Fanny Åström – Sida 18 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Topp tre manliga förtrycksmetoder.

Här är mina topp tre manliga förtrycksmetoder! Fyll gärna på listan!

Ickerespons. Att helt enkelt bara inte svara på tilltal, demonstrativt kolla ut genom fönstret när någon (förslagsvis ens flickvän) försöker prata med en. Eller den mer sofistikerade metoden; låtsas att en svarar och tar in men egentligen inte göra det! Praktisera med förhoppning om att personen ifråga ska ge upp sina envetna försök till kommunikation och bara acceptera en som en är, i sin fulla prakt. Om hon inte gör detta så blir han kanske sårad; varför vill hon så gärna förändra honom?Ofta tvingar detta kvinnan att ha överdrivna känslomässiga rekationer, att bli så kallat hysterisk, för att få någon slags rekation från mannen. När hon blir hysterisk så kan han istället avfärda henne på grund av det; hon kan helt enkelt inte vinna. Han kanske lyssnar, men han anser sig inte förpliktigad att ta till sig eftersom hon, enligt honom, har överreagerat. Att detta kan vara en konsekvens av att han inte ger henne något gensvar slår honom såklart inte, i hans värld är han en ensam planet som svävar fritt, som inte påverkar andra i sin omgivning utan som bara flyter omkring.
Försummelse. Att helt enkelt inte anstränga sig så mycket, eller alls, för att få saker och ting att fungera mellan sig och sin partner eller vän. Speciellt i relationers slutskede gör män detta; de struntar i att göra slut, för det orkar de inte. Istället låter de allting sakta rinna ut i sanden till de blir dumpade eller tills det fungerar så dåligt att de kan skylla allting på kvinnan. Så bekvämt för dem ändå! Att slippa ta ansvar över hur saker och ting utvecklar sig utan bara kuna glida omkring. Önskar vi inte alla att vi kunde leva precis det livet?
Isolation. Till exempel så kanske en planerar att en ska hänga med sin partner utan att kolla med henne innan eller skuldbelägger henne när hon gör saker med andra, speciellt om hon njuter av det. Detta är första steget i den så kallade normaliseringsprocessen, för dig som vill avancera i ditt förtryck, men bara isolation står sig bra för sig själv. Detta kallas ofta ”kärlek” eftersom det anses gulligt och charmigt att mannen vill kontrollera sin partner. Det ses som ett ömhetsbevis att han vill ha henne för sig själv, att han utöver mild känslomässig utpressning för att få sin vilja igenom och så vidare.

Varför når en inte fram?

Deta med att nå fram och komma in, är det inte vad vi alla vill egentligen (älskar att uttala mig om Den Mänskliga Naturen)? Och varför är det så förbannat svårt att göra det? Jag tänker att relationer ofta bygger på distans snarare än närhet, män försöker understryka olikheten med den de säger sig älska, för det är skamfullt för dem att likna kvinnor och för att upprätthålla isärhållandet logik (det vill säga den första av patriarkatets två logiker, den andra är underordnande. Tror detta är Hirdman). I Det kallas kärlek framkommer att kvinnor i mycket högre grad lyfter fram det gemensamma, medan männen lyfter fram olikheterna. Tycker de olika i någon fråga så menar hon att de har samma grundvärderingar och så vidare.

Syftet med detta är väl att upprätthålla makten, jag tänker att närhet och kärlek är samma sak och att kärlek och makt, och därmed närhet och makt, därför utesluter varandra ömsesidigt. De kan inte existera samtidigt i samma relation. För mannen att förstå kvinnan är dels en ansträngning, men det utesluter också möjligheten att fortsätta köra över henne. En kan inte fortsätta kränka den en en gång har förstått på djupet.

Mönsteransikte.

En serie!

Gör en serie!

Dikter.

Att aldrig kunna erkänna ett misstag.

