv för ytterligare kränkningar i livet. Jag tror att jag lättare kommer kunna ta till vara på min insikt om vad jag mår dåligt av och överge det istället för att klamra mig fast för att jag inte vet vad jag annars ska göra.

Jag funderar ofta på hur det hade varit om jag hade lärt mig självrespekt tidigare i livet. Jag funderar på hur mina relationer med män hade tett sig (eller snarare inte tett sig) om jag hade lärt mig att jag är värd att ha det bra och bli behandlad med respekt, att det inte är mäns bekräftelse som ger mig värde utan att det är något som kommer inifrån mig själv. Jag önskar ofta att jag hade fått lära mig att jag förtjänar att bli behandlad med respekt, men det har jag inte. Därför har jag aldrig kunnat lämna situationer där jag inte behandlas med sådan i tid, utan jag har låtit det pågå trots medvetenhet om att det inte är bra för mig. För jag har inte tyckt att jag förtjänar bättre, och jag har inte vetat vad jag ska göra av mig själv om jag inte får värde från någon annan.

Hur gör jag då för att försöka hitta den känslan? Jag försöker att vara snäll mot mig själv, att lyssna på mina behov och göra saker där jag inte känner press på att prestera. Jag försöker tänka på mig själv utifrån den situation jag befinner mig i snarare än vilka inneboende egenskaper jag har, för att inte ständigt skuldbelägga mig själv för saker som händer mig. Jag försöker förstå vilka situationer som är destruktiva för mig och hur jag kan finna styrka att ta mig ur dem, men också vara förlåtande mot mig själv för att jag tidigare inte har haft den styrkan. Det är svårt, men det känns som att det går.

Om det är någon annan här som har gjort eller gör samma resa, som vill skriva om sina erfarenheter, eller tipsa om någonstans det står om det. Jag tror det skulle ge mig styrka.