Alla kan inte vara rika.

IMG_20130111_162720

Det finns en speciell bokgenre som jag skulle vilja kalla entreprenörslitteratur. Den är kanske inte alltid skriven av entreprenörer, men det finns en genomgående ton som bygger på att alla kan lyckas, alla kan bli miljonärer och så vidare. Ja, ni fattar vad jag menar.

Jag hittade hur som helst denna bok i bokhandeln. Jag har inte läst den, så det jag reagerar på nu är endast titeln: Så här kan alla svenskar bli miljonärer. Det finns en uppsjö av litteratur på samma tema, som bygger på att alla kan lyckas med att bli rika bara de gör en samling saker. Att alla kan bli förmögna är en trevlig idé, eftersom den döljer den grundläggande ojämlikhet som rikedom bygger på. Om en låtsas att alla skulle kunna ha de lika fett som rika människor har det bara de också gjorde samma saker som rika människor gjorde så känns det mindre jobbigt att ha ett samhälle där människor har det olika bra.

Ett enkelt sätt att göra all svenskar till miljonärer hade såklart varit att ändra valutan. Men det är såklart inte det som åsyftas. Det som åsyftas är att alla ska ha samma levnadsstandard som vi idag förknippar med ”miljonär”. Det är däri lockelsen ligger. Inte i att alla ska ha en miljon på kontot, utan i att alla ska kunna köpa samma saker för sin miljon.

Pengar i sig är värdelösa. Att bara ha pengar på kontot eller i handen betyder absolut ingenting. Vad som ger pengar ett värde är att du kan köpa saker för dem. Det är köpkraften, och inte pengarna i sig, som skapar levnadsstandarden. Detta förstår såklart minsta barn, och det är inte här mitt resonemang slutar. Den verkligt viktiga frågan är: vad är det då som skapar denna förhöjda levnadsstandard, bortom pengarna? Jo, det är förmågan att kunna köpa andra människors arbetskraft!

Jag vill påminna om Strömquists krönika om de mysiga klassklyftorna:

Varför driver högern en politik för att öka klassklyftorna i Sverige? Svar: För att det är mysigt för dem. Klassamhället ger dem LIVSKVALITET. Det sätter verkligen guldkant på tillvaron!

Först kanske man tror att de rika helst vill att alla ska vara rika, att hela världen ska vara som ett enda stort Vellinge kommun. Men om man tänker efter, så är det inte så – utan det är mycket softare att vara rik i ett land där det också finns fattiga!

Detta stämmer väl, men jag vill utvidga det hela en smula. Det är mycket softare att vara rik på en planet där det också finns fattiga. Om alla hade haft lika, eller nästan lika, mycket pengar så hade inte rikedomen varit värd lika mycket. Detta för att det pengarna egentligen gör är att de tillåter den som har mer att bestämma över den som har mindre, men hjälp av monetär ersättning. Detta utbyte av arbetstid kan ske dels direkt, genom så kallade ”tjänster” som ju blivit så inne nu, eller indirekt genom olika varor (som ju kräver arbete för att produceras).

Pengar är i grund och botten ett maktmedel och inget annat. Men för att det ska kunna vara ett maktmedel så krävs det att 1) människor behöver pengar för att överleva 2) det finns en ojämn fördelning av pengar i samhället. Om vissa människor är beroende av pengar för sin överlevnad och har väldigt knappt om pengar så är det beredda att gå längre för att få en mindre summa. Det är alltså grundläggande för att pengar ska kunna fungera som ett maktmedel att människor fråntas sina möjligheter att försörja sig på andra sätt, vilket har gjorts genom att privatisera den allmänna egendomen och därmed göra människor utelämnade till pengasystemet för att kunna försörja sig. Detta gör att de blir tvungna att sälja sin arbetskraft till den som har mer pengar.

Givetvis så tjänar den som är förmögen på att människorna på andra änden av skalan blir mer desperata. Detta gör nämligen att de kan köpa mer arbete för sina pengar. Deras liv kan bli enklare och bekvämare eftersom de kan betala andra för att utföra deras sysslor och producera deras varor till ett billigare pris. Det är alltså inte den absoluta summan pengar som spelar roll, utan hur mycket pengar en har relativt andra människor.

