Etikett: kommunism

”Stabilitet” och ”ordning” som överordnat politiskt mål.

Angående mina eftervalsreflektioner så fick jag den här kommentaren:

Jag tycker att det var märkligt av alliansen att använda ordet ”stabilitet” som något positivt. Låter ungefär som att ”allt är så bra nu, så vi nöjer oss här” – ingen idé att göra några förändringar.

Detta är, som jag ser det, ett av den så kallade ”demokratins” största problem. Den liberala demokratin gör anspråk på att kunna göra rum för alla ideologier, det vill säga att vi inom dess ramar ska kunna ”välja” helt fritt hur vi vill ha vårt samhälle. Så fungerar det såklart inte, utan ramarna är tvärtom mycket fasta.

Till exempel; när det är ”kris” så tar det över precis allt annat. När det inte är så mycket tillväxt så anses det vara ett såpass stort problem, och det finns bara en enda lösning; mer tillväxt. Alla andra politiska frågor blir i ett sånt läge helt sekundära. Ingen bryr sig om typ bostäder, utbildning, sjukvård för att inte tala om kultur eller fritid när det är kris. Då är det viktigaste att ”fixa tillväxten” för att tillfredsställa företag. en massa saker som människor värderar kan inte prioriteras eftersom det skadar ”tillväxten”. Till exempel; klimatpolitik, minska klassklyftor, öka reallöner och så vidare och så vidare.

Detta kan en ju på sätt och vis förstå, det är rimligt att saker och ting sätts ur spel i ett samhälle i kris, MEN problemet är att vi lever i ett samhälle som hela tiden skapar sina egna kriser. Det är liksom inga naturkatastrofer det rör sig om, det är vårt eget system som skapar dessa kriser, som vi förhåller oss till som om de vore naturfenomen. Vi pratar om hur ”marknaden reagerar” på det ena och det andra, ungefär som om det var ett stort odjur som vi var tvungna att mata. Och ja, så är det väl på sätt och vis, men jag har så svårt att förstå hur folk tycker detta är förenligt med demokrati.

För att inte tala om situationen med Sd nu. Plötsligt har hela valet kommit att handla om att inte låta Sd få inflytande. Frågan hanteras som om det vore något som bara har hänt oss, men i själva verket är det ju såklart ett resultat av att en under fyra år inte gjort något långsiktigt för att hantera problemet. Då skapas en kris, som måste hanteras, och den hanteras genom att politiker tvingas kompromissa bort sina ideal för att ta ”ansvar”. Och ja, det är ett rimligt sätt att agera givet situationen MEN frågan är ju varför vi har den här situationen. På ett sätt tror jag att vissa politiker tycker situationen är ganska bekväm; de kan lägga sitt fokus på att ”ta ansvar” för det som redan finns, göra små justeringar här och där kanske, men de kommer inte ha något utrymme för att driva fram några större reformer.

När jag läste demokratiteori i statskunskap så var det i en bok där det stod att det inte får bli ”för mycket” demokrati, eller folkligt deltagande, för då kan det ”koka över”. Detta är säkert alldeles sant, våra institutioner kan inte hantera att för många bryr sig. Frågan är ju vad det är för en ”demokrati”, om det bygger på att stora delar av befolkningen ska vara politiska passiva. Det är väldigt långt ifrån ursprungliga demokratiideal som byggde på aktivt deltagande (om än för en väldigt liten grupp).

Jag tänker också på hur en av polisens främsta uppgifter är att ”upprätthålla ordning”. Det finns en gräns för hur långt människor får nyttja sina demokratiska rättigheter, och den gränsen går vid när det ”stör ordningen”, och jag antar att det är det som menas med att ”koka över”. Det vill säga; folk får gärna nyttja sina demokratiska rättigheter men inte till den grad att det riskerar att bli en verklig kraft för förändring.

Stabilitet är väl på sätt och vis ett rimligt samhällsmål, men vi måste fråga oss vad vi upprätthåller för stabilitet? Just nu är det ett stabilt status quo, som är förtryckande och ohållbart på många sätt. Jag skulle gärna se en stabil reformdriven utveckling mot kommunismen, men det lär väl inte hända.

Problemet med ordet ”konsumtionssamhälle”.

Det finns ett ord som används ofta av folk som är lite sådär lagom systemkritiska och det är ”Konsumtionssamhälle”. Termen betecknar något slags samhälle som cirkulerar kring konsumtion, vilket är dåligt.

