För vems skull ska jag tänka positivt?

IMG_20140402_150051Läste lite i veckorevyn om att var ”negativ” och att det tydligen kan leda till att en blir deprimerad! I egenskap av både negativ och deprimerad så tänker jag att detta kanske är en lätt förenklad bild av verkligheten. Även positiva människor kan vara deprimerade, och en kan vara negativ utan att vara deprimerad.

Min depression handlar inte om att jag är ”negativ” utan om att min hjärna är jävligt utmattad på grund av att jag har haft mycket stress i mitt liv. Det är svårt för mig att känna glädje på grund av detta. Visst kan det i sig leda till svartsynthet som kan förvärra det hela, men det är inte den som från början satt mig här.

Jag tänker att den här uppfattningen att ”negativa tankar” är det grundläggande problemet har mer att göra med vad omgivningen uppfattar som problematiskt att göra än den deprimerade själv. Då jag är en person som ger uttryck för mitt världshat och min pessimism så märker folk helt enkelt av att jag inte mår särskilt bra när depressionen får mig att bli extra svartsynt. Om jag hade varit en person som satte värde i att vara ”positiv” så hade det troligen inte blivit lika uppenbart för min omgivning, men det hade ju fortfarande varit en depression. Det finns en skillnad i hur folk uttrycker sitt känslotillstånd, och det är ofta det som omgivningen reagerar på.

Jag kan på ett sätt tycka att det är ganska sunt att inte tvinga sig själv att vara ”positiv” när en mår skit. Det betyder inte att en ska grotta ner sig i världshat och pessimism, men jag tror inte att jag skulle må särskilt bra av att ”tänka positivt” i ett läge där jag mår skit, eller för den delen någon annan gång. Det känns som något en gör för omgivningen mer än sig själv, för att slippa ”plåga” folk med sina tankar.

F! och att undvika att bli en partist.

F! har ju börjat ta mer och mer plats på sista tiden, och jag har funderat mycket på hur jag ska förhålla mig till detta. Jag är å ena sidan glad att det går bra för en feministisk organisation, å andra sidan ser jag många problem med parlamentarism som koncept.

Jag vänder mig emot parlamentarism som samhällssystem, och jag tror inte att vi kommer att nå någon slags slutgiltig lösning på de utmaningar vi står inför inom parlamentarismen. Däremot ser jag parlamentarism som en möjlig väg till förändring. Jag tänker att för att en rörelse ska kunna vara stark så måste den finnas både inom och utanför parlamentarismen. Jag ser ett stort värde i att dessa två grupperingar har samröre med varandra, speciellt att partier tar intryck från rörelser utanför parlamentarismen.

Det problem som kan uppstå med ett feministiskt parti, eller något parti över huvud taget, är att det ”tar över” frågorna och gör dem ”rumsrena”, typ så som skett med miljöpartiet. Partierna anpassas helt enkelt till parlamentarismen, slutar vara subversiva och börjar istället värna mer om sitt eget intresse som organisationer än den politiska förändringen. Där är inte F! nu, men jag tror att de förr eller senare kommer att vandra den vägen och då är det upp till de som vill engagera sig feministiskt att upptäcka det och överge projektet.

Ett problem som jag kan se i hur folk förhåller sig till F! är att de utvecklar en mentalitet som ”partister”. De försvarar partiet och allt de står för, de måste ständigt representera F! och så vidare. Det är inte särskilt konstigt, det är så de flesta som engagerar sig i ett parti agerar. Däremot är det kanske inte något positivt för feminismen som rörelse.

Jag märker också hur jag bemöts som partist när jag berättar att jag är medlem i, tänker rösta på och till stor del sympatiserar med F!. Jag blir konfronterad med vad jag tycker om alla delar av deras politik och så vidare. Sanningen är att jag inte har någon övergripande koll på F!:s politik i alla sakfrågor, och jag tycker faktiskt inte heller att det är relevant för mig. Jag ser mig inte primärt som en medlem i partiet F!, jag ser mig som en feminist som valt F! som en av möjliga vägar till konkret politisk förändring.

