Fanny Åström

Alla dessa erfarenheter som binder oss samman, som bildar en väv, ett tätt tyg som vi alla bidrar med trådar till. Ett övergrepp i en verklighetens öken; det framstår som om det inte finns någon annan där, som om en helt ensam höjer sitt nakna ansikte mot den stumma himlen och skriker ut sin ångest. Men efter ett tag ser en att det på varje sandkorn står skrivet en egen berättelse; liknande i karaktär. Det är både sorgligt och betryggande. En vet plötsligt att en inte är ensam, men en vet också att de känslor en känt har känts tusen och åter tusen gånger innan, och att en förmodligen kommer att känna dem många gånger till, igen och igen.

Den patriarkala verklighetens lapptäcke höjer sig som ett tecken i skyn inför våra mörka blickar och likgiltiga ansiktsdrag, som förhårdnats av vår långa tid i underkastelse här på jorden. Varje händelse skrivs in i den gemensamma berättelsen för detta vårt förbannade ofria kön, kvinnokönet. Vi höjer aldrig våra röster, för vi har redan alldeles för svårt att andas.

Fortsättning på denna.

Vad innebar det för mig att vara kvinna då? Troligen inte mer än att min kropp och mitt öde var frånskilt männens. Jag var inte deras like, jag var underordnad dem, min kropp var inte deras och den var dömd till underkastelse, men hur denna underkastelse skulle ta sig uttryck visste jag ännu inte. Jag hade bara några lösa trådar, trådar som sedan skulle bli fler och bilda den väv som var mitt öde, det rosa täcka som jag skulle behöver gömma min ofria kropp under. Men senare skulle jag inse att det som förväntades av mig också var att jag skulle vara deras komplement, att jag skulle sammanfoga mig med dem, att våra öden skulle bindas samman till en enda lång dans i över- och underordning.

Insikten smög sig på. Jag minns att jag under en period inte ville någonting hellre än att ha en pojkvän. Det spelade ingen roll vem han var och vad jag kände för honom. Jag kunde till och med tänka mig min värsta plågoande i klassen, han som sedan växte upp till nazist. Det fanns bara en pojke jag inte kunde tänka mig, det var en tjock pojke i klassen som jag insåg hade på tok för låg status och att det skulle sänka till och med min, trots att jag hade detta ofrånkomliga handikapp som mitt kön innebar. Till min besvikelse fick jag ingen pojkvän, men såhär i efterhand var det kanske bra. Jag tror nämligen att det är bättre ju senare en börjar. Bäst är såklart om en inte börjar alls, utan går direkt på det relevant; kvinnor.

Det blev uppenbart för mig att min främsta uppgift inte var att utmärka mig utan att behaga. Jag skulle fungera som ett vackert komplement, jag skulle inte ha egna tankar och idéer, jag skulle inte skapa och upptäcka. Det var med en bitterljuv blandning av sorg och förväntan jag antog mig denna uppgift. Jag ville bli vuxen, jag ville lämna detta förpubertala skal som var jag och växa upp till en kvinna. Jag ville inkarnera hela kvinnligheten i min knubbiga kropp, jag ville vara både horan och madonnan, husan och musan, prinsessan och styvmodern i samma kropp. Jag ville skrida fram genom världen och väcka beundran från män och avund från kvinnor. Jag ville vara den som varje kvinna ville vara och varje man ville ha. Jag ville välja och vraka, men såklart på ett kokett och älskvärt sätt.