Jag tycker att det är viktigt att förstå att pengar inte bara är någon abstrakt enhet, utan att pengarnas funktionssätt är att låta människor med mer pengar ha makt över människor med mindre pengar. Det är det som är pengarnas funktion och det är också denna ojämlikhet som utgör pengarnas värde. Ju större ojämlikheten är desto mer blir pengarna värda. Ju fler olika saker som kan köpas för pengar, ju mer beroende de som saknar pengar är av pengar för sin överlevnad och ju större ojämlikheten mellan de som har och de som inte har pengar är desto större blir pengarnas makt.

På grund av detta skulle inte alla kunna bli rika i ett kapitalistiskt system. Visst, alla skulle kunna äga en miljon kronor men denna miljon skulle inte innebära samma sak som en miljon kronor gör i ett samhälle där andra människor har mindre eller ingenting alls. Pengarnas värde ligger inte i pengarna i sig, utan i relationer mellan människor med olika mycket pengar.

Problemet är inte att feminismen gått för långt.

Wallin skrev följande för ett tag sedan på twitter:

Feminismens värsta fiende är många gånger den ständigt teoretiserande falangen inom feminismen.

Ofta så anklagas delar av den feministiska rörelsen för att vara alltför ”teoretiserande”. Detta brukar förklaras med att det saknar koppling till verkligheten. Att något saknar ”koppling till verkligheten” är ett ganska luddigt begrepp och det är inte alltid klart vad den som anklagar någon för att sakna koppling till verkligheten menar. Ofta verkar det handla rom att resonemang framstår som ”flummiga” på olika sätt, vilket i sin tur ofta handlar om att personen som exponeras inför dem inte känner igen sig.

Vad jag vet är att detta ofta är ett annat sätt att säga att feminismen (eller delar av den) har ”gått för långt”. Problemet som uttalas är ju att det teoretiseras för mycket, inte att teorierna i sig är dåliga eller bygger på en felaktig grund.

Jag tycker att det är ett stort problem att folk säger att andra har ”gått för långt” eller ”teoretiserat för mycket” när de helt enkelt bara har en annan ståndpunkt. Att säga att någon ”gått för långt” implicerar att det är den logiska slutledningen av att dra ett visst resonemang till sin spets, vilket inte alls behöver stämma. Om till exempel en person, i feminismens namn, säger att alla våldtäktsmän borde kastreras så anklagar jag inte denna för att ha dragit feminismen för långt eller teoretiserat för mycket, utan jag angriper åsikten som sådan. Jag skulle inte, hur långt jag än drog mina feministiska principer, landa i en sådan slutsats. Alltså är problemet inte till vilken extrem principerna dragit, utan de grundläggande principerna som sådana.

Jag kan hålla med om att det finns feminister som drar puckade och långsökta resonemang, precis som inom alla ideologier. Men problemet i mina ögon är inte att dessa personer är för extrema. Det är skillnad på att ”gå för långt” eller ”teoretisera för mycket” och att helt enkelt ha fel, och detta tycker jag är en skillnad mycket värd att poängtera. Annars framstår det som om alla feministiska resonemang skulle urarta i idioti om de drogs till sin spets, vilket helt enkelt inte stämmer.

Sedan finns det såklart feminister som resonerar kring världen på ett sätt som känns väldigt främmande för de flesta. Detta blir tydligt i debatter om ”hen” och färger på barnkläder. Vissa tycker inte att teorier kring skapande av kön är användbara eller nödvändiga i deras liv. Men på samma sätt skiter de allra flesta i om Higgspartikeln finns eller inte. Faktum är fortfarande att det handlar om att utforska det samhälle vi lever i. Alla kan eller vill inte äga sig åt detta, men vissa gör det, och det är en jävla tur att det är så för annars hade vi inte vetat något om någonting.

Teorier framstår ofta till en början som obskyra och onödiga för gemene person, och det stämmer säkert i vissa fall. Men någon måste alltid ligga i framkant när det kommer till teoretiserandet, beskrivandet av verkligheten. Givetvis är teorier som ifrågasätter rådande samhälle mer obekväma för människor i allmänhet, och därför mer lockande att skjuta ifrån sig.