Varför säga konsumtionssamhälle när det heter kapitalism? Jag tänker att just konsumtionen är just en av de få grejer som är bra med kapitalismen? Det är ju inte konsumtionen i sig som är problemet, utan till vilket (mänskligt och miljömässigt) pris den sker. Att vara emot konsumtion som sådan tycker jag är märkligt.

Det finns också en moralism i det, som handlar om att lyfta fram ”dygdigt” beteende här i form av måttfullhet, och förkasta beteenden som inte anses dygdiga. Begreppet brukar hänga tätt samman med utsagor som att ”vi” konsumerar för mycket. Vadå ”för mycket”? För mycket enligt vem? Det som bör diskuteras är väl inte hur mycket konsumtion som är lagom utan hur vi ska balansera och fördela olika grejer vi vill ha i samhället. Vi vill kanske ha roliga prylar, men det kanske är viktigare med bra miljö eller fritid. Att definiera konsumtion i sig som något ont är inte konstruktivt, snarare ligger utmaningen i att skapa demokratiska processer för att styra över produktionen och fördela den.

Slutligen: vilka omfattas av detta ”konsumtionssamhälle”? Det är ju knappast så att alla som lever i världen eller ens i Sverige omfattas av ”konsumtionssamhället”. Det är en liten klick människor som konsumerar mycket, det stora flertalet kan verkligen inte tala om något större överflöd.

Kapitalismens värsta fasor är knappast ”konsumtion” utan att människor slits ut under de mest brutala former. Detta görs dock inte för att folk är omoraliska och ”konsumerar” för mycket, utan för att vi lever i ett samhällssystem som bygger på att kapital ska ackumuleras. En kan inte prata om att individer konsumerar för mycket, det är inte däri problemet ligger. Vi lever i ett samhälle som hela tiden skriker åt oss att konsumera och/eller producera mer och det är inte konstigt att vissa då gör detta.

Vi har också ett problem med att vissa saker faktiskt inte konsumeras. Dels saker som produceras i för liten utsträckning eftersom de inte är lönsamma, men också saker som slängs bara för att ingen kan betala för dem. Till exempel stora mängder fullt ätbar mat som slängs varje dag för att det inte går att sälja för billigt eller skänka bort. Samma sak gäller garanterat med kläder och så vidare. Saker och ting som skulle kunna konsumeras, som kroppar redan har konsumerats för att producera, som SLÄNGS bara för att ingen kan betala för dem. Det är inte konsumtionen som är problemet här, det är produktionen.

Jag tänker mig att målet bör vara ett samhälle där alla människor har vad de behöver för att leva gott och utvecklas. Helt enkelt ett konsumtionssamhälle, där alla kan konsumera och där produktionen styrs av vad vi faktiskt har för behov att konsumera.

Kommunism och jämlikhet.

Ibland får jag det högst oklara frågan hur en i kommunismen ska hantera att vissa kanske arbetar hårdare/bättre än andra och därmed får det bättre. Ungefär som om det typen av orättvisa som råder inom kapitalismen skulle kunna likställas med att två olika personer gör olika god mat eller städar olika effektivt i sina egna hem, och att de därför får olika resultat.

Jag tänker mig inte att samhälle där alla har det exakt lika bra. Olika människor har såklart olika förutsättningar att leva ett gott liv. Däremot så tänker jag mig ett samhälle där människor inte exploateras på grund av de egendomsförhållanden som råder.

Min åsikt är att ingen människa har rätt att exploatera varken jorden eller andra människor mer än någon annan. Ingen människa har rätt att köpa och tjäna pengar på en annan människas arbetskraft bara för att hen äger produktionsmedel eller har lagt beslag på naturresurser. Sedan kan väl enskilda individer vara hur ”driftiga” som helst, detta är inte et problem för någon annan än dem själva om vi inte lever i ett samhälle där detta tillåter dem att exploatera andra.

Att tro att kommunism handlar om att alla ska ha det precis lika är ingenting annat än en borgerlig vanföreställning, det har ingen förankring. Jag vet ingen kommunist som har argumenterat för ett sådant samhällsbygge. Det handlar om att var och en har rätt att själv bestämma över sin produktion och äga frukterna av sitt arbete, att vi inte ska exploateras på grund av de egendomsförhållanden som råder. Det handlar inte om att olika människor är olika bra på saker, utan om ojämlikheten i egendom som råder. Denna ojämlikhet är ett resultat av våld och tvång, genom staten, fråntagande av egendom, kolonialism och så vidare. Det rör sig inte om någon fredlig och demokratisk process utan var och är en oerhört brutal historia. Det finns inget som säger att vissa människor har rätt att lägga beslag på naturresurser eller mänskligt arbete, det finns ingen rättvisa i det.

