Midsommar och nykterhet.

001

Jag har spenderat midsommar på västkusten utan vettig uppkoppling, därav den dåliga uppdateringen.

Det hela var väldigt trevligt. Jag har dock ändrat syn på alkohol radikalt sedan jag slutade dricka. Nu kan jag tycka att det är närmast obehagligt att vara omkring fulla människor, speciellt om det även är barn i närheten. Jag tänker på det obehag jag själv kände inför fylla som liten. Det kändes i alla fall väldigt bra att inte dricka, att välja bort alkoholen under en högtid som är så otroligt förknippad med just detta.

Berätta inte för mig vad feminism är eller borde vara.

Ibland kommer det hit män (ja, det är alltid män) för att berätta om vad feminism är. Det kan låta såhär: ”feminism är egentligen inte svårare än att män och kvinnor ska ha samma rättigheter/vara lika mycket värda”. Jag undrar verkligen om personer som skriver så till mig på riktigt tror eller tycker att jag behöver få förklarat för mig vad feminism handlar om? Det tycker jag är en ytterst märklig slutsats att dra utifrån en blogg som i till stor del handlar om feminism och dessutom på en generellt ganska hög nivå.

Ja, feminism handlar om att män och kvinnor ska ha samma rättigheter. Men att sluta där och tycka att en har sammanfattat feminism, att en har ett fullständigt feministiskt perspektiv, det är en annan sak. Feminism i praktiken kräver mer än att ta ställning för lika rättigheter, det kräver att en gör analyser av hur ojämlikheten fungerar, hur den upprätthålls och hur det kan brytas. Utan detta så kommer någon jämställdhet aldrig att komma på fråga.

Det verkar finnas ett visst behov av att förenkla, att få det till att det ”bara” är att göra si eller så. Nej, det är inte så ”bara”, det är fan en hel vetenskap. Detta säger jag inte för att utesluta och säga att en inte kan vara feminist om en inte känner till allt, däremot så tycker jag inte att en ska reducera feminism till att handla om en plattityd; att alla är lika mycket värda. Den utsagan saknar helt värde om en inte har en idé om hur en ska komma till ett samhälle där alla faktiskt behandlas utefter detta. Det finns så mycket mer än så. Det är okej om du inte känner till alla aspekter, kan dra alla analyser, men försök inte få det till att ditt perspektiv är det enda som behövs, att det skulle vara onödigt att snacka om relationsmakt eller sexuellt våld för att det ”egentligen” handlar om att alla är lika mycket värda.

Jag tror att det här förenklandet handlar om att slippa se sin egen del i saker och ting. När en reducerar det till att bara handla om en åsikt en kan ställa sig bakom eller inte så kan en vara feminist utan att behöva göra avkall på egna privilegium. Det blir lätt att ”ta ställning” om det enda det handlar om är att uttala en viss åsikt, inte att göra någon djupare analys som kan leda till faktisk förändring.

Det är hur enkelt som helst att tycka att alla ska vara lika mycket värda, desto svårare är det att identifiera orsakerna till ojämlikhet och att motverka dem. Det är väl fint att vissa tycker att kvinnor och män ska vara jämställda utan att gräva djupare i det hela, men detta är verkligen inte allt feminism handlar om. Att säga det är dels att förminska en rörelse med en otroligt stor bredd, med en massa teorier och analysverktyg till att bara handla om en plattityd, dels att sätta sig i en bekväm position som feminist och ”upplyst” samtidigt som en slipper ifrågasätta sin egen position. Ja, jag kan förstå att det är skönt och kul, men försök inte komma och knäppa mig på näsan om vad feminism är eller borde vara.

Att kämpa mer för sin rätt att kalla sig feminist oavsett vad än för kvinnors rättigheter.