Det är inte ett problem för feminismen att vissa personer funderar kring saker som andra finner irrelevanta eller obegripliga. Alla delar inom det feministiska teoribygget behöver inte vara fullkomligt uppenbara för alla och en var. Det är ett orimligt krav att ställa på en rörelse som är menad att vara subversiv, att utmana rådande samhällsnormer och strukturer, och det vore för övrigt ett orimligt krav att ställa på vilken rörelse som helst.

Vad som däremot är ett problem för feminismen är de som försöker ta bort framåtskridandet inom det feministiska teoribygget med argumentet att det är att ”gå för långt”. Om du tycker att en feminist har fel, kritisera då hens faktiska ståndpunkt istället för hur långt ett visst resonemang dragits. Allt annat är att göra sig skyldig både till intellektuell lathet och att stärka uppfattningen i samhället om feminismens grundläggande tankegods som något potentiellt skadligt.

Tid.

IMG_20130113_190833

Att ha tid är en av de största statusmarkörerna i vårt samhälle. Alla vill ha tid. Att människor inte har så mycket tid som de skulle vilja noteras ofta som ett problem i vårt samhälle, men problemet individualiseras och görs om till en fråga om livsstil. En ska downshifta och ”klara livspusslet” och gud vet allt.

Det är klart vi har svårt att få ihop vardagen när drygt 9-10 timmar av dagen ägnas åt arbete hos många av oss. Arbetet tar upp närmare en tredjedel av vår vakna tid. Den som inte arbetar ska ägna lika mycket tid åt att söka jobb som inte finns. Vidare så leder diverse ”effektivisering” av arbetsplatser till att arbetet blir mer och mer slitsamt, och att mer och mer av fritiden därför måste ägnas åt vila. Saker och ting som innan varit delar av fritiden görs om till arbete, såsom hushållsarbete, barnpassning och läxhjälp. Allt fogas in under arbetets logik!

Den som söker en stressfri vardag borde främst jobba politiskt för en sänkning av arbetstiden, det skulle nämligen leda till en reell minskning av stressen som dessutom skulle gälla för alla, inte bara för den privilegierade medelklassen. Att vi inte har tid för det vi vill göra med våra liv är främst ett politiskt problem, och inte en fråga om individuella människors livspussel.

Om samtycke och avhållsamhet.

Min kollektivkompis Gerson har skrivit en text om samtyckeslagstiftningen som jag kan rekommendera varmt. Den kokar ner till något som jag själv framfört i tidigare texter om detta ämne, nämligen att en möjlig lösning på bekymret med att tycka det är jobbigt, onödigt eller pinsamt att kolla upp om samtycke finns innan en sätter igång med knullandet är att helt enkelt inte ligga.

Här är ett något radikalt förslag: Ligg inte. Det är faktiskt inte svårare än så. Om du har så svårt att inhämta samtycke från din partner kanske du inte ska ligga. Du har ingen rättighet att ligga, och du har ingen rättighet att slippa en lagstiftning som vid tvivel står på offrets sida.

Texten utgår förvisso från ett kristet perspektiv, men jag tycker att rådet är applicerbart i de flesta sammanhang. Den som inte är beredd att göra vad som krävs för att försäkra sig om att partnern är med på det hela borde faktiskt inte heller ha sex.

Sex är ingen rättighet. Sex är något du har med minst en annan människa och liksom all annan mänsklig interaktion så kräver det ett samspel. Det funkar inte att bara köra på precis som en vill när det är en annan människa inblandad. Du kan inte bara sätta dina lustar framför en annan människas vilja och förvänta dig att inte drabbas av konsekvenser.

Ty det är precis detta motståndet mot samtyckeslagstiftningen handlar om: människor som vill kunna strunta i sin partners åsikter i sexuella sammanhang ostraffade. De vill att det enda som ska räknas som våldtäkt är när de trots aktivt motstånd fortsätter. De vill inte behöva försäkra sig om att det de gör är okej, utan de vill att de ska kunna göra vad de vill tills någon har gjort motstånd.

Det finns en mängd sätt att agera på som gör att folk känner sig oförmögna att säga nej eller göra motstånd. Gärningspersonen kan med tydlighet förmedla att hen inte bryr sig, och i så fall kan offret känna att ett nej är lönlöst eller till och mer förvärrar situationen eftersom det gör maktlösheten så uppenbar. Gärningspersonen kan också bete sig hotfullt, vilket gör att offret inte känner sig i en position att invända. Den som försöker kan nog lätt leva sig in i en situation där en upplever att ens makt att bestämma vad som sker är kringskuren. För att illustrera detta så citerar jag Kielos bok Våldtäkt och romantik.