Om folk driver företag i något slags kommunistiskt samhälle kvittar mig, det är inte som att jag är emot entreprenörsskap som livsstil för att det typ är ”moraliskt fel”. Löwengrip kan väl starta någon jävla tidning, det kvittar mig. Det jag vänder mig emot är hur människor får makt över andra genom sin egendom, för att det är så samhället är skapat. Om den samhällsstrukturen försvinner så kommer detta inte att vara ett problem.

Revolution och folkligt stöd.

Det är intressant, när en pratar om kommunismen, hur många som kommer med invändningen att vi ju inte kan inför detta system rakt av eftersom det saknas folkligt stöd, och använder detta som ett argument emot kommunismen som ideologi i sig. Jag undrar om de tror att politisk förändring har nåtts genom att alla plötsligt bestämde sig för att ”nu får det vara nog” samtidigt? Det är såklart alltid en process som går långsamt framåt.

Jag är kommunist, det innebär att jag vill ha ett samhälle utan privat ägande och istället ha egendomsgemenskap. Detta är en idé om var jag tycker att samhället ska sträva, men jag inser såklart att det inte är något som bara kan införas hux flux. Hela samhället bygger på kapitalism, det går inte att bara införa kommunism över en natt utan det är en process som måste ta tid för att det ska gå rätt till. Den intressanta politiska frågan är egentligen hur vi ska göra för att lyckas ta oss dit, vilka val kan en göra och vilka kamper kan en föra för att komma närmare kommunismen. Detta är en fråga som själv saknar svar på, jag noterar att olika människor gör på olika sätt och tänker mig att det är just denna mångfald av kamper som är vår styrka. Att peka ut en rätt väg tror jag är vanskligt, då det riskerar att landa i dogmatism, något som såklart är mycket relevant att undvika.

Ofta när en pratar med folk är de mer kommunistiska än de själva anar. Få använder begreppet kommunism eftersom det har negativa konnotationer, men desto fler uttalar sig mycket kritiskt och kapitalismen som system eller i alla fall dess konsekvenser. Detta får mig att tänka att det finns en potential till ett folkligt stöd för kommunismen. Jag tänker mig att en av de stora utmaningarna ligger i att få människor att förstå hur de problem de erfar i sin vardag hänger ihop med samhällssystemet i stort, att binda ihop de olika kamper som människor för och peka på hur de alla hänger ihop med motstånd mot kapitalismens konsekvenser. Att se att människor har olika positioner och olika förutsättningar för att kämpa och betrakta detta som en styrka snarare än en svaghet.

Ofta dyker frågan om våld upp. Folk tolkar ofta det faktum att jag inte tar kategoriskt avstånd från våld som politisk metod som att jag anser att det skulle vara bra att tvinga folk till att leva kommunistiskt med hjälp av våld. All politisk förändring måste komma underifrån, därför skulle jag inte vilja genomföra någon ”revolution” i dagsläget även om jag hade haft möjlighet till det. Eventuellt våld måste ha bred politisk förankring för att vara relevant, och jag har absolut inga illusioner om att jag eller någon annan människa/mindre grupp ensam skulle sitta inne på någon slags enhetlig lösning kring hur samhället ska se ut. Jag tycker att det är intressant hur samma människor som är så taggade på att prata om hur oerhört hemskt det är med kommunism eftersom en vill ”bestämma hur andra ska leva” samtidigt är så taggade på att avkräva enskilda kommunister på svar kring just denna fråga. Jag tror att det är jätteproblematiskt att skapa sig en massa idéer om hur människor kommer leva i det kommunistiska samhället. Jag har liksom ingen aning om vilka prioriteringar folk kommer att göra, däremot ser jag det som en självklar fördel om prioriteringar görs av människors medvetna val och inte för någon marknads skull.