En kul grej jag ofta stöter på när jag skriver om det här med att män inte bör ha samma position i den feministiska kampen som kvinnor är indignerade män som tycker att de visst har samma rätt att kalla sig feminister fast de inte är så insatta/engagerade och så faktiskt. En gång fick jag till exempel en på mig som ba: ”jag vet inte så mycket om feminism men vem är du att bestämma att jag inte får kalla mig feminist???”, som på något sätt försökte driva tesen att jag vara en översittare eftersom jag inte tycker att personer som inte på riktigt gör något för kvinnors rättigheter är några verkliga feminister.

Detta är lustigt av flera skäl. Det första är väl den här tendensen folk har till att tillmäta enskilda feminister otroligt stor vikt, som om det spelade någon egentlig roll vad jag tycker om vad någon bör och inte bör kalla sig. Gud, kör på och kalla dig vad fan du vill, det är liksom inte jag som definierar ord. Det verkar handla mer om att skapa någon slags polemik än om att faktiskt värna om sin rätt till något, för ingen kan väl på allvar anse att deras rätt att kalla sig feminister är hotade av mig.

Men det jag tycker är konstigast med det hela är hur vissa verkar vara mer engagerade i sin rätt att kalla sig feminister än i kvinnors rättigheter. Jag har väldigt svårt att ta människor som säger ”jag är visserligen inte insatt/brydd om detta men jag vill ändå kunna kalla mig feminist” på allvar. Varför är det så viktigt att andra erkänner dig som feminist när du uppenbarligen är ganska ointresserad av feminism? Hur kan det vara viktigare att ta ”kampen” mot att någon feminist tycker att du inte är en riktig feminist än att ta kampen för kvinnors rättigheter? Att en människa prioriterar så säger väl sitt, kan jag tycka.

Om statens medieråd, våldsbejakande extremism och ideologisk blindhet.

Nedan följer en text om en rapport så kallad ”våldsbejakande extremism” som släpptes i veckan. Syftet med texten är inte bara att kritisera rapporten utan att försöka visa på hur en kan betrakta och kritisera vissa diskurser som finns i det politiska samtalet idag.

Statens medieråd släppte i veckan en rapport vid namn Våldsbejakande och antidemokratiska budskap på nätet. Syftet är att förstå hur olika våldsbejakande antidemokratiska grupper använder sig av nätet för att sprida ”propaganda” och ”radikalisera” andra, alltså få andra att vilja ansluta sig till nätverk som använder våld som politisk metod. Tre olika miljöer räknas som de våldsamma antidemokratiska miljöerna, dessa är extremhögern, den militanta jihadismen och extremvänstern. Till grund för dessa indelningar verkar studier från Brottsförebyggande rådet och polisen ligga.

Varför en har valt att även för denna repport begränsa sig till dessa tre miljöer förklaras dock inte närmare. Det förs ingen diskussion om vilka andra miljöer som skulle kunde inkluderas i repporten, eller om det verkligen är relevant att behandla dessa miljöer inom ramen för samma kategori.

En av ambitionerna med denna kartläggning har varit att så långt som möjligt jämföra de tre extremmiljöerna. I flera avseenden går det att dra paralleller mellan ideologiska element eller strategier i deras användning av internet, även om skillnaderna ofta är större än likheterna.

Det uttalade syftet med det hela är alltså att göra jämförelser och hitta likheter, trots att ”skillnaderna ofta är större än likheterna”. Varför vill en ha detta som utgångspunkt för att en rapport? Vad är syftet med att behandla dessa grupper som lika eller i väsentliga delar liknande varandra? Grupperna likställs från första början i rapporten, utan att det har föregåtts av någon som helst kritisk diskussion.

Givetvis finner en i rapporten likheter mellan höger- och vänsterextrema, såsom en såklart gör om en har det som utgångspunkt att jämföra två grupper och aktivt söka efter likheter, konstigt vore väl annat. Utgångspunkten i rapporten är att dessa två grupper är relevanta att granska på samma premisser, utifrån samma ramar. Frågan är varför en ställer en sådan fråga till att börja med. Sådant uppstår aldrig ur ett vakuum, utan bygger på en viss syn på världen.