För mig är partier och parlamentarism ett verktyg, inte ett mål i sig. Jag tror över huvud taget inte att vi kommer komma hela vägen inom parlamentarismen, och därför är det irrelevant för mig huruvida F! tycker rätt sak i alla sakfrågor. Det jag tycker är relevant att ta ställning till är vilket alternativ som kan erbjuda mer konkret förändring åt det håll jag strävar just nu, och där anser jag att F! har mest att komma med. Inte bara för att de i sig har ett bra program, utan för att de kastar om samtalet och driver politik på ett enligt mig rimligt vis. Jag ser flera bra saker med att F! tar mer plats, inte bara att de eventuellt kommer in i någon beslutande församling efter valen utan också för att de bidrar till ett annat politiskt klimat på det stora hela.

Jag tror att vi måste bryta den mentalitet där partier ses som den primära politiska kraften. Att partier får makt är inget egenvärde, däremot kan de utgöra tillfälliga verktyg för förändring. Jag tror inte att vi ska låsa fast vår politiska identitet till en given organisation, oavsett vilken det är, och allra minst om det är ett parti. Men jag ser inte heller någon mening med att helt avfärda partier som sådana. Partier är visserligen sällan allt vad de gör anspråk på att vara, men de kan vara en del i en förändring och det tycker jag inte att vi ska förringa. F! kommer inte att kunna vara allt, men det kommer kunna vara något. Och jag tror att om vi förhåller oss till F! med detta i bakhuvudet och inte förlorar våra rötter för att helt gå upp i någon slags partigemenskap så kommer det att vara positivt.

Allt våld är politiskt.

Ofta används begreppet ”politiskt våld”. Det brukar åsyfta våld som utövas med någon slags tydlig och ofta uttalad politisk agenda. Det är politiskt våld när myndigheter eller politiker attackeras. Av någon anledning ses det politiska våldet som extra allvarligt, troligen för att det utgör något slags hot mot makten.

När nazister går på gatan och slår ner människor baserat på deras hudfärg, eller på att de på något annat vid inte anses passa in i deras människoideal, är det politiskt våld? Jag skulle säga ja, men det är inte självklart att det rubriceras så. Eftersom våldet inte är uttalat politiskt så hamnar det kanske någon annanstans, som oförklarliga händelser som bara sker.

Vad är politik? Ofta avgränsas politik till att handla om de som har en uttalat politisk agenda. Jag skulle säga att politik är allting som handlar om makt. Patriarkatet är politik, det finns ingen organisation som företräder patriarkatet men det är en grundläggande maktstruktur som påverkar livet för alla människor i detta samhälle, alltså är det politik. Men när en man slår en kvinna i hemmet så klassas inte våldet som politiskt, trots att det har sin grund i en av våra med grundläggande maktstrukturer, nämligen patriarkatet.

När en man slår en kvinna är det ett politiskt våld. Det är inte bara en angelägenhet mellan dessa två personer, utan det har sin grund i en samhälleligt struktur och brottet reproducerar också denna samhälleliga struktur. Information om denna misshandel kommer kanske att sippra ut, om än inte offentligt så till de närmaste. Denna historia kommer att stärka kvinnors rädsla och deras tacksamhet inför sina ”goda” män, eller så kommer kvinnan som blivit utsatt att få skulden. Detta stärker också patriarkala strukturer i samhället i stort.

Ett slagsmål som sker mellan två män är också politiskt, det handlar om att män har lärt sig att våld är ett sätt att lösa problem. Kanske är det alkohol inblandat, och huruvida sådan finns tillgänglig eller ej är också ett politiskt beslut.

Jag tycker det är konstigt att se på vissa saker som sker i samhället som politiska och andra inte. Allt som äger rum i detta samhälle har en politisk dimension. Det handlar om saker vi kan förändra, på en samhällelig nivå. Allt våld är därför politiskt. Det kan förstås politiskt och det kan bekämpas politiskt.

Patriarkala relationsproblem är inte bara männens att lösa.

En grej jag tycker är intressant när en diskuterar patriarkala strukturer i relationer är alla som får för sig att allting skulle vara enskilda mäns ansvar bara för att det handlar om patriarkatet. Så tänker inte jag alls på strukturer. Jag tänker att patriarkatet är något som är inlärt i både män och kvinnor, i hur vi hanterar relationer.