På golvet i den där korridoren, med lysrörsljuset i ögonen och hans hand över min mun fanns det ingenting att säga varken ja eller nej till. Det låg ingen fråga i luften. Fråga hade vi passerat. Frågan hade glidit obemärkt förbi. Jag missade den och nu fans det inte så mycket kvar att göra. Bara skuld.
För naturligtvis hade vi bägge två, jag och han, stor respekt för kvinnors rätt att säga nej. Ett nej är ett nej. Vill man inte bli knullad ska man inte behöva bli knullad. Vi lever i ett civiliserat samhälle.

Men just jag och han, vi två, vi kom aldrig till ett nej. Vi var aldrig ens i närheten. Min mun var aldrig min mun. Inte för honom, inte på något stadium. Så vad hade jag kvar att säga nej med?

Detta borde belysa ganska bra vad problemet med en våldtäktslagstiftning som bygger på att offret måste visa aktivt motstånd kan vara. Situationen kan vara en sådan där offret av olika skäl inte upplever sig vara i en position där hen kan visa motstånd. Det enklaste sättet att undvika detta är att vara lyhörd. Att vara lyhörd är inte någon svår grej, det är tvärtom ganska enkelt. Men vissa anser att deras rätt att knulla går över deras skyldighet att vara respektfulla mot sin partner.

Jag tycker att det åligger den som vill ha sex med någon att inte försätta denne i en sådan situation, vilket såklart gäller alla inblandade parter. Det åligger en att vara lyhörd inför den andra personens signaler. Om en inte har någon lust med detta så kan en strunta i sex, men faktum är att en inte har någon som helst rätt till att ha sex utan att visa detta minimun av hänsyn och lyhördhet inför sin partner.

Om vinst i välfärden, demokrati och valfrihet.

Idag har Lo kommit med en debattartikel med ett antal ganska rimliga förslag för hur i ska hantera privata bolag i välfärden. De tar ställning emot vinst i välfärden, vilket känns väldigt skönt. Ett alternativ hade kunnat vara att de slår in på den där tramsiga ”medelvägen”, alltså att säga typ ”nja…” och inte ta ställning emot vinst i välfärden men inför något jävla kvalitetsed eller liknande fernissa som inte spelar någon jävla roll i praktiken.

Borgerligheten har såklart gått i taket över detta, vilket inte förvånar de minsta eftersom de såklart ombesörjer sina klassintressen, i vilka det ingår att tillåta sina kompisar att ta ut skattepengar i profit. Det är inget förvånande i detta, och jag tycker inte att en ska hålla sig med några illusioner om att det skulle handla om ökad kvalitet eller mångfald. Det är ju knappast så det har kommit att bli.

Såhär skrev till exempel Uvell, ledare för den näringslivsknutna tankesmedjan Timbro, på sin twitter:

Som väntat tycker LO att ideologiska principer är viktigare än att medborgarna får den välfärd de vill ha.

Att åtta av tio svenska medborgare vill se en begränsning av vinstuttaget i välfärden bryr sig inte Uvell om. Den rådande modellen är tydligen ”demokratisk” eftersom folk får ”välja”. Detta har varit en röd tråd i den borgerliga kritiken mot förslaget. Problemet är att det försämrar valfriheten, vilket kopplas ihop med att det är odemokratiskt och förmynderi. Om en kollar närmre på Lo:s debattartikel så är det flesta förslagen inte kopplade till valfrihet alls, utan handlar snarare om att begränsa vinstuttaget (något som har demokratiskt stöd) och att låta meddelarfriheten och offentlighetsprincipen gälla även för privata företag i välfärdssektorn, något jag personligen tycker borde vara en självklarhet eftersom de använder offentliga medel.

Jag antar att det som anses begränsande för valfriheten är detta:

Därför föreslår vi att lagen som valfrihetssystem (lov) avskaffas och att lagen om offentlig upphandling (lou) utvecklas, så att brukarnas rätt till kvalitet och valfrihet kan sättas före företagens. Demokratiskt valda företrädare måste kunna ta, och utkrävas, ansvar för kvalitet och kontinuitet i välfärden lokalt och regionalt.