När jag skaffade min första pojkvän var jag 16 år gammal och tog mig för första gången an underkastelsens praktik i sin fulla blom. Jag ville vara den perfekta flickvännen; sexig men inte vulgär, underhållande och bildad men inte så att det överglänste honom, rolig men inte så att blickarna vändes mot mig endast, söt men inte banal, sval men inte så blasé att han blev osäker på sin manlighet (som ju var en direkt spegelbild av mig kvinnlighet), skygg men inte så att han tröttnade på att jaga mig. Han skulle få kämpa men aldrig känna att det var dags att ge upp och söka sin lycka någon annanstans, snarare som en kittlande lek, ett förspel. I fladdrande ljusa skira tyger skulle jag omfamna honom, kyssa honom, låta honom ta mig precis så hårt han ville, men alltid en smula motvilligt. Jag misslyckades många gånger, det fanns för många tankar i mig som ville ut, för mycket motstånd i min kropp som behövde få utlopp, för många frön som behövde få näring för att kunna växa. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte passa in i denna trånga mall, jag kunde inte underkasta mig mycket nog. Vilken jobbig människa en blir av sådant ändå. Alla ansträngningar är förgäves, eller så är utdelningen inte värd besväret, och en låter frustrationen över ens misslyckade ansträningar gå ut över ens omgivning och kanske framförallt den person som är upphov till dessa ansträngningar. Jag var ledsen och arg. Jag ville bara att han skulle se mig, men det ligger i kvinnlighetens natur att det inte går att förstå för en utomstående hur stora uppoffringar en gör, det är det tysta lidandet och stretandet som premieras. Om mannen visste hur en slog knut på sig själv skulle han drabbas av den högst obehagliga känslan dåligt samvete, och det skulle ju inte gå för sig. Följaktligen så blev jag en jobbig person, oerhört självbestraffning och mentalt självspäkande byttes med jämna mellanrum mot känsloexplosioner. Men aldrig så stora och välriktade att de tog mig framåt, det var bara de immanenta reaktioner som alltid kommer av att inte ha några andra utvägar än självspäkning.

Mitt favoritkapitel i Det andra könet är för närvarande Narcissiten (innan vad det Husmodern och innan dess minns jag inte). Det handlar om vuxna kvinnor som fastnar i den Andres blick och aldrig förmår se sig själva utifrån. Bland annat berör Simone de Beauvoir hur den narcissistiska kvinnan aldrig kan ge sig hän i sex, kärlek eller för den delen olika aktiviteter hon tar sig för eftersom hon är för upptagen med att älska och betrakta sig själv. Hon tar bland annat upp en kvinna som målade och visserligen var tekniskt skicklig men som vid betraktelse av sig själv upptäckt att hon fuskade. Alltför uppslukad av bilden av sig själv kan kvinnan alltså inte fokusera helt och fullt på någonting utanför sig själv.

Jag tänker att detta verkligen är väldigt relevant idag. Jag tänker att vi är inne i en period av feministiskt tänkande där ens fysiska representation i köttvärlden är väldigt viktig. Det anses feminsitiskt i sig självt att till exempel tycka mycket om sitt utseende och ”älska sin kropp”. Den som gör detta kan skatta sig lycklig, för den personen leva upp till en idé om vad en ska känna och tänka som feminist och antas vara lycklig och bekväm med sig själv.

Här finns en text om mina egna erfarenheter av detta, där jag bland annat skriver såhär:

Att älska sig kropp är något annat är att acceptera sin kropp, att ta hand om sin kropp och så vidare. När jag var ätstörd fanns det till fällen då jag verkligen älskade min kropp, då jag avgudade min kropp. Dagar då jag inte ätit på länge och det visade sig på vågen, dagar då jag tränat och bränt en massa kalorier och så vidare. Andra dagar så kunde jag hata min kropp över allt annat. Det var en ständig färd mellan hybris och oerhört självhat som var väldigt jobbig.

Nu när jag har en mer sund relation till mat så är det sällan att jag hatar min kropp, men det är också sällan att jag älskar den. För det mesta så tänker jag inte på den alls.

Jag tror inte att det är just kroppshatet som är grejen, utan det är den ständiga fixeringen vid kroppen. Om en älskar sin kropp, höjer den till skyarna, så är också risken för att en faller därifrån mycket större. Om en sätter ett väldigt stort värde vid sin kropps utseende så kommer alla förändringar, alla snedsteg, att bli smärtsamma.

Jag tänker att detta kan appliceras på fenomenen ”självförtroende” och ”självkänsla” överlag. Det kommer alltid att bli jobbigt för den person som lägger för stor vikt vid att uppleva sig vara perfekt, eftersom minsta förändring i denna känsla kommer att leda till fallet.

Narcissistens självälskande blir skört och bräckligt, till skillnad från mannen som lär sig att älska det han tar sig för, såväl sina prestationer som själva strävan dit. Hennes liv blir tomt och stumt, eller med de Beauvoirs egna ord ”hon sysselsätter sig, men hon gör inget”. Allting blir ett immanent betraktande av sig själv som syfta till att upprätthålla sig själv och sin plats i systemet. Det blir ett vältrande i poänglös självdyrkan.