Våldet och våldsbejakandet

I början av rapporten definieras de grupper som anses ligga inom rapportens intresseområde genom två olika kriterier som ska uppfyllas. Ett av kriterierna för att en rörelse ska anses ligga inom undersökningens intressesfär är att rörelsen:

Uppmanar till, försvarar, ursäktar eller på annat sätt manifesterar politiskt eller religiöst motiverade våldshandlingar. Här åsyftas inte enbart uttryckliga uppmaningar till våld mot konkreta individer eller grupper i samhället, utan även formuleringar som implicit förespråkar våld.

 Det våldsbejakande behöver alltså inte vara uttalat, utan kan vara ”formuleringar som implicit förespråkar våld”. Vad detta kan vara för formuleringar framgår senare när begreppen ”våld” och ”våldsbejakande” ska definieras:

En stor del av den propaganda som studerats här legitimerar en syn på grupper av människor som mindre värda eller det demokratiska systemet som ett dysfunktionellt system. Dessa budskap är inte direkta uppmaningar till våld för politiska eller religiösa syften, men de fungerar som legitimeringar av direkta uppmaningar till våld.

I en vänsterkontext är det främst delen om ”det demokratiska systemet som ett dysfunktionellt system” som är relevant. Många inom vänstern anser att den (liberala kapitalistiska) demokratin som den är utformad idag helt enkelt inte är demokratisk. Att en kan använda en sådan analys av samhället för att legitimera våld stämmer såklart, men att tycka att det i sig är våldsbejakande att anse att det demokratiska systemet såsom det ser ut idag är dysfunktionellt är en definition som effektivt placerar in alla som gör någon form av djupare systemkritik i facket ”våldsbejakande”.

Medierådet gör sedan en uppdelning i olika typer av våld, och konstaterar att det finns ”legitima uttryck” för alla former av våld inom nationalstaten:

I alla nationalstater finns legitima uttryck för samtliga dessa tre former av våld. Genom vad som brukar kallas det statliga våldsmonopolet kan polis, militär – och i mer begränsad utsträckning privata vaktbolag – legitimt utöva direkt våld under vissa förutsättningar. Statliga institutioner som t.ex. kriminalvård och socialtjänst har till uppgift att frihetsberöva individer, ett exempel på strukturellt våld.

Varför detta skulle vara legitimt, och hur denna legitimitet skapas och definieras, förklaras inte. Det våld som staten står för bara definieras som legitimt, rätt upp och ner. Såhär talar personer som inte tycker att de själva har något att bevisa, utan bara tycker att andra ska bevisa en massa saker på deras premisser och enligt deras definitioner, typ att de är ”demokratiska”.

Dessa institutioner, strukturer och föreställningar är i varierande grad socialt accepterade, men har det gemensamt att de godkänner bruket av våld. Ändå skulle de knappast anses vara våldsbejakande. Begreppet är tydligt förbehållet extrema ståndpunkter vid sidan av den politiska mittfåran.

Begreppet ”våldsbejakande” är alltså ”förbehållet extrema ståndpunkter vid sidan av den politiska mittfåran”. Att våldsbejakande i dagligt tal används precis som medierådet beskriver det är givet, att i en rapport okritiskt anamma detta språkbruk är en annan sak. Ingenstans syns dock någon slags kritisk diskussion kring dessa begrepp. Saker och ting bara definieras som ”legitima” eller ”våldsbejakande” utan någon slags diskussion kring.

Hur kommer det sig att till exempel de som vill öka statens våldsanvändning, människor som vill ha ”hårdare tag” inte ses som våldsbejakande? I mina ögon är det ett tydligt omfamnande av våld som politisk metod och ett våldsammare samhälle.

En mer relevant fråga är hur en hanterar grupper som innan befunnit sig vid sidan om den politiska mittfåran som i högre grad normaliseras in i den, som ett exempel på detta kan vi ta Sd. Är de plötsligt mindre våldsbejakande, för att de har lyckats komma in i det parlamentariska och därmed kan använda sig av statens våldsmonopol för att bedriva sitt våld. Det är uppenbart att denna definition av våldsbejakande enbart är intressant om en betraktar det hela ur ett väldigt ahistoriskt perspektiv och förutsätter att den idag förda politiken dels är rättfärdig, dels kommer att fortsätta vara det.