”Revolution” verkar vara bland det mest skrämmande många kan tänka sig, det brukar dra tankarna till våld och total förstörelse av det som är. När jag talar om ”revolution” menar jag inte nödvändigtvis något blodigt slags, utan jag menar en samhällsomvälvande förändring. Detta förändring behöver inte vara våldsam, och en behöver eller bör knappast förstöra allt i det ”gamla” samhället. Snarare handlar det om att ta över saker och använda dem på ett annat sätt. Jag ser samhället som något som utvecklas, inte som något en byter ut helt när en tröttnat.

Vissa brukar påpeka att det kanske aldrig kommer finnas något brett politisk stöd för egendomsgemenskap. Detta må vara sant, men det finns många idéer som det aldrig kommer finnas brett politiskt stöd för, som folk har ändå. Jag förstår inte varför jag ska tycka något annat bara för att folk eventuellt inte kommer att tycka som jag. Det känns som en jävligt antiintellektuell inställning till politik. Att jag har e utopi betyder inte heller att jag inte kan ta ställning och engagera mig i dagsaktuella politiska frågor, det finns liksom inget motsättning mellan att ha långsiktiga visioner för samhället och att jobba med frågor en tycker är viktiga nu.

Att en har en idé om hur ett samhälle borde se ut innebär inte att en vill tvinga människor dit mot deras vilja, det handlar snarare om en idé om vilken typ av samhälle människor skulle må bäst i. Kommunismen för mig är inget egenvärde som jag vill uppnå bara för att, utan det är en idé jag har om hur vi skulle kunna leva. Om det finns andra lösningar på problemen i dagens samhälle så kommer jag att ta emot dem med öppna armar, jag kan vara inte se dem själv i dagsläget.

Jag är ett hot mot det här vidriga samhället, och det är jag jävligt stolt över.

En grej jag har noterat både bland feminister och inom vänstern är en slags tävling i att framställa sig som så maktlös och ofarlig. När det till exempel anordnas en demonstration framhålls det hur otroligt ofarlig den är, att det inte finns några ”extremister” där, som feminist är det viktigt att framställa hur otroligt mycket män har att vinna på feminism och att det minsann inte finns några manshatare.

Jag blir så matt, för vad är meningen med att bedriva en politisk rörelse om den inte utgör något hot mot makten? Vad är meningen med att bara stå med sina jävla plakat och ”säga sin åsikt” om vi ändå inte kan sätta press på att åstadkomma någon verklig förändring?

Visst, det är jävligt bekvämt att inta en offerroll, utmåla sig själv som en harmlös sanningssägare, stå och ropa på sunt förnuft i ett galet samhälle, väl medveten om att ingen kommer lyssna. Med den mentaliteten kommer vi aldrig kunna vinna några slag, vi kommer bara att kunna gå ut med den moraliska segern i att ha haft rätt gång på gång, aldrig den politiska makten.

Istället för att jobba så hårt på att utmåla sig själv som ofarlig, se till att jobba på att förverkliga borgarnas värsta mardrömmar. Se till att vara det där hotet mot den borgerliga ”demokratin”, de där våldsbejakande extremisterna, som de hela tiden snackar om.

För faktum är att om vi gång på gång utmålar oss själv som maktlösa så kommer vi inte heller att kunna anskaffa någon makt. Det är inte sannolikt att folk vill ansluta sig till en politisk rörelse som inte göra något annat än att förlora hela tiden. Vi måste lyfta fram de slag vi vinner, vår potential. Vem vill stå på de säkra förlorarnas sida?

Om vi inte gör detta så kommer vi aldrig kunna bli något mer än samvetets moraliskt korrekta röst i ett vidrigt samhälle, vi kommer bara att kunna säkra oss en etablerad och bekväm plats som ”kritiker” i kapitalismen, aldrig åstadkomma något mer, något större. Det kanske kan vara ett lockande projekt för egot, men som politik är det värdelöst.

Så när någon försöker utmåla dig som ett hot nästa gång, skit i att säga emot. Säg istället; ”ja, jag är ett hot mot det här vidriga patriarkala och kapitalistiska samhället, och det är jag jävligt stolt över”.

Demokrati och kapitalism.

En till väldigt gammal läsarfråga som jag tänkte svara på:

Hej! Funderat på det du skrev om att det demokratiska systemet vi har idag är åt helvete. Är det systemet idag eller demokrati i allmänhet du menar då? Hur skulle ett alternativ till demokrati se ut för dig?