Det Lo säger här är alltså att kvaliteten på vården ska säkras genom att det skapas lagstiftning där upphandlarna står ansvariga för att vården ska fungera bra, istället för att som idag ha en ordning där ansvaret hamnar på den enskilda individen eftersom hen får välja vilket alternativ som passar bäst. En kan såklart ha olika uppfattningar, men jag är av åsikten att det är en väldigt dålig metod för kvalitetssäkring av vården att förlita sig på det fria valet på detta sätt. Jag tror helt enkelt inte att det fungerar eftersom människor i regel är för okunniga och oengagerade.

Jag tycker inte att det ska hänga på den enskilda individens förmåga att sätta sig in i och välja rätt vårdalternativ om hen får bra vård eller inte och därför tycker jag att det är bättre om tjänstemän ser till att den vård som erbjuds, och som tilldelas skattemedel, fyller upp kriterierna för att det ska vara bra vård. Jag är ändå av uppfattningen att det inte är en fråga om personliga preferenser om en vill att avdelningen en ligger på ska ha bra bemanning, det är inte en fråga om en subjektiv värdering av vårdens utformning utan en fråga om kvalitet som går att avgöra ”objektivt”.

Även om själva upphandlingen administreras av någon annan än den som i slutänden får vården så är villkoren för den under demokratisk kontroll, vilket gör att den inte på något vis är odemokratisk som vissa försöker hävda. Demokrati är inte samma sak som att i varje given välfärdssituation få välja själv vilken av ett antal på förhand bestämda aktörer som ska ta hand om en. Demokrati handlar om folkligt inflytande, och kan precis lika gärna vara att tjänstemän upphandlar vården med folkets intressen, det vill säga bra vård, i åtanke.

I den rådande modellen så finns det en formell valfrihet, det vill säga vårdtagaren får själv välja vilken välfärdsaktör som skata hand om hen. Men hur fungerar denna valfrihet i praktiken? Jag tvivlar på att alla vanvårdade gamlingar har gjort ett medvetet val om att de ville bli vanvårdade, om de ens valde över huvud taget. På samma sätt tvivlar jag på att barn som går i en dålig skola har valt detta aktivt. Säkert kan valfriheten vara till gagn för vissa, människor som har resurser och kunskap att lägga på detta, men denna vinst sker på bekostnad av alla de som inte kan välja.

Personer som utnyttjar valfriheten och lyckas komma undan de dåliga alternativen tillhör ofta de mer välbemedlade i samhället, vilket är samma personer som står för större delen av den samhälleliga makten och dessutom har problemformuleringsprivilegiet, det vill säga att deras uppfattning om samhället i hög grad styr vad som uppfattas som politiska problem. Det leder till problem att dessa människor kan komma loss från den rådande politikens negativa konsekvenser eftersom det då inte kommer att betraktas som ett problem av dem, och därmed inte heller som ett politiskt problem. Frågan om allas rätt till bra vård flyttas från att vara en allmän angelägenhet till att vara en fråga om personliga val och preferenser.

Jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna sluter upp bakom i alla fall en merpart av de förslag som läggs fram i debattartikeln. Det finns folkligt stöd för detta, och det är inte på något vis extremt eller utopiskt. Borgerligheten kommer troligen att fortsätta sitt trams om att detta minsann är Sovjet och demokratifientligt, men så är det å andra sidan inte socialdemokraternas uppgift att företräda dem.

Det finns ingen feministisk punktlista.

Ibland så får en som feminist frågan från diverse män vad de ska göra för att klassas som bra män ur ett feministiskt perspektiv. Mitt korta svar på denna fråga brukar vara: ständig feministisk analys och kritik av det egna jaget, vilket brukar vara väldigt otillfredsställande för den som frågar. De vill liksom ha en checklista, ett antal punkter någon annan tagit fram åt dem och som de kan bocka av en efter en. Typ:

  1. Kalla inte tjejer för hora.
  2. Knulla inte med tjejer om du inte är säker på att det finns samtycke.
  3. Ta hälften av hushållsarbete.
  4. Var inte ett jävla svin (lätt för de flesta eftersom ingen uppfattar sig som ett svin).
  5. Och så vidare och så vidare.