Jag har lärt mig att begära en viss typ av relationer och en viss typ av behandling från män. Jag har lärt mig att förvänta mig vissa saker i relation till män. Jag har lärt mig att bete mig på vissa sätt i relation till män och så vidare. Detta är någonting som sitter i mig, men det rör sig icke desto mindre om patriarkala strukturer. Sådana internaliseras i en.

Att något har med patriarkala strukturer att göra innebär inte att en som kvinna är helt oförmögen att göra något åt det. Tvärtom så har insikten om dessa strukturer gett mig många redskap att förstå och hantera de problem som uppkommer i relationer som en effekt av detta. Att säga att något är en konsekvens av patriarkatet är inte att befria sig själv från ansvar, snarare handlar det om att förstå saker och ting för att kunna arbeta konstruktivt för förändring.

Jag funderar ofta på det här. Hur har jag påverkats av patriarkatet, och vad kan jag göra åt saken? För jag inser att ingen kommer att rädda mig från det patriarkala förtrycket jag har internaliserat i mig själv, det kan bara jag själv göra. Även om det inte är mitt fel att det är så så är jag så illa tvungen att ta mig upp ur situationen på egen hand.

Ibland talas det om att det är att skjuta ifrån sig ansvar att ”skylla” sina problem på patriarkatet, och att det skulle göra det svårare att hantera problemen. Jag tror inte att personer blir bättre på att ta tag i sina problem för att de inbillar sig själva att det är deras eget fel att de har problemen. Jag tror att det är mycket lättare att ta tag i något om en kan se orsakerna till det, och om en slipper känna skuld och skam över att en har problemen.

”Patriarkatet” är inte en person som en kan ”skylla” något på, det är en struktur som går igenom hela samhället, alla individer i det. Därför är det över huvud taget inte meningsfullt att säga att någon ”skyller” något på patriarkatet, eftersom patriarkatet är du och jag.

Problemet med dialog.

De senaste dagarna har det pratats en del om en elevblockad som hölls mot Sdu på globala gymnasiet. Vissa menar att detta är fel och odemokratiskt eftersom alla riksdagspartier tydligen måste representeras om något ska respresenteras, trots att ett av dessa riksdagspartier tydligt ställer sig emot grundläggande demokratiska värden.

Vissa menar att en istället för att köra bort Sdu ska föra så kallad ”dialog” men dem. Jag undrar vad en förväntar sig att få ut av en sådan ”dialog” med Sdu. Problemet med Sd såväl som Sdu är inte typ att de är ”bråkiga ungdomar” utan att de företräder en rasistisk ideologi. Det är ingenting en kan komma bort från med hjälp av någon ”dialog”. Sdu kommer inte sluta vara rasister för att du pratar med dem, möjligtvis kan enskilda medlemmar övertygas men Sdu som organisation kommer fortfarande att ha samma ideologiska grund.

Vad förväntar en sig få ut från denna ”dialog”. Kanske byta lite perspektiv? Kanske komma överens om att en nog ändå tycker i grunden lika trots allt? Ha lite mysigt samförstånd? Få någon Sdu:are att säga att de faktiskt vill ha kvar de som gör rätt för sig? Slänga lite statistik i någons ansikte om hur mycket vi faktiskt tjänar på invandringen? Är det någon som förväntar sig att detta ska fungera? Någon som tror att detta kommer få Sdu som organisation att byta riktning? De har tydliga politiska idéer och om de blir insläppta får de sprida dessa, och de normaliseras som en del av ”demokratin”.

Nej, det enda rimliga i ett sånt här läge är att ge ett blankt nej, att säga att sådana åsikter accepterar vi inte. Det har ingenting med Sdu:arna som individer att göra, det är en fråga om de ska få vara där och representeras som organisation. Som organisation står det för något tydligt politiskt, som privatpersoner kan de ändra sig, kanske med hjälp av ”dialog”. Det betyder dock inte att de ska få bli insläppta som politisk organisation. I det här fallet måste vi se dem som representanter för ett politiskt projekt, inte som individer.