Feminism är ju ett sånt ämne som många har åsikter om, och jag tänkte rada upp min värsta. Här kommer de! Fyll gärna på listan med era egna.

1. Feminism är inte manshat. Detta må vara sant, men kan vi snälla sluta upprepa det? Vem bryr sig om feminister hatar män. Det är ingenting vi behöver ta avstånd från, snarare är det skadligt eftersom det görs på patriarkatets villkor. Jag menar, vem är det vi försöker blidka med denna utsaga? Jo, män som oroar sig för att feminister är för manshatiska. Orka försöka blidka män i en rörelse för kvinnors frigörelse. Nej, feminism är inte manshat men det är knappast oförenligt, snarar eföljer det ena på det andra ganska logiskt. Den som hatar män blir lätt feminist, och den som är feminist hatar lätt män.
2. Feminism handlar om att tycka att könen är lika mycket värda. Det tycker ”jämställdister” också, på pappret. Och konservativa som tycker att kvinnans plats är i hemmet. För att vara feminist måste en också känna till patriarkatets existens, eller i alla fall att det finns en strukturell underordning av kvinnor. Jag tycker verkligen detta är viktigt, för det handlar om ett av feminismens mest grundläggande antaganden.
3. Alla tjänar på jämställdhet. Liksom i första punkten så är detta inte ”fel” i någon enkel mening, men måste det verkligen sägas? Dessutom så förlorar män visst på jämställdhet på vissa sätt, till exempel så kommer de inte ha makt över kvinnor längre och detta är faktiskt en förlust. Liksom, kvinnor utför 2/3 av världens arbete, klart det kommer att bli jobbigare för snubbar om de inte längre gör det. Det är inte särskitl svårt att inse.
4. Det finns flera olika feminismer. Detta är inte heller fel i någon enkel mening, men en undrar ju varför folk alltid upprepar detta? Det är väl en jävla självklarhet att det finns flera olika inriktningar inom ett ideologiskt/teoretiskt fält, och att detta gäller feminismen precis som alla andra ideologier. Jag tänker att det finns något mesigt och urskuldande i att framhärda detta, lite som att ba ”jamen jag tar ju inte ansvar för andras feminism för att jag själv kalla mig feminist”. Dett är inget en ska avkrävas oavsett, men genom att ständigt göra den här typen av ängsliga ursäktanden av sin ideologi skapas ett klimat där det kommer att avkrävas.
5. Om du tycker/tänker såhär är du inte feminist. Ofta hör jag detta när folk vill understryka vikten av att vara inkluderande. Jag tycker såklart också att det är viktigt, men jag tycker ändå att en är feminist om en ställer upp på grundantagandet att kvinnor förtrycks strukturellt och att detta bör ändras. Sedan finns det sjukt många dåliga sätt att vara feminist på. Jag tror inte att det gynnar feminismen att utesluta folk ur den, snarare bör vi problematisera varför det ser ut såhär och jobba med det internt. Att säga att de som inte har en viss praktik inte är feminister tycker jag känns som att ta avstånd från saken istället för att hantera problemet på en mer grundläggande nivå. Jag tänker att det är viktigare att försöka förstå vilka som utesluts och varför och jobba med det istället för att bara säga att det är fel. Det finns dålig feminism, frågan är hur vi gör den bättre.
6. Det finns inget rätt/fel sätt att vara feminist på. Grundproblemet här är att en ser feminism som en identitet snarare än en praktik. Om slutmålet med feministisk kamp är att krossa patriarkatet så finns det såklart mer eller mindre bra strategier för att uppnå detta, och dessa måste vi kunna diskutera för att ta oss framåt. Att fokusera på feminism som en identitet som en kan ha rätt till eller inte är en återvändsgränd. Nog för att jag anser att en kan vara feminist oavsett, men detta är liksom den andra extremen. Att kalla sig feminist är inte samma sak som att ha en bra feministisk praktik, det vill säga en praktik som är frigörande för en själv och resten av världens kvinnor.