Tyvärr har jag så många tydliga minnen av just detta när män gör fel men bara inte kan medge det för sig själva eller någon annan. Istället för att be om ursäkt och få det hela överstökat ganska smidigt för alla inblandade så går de omkring och vägrar erkänna att de gjort fel. Jag tycker det är extra illa när barn utsätts för detta, eftersom en barn är än mer beroende av andras omdöme och då speciellt deras föräldrars, och ändå tror jag tyvärr att just barn ofta drabbas eftersom föräldrar och i synnerhet pappor är mycket dåliga på att sänka garden inför sina barn. De vill upprätthålla illusionen om sitt vuxenskap genom att alltid få rätt, kosta vad det kosta vill! Just detta bevisar ju att en inte alls är vuxen; att inte kunna acceptera sina misstag är ett mycket omoget drag, speciellt att inte kunna acceptera dem inför någon som är försvarslös inför en själv. Vad är en egentligen rädd för i en sådana situation? Vad skulle barnet kunna göra när en erkänner att en har fel? Det är ju inte som att en kan skadas.

Numera är jag ju vuxen och har inte relationer med män, och därför är jag sällan med om detta nuförtiden, vilket är skönt.

Psykologiforskaren Valerie Jean Solanas har skrivit mycket bra om detta i SCUM:

Och Daddy kan, till skillnad från modern, aldrig ge efter för sina barn, eftersom han till varje pris måste behålla vanföreställningen om sin beslutsamhet, om att alltid ha rätt, om kraft och styrka. Att aldrig få sin vilja igenom leder till en brist på självförtroende när det gäller att hantera världen och till ett passivt accepterande av sakernas tillstånd. Modern älskar sina barn även om hon ibland blir arg; ilska blåser hastigt bort och den utesluter inte kärlek och grundläggande respekt. Då Daddy är känslomässigt störd älskar han inte sina barn; han uppskattar dem – om de är »duktiga«, vilket betyder att de är trevliga, »respektfulla«, lydiga, tysta, undergivna, och inte tenderar att hemfalla åt opassande känslodemonstrationer, vilket är väldigt upprörande för Daddy’s lättstörda manliga nervsystem. Med andra ord om de är passiva grönsaker. Om de inte är »duktiga« blir han inte arg – inte om han är en modern, »civiliserad« far (det gammalmodiga, gormande grottdjuret är att föredra eftersom han är så löjlig att han lätt han föraktas) – han uttrycker snarare ogillande, ett tillstånd som till skillnad från ilska inte går över utan utesluter grundläggande respekt och lämnar barnet med en livslång besatthet av att bli bekräftad och en känsla av att vara värdelös. Resultatet blir rädsla för självständiga tankar, eftersom dessa leder till okonventionella, icke-accepterade åsikter och livsstilar.

Just detta att aldrig få sin vilja igenom är så signifikant i mitt och många andra kvinnors liv. Vi har aldrig fått testa våra idéer och åsikter, vi har bara fått acceptera verkligenheten som den framstår för oss från första stund. Detta skapar såklart en stor osäkerhet hos oss.

Allt detta för att mannen är för besatt av sin ”heder” för att kunna erkänna ett misstag! Det är verkligen förjävligt.

Är det inte lustigt hur gärna prostitutionsliberaler ändå använder ordet ”hora” i nedsättande bemärkelse?

Läste att mannen med extremt intensivt intellekt, Alexander Bard, försvarar att han kallad Gudrun Schyman för ”hora”.
Är det inte lustigt hur gärna prostitutionsliberaler ändå använder ordet ”hora” i nedsättande bemärkelse? Det verkar vara typ det smutsigaste Bard kan komma på att säga, så därför säger han det.

Visserligen försöker han förklara det med att det inte är prostituerade som är horor, men det är såklart så att ordet ”hora” har fått sin laddning på grund av tusentals år av förtryck och misogyni. När en säger ”hora” är det inte politiker en tänker, utan en kvinna (ja, specifikt kvinna, inte Alexander bard som påstår sig ha rätt att uttala sig eftersom han sålt sex typ en gång) som säljer sex för pengar. Det är därför ordet chockerar och det vet såklart Bard, även om han gärna låtsas vara dum i huvudet.

Själv använder jag inte ordet ”hora” i någon annan situation än när jag talar om prostitution och typ hora/madonna-dikotomin. Vissa tycker att det är för mycket även där, jag vet inte om jag håller med. Klart är att den som använder ordet i negativ bemärkelse stödjer sig på tusentals år av kvinnoförtryck och då specifikt förtryck mot prostituerade.

Vad som fick oss att våga begära kvinnor.