Någon sådan lista finns givetvis inte, och det är inte heller något jag tänker sätta mig och knåpa ihop. Dels för att jag inte anser mig vara i en position att göra det, eftersom jag inte är någon jävla företrädare för samtliga feminister, men också för att jag tycker att det är en förbannat ignorant och lat attityd att kräva detta. Jag tycker rentav att det är ett av de mest sviniga beteendena en kan ägna sig åt, bland annat på grund av anspråket på att medelst denna metod kunna får erkännande som en bra man det innehåller.

Dessa personer vill kunna lägga kvinnokampen åt sidan med gott samvete och tänka att de har ”gjort sitt” för att störta den samhällsordning som vi kallar patriarkatet, bara genom att själva försöka vara någotsånär jämställda. De vill på ett enkelt sätt kunna svära sig fria från ansvar för en världsordningen där hälften av alla människor tvingas in i våld och förtryck på grund av sitt kön.

Givetvis kan män vara mer eller mindre sviniga, bidra mer eller mindre till den patriarkala ordningen. Men jag kommer inte att vara nöjd med någon enskild mans insats, på samma sätt som jag inte kommer att bli nöjd med min egen, så länge patriarkatet inte har krossats. Det går inte bara att ”lägga ner” kampen med gott samvete så länge patriarkatet kvarstår, det går inte att dra någon gräns för vad en enskild individ bör göra innan vi har nått det slutliga målet: ett samhälle fritt från könsbaserat förtryck.

Jag föraktar nästan den här attityden att tycka sig kunna bli klar mer än jag föraktar människor som inte bryr sig över huvud taget. Jag tycker att det är förbannat ängsligt och fegt att på det sättet ha som uttalad plan att bara anstränga sig minimalt för att kunna bli ”okejad” som jämställd. Dessa män vill dessutom ofta bli berömda för sitt ”feministiska” engagemang och sin ”jämställdhet”, vilket knappast gör saken bättre.

Den som på riktigt är intresserad av feminism behöver inte gå omkring och fråga olika feminister om hur de ska göra för att bli jämställda. Jag skulle aldrig komma på tanken att fråga någon antirasist om en jävla punktlista för hur jag ska undvika rasism. Istället försöker jag vara lyhörd inför hur mitt beteende uppfattas, tänka efter en jävla massa och så vidare. Helt enkelt idka ständig antirasistisk analys och självkritik. Jag förväntar mig inte att jag någonsin kommer kunna bli ”klar” med detta, men jag är trygg i förvissningen om att jag ständigt blir bättre och bidrar till en positiv utveckling. På samma sätt bör män se på sitt feministiska engagemang.

Vad jag blir upprörd över med detta tankesätt är hur det reducerar feminismen till något mycket mindre än vad den i verkligheten är, gör den till en obetydlig bisak som kan sammanfattas till en punktlista för garanterad jämställdhet. Feminismen är inte detta; feminismen är en hel värld av analysverktyg, sätt att betrakta verkligheten och så vidare. Den rymmer en mängd olika och ibland inbördes motsägande tankar som det är väldigt svårt att få en detaljerad överblick över ens om en som jag så gott som dagligen ägnar sig åt feministiska studier. Jag har aldrig hört en feminist uttrycka att hen skulle vara ”färdig” på något sätt, och själv har jag inställningen att jag har otroligt mycket kvar att upptäcka. Att tro att en kan hoppa över all denna analys och bara få lösningen placerad i handen är en väldigt arrogant inställning, ett sätt att försöka slippa billigt undan och låta något annan utföra jobbet.

Det råder knappast någon brist på sätt att få kunskap om hur en ska bekämpa patriarkala strukturer, det råder inte heller något brist på skapelser som kan öppna ens ögon inför nya sätt att tänka. Den som är intresserad av att göra detta bör se sig om i den feministiska sfären, så kommer ni garanterat att hitta något. Jag kan såklart bidra med mina egna tankar och idéer, men jag kan inte leverera någon steg för steg-gudie. Ni får, precis som jag och alla mina medfeminister har gjort, finna er egen väg till och genom denna intellektuella skog som är feminismen. Ni kommer garanterat att behöva tänka om, revidera gamla uppfattningar och överge även de feministiska perspektiv ni haft. Ni kommer att upptäcka att tankesätt ni innan trodde var jämställda i själva verket bygger vidare på samma patriarkala strukturer som resten av samhället gör. Ni kommer att behöva upptäcka idel nya sidor och beteenden hos er själva som upprätthåller patriarkatet. Ni kommer att behöva ändra ert beteende och er världsbild igen och igen. Ni kommer troligen aldrig att bli klara, men ni kommer att bli bättre. Som belöning kommer ni inte att få beröm, i alla fall inte av mig, och ni kommer garanterat inte att nå någon slutlig punkt där ni har ”gjort ert”, men ni kommer att vila tryggt i vetskapen om att ni dagligen bidrar till att göra detta samhälle till en bättre plats att leva i.