Jag har väldigt svårt att se det system vi har idag som demokratiskt. Demokrati betyder folkstyre, men i dagens system så är en massa grejer inte demokratiskt kontrollerade. Jag tänker då framförallt på produktionen, som ju i en mycket hög grad ligger bortanför demokratisk kontroll.

Jag tror inte heller att representativ demokrati av det slag vi har idag är en särskilt bra demokratimodell. I mina ögon så tas de flesta beslut väldigt långt bort från de som beslutet berör, samtidigt har många människor marginell kontroll över sina liv. Jag tror det är ett problem att vi uppmanas till att rösta på ett paket en gång vart fjärde år och vara nöjda med det, istället för att ha ett kontinuerligt medbestämmande i politiska processer. Jag tänker mig att de allra flesta har väldigt dåligt koll på en stor majoritet av de politiska frågor som är i omlopp, vilket är helt naturligt då alla inte vill eller kan bry sig om ”politik” i någon slags generell mening, problemet är när en ändå ska fatta en massa beslut i frågor en inte bryr sig eller kan något om, samtidigt som inflytandet minskar där en faktiskt skulle behöva det. Istället för att få verkligt inflytande i frågor som berör oss och som vi satt oss in i så ombeds vi att lämna över vår röst till en person eller ett parti som ska sköta allt det där åt oss.

Jag tror också att det är viktigt att se till människors resurser att delta i politisk aktivitet. I ett samhälle där det finns väldigt mycket ojämlikhet i fråga om ekonomiska resurser, tid och utbildning så har inte alla möjligheter att engagera sig politiskt. Det finns mycket statsvetenskaplig forskning som stödjer att ”medelklassen” är den som är mest politiskt engagerad, vilket såklart innebär att deras intressen och värderingar (som i regel är folkliga kopior av överklassvärderingar) får dominera politiken. Sedan ska en såklart inte glömma hur mycket pengar som pumpas in i politiska partier av företag som tjänar på deras politik. Det är uppenbart att olika människor har olika mycket inflytande i politiken, trots att det är devisen ”en person – en röst” som gäller. Detta ojämlika inflytande beror i sig på de egendomsförhållanden som råder, människors inflytande kan i regel härledas till vilken klass de tillhör, eller åtminstone vilken klass intressen de representerar.

Men det handlar inte bara om representation. I ett kapitalistiskt samhälle så är kapitalet allt, om saker och ting inte funkar för kapitalet så fungerar ingenting alls. I en kris så kan fabriker stå oanvända, kläder och mat som skulle kunna användas slängas, bostäder förfalla, bara för att ingen kan betala för det! Detta är verkligen konstigt, men det är liksom så det fungerar. I ett sådant system blir det överordnade målet för all politik att gynna kapitalet, och politik som inte lyckas med detta går ut över hela samhället. Därför finns det helt enkelt inte utrymme för att bedriva viss form av politik inom ett kapitalistiskt system, hur mycket en än skulle vilja.

Jag tänker att det är svårt att tala om demokrati när vi fortfarande är begränsade av ett ekonomiskt system som sätter kapitalets tillväxt framför människor. Demokrati innebär ju folkstyre, inte att ett ekonomiskt system styr. Därför anser jag att vi måste ha ett annat ekonomiskt system som bygger på egendomsgemenskap och inte privategendom innan vi kan ha någon form av verklig demokrati.

Att tvinga in andra under arbetslinjen.

Som nätaktivist och öppen med min identitet så stöter jag ofta på folk som undrar om jag inte funderat över hur det kommer påverka min karriär. Och jo, det är klart att jag har gjort det. Jag är öppen med en hel del åsikter som nog inte är så populära hos vissa arbetsköpare.

För mig och det politiska projekt jag ingår i är det relevant att människor är något mer än arbetare. För mig är det en del i den politiska kampen att våga vara öppen med det jag står och kämpar för. Jag förstår att det inte är något alla gör, men för mig är det ett beslut jag fattat, väl medveten om de risker som finns med det. Jag tänker ändå att det kan vara något som inspirerar andra till att göra samma ställningstaganden som jag gör, och jag tycker att det är viktigt att luckra upp den här rädslan som finns för att förknippas med vissa åsikter, då jag tror att den sätter mycket köppar i hjulet för samtal och politisk organisering.