Frågade ju i ett tidigare inlägg vad som fick er att våga begära kvinnor. Tänkte publicera lite svar nu! Om ni inte vill vara med så skriv en kommentar så tar jag bort.

för mig underlättade det väldigt att jag kom in i ett helt nytt sammanhang där ingen visste vem jag var sen innan och därmed inte hade föreställningen om mig som hetero baserat på vilka de visste att jag haft relationer med innan. Jag sökte mig till kvinnor, och sammanhang där jag visste att folk var lesbiska etc på skolan jag går på. Snart ingick jag i klicken och sedan gick det av sig självt. Så nytt sammanhang var absolut en hjälp. Det kändes dock inte som en dramatisk förändring, även om själva grejen såklart var lite läskig och spännande som allt annat nytt. Nerver looking back

Såhär var det nog mycket för mig också. när jag flyttade till Örebro bestämde jag mig för att inte skapa nya relationer med män, och det har jag hållt mig till. Hade tur och träffade många kvinnor som begär kvinnor tidigt och har umgåtts mycket med dem och fått stöd. Det

Jag är inte heller där än men på väg. Det blir ett på alla vis politiskt beslut, jag är så less på män och hut det är att ha en relation med en man. Kanske har jag bara hamnat med fel män men seriöst, jag är 35, har ett barn (som har en pappa som är den som till slut fick mig att vägra män) och börja leta alternativ. Förr eller senare vågar jag säkert leta efter en dejt, kravlistan är rätt kort: inte man, inte en sjusovare och ingen slarver. men det är läskigt, jag har mycket i bagaget och så känner jag mig mig som en total nybörjare på området kvinnor som tänkbara partners.

Jag lovar att det finns en massa nybörjare därute! Det är verkligen olika vilka åldrar folk börjar söka sig till kvinnor i.

För mig var det nog ett ganska odramatiskt inglidande. Jag har egentligen vetat ganska länge, trots att jag inte började reflektera över det förrän senare. Första gången jag insåg att jag var kär i en tjej var jag 13. Jag kommer bara ihåg att jag inte tänkte så mycket på det, men att det samtidigt kändes lite konstigt. I samma veva kom min äldre syster ut, min bästa kompis osv. Det blev bara mer och mer normaliserat. Första gången jag vågade var när jag var 18, och en tjej som jag redan från första dagen hade tyckt om började visa intresse för mig med. Jag blev så kär och lycklig som en kan bli och ville helt enkelt att alla skulle få veta, så ”komma ut” grejen blev inte så svår för mig. Även här insåg jag att jag verkligen var ”all girls and no men”.

Jag tror att det är mycket enklare att komma ut om en har en partner, jag hade själv den fördelen. Dels att en har något att ”visa upp”, hur cyniskt det än kan låta, men också att en känner sig säker på sitt eget begär. När jag insåg att det gick att vara med kvinnor så var det en ickefråga för mig; klart en ska fortsätta!

Var helt inställd på att träffa tjejer och bara hänga med tjejer men har misslyckats ofantligt. Flyttade till ny stad, nytt universitet. Slutar med att alla som går i min klass är män och att jag blir inneboende hos en man!?!
Så jag undrar liksom, var håller ni hus, alla fantastiska kvinnor?
Har liksom underbara vänskapsrelationer sen tidigare och vi håller ihop… så gott det går när allihopa har flyttat till olika städer/länder för sina pojkvänners skull.
Saknar verkligen den där tjejgruppen man hade när man var precis i den ålder då man kunde göra lite som man ville, men ännu inte hade träffat några killar. Det var liksom då som man skrattade så att man grät.
Så Fanny, du uppmuntrar och motiverar mig verkligen. Det stärker mig så ofantligt att läsa din blogg och sen gå ut och fortsätta försöka ta kontakt, hitta kretsar att vara med i…
Jag ska hitta er

Vad kul att läsa! Jag försöker ju själv med dejtinggruppen Cksck, coola kvinnor söker coola kvinnor, att skapa något slags rum för kvinnor som begär kvinnor. Den är ganska stor och en kan söka på städer i gruppen för att se om någon har skrivit. Underskatta inte betydelsen av vänner! Att ha vänskaper med kvinnor som begär kvinnor gör det så mycket enklare.

