demokrati – Fanny Åström

”Det är en skyldighet att rösta”.

Såhär i valtider 🙂 🙂 🙂 🙁 så säger många människor väldigt spännande grejer för att få andra att rösta. Detta inlägg ska inte tolkas som att jag har något emot att en röstar, jag har själv gjort det och var till och med ute två veckor i förtid för att slippa tänka på fanskapet.

Läste denna bedårande insändare i Metro:

Ja alltså vad ÄR egentligen poängen med att rösta? Kommer freden och friheten bli mindre om vi inte gör det? Är det ett hot? Jag fattar fan inte. Varför skulle röstandet i sig leda till en värld med mer fred och frihet? Kommer vi förlora vår rösträtt om vi inte utnyttjar den?

Hela det här resonemanget som jag tycker mig höra i en miljon olika tappningar är så jävla underligt. Vad är röstande egentligen? Det känns som att vissa anser att det är någon slags demokratibevarande ritual som vi måste utföra, att röstandet i sig liksom är demokratin. Det spelar föga roll vad som sedan händer, så länge alla deltar i processen är vi nöjda. Genom röstandet upprätthåller vi illusionen av att det är en jämlik tävlan, att vi ska vara goda förlorare om det inte blir som vi vill för vi har ju trots allt FÅTT VARA MED OCH BESTÄMMA!!!!!

I samma kategori finns den här ”det är bättre att rösta blankt än att inte rösta alls”. VARFÖR?!?!? Kan någon förklara för mig varför det skulle vara bättre att rösta blankt? Vissa bara ”men jag är ju för det demokratiska systemet, jag är bara emot alla alternativ”. Jamen alternativen är ju et resultat av systemet. Varför särskilja form och innehålla på det sättet? Om formen nu bevisligen leder fram till kassa alternativ, varför skulle den bevaras?

Vissa är såhär ”det är din skyldighet att rösta”. Min skyldighet gentemot vem, och varför? Vissa menar att det handlar om att upprätthålla det demokratiska systemet genom att visa någon slags lojalitet gentemot det. Detta tycker jag är e obehaglig grej att säga. Vi har ju vissa demokratiska rättigheter som människor, men vi har inga skyldigheter att använda dem. Det är liksom som att jag fått en fin fin present och så måste jag vara glad och tacksam och använda den trots att jag aldrig bett om den. Vad som gör saken etter värre är att vissa verkar mena på att det i sig är ett slags godkännande av det rådande att delta i processen, en tanke som en massa liberala gubbar eller så kallade ”kontraktsteoretiker” kört mycket på.

Och framförallt; om det nu är min skyldighet att rösta för att ”upprätthålla demokratin”, varför stanna där och varför fokusera på just röstandet? Är det också min skyldighet att försöka slå ner nazism och fascism? Eller kanske att motverka polisvåld? Jag menar, är det inte lite lustigt att det abslut viktigaste politiska deltagandet är det deltagande som:

Är tillåtet.
Egentligen främst låter oss välja mellan människor som på ett eller annat sätt redan sitter vid makten.

Hur kan det komma sig att vissa tycker det är JÄTTEVIKTIGT att lägga en lapp i en låda en gång var fjärde år men typ ger blanka fan i vad en gör resten av tiden? Jag tror det handlar en del om att upprätthålla illusionen av att det är vi som bestämmer och att det är vårat ansvar att ”ta chansen” att göra det. Om en kan måla upp en bild av den oansvariga medborgaren som inte tar denna chans så kan samtalet handla om det istället för om politiken som faktiskt förs. Fokus förflyttas från innehåll till form, för att innehållet är så fruktansvärt jävla meningslöst och intetsägande att det knappt ens går att prata om.

Men excesserna slutar liksom inte här! Vissa tycker rentav att det är en skyldighet att liksom ”sätta sig in i” politik och att komma fram till vilken jävla kandidat en ska rösta på och skit. De ba ”det är så hemskt att folk (speciellt ungdomar) är så oengagerade”. Gud vad jag blir matt på detta. Jag tänker bara att det kanske finns en anledning till att folk inte orkar bry sig om fanskapet och det är att det för det mesta är helt jävla irrelevant. Politik är så oerhört tramsigt och det märker folk.

Nå, nu har jag såklart röstat ändå eftersom jag inte vill se fyra år till med Alliansen och deras stödparti Sd vid makten. Men jag ser fan inget egenvärde i att rösta, inte heller tycker jag det är någon skyldighet. Den som har blåa sympatier kan lika gärna ligga på sofflocket vad mig anbelangar. Sluta prata om röstandet som något betydelsefullt i sig eller som någon jävla ”möjlighet” vi ska vara ”tacksamma” för. Vi måste sluta prata om formen, om ”demokratin” som ett tomt skal som vi måste förvalta, och börja prata om innehållet.

”Demokrati”.

En grej jag tycker är lite Spännande så att säga är hur folk slänger sig med ordet ”demokrati” för att försvara det ena och det andra, typ att nazister ska få demonstrera under polisbeskydd.

Jag får alltid lust att fråga typ ”jamen så intressant, vilken demokratiteoretiker utgår du från”. Inte för att en måste grunda sina resonemang hos någon teoretiker MEN en borde väl i alla fall fundera lite på vad en menar. Det är nämligen inte någon självklarhet.

Vad menar vi när vi säger demokrati? Ordet betyder i grunden folkstyre och har ändrat innehåll många gånger genom historien. Till en början trodde en till exempel inte att demokrati kunde finnas i stora stater eftersom det ansågs självklart att representation inte var förenligt med demokrati, eftersom alla (eller alla fria män) skulle ha möjlighet att delta i diskussionen, företräda sig själva.