Avståndstagande från demokratiska värderingar

Det andra kriteriet lyder som följer:

Tydligt tar avstånd från grundläggande demokratiska värderingar. Här åsyftas både demokratins konstitutionella sida, (dvs. det demokratiska representativa styrelseskicket) och grundläggande medborgerliga rättigheter som rör respekt och tolerans för andra människor (dvs. det som rör demokratins sociala och kulturella dimensioner). En sådan avgränsning möjliggör således identifieringen av grupper, nätverk, webbplatser, etc. som kan klassas som antidemokratiska och uppmanar till våld.

”Grundläggande demokratiska värderingar” är alltså inte bara att tycka att folket ska styra, att alla är lika mycket värda och att vi ska ha vissa demokratiska rättigheter. En måste även vara med på själva den form demokratin tar sig idag. Här under finns idén om den liberala demokratin som det enda sant demokratiska.

När den autonoma vänstern ska definieras som antidemokratisk är det just denna definition av antidemokratisk som används. Den autonoma vänstern tror ju på alla människors lika värde och demokrati, men anser helt enkelt inte att det liberala demokratin är en lämplig form för detta. Därför är den antidemokratisk, för den ställer inte upp på den idag praktiserade formen av demokrati. Återigen kan en se hur olika former av djupare systemkritik ses som ”våldsbejakande”.

Föraktet för konsensus

Följande konstateras vidare i rapporten:

I delar av samtliga miljöer finns ett förakt för diskussion och teoretiserande. Att bara prata om något leder inte till någon förändring, utan handling är det som förändrar världen. Hos både höger- och vänsterextrema finns samma avståndstagande från teoretisk och intellektuell diskussion, även om det på sina håll förs avancerade teoretiska diskussioner. Den direkta aktionen romantiseras, medan diskussion och strävan efter konsensus ses som förkastligt. Att verka politiskt inom ramen för den parlamentariska demokratin ses som meningslöst.

Det förs avancerade diskussioner, samtidigt tas det avstånd från diskussionen och konsensus, hur går detta ihop? Vågar en sig på en gissning om att det är diskussion och konsensus med det etablerade parlamentariska demokratiska samhället det rör sig om? Mitt personliga intryck är att den autonoma vänstern är ett sammanhang fullt av intressanta diskussioner, men inte inom de etablerade demokratiska kanalerna.

Måste diskussionen tas med den parlamentariska makten, på deras villkor, för att den ska räknas? Det verkar dessvärre så, för i samma stycke nämns att de ser verkandet inom ramen för den parlamentariska demokratin som meningslöst som en del av samma avståndstagande från diskussion och teoretiserande. Vad som är att vara öppen för diskussion och teoretiserande definieras utifrån förhållningssättet till det parlamentariska, inte utifrån den diskussion som sker inom och mellan de olika grupperingar som behandlas.

Det säger väl sig självt att om en ställer sig emot de grundläggande dragen i rådande samhällsordning så är det måttligt intressant att verka på densammas villkor eller ta diskussionen med den etablerade politiska makten. Detta betyder emellertid inte att en inte är öppen för diskussion eller att det inte finns något teoretiserande och ifrågasättande inom rörelsen, bara att vissa åsikter inte anses särskilt intressanta. På samma sätt är få inom den parlamentariska politiken intresserad av att diskutera med grupperingar som inte delar de grundläggande ideal som där finns eller som deltar i det parlamentariska ”spelet”, men det är ”okej” eftersom de verkar inom den nu rådande modellen.

Ett försök att knyta ihop säcken

Det stora problemet med rapporten är hur en analys som bygger på att vänster- och högerextremister är ”lika goda kålsupare” forceras fram genom att redan från början likställa de olika grupperna. Utgångspunkten för hela rapporten är att det är relevant att göra en jämförelse, trots att skillnaderna enligt repporten är stora.