Ja du, jag träffade en kvinna som var så galet sexig. Inte på det här traditionella sättet möjligtvis men för första gången i mitt blev blev jag sedd av en person som var attraherad av mig som en hel människa. När hon tittar på mig känns det inte som att hon enbart ser mitt utseende utan hon ser hela mig, svårt att förklara. Men jag tog steget och tänkte att det var dumt att slänga bort något så fint bara för att hon är en kvinna.
Nu har vi varit tillsammans i några månader och har nog aldrig varit lyckligare, det är så skönt att veta vart en har sin partner utan att behöva köra gissningslekar och annat som en måste göra när en är tillsammans med män. Och jag älskar henne mer än vad jag trodde var möjligt, även om jag inte vill att det någonsin ska ta slut med oss kommer jag definitivt inte gå tillbaka till män om det skulle ta slut. Det är kvinnor som gäller hädanefter.

Hur en upplever kvinnor som attraktiva tycker jag känns väldigt annorlunda gentemot hur en upplever män. Kvinnor kan vara så oerhört sexiga trots att de inte är konventionellt attraktiva. Men män tänder en i min erfarenhet mer på den samhälleliga makt de innehar att bedömma en. Jag upplever också mig själv som mycket hetare nu när jag kan se skönheten i andra kvinnor, och det är verkligen så befriande!

Eld av manshat.

Inne i varje kvinna brinner en liten eld av manshat. Verkligen alla kvinnor, för alla kvinnor har den gemensamma erfarenheten som gör att vi vet att män är avskyvärda. Alla kvinnor har någon gång känt sig obekväma, nedvärderade, objektifierade, undanträngda eller skadade i en mans sällskap.

Många kvinnor väljer att kväva denna eld. Det kan vara alltför smärtsamt att behöva avsky människor en lever för och genom, en kanske måste omvärdera sitt liv vilket kan leda till smärtsamma och ibland även omöjliga uppbrottsprocesser. Att veta om sin situations jävlighet men ändå inte kunna lämna den kan vara bland det jobbigaste en kan gå igenom som människa. En känner skuld inför sig själv och andra, för att en som vuxen person inte är bättre på att ta ansvar över sitt liv.

Men grejen är att om en släpper ut manshatet så försvinner det också. Givetvis kräver det att en gör vissa förändringar, som ofta kommer som en logisk konsekvens av manshatet, men när en gjort dessa så kan en i regel sortera ut många av de irritationsmoment som finns i ens liv. De som fortfarande finns kvar kan en ta med en viss ro, eftersom en inte behöver ta det så personligt när en vet att det handlar om att män är avskyvärda och inte ens egna tillkortakommanden.

Heterosexuell omvändelse.

Vissa heterosexuella människor blir väldigt sura när en säger att det är möjligt att styra och rikta sina begär, eller som de gillar att uttrycka det; ändra sin sexuella läggning. Ungefär som om den sexuella läggningen var någonting essentiellt, någonting inneboende som absolut inte kan ändras på.

De menar vidare att detta skulle vara samma sak som att som homosexuell avkrävas att bli heterosexuell och gå på något slags omvändelseläger. Sällan hör en en så dum jämförelse. Heterosexuella skulle för övrigt behöva besöka något slags omvändelseläger, om så bara för att bli av med sina idiotiska skygglappar för allting som inte är som dem eller subventioneras av deras idiotiska kvinnohatande samhälle. Det är nyttigt med en tankeställare rörande ens begär.

Det är så dumt att en baxnar, och så oerhört okunnigt gällande skillnaden i livsvillkor för homosexuella och heterosexuella i detta samhälle. Givetvis kan en inte jämföra processen det innebär att komma på att en är homosexuell med att ”bli” heterosexuell, eller välja ett heterosexuellt liv, av rädsla för samhällets homofobi.

Jag kan ju begripa om någon som är homosexuell blir rädd av detta, eftersom många av oss har tvingats försöka bli accepterade med just detta apologetiska argument. Men det är verkligen inte upp till heteros, som sällan har gjort minsta ansträngning för att försöka förstå eller styra sin sexualitet, att säga att det skulle vara samma sak eller fel att försöka styra den. I mina ögon låter det mest som en slags gatekeeping, även om det inte ens är den egna grinden de vaktar, för att hindra andra från att utforska sina begär. Kanske för att de vet att om andra gjorde det så skulle de till slut själv tvingas fundera på vissa saker, och det kan ju vara en omvälvande process.