Istället för att argumentera för varför det jag gör skulle vara fel eller omoraliskt i sig så försöker folk skrämmas genom att dra till med arbetsköparkortet, ungefär som om dessa personer var moraliskt oantastliga domare över rätt och fel. Jag förstår inte varför människor är så måna om att andra ständigt ska gå omkring och tänka på om de kommer bli anställda eller inte. Om de nu själva oroar sig så kan de väl göra det, men de behöver inte projicera sin oro på mig.

För det är ju inte som att frågan ställs av folk som oroar sig för mitt välmående. Snarare är det människor som önskar få mig att tvivla ännu mer på vad jag gör, som vill göra mig ännu mer medveten om att det minsann kostar att vara samhällskritisk. Ungefär som om jag inte visste det!

Jag kan också tycka att samma tendens syns i hur vissa människor är väldigt måna om att typ servicepersonal ska ”göra sitt jobb”, inte för att de själva bryr sig men för chefens skull. Kunder som springer (det de tror är) chefens ärenden i något slags förvirrat infall av rättrådighet.

Det är som om många bara har accepterat arbetsköparnas auktoritet över våra liv som något naturligt och framförallt rättfärdigt, och att vi går omkring och passar på varandra för att blidka denna auktoritet. Istället för att tycka att det är bra att någon står upp för saker utan att bry sig om en eventuell arbetsköpares åsikter så vill människor ytterligare påminna och trycka ner.

Detta är ett slags kontroll- och repressionsarbete som utförs gratis och drabbar såklart alla arbetare i form av hårdare krav i arbetslivet. Det finns en överhängande risk att kravet på att vara oklandervärd i sitt privatliv förr eller senare drabbar en själv, antingen direkt eller indirekt i form av att även ditt eget utrymme för hur du kan agera krymper.

Istället för att uppmana andra att tänka på sin anställningsbarhet borde vi börja tänka lite mindre på den, och uppmana andra till att tänka mindre på den. Ju fler som är öppna med ”dåliga” vanor, politiskt engagemang och så vidare, desto friare ramar för vad som är okej att göra och ändå kunna få ett arbete. Jag tror att det är väldigt farligt att spela med på arbetsköparnas villkor och till och med själv uppmana andra till att göra den här formen av överväganden. Ingen tjänar på det utom arbetsköparna.

Varför töntarna är våra verkliga fiender.

En vän till mig sa en gång ”det är inte liberalerna som är våra verkliga fiender, det är töntarna”. Sedan dess har jag drivit den här agendan, delvis på skämt, delvis på allvar. Nu tänkte jag skriva lite mer om vad jag menar.

Jag tror att något av det mest destruktiva som finns politiskt är idén om den ”goda” och ”upplysta” positionen som något slags egenvärde. Alltså att saker och ting kommer att lösa sig bara folk ”inser” vad som är rätt i olika frågor. Problemet med den här inställningen är att en förnekar den intressekonflikt som är grundläggande i all relevant politik och ersätter det men någon slags idé om det ”sanna” och ”goda”. I mina ögon är detta ett sätt att täcka över vad politik egentligen handlar om.

Om vi tar feminism som exempel. I ett patriarkat är det män som sitter på makten, vilket gör att de också sitter på den så kallade ideologiska makten. Det är de som bestämmer vilka idéer som styr i samhället och så vidare. Att nå politisk förändring genom att typ ”tala män till rätta” och få dem att inte den goda positionen är ett naivt och lönlöst projekt. Om vi gör detta så kommer vi alltid att befinna oss i ett markant underläge eftersom vi befinner oss på männens spelplan, det är vi som ska övertyga dem om att det vi upplever, de behöver aldrig göra detsamma med oss eftersom det är de som sitter på makten. Av detta skäl lägger jag inte särskilt mycket fokus på att ”bevisa” patriarkatet, för jag vet att de män som förnekar det ändå inte kommer att ta insikten till sig, i alla fall inte utan att jag kommer behöva arbete jävligt mycket för det. Då tror jag att det är mer meningsfullt på att försöka få kvinnor att organisera sig och skapa politisk makt så vi kan sätta press på män att förändra sig. ”Töntarna” här är daddys girls, kvinnor som vädjar till män och manssamhället istället för att ta saken i egna händer, organisera sig och göra motstånd. Människor som artigt och respektfullt verkar inom det rådande samhället ramar, kanske i rädsla för repressalier eller för att stärka sin egen position.