Det förekommer väldigt lite diskussion kring de centrala begreppen för analysen, och den diskussion som förekommer rinner snabbt ut i sanden igen. Rapporten tar tydligt avstamp ur förutsättningen att dagens politiska system är legitimt och det ”rätta” sättet att bedriva politik, och kritiserar allting annat utifrån detta.

Nå, det är egentligen ingenting konstigt med det, folk har olika ideologier vilket såklart påverkar såväl frågeställningar som tolkningar av verkligheten. Att en statlig myndighet har utgångspunkten att demokratin i sin nuvarande utformning är något normativt gott är såklart ingenting att förvånas över. Problemet är när den egna utgångspunkten och ideologin inte ifrågasätts eller ens uppmärksammas utan bara tas för given som det korrekta och legitima.

Det hela skapar ett väldigt konstigt synsätt på den politiska aktivitet som ligger utanför ramen för vad som anses ingå i den parlamentariska demokratin, där grundproblemet definieras som att dessa rörelser inte accepterar spelreglerna. Med fullständigt blindhet för sin egen ideologi och sina egna tillkortakommanden så blir analysen otroligt platt. Utan att ta avstamp i någon bredare ideologisk diskussion så blir det omöjligt att förklara vad det är som är det egentliga problemet med dessa rörelser, och varför det skulle vara mer okej att till exempel våld förekommer inom ramen för det parlamentariska.

Nej, jag förväntar mig inte att en enskild rapport från medierådet ska ta upp alla dessa frågor, behandla hela den liberala demokratin som fenomen och så vidare. Däremot förväntar jag mig lite mindre blindhet för den egna förförståelsen av samhället och politiken. Det skulle skapa förutsättningar för en mycket djupare förståelse av fenomenen som behandlas i rapporten.

Att lyfta blicken handlar om perspektiv och vilja, inte högskolepoäng.

En diskussion som har funnits ett tag bland feministiska bloggar är den om vilken nivå en ska lägga sig på, om en ska vara enkel och rikta sig brett eller ”djupare” och kanske nå en mindre publik. Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg om på vilket sätt det är problematiskt när hela den feministiska debatten kretsar kring otroligt enkla frågor som är enkla att ta ställning i, såsom sexistisk reklam.

Det finns en ganska utbredd uppfattning om att detta rör sig om att vissa vill att en ska vara mer akademisk, använda svårare termer och dra resonemang som kräver en högre grad av insatthet. Jag tänker mig absolut att det finns frågor som är väldigt knepiga att behandla, analyser en behöver vara väldigt insatt för att begripa, men jag tror också att den feministiska debatten ofta tas på en lite väl låg nivå utan att det är motiverat av sådana skäl, utan snarare av egen bekvämlighet.

Med bekvämlighet menar jag alltså inte att en är för bekväm intellektuellt, utan att en är för bekväm i sin världs- och självbild. Det är liksom ingen slump att det för det mesta är ganska privilegierade kvinnor som tenderar att hamna i denna platta feminism, trots att det ofta är dessa kvinnor som har haft tillgång till utbildning och liknande. Många feminister som inte har någon högre utbildning alls klarar av att göra dessa analyser, eller åtminstone förstå dem. Det kan liksom inte förklaras med att en inte är bildad nog, det handlar om något annat, om hur ens position påverkar ens världsbild, ett fenomen som borde vara välkänt för den som ingår i den feministiska rörelsen.

Tänk på det som ni tänker på män som inte klarar av att förstå feminism. Det handlar ofta inte om någon slags intellektuell oförmåga, då de flesta inte är kompletta idioter, utan snarare om en bekvämlighet i den egna positionen som gör att det saknas incitament för att ifrågasätta. Den som identifierar sin egen roll som privilegierad i en förtryckande struktur står för det mesta inte ut med att fortsätta förtrycka, utan blir tvungen att förändra sig. Därför finns det drivkrafter för att ignorera den egna positionen, eftersom det är smärtsamt att inse och ändra sitt privilegium. På samma sätt ser jag på feminister som inte klarar av att infoga andra aspekter än dem som drabbar dem personligen i sin syn på världen.