Därför blir jag provocerad när folk snackar om att de minsann pratade med en Sdu:are och att hen var ganska rimlig eller att de kom bra överens och sedan använder detta faktum för att dra något resonemang om att vi minsann kan föra dialog. Så kan det säkert vara, det finns väl sympatiska och osympatiska individer i alla läger. Problemet är inte individerna som sådana utan politiken. Du kan ha hur många givande diskussioner med en Sdu:are som helst, hens engagemang i Sdu är fortfarande ett engagemang för ett mer rasistiskt samhälle.

Jag tror att vi måste sluta se på rasistiska och nazistiska organisationer som en fråga om individer som hamnat på glid, som kan komma på bättre tankar med hjälp av ”dialog”. Vi måste behandla dem som de politiska organisationer de faktiskt är. Sedan kan vi se annorlunda på enskilda individer som befinner sig i dessa rörelser, men det gör inte att rörelsen som sådan ska betraktas som en stökig tonåring som vi bara kan tala till rätta.

Den socialt accepterade naturligheten.

Jag har funderat lite på det här med kroppshår på sista tiden, och vilken typ av behåring som anses fin/ful. Jag slutade för drygt ett år sedan med all form av rakning/ansning av kroppshår, utom det på huvudet dårå (var en person som skrev en indignerad kommentar om denna ”dubbelmoral” en gång).

På många ställen kan en se bilder på feminister som visar upp sina håriga armhålor. Detta är en kroppsbehåring som har ganska hög status inom feministiska kretsar. Ibland stöter jag på feminister som tycker att det är beklagligt att de själva inte har anlag för att ha en buske under armarna, för att de då inte kan göra detta statement. Jag förstår ju varför en tänker så, men tycker fortfarande att det är ganska paradoxalt att en kamp som ju handlar om att få låta sin kropp vara ifred istället får effekten att vissa önskar att de hade anlag för en annan slags hårväxt än vad de har naturligt.

Men hur är det med väldigt håriga armar, eller fingrar, eller ögonbryn som växer ihop? Hur är det med kvinnor som har skäggväxt?

Olika kvinnor har ganska olika kroppsbehåring, och möter utifrån detta olika reaktioner om de låter den vara. Det är enklare för en kvinna som har ganska gles och ljus behåring att låta den vara än för en kvinna som har grövre och mörkare hårväxt. Viss kroppsbehåring anses mer ”onaturlig” för kvinnor än annan, jag minns till exempel att jag slutade raka raggarsträngen sist av allt eftersom jag hade uppfattningen att detta inte var ett ställe där kvinnor hade hårväxt och att det därför var fel. Nå, jag hade ju uppenbarligen hårväxt där, vilket för övrigt en massa kvinnor har, då bör det ju inte vara något ”onaturligt” med det.

Jag funderar på värdet i att göra en viss typ av kroppsbehåring så symbolisk. Jag tänker att det har vissa fördelar, samtidigt som jag tror att det kan sno en del fokus från kärnfrågan, nämligen rätten att låta sin kropp vara utan att för den sakens skull behöva utstå trakasserier. Genom att låta håret under armarna symbolisera den ”naturliga” kroppsbehåringen i den uträckningen tänker jag att vi riskerar att osynliggöra de kvinnor som har en kroppsbehåring som blir än mer problematisk att visa upp offentligt. Vi riskerar att skapa ett ideal kring vad som är den accepterade naturligheten, den naturlighet vi kan via upp som ett feministiskt statement.

Män med känslor.

Det finns ju en mycket utspridd uppfattning om att män inte vågar/kan visa sina känslor. Min uppfattning i frågan är inte så mycket att män inte visar känslor som att de sällan försöker göra dem begripliga eller erkänna dem för sig själv eller någon annan. Jag menar, känslor visar en faktiskt hela jävla tiden, skillnaden ligger ju i huruvida en erkänner dem som känslor. Har träffat åtskilliga män som uppenbarligen känner en jävla massa med som helt enkelt struntat i att erkänna detta.

Denna uppfattningen har lett till ett visst agerande kring män som visar känslor, nämligen det fullkomliga accepterandet och hyllandet av dem. Mmm, det är så himla fiiint med en man som visar känslor och därför kan han göra, tycka och tänka vad fan som helst. Det är väldigt viktigt att ta hänsyn till en man som mår dåligt eller är känslig och så vidare, oavsett om det är uttalat eller outtalat.