Att vara en tönt kan också vara att inte vara beredd att kämpa utan att sätta större vikt vid att tycka ”rätt” om olika saker och hävda sig intellektuellt i olika ”diskussioner”, den här typen är väldigt vanlig i vänstersammanhang och tar sig ofta formen av Män Som Kan Marx. Att vara en tönt är att tycka att vi ska ”argumentera” emot nazister istället för att blockera deras demonstrationer. Att vara en tönt är att tro att olika företag kommer att agera ”etiskt” och att detta skulle kunna vara en lösning på kapitalismens problem och så vidare.

Du kan ha läst hur många kommunistiska böcker som helst, dra hur många citat som helst eller referera till en massa gubbar som tänkt olika tankar och det kommer ändå inte att spela någon jävla roll när det kommer till krita. Det spelar ingen roll om du har De Goda Åsikterna eller inte, det viktiga är om du tar det politisk handling eller inte. Att sitta hemma och tycka rätt gör inget bättre, att sätta prestige i att ”bemöta nazisterna med argument istället för våld” kommer inte göra en jävel glad, det kommer bara göda ditt eget gigantiska ego.

Jag respekterar inte dessa töntar mer än jag respekterar liberaler. Om en inte är beredd att kämpa för sina åsikter så kan en lika gärna skita i det helt och hållet. Om ens intresse i ”politik” endast sträcker sig till att stoltsera med att en tycker rätt så är en inte ett dugg bättre än typ… Norberg. Det kan snarare ge motsatt effekt genom att alienera människor från att aktivera sig politiskt eftersom det förvandlas till en tyckartävling istället för att handla om att förändra människors liv. Sådana fega egoprojekt betackar jag mig för, och därför säger jag: bort med töntarna.

Läsarfråga om revolutionen.

Fick denna fråga om revolutionen och lite sådär:

Jag sitter just och pluggar inför en filosofitenta, där det ingår en del Marx, och tänkte fråga dig hur du ser på revolutionen. Enligt vissa delar av marxismen skulle kapitalismen av sig själv ta slut på grund av dess oundvikliga kriser, medans andra trycker på proletariates viktiga aktiva politiska roll, att revolution är nödvändigt för att ändra system (till exempel Gramsci sa väl det). Och så har vi Frankfurtskolan som trodde att i den avancerade kapitalismen så har proletariatet förlorat sin revolutionerande kraft, på grund av kulturalindustrin. Hur ser du på saken? Tror du att vi kan få se en revolution från arbetarnas sida? Om inte, hur ska det då bli kommunism? Jag tänker att kapitalismen är ganska duktig på att passivisera konfliktiva tendenser. Kollar man på Sverige idag så tjänar ju till exempel arbetare, jag vill inte säga ”bra”, men i alla fall tillräckligt för att inte påbörja revolutionen nu på en gång liksom. Tyvärr har jag ganska svårt att se hur en kommunistisk revolution skulle vara aktuell idag…

Det finns en ganska vanlig idé om att det liksom måste bli riktigt pissigt för arbetarna innan de gör revolution, och i mina ögon är det ett ganska konstigt sätt att se på saken. Jag tänker mig att revolutionen inte behöver innebära att en massa arga människor typ övertar saten, utan det scenario som jag ser som realistiskt är snarare en revolution som kommer ”underifrån”, i ett successivt övertagande av produktionsmedlen och utbyggandet av nya ”samhällen i samhället”, eller gemenskaper, utifrån vilket en sedan kan ”fasa ut” det befintliga. Alltså minska kapitalismens makt genom att skapa rum som inte präglas av kapitalism, genom att leva utanför systemet samtidigt som en befinner sig i det.

Jag tror inte att människor måste leva i misär för att vara benägna till detta utan det räcker med att en ser vad en skulle kunna tjäna på det, i termer av mer självbestämmande, större trygghet och så vidare. Misär tror jag snarare leder till fascism, så jag tror att det är dumt att vänta på att människor ska ha det ”illa nog” för att göra en revolution, snarare måste en alltid bygga den basen.