Om likhets- och särartsfeminism.

Nu har jag varit seg på att svara på frågorna i frågestunden, och tänkte att jag kunde använda dem som inläggsinspiration eftersom många kräver hela inlägg som svar. Här kommer i alla fall svaret på en!

Jag har funderat lite kring de olika ”föregreningarna” inom feminismen. Själv är jag av åsikten att vissa inriktningar är närmast kontraproduktiva för feminismen och dess strävan efter jämlikhet mellan könen. Tror du att särartsfeminism och likhetsfeminism fyller någon egentlig funktion eller kan de betraktas som de ”svarta fåren” i det här sammanhanget?

I min mening så är särartsfeminismen kontraproduktiv. Som jag har förstått särartsfeminism handlar det om att erkänna skillnaderna mellan könen men att ”uppvärdera” det kvinnliga. Jag har väldigt svårt att se hur det kvinnliga ska kunna ”uppvärderas” på det sätt som särartsfeministerna förespråkar, eftersom kvinnlighet i mångt och mycket definieras utifrån just det manliga.

Ett annat problem jag ser är att kvinnlighet väldigt ofta handlar om reproduktion, dels genom att ta hand om andra och dels genom att föda barn. Just omhändertagandet och barnafödandet brukar vara särartsfeministernas trumfkort när det gäller vilka kvinnliga egenskaper som borde uppvärderas. Personligen är jag högst obekväm i att jag ska ses mindre som kvinna för att jag väljer bort barn eller för att jag inte är omvårdande till min personlighet, vilket blir den praktiska konsekvensen av den särartsfeministiska logiken. De kommer kanske att verka positivt för kvinnor som är bekväma i denna roll, men det kommer att verka begränsade för åtskilliga kvinnor som inte är det.

Jag tror också att det är viktigt att förstå hur den kvinnlighet som vi ser i samhället idag har skapats. Kvinnor har under en väldigt lång tid levt i en underordnad position i förhållande till män, och det har såklart format hur kvinnligheten ser ut. Detta går inte att bortse från när det gäller att ”uppvärdera” kvinnlighet. Kvinnlighet handlar mycket om att vara försvarslös, svag och utelämnad till mäns intressen och behov. Ska vi uppvärdera den kvinnlighet som har skapats ur en underordnad position? Kan vi göra det utan att samtidigt reproducera den underordnade positionen? Mitt svar på dessa frågor är nej. Jag tror varken att det är görbart, och jag ser det inte heller som något önskvärt.

Dessutom finns det ett problem med ofriheten i sig, som drabbar såväl kvinnor som män. Jag är inte intresserad av någon slags plakatjämställdhet där människor är förutbestämda att ha vissa platser i samhället, men där dessa platser är lika högt värderade. Jag vill ha ett samhälle där alla har större friheter att välja. Just friheten är för mig hela poängen med att bryta ner strukturer. Visst, det skulle såklart vara schysst att bara ha högre lön också, men jag tycker inte att det är tillräckligt.

Själv är jag ju, i någon mening, likhetsfeminist på så vis att jag tror att de skillnader som finns i de olika könens förutsättningar främst är påverkade av vår kultur och inte vår natur, därför anser jag inte att likhetsfeminismen är kontraproduktiv. Däremot kan jag tycka att det finns ett problem när folk drar likhetsfeminismens logik för långt och menar att det idag inte finns några skillnader mellan kvinnor och män som grupp. I mina ögon är det självklart att det existerar skillnader mellan kvinnor om män som beror på våra respektive positioner i könsmaktsordningen, och dessa skillnader går inte att bortse från hipp som happ. Jag ser det däremot som feminismens mål att utradera de socialt skapade skillnader som finns mellan män och kvinnor som grupp, och på det sättet tror jag att likhet är möjlig.