Jag är övertygad om att de flesta kan lyfta blicken utanför American Apparels senaste sexistiska reklam, däremot tror jag att det finns många som helst inte vill göra det eftersom det kräver självrannsakan i högre grad. Det kräver självrannsakan att se hur en själv bidrar till förtrycket av andra kvinnor, att se hur en hindrar breddning av feminismen genom att hålla fast fokuset vid frågorna som mest berör en själv och så vidare. Och självrannsakan är en obehaglig upplevelse. Men det en som feminist kräver av män, det vill säga att de ska inse sina privilegium och sin position i en förtryckande struktur, måste vi såklart även göra själva i de fall vi innehar samma position.

För mig är det angeläget att den feministiska debatten känns öppen för den som är intresserad, att den inte präglas av akademisk snobbighet och så vidare. Men jag tycker att det är skillnad på detta och att vilja vidga perspektiven utanför den väldigt snäva sfär som tyvärr tillåts dominera idag. Jag köper inte den här idén om att det främst hindret för detta är att det skulle vara för akademiskt eller komplicerat, snarare handlar det om den vanliga tendensen människor har att inte vilja se sina egna privilegium, eftersom det tvingar varje moralisk individ att också börja arbetet för att avsäga sig dem.

Myten om oberoendet.

Ibland höjer människor bilen till skyarna. De kallar den frihetsmaskin, de talar om känslan av oberoende och frihet en känner när en sätter sig i sin bil och kan ta sig var en vill, köra var som helst. Men vad är detta egentligen för frihet? Med bil kan en i princip bara åka på vägar. Vägen rymmer heller inget utrymme för spontanitet, det är väldigt styrt precis hur en ska åka; i vilken hastighet, i vilken riktning.

En är inte heller särskilt oberoende. Det är mycket som ska vara på plats för att bilkörning ska kunna ta en någonstans. En ska för det första ha en bil, och detta gör en beroende av en mängd olika saker och personer. Vidare ska vägen finnas och vara körbar, något som ofta finansieras med statliga medel. Med jämna mellanrum måste en stanna och tanka bilen, vilket gör en helt beroende av att det fick bensinmackar tillgängliga när en ska åka och så vidare.

Lite samma sak gäller för den som anser sig vara ”ekonomiskt oberoende”, alltså inte behöva arbeta för att kunna ha pengar nog för att leva. Sådana personer har kanske pengar investerade någonstans, som ger tillräckligt hög avkastning för att de ska kunna leva enbart på detta. De är alltså beroende av tusentals människors arbete för att skapa mervärde och tillväxt, så att det ska bli någon avkastning att tala om.

Människor upplever sig också ofta oberoende när de kan betala människor för att göra saker åt dem istället för att förlita sig på sig själva, välfärden eller att människor i ens omgivning av vilja göra det ändå. Den som köper en prostituerad upplever sig säkert som ”oberoende” eftersom pengarna ger hen möjligheten att kunna ha sex utan någon större känslomässig ansträngning. Hen är däremot beroende av ett samhälle som är organiserat på ett sätt som gör att vissa människors pengar kan användas till att köpa andra människors kroppar, alltså av ojämlikhet och ekonomisk nöd. Detsamma gäller för alla former av tjänster och prylar en köper sig; det upplevda oberoendet hos den som köper bygger på ett samhälle där pengar ger makt över andra människors liv.

Det som kallas ”oberoende” är egentligen ofta mest en fråga om just detta. Egentligen är en såklart lika beroende av samhället som alla andra, däremot befinner en sig i en maktposition som gör att en kan uppleva en viss autonomi. Denna autonomi bygger dock på att det finns andra människor under en i hierarkin som kan göra saker åt en. En är helt enkelt beroende av klassamhället som institution, beroende av att det finns människor som är tvungna att ägna sina liv åt att tjäna ens behov för att de skulle svälta annars.