Sedan så får ju arbetare det sämre och sämre överallt, det finns en stor grupp människor som lever extremt osäkert, de sociala försäkringssystemen fungerar allt sämre och så vidare. Jag tänker att detta dels leder till en ökad individualism, men att det också finns en potential för gemenskap i det. Ju mer människor inser att de inte kan lita på samhället desto mer benägna tror jag de blir att hitta alternativa källor till trygghet och gemenskap. Jag tänker mig att dessa alternativa källor både kan vara bra och dåliga, och för mig är det viktigt att vänstern erbjuder sådana alternativa trygghetskällor som kan vara positiva och verka som grund för politisk kamp. Till exempel A-kassa har ju historiskt varit ett exempel på detta, idag tycker jag att Planka.nu utgör ett bra, men småskaligt, exempel. Jag tänker att det också kan vara i form av ett socialt skyddsnät inom politiska organisationer, något jag tycker att kvinnojourer är ett bra exempel på, även om det såklart främst är feministiskt.

Det finns såklart en massa arbetare som tjänar bra också, och det är inte därifrån jag tänker mig att initiativet till någon slags samhällsförändring ska komma. Men även de privilegierade arbetarna får det sämre och sämre, löneutvecklingen är sämre, arbetstempot höjs, socialförsäkringarna vattnas ur. Det talas till exempel om en proletarisering av tjänstemän. Detta gäller i än högre grad unga; vi har en växande utbildningsbubbla och en massa högutbildade människor som riskerar att bli arbetslösa eller få jobba med okvalificerade yrken. Dessa människor tror jag kan komma att ha en betydande roll.

Det stämmer att kapitalismen är duktig på att passivisera, och det är såklart något vi alltid måste kämpa emot, men jag hyser ju ändå något slags hopp om förändring. Jag tror inte att det funkar att gå omkring och vänta på något slags ”historiskt ögonblick” när arbetarklassen ska resa sig, utan det måste vara resultatet av målmedvetet och aktivt politiskt arbete. Det måste helt enkelt finnas en stark vänsterrörelse som kan fånga upp tillfällen med någon slags revolutionär potential och göra det till en del i kampen, och detta kan en engagera sig i även idag. Jag tror absolut att revolutionen kan komma och att det kommer finnas tillfällen som är mer lämpliga än andra, men jag tror inte på passiv väntan, då låter vi dessa tillfällen glida oss ur händerna.

”Tänk om vi hade kapitalism minus allt dåligt”.

Ibland när en kritiserar kapitalismen så komma folk och ba ”men tänk om vi kunde ha kapitalism utan allt det där dåliga”. Och alltså ja, det vore väl kul och så, frågan är om det är realistiskt. Jag tror absolut inte att det är det.

En annan grej jag ofta konfronteras med är någon slags idé om att vi ska ha någon slags ”marknad” rörande vilken nation en vill bo i, och så ska det finnas en kommunistisk och en kapitalistiskt och så vidare och så får varje individ välja. Och alltså, det låter ju kul i teorin men det är ju verkligen en utopi och ingenting annat. Hur ska jag kunna ta ställning till en sådan idé?

Samma grej finns när människor ber mig redogöra i detalj för kommunismen. ”Hur kommer vi lösa det här och det här?”. Sanningen är att jag inte vet, jag vet bara vad som inte kommer finnas; kapitalistisk exploatering och alla de saker som följer ut ur detta. Jag kan såklart spekulera men jag har ganska svårt att se meningen med detta.

Jag har väldigt mycket problem med när människor diskuterar politik utifrån liknande utgångspunkter, alltså målar upp något slags drömscenario om hur det skulle kunna vara helt utan koppling till vekligheten. Jag anser att all politisk måste utgå från det rådande och försöka lösa faktiska problem som finns. Kommunism för mig handlar om att de de problem som finns i kapitalismen och hitta ett alternativ, inte om att måla upp något jävla drömscenario i detalj och ba ”hit vill vi komma”. Det viktiga är att peka ut vägen framåt, inte att fasta i avlägsna utopier.

Jag känner ingenting annat än kapitalismen och jag vet vilka lidanden som pågår i denna, men jag kan inte veta hur världen utan kapitalism skulle te sig. Det enda jag är övertygad om är att det skulle vara så otroligt mycket bättre att leva i ett samhälle där ingen hade makt över någon annan, ingen kunde exploatera någon annan, på grund av ojämlika egendomsförhållanden. Jag är övertygad om att vi skulle vara mer fria att bestämma vad vi ville med våra liv i ett sådant samhälle, och det tycker jag vore en himla bra grej.

Ibland verkar folk tycka att ju mer detaljerat ett framtidsscenario är desto mer politisk relevans har det. Jag tycker tvärt om; det spelar ingen roll hur detaljerad din utopi är, om du inte kan peka ut vägen dit så saknar den politisk relevans.