Det finns en syn på allting män företar sig som mycket mer viktigt, rationellt eller seriöst än det kvinnor företar sig. Om en man mår dåligt då är det såklart på allvar, om en kvinna mår dåligt så kanske det viftas bort som typ någon slags känslomässig instabilitet som bara finns där mest för att hon är kvinna och kvinnor är sådana, hysteriska våp som bara går omkring och ”känner” en massa.

Och eftersom det finns en utspridd uppfattning om att män sällan visar eller pratar starka känslor så anses det ofta väldigt väldigt viktigt att lyssna när de väl gör det, eftersom det tydligen är så oerhört ovanligt. Det blir som att få tillträde till ett heligt tempel, manskänslornas tempel. Vi ska andaktsfullt lyssna och bara suga i oss männens stora kunskap. Det är liksom väldigt viktiga saker som är på gång, när en man visar en känsla. När kvinnor visar eller pratar om känslor däremot är det lite mer si och så med lyssnandet. Eftersom kvinnor som vi vet knappt pratar om annat än känslor så är det inte lika viktigt att knipa käft och lyssna, det kan lika gott vänta.

Kanske är det så att kvinnor oftare behöver förmedla vad de känner eftersom de inte blir lyssnade på annars. Män blir ju dels lyssnade på när de väl pratar, men de har ju också lyxen att ofta ha människor (kvinnor) omkring sig som anstränger sig för att förstå dem även när de är tysta. Det är ju inte så konstigt att en sällan pratar om vad en känner då. Det är ju inte som att en pratar om känslor för att det är så himla kul, utan för det mesta gör en det av nödvändighet.

Vänskap mellan kvinnor.

IMG_20140322_021252Citatet ovan kommer från SCUM-manifestet under rubriken ”[mannen är ansvarig för] förhindrandet av vänskap (kärlek)”. Det här är något av det absolut sorgligaste jag vet, och tyvärr helt sant. Det är ovanligt med djup vänskap kvinnor emellan, troligen mycket på grund av att kvinnor aldrig lär sig att prioritera relationer med varandra över relationer med män.

Jag vet själv hur jag försvunnit från umgänget med vänner för att jag har haft relationer med män och prioriterat dessa relationer över mina vänskapsrelationer. Jag har distanserat mig mentalt från krävande vänskapsrelationer för att jag behövt all min energi till att fokusera på relationer med män. Jag har liksom lärt mig att relationer med män är viktigare för mig, och därmed viktigare att ta hand om, än relationer med kvinnor. Detta trots att jag genomgående fått ut mer av umgänge med kvinnor och kunnat lita mycket mer på mina kvinnliga vänner.

På senare tid har jag börjat prioritera relationer med kvinnor allt mer, men det är fortfarande inte helt enkelt. Det är ingenting jag har lärt mig att göra.

Ett minne av osäkerhet.

Ett minne spelas gång på gång upp i mitt huvud, ett minne av första gången en man jag hade en relation med övergav mig. Det var precis i början av vår relation och vi hade pratat om att vi skulle vara tillsammans en helg. Han hade lite saker att göra på dagen och sa att han skulle komma hem på kvällen. När han inte kom så ringde jag, varpå han sa att han hade bestämt sig för att gå ut på krogen, helt utan att bry sig om att informera mig om det. Han skulle komma hem senare. Jag väntade och till slut gick jag och la mig. När jag vaknade på morgonen var han inte där. Jag ringde och fick veta att han bestämt sig för att sova borta, utan att informera om det. Han lät liksom förvånad när jag ringde, som om vi inte hade något med varandra att göra. Även den dagen hade han saker att göra. Till slut bestämde jag mig för att strunta i honom och hänga med en vän istället.

Då hörde han av sig och var plötsligt jättepeppad på att hänga och ville följa med, helt utan att låtsas om sitt tidigare beteende. Det fick han, och han verkade liksom över huvud taget inte begripa vilken oerhörd förvirring hans beteende ledde till. Hur hans ombytlighet var jävligt jobbig för mig.