Sant oberoende borde vara att kunna reda sig själv, alltså utan att behöva köpa någon vara eller tjänst av någon annan. Om detta är eftersträvansvärt vet jag inte, personligen har jag inga problem med att vara beroende av andra personer eller samhället i sin helhet, jag ser det som en naturlig del av det mänskliga varat. Däremot tycker jag att retoriken som ofta kommer från högerhåll om att den med bra karriär och inkomst ”reder sig själv” och är ”oberoende” är fascinerande. Vad inbillar de sig egentligen? Inser de inte hur många människor under dem det krävs för att deras liv ska fungera?

Jag ser den här idén om oberoendet som ett omfattande kollektivt självbedrägeri, ett gemensamt odlande av idén om självtillräcklighet. Det handlar om ett förnekande av klassamhället, om att en inte vill inse att ens egen relativa framgång och oberoende inte kommer från ens egna strävanden allena, utan kräver existensen av ett klassamhälle för att resultera i makt och upplevd autonomi. Att inte uppleva att en är skyldig någon eller samhället någonting, utan kunna gå omkring och odla idén om att en minsann klarar sig själv och egentligen mest bara bidrar med sitt ”hårda slit” och skatten på sin höga lön.

Dagens husmorstips.

IMG_20130417_094253

Nu har jag mens och således också mensvärk. Med anledning av detta tänkte jag dela med mig av mitt bästa husmorstips. Eftersom jag alltid glömmer att värktabletter faktiskt hjälper så brukar jag ta en först när jag ligger och kvider av smärta. Min lösning då är: onani! Onani är sjukt bra av två skäl:

  1. Under tiden jag onanerar känner jag inte värken, vilket gör att tabletterna får tid att verka utan att jag behöver ligga och gråta av smärta under tiden. Det kan vara klokt att unna sig en ordentlig stund och inte bara köra en snabbis.
  2. Onani hjälper faktiskt i sig också. Efter att jag kommit har jag alltid mindre värk oavsett om jag tagit tablett eller ej. Och det är liksom inte liten skillnad, utan kan gå från att nästan kräkas av smärta till att knappt känna av den alls.

Kanske inte funkar för alla, men för mig funkar det superbra!

Så, det var dagens husmorstips.

Vet du i detalj hur kapitalismen fungerar?

En av de vanligaste frågorna som dyker upp när en kritiserar kapitalismen är ”men hur ska det fungera efteråt då”. Svaret är att jag inte vet exakt. Jag kan dock berätta hur jag tänker mig framtiden i runda slängar: vad jag vet är att jag vill ha ett jämlikt samhälle som är fritt från exploatering, i kontexten framförallt kapitalistisk sådan men givetvis vill jag också ha ett stopp på andra former av exploatering också. Idag ser jag dock den kapitalistiska exploateringen som den mest omfattande. Jag tänker mig att produktionen framförallt skulle styras genom arbetare som äger sina produktionsmedel och gemensamt beslutar kring vad som ska produceras, under vilka villkor och så vidare. Jag tänker mig även att det finns en centralmakt som tillhandahåller vård, bostäder, större infrastruktursatsningar, forskning och så vidare, vilket såklart styrs demokratiskt, däremot anser jag inte att staten ska ha hand om och äga allt utan jag tycker att det är nödvändigt att saker främst förvaltas/ägs av de som brukar dem och inte av någon centralmakt. Jag tänker mig också att en delar lika på det arbete som behöver utföras i samhället och gemensamt beslutar kring hur mycket, men vilket mål och så vidare, vilket jag tror skulle leda till att arbetet på sikt blev mindre. Jag vill också ha omfattande forskning som syftar till att göra samhället bättre, såväl medicinsk, teknisk som samhällsvetenskaplig och humaniora. Jag tänker mig att den som inte vill arbeta trots att hen är förmögen ska ha rätt att leva på allmänningar och så vidare, men kanske inte ta del av frukterna av andra människors arbete. Jag tycker alltså inte att det ska finnas något arbetstvång såsom det fanns under industrialismens tidiga dagar, då människor som inte ”drev runt” blev inspärrade och tvingade till arbete, däremot anser jag att vissa saker kan villkoras med att en bidrar (efter förmåga, såklart). Det viktigaste är dock att folket har makt över sin egen framtid, alltså att saker och ting bestäms demokratiskt och inte av ”marknadskrafter”.