Efter att detta inträffade så pratade vi om det och han sa att ha förstod, men beteendet upprepades gång på gång efter det. Ständigt denna oförståelse för att jag hade ett behov av att få veta vad fan som pågick, att jag inte hade någon lust att ständigt vänta på att han skulle känna för att umgås. Hur han inte hade någon förmåga att förmedla vad han hade för behov och varför han gjorde som han gjorde, utan hur jag ständigt förväntades ha ”respekt” för hans humörsväxlingar utan att ha minsta lilla aning om vad fan det var som pågick och när saker skulle bli som vanligt igen. Samtidigt gjorde han oerhört mycket anspråk på mig när han väl var på humör.

Detta kan tyckas vara en liten grej, men det är ett oerhört smärtsamt minne. Det är smärtsamt för att det får mig att tänka på hur oerhört lite den här människan respekterade mig, inte ens nog för att kunna höra av sig om sina planer en kväll då vi hade bestämt att vi skulle umgås. Jag hade kunnat göra något annat, men istället väntade jag på honom för att vi hade sagt att vi skulle vara med varandra.

Vissa menar att en inte kan ”bestämma” över en människa och tvinga den att vara med en och att mitt behov av att få veta vad som pågick var ett uttryck för att vilja kontrollera. Men jag tycker verkligen inte att det är konstigt att vilja att en människa en har en relation med ska berätta vad det är som pågår inom denne. Smärtan ligger inte i att människor ibland behöver distans, utan i osäkerheten av att aldrig få veta vad fan det är som pågår. Smärtan ligger i att ständigt behöva anpassa sig efter den andra personens känslosvängar utan att veta vad det är som händer. Den ständiga osäkerheten som präglar hela samvaron.

Kommunism och jämlikhet.

Ibland får jag det högst oklara frågan hur en i kommunismen ska hantera att vissa kanske arbetar hårdare/bättre än andra och därmed får det bättre. Ungefär som om det typen av orättvisa som råder inom kapitalismen skulle kunna likställas med att två olika personer gör olika god mat eller städar olika effektivt i sina egna hem, och att de därför får olika resultat.

Jag tänker mig inte att samhälle där alla har det exakt lika bra. Olika människor har såklart olika förutsättningar att leva ett gott liv. Däremot så tänker jag mig ett samhälle där människor inte exploateras på grund av de egendomsförhållanden som råder.

Min åsikt är att ingen människa har rätt att exploatera varken jorden eller andra människor mer än någon annan. Ingen människa har rätt att köpa och tjäna pengar på en annan människas arbetskraft bara för att hen äger produktionsmedel eller har lagt beslag på naturresurser. Sedan kan väl enskilda individer vara hur ”driftiga” som helst, detta är inte et problem för någon annan än dem själva om vi inte lever i ett samhälle där detta tillåter dem att exploatera andra.

Att tro att kommunism handlar om att alla ska ha det precis lika är ingenting annat än en borgerlig vanföreställning, det har ingen förankring. Jag vet ingen kommunist som har argumenterat för ett sådant samhällsbygge. Det handlar om att var och en har rätt att själv bestämma över sin produktion och äga frukterna av sitt arbete, att vi inte ska exploateras på grund av de egendomsförhållanden som råder. Det handlar inte om att olika människor är olika bra på saker, utan om ojämlikheten i egendom som råder. Denna ojämlikhet är ett resultat av våld och tvång, genom staten, fråntagande av egendom, kolonialism och så vidare. Det rör sig inte om någon fredlig och demokratisk process utan var och är en oerhört brutal historia. Det finns inget som säger att vissa människor har rätt att lägga beslag på naturresurser eller mänskligt arbete, det finns ingen rättvisa i det.

Om folk driver företag i något slags kommunistiskt samhälle kvittar mig, det är inte som att jag är emot entreprenörsskap som livsstil för att det typ är ”moraliskt fel”. Löwengrip kan väl starta någon jävla tidning, det kvittar mig. Det jag vänder mig emot är hur människor får makt över andra genom sin egendom, för att det är så samhället är skapat. Om den samhällsstrukturen försvinner så kommer detta inte att vara ett problem.