Mer detaljerad än såhär kan jag tyvärr inte vara. Det finns säkert andra som kan, som har studerat exempel på kommunistiska/socialistiska/anarkistiska samhällen och vet mer om vad som funkar och vad som inte funkar. Dessutom tror jag att det finns en stor risk med att skapa en alltför omfattande och detaljerad utopi eftersom en då måste göra en massa antaganden om människan, samhället och så vidare som kan visa sig inte stämma. Då riskerar en att fastna i utopin, att försöka pressa in samhället i den, vilket jag tror lätt leder till tyranni. En måste helt enkelt vara öppen och flexibel för det som kan komma att ske inom ramarna för jämlikhet och sann demokrati.

Det intressanta med denna invändningar är dock detta: hur många kan beskriva hur kapitalismen fungerar i detalj? Jag tippar på ingen. Och framförallt inte någon av de som brukar ifrågasätta såhär, eftersom de sällan har någon slags doktorstitel på området. Kapitalismen är ett extremt komplext och omfattande system. När en ställer den frågan brukar folk rycka på axlarna och lakoniskt konstatera ”men det funkar ju”. Men alltså, gör det verkligen det? Ja, det fungerar som i att det existerar och upprätthåller sig självt, men människor arbetar ihjäl sig och svälter till döds, ojämlikheten är stor och miljöhotet växer. Samtliga hittillsvarande system har dock ”fungerat”, om en definierar ”fungera” som i att det existerar. Det är dock ganska uppenbart att kapitalismen knappast fungerar felfritt, eftersom det ständigt sker kriser som sliter människor och samhällen sönder och samman och eftersom det är uppenbart ohållbart i och med att det sliter på miljön något otroligt. Saker och ting fungerar helt enkelt till de kollapsar, när vi diskuterar hur samhället bör vara utformat måste vi lyfta blicken utanför ”det fungerar” och formulera mål kring vad vi vill uppnå. Annars får vi som bäst ett system som inte kollapsar, vilket förvisso verkar vara en del personers mål för samhället.

Hur många omvälvande förändringar av samhället har föregåtts av att någon i detalj har räknat ut hur det ska fungera? Troligen inga. Det är ju knappast som att det finns någon ”plan” kring hur samhället idag fungerar heller. Det är liksom inte ens möjligt att göra en sådan uträkning.Om en ställer det som krav på alla rörelser så borde en kanske börja med att behandla det faktum att dagens samhälle på olika sätt är jävligt irrationellt och orimligt. Varför ligger inte samma bevisbörda på de som vill att vi ska ha det som vi har det idag? Varför är det inte de som måste förklara hur vi ska få allting att funka på lång sikt, hur vi ska undvika kriser, svält, död till följd av arbete, slöseri i form av slängd mat och planerat åldrande och miljöförstöring inom rådande system? Jag förstår absolut inte hur vi ska få det att gå ihop med kapitalismen, den som har en lösning kan ju höra av sig.

All förändring måste ta sin början i kritik av det rådande, i en dröm om ett annat samhälle, för att sedan utvecklas under tidens gång. Innan vi kan börja definiera lösningar måste vi definiera problem, och innan vi kan testa lösningar måste vi få handlingsutrymme. Om en förkastar all kritik som yttras direkt med motivationen att det inte finns någon komplett idé bakom den så är det klart att det aldrig kommer till stånd någon förändring, då kommer vi bara harva vidare i den här skiten tills det kollapsar och alla blir förvånade.