Den typ av demokrati vi har idag kallas liberal demokrati och det är INTE det enda system som kan kallas demokratiskt, även om många tycker om att låtsas det. Det har däremot noll förankring i någon slags teoretisk diskussion, där talar en rentav ofta om de problem och det ”demokratiunderskott” som detta system för med sig.

Många tycker om att prata om yttrandefrihet som anses så viktigt och DEMOKRATISKT. För det första rör yttrandefriheten förhållandet mellan medborgare och stat, och innebär att du inte ska bli hindrar på förhand att uttrycka dig. Det är på intet sätt en självklarhet att snuten ska försvara till exempel nazister mot andra medborgare.

Inte ens i en liberal demokrati är det en självklarhet att vem som helst ska få yttra sina åsikter offentligt. Till exempel så anses det relevant med mänskliga rättigheter, såsom religionsfrihet, och detta är något som de flesta ställer sig bakom. I flera länder finns det ett förbud mot organiserade nazister. Jag vet själv inte om jag tror att ett förbud är en rimlig lösning på problemet, men att slänga sig löst med ordet ”demokrati” för att försvara nazisters rätt att inte bara demonstrera, utan att få hjälp av våldsmonopolet med att jaga bort motdemonstranter (som har en demokratisk rätt att demonstrera) är extremt oseriöst och saknar förankring i teori. Helt enkelt liberala floskler.

Demokrati och kapitalism.

En till väldigt gammal läsarfråga som jag tänkte svara på:

Hej! Funderat på det du skrev om att det demokratiska systemet vi har idag är åt helvete. Är det systemet idag eller demokrati i allmänhet du menar då? Hur skulle ett alternativ till demokrati se ut för dig?

Jag har väldigt svårt att se det system vi har idag som demokratiskt. Demokrati betyder folkstyre, men i dagens system så är en massa grejer inte demokratiskt kontrollerade. Jag tänker då framförallt på produktionen, som ju i en mycket hög grad ligger bortanför demokratisk kontroll.

Jag tror inte heller att representativ demokrati av det slag vi har idag är en särskilt bra demokratimodell. I mina ögon så tas de flesta beslut väldigt långt bort från de som beslutet berör, samtidigt har många människor marginell kontroll över sina liv. Jag tror det är ett problem att vi uppmanas till att rösta på ett paket en gång vart fjärde år och vara nöjda med det, istället för att ha ett kontinuerligt medbestämmande i politiska processer. Jag tänker mig att de allra flesta har väldigt dåligt koll på en stor majoritet av de politiska frågor som är i omlopp, vilket är helt naturligt då alla inte vill eller kan bry sig om ”politik” i någon slags generell mening, problemet är när en ändå ska fatta en massa beslut i frågor en inte bryr sig eller kan något om, samtidigt som inflytandet minskar där en faktiskt skulle behöva det. Istället för att få verkligt inflytande i frågor som berör oss och som vi satt oss in i så ombeds vi att lämna över vår röst till en person eller ett parti som ska sköta allt det där åt oss.

Jag tror också att det är viktigt att se till människors resurser att delta i politisk aktivitet. I ett samhälle där det finns väldigt mycket ojämlikhet i fråga om ekonomiska resurser, tid och utbildning så har inte alla möjligheter att engagera sig politiskt. Det finns mycket statsvetenskaplig forskning som stödjer att ”medelklassen” är den som är mest politiskt engagerad, vilket såklart innebär att deras intressen och värderingar (som i regel är folkliga kopior av överklassvärderingar) får dominera politiken. Sedan ska en såklart inte glömma hur mycket pengar som pumpas in i politiska partier av företag som tjänar på deras politik. Det är uppenbart att olika människor har olika mycket inflytande i politiken, trots att det är devisen ”en person – en röst” som gäller. Detta ojämlika inflytande beror i sig på de egendomsförhållanden som råder, människors inflytande kan i regel härledas till vilken klass de tillhör, eller åtminstone vilken klass intressen de representerar.

Men det handlar inte bara om representation. I ett kapitalistiskt samhälle så är kapitalet allt, om saker och ting inte funkar för kapitalet så fungerar ingenting alls. I en kris så kan fabriker stå oanvända, kläder och mat som skulle kunna användas slängas, bostäder förfalla, bara för att ingen kan betala för det! Detta är verkligen konstigt, men det är liksom så det fungerar. I ett sådant system blir det överordnade målet för all politik att gynna kapitalet, och politik som inte lyckas med detta går ut över hela samhället. Därför finns det helt enkelt inte utrymme för att bedriva viss form av politik inom ett kapitalistiskt system, hur mycket en än skulle vilja.

Jag tänker att det är svårt att tala om demokrati när vi fortfarande är begränsade av ett ekonomiskt system som sätter kapitalets tillväxt framför människor. Demokrati innebär ju folkstyre, inte att ett ekonomiskt system styr. Därför anser jag att vi måste ha ett annat ekonomiskt system som bygger på egendomsgemenskap och inte privategendom innan vi kan ha någon form av verklig demokrati.

Liberal hegemoni, demokrati och den politiska tävlingen.

Det här är någon slags text jag har haft liggande länge om det här med liberal hegemoni, demokrati och politisk tävling.

Det finns ett behov hos många människor att sätta gränser för saker och ting. Det ska sättas gränser för invandring, för främlingsfientlighet, för religion, för kapitalismen, för jämställdheten, för ojämlikheten, för hur illa en kan behandla sina arbetare och så vidare. Ofta kan en höra människor mena att de är ”okej” med ett givet fenomen men till en viss gräns. Alltså: det är inte fenomenet i sig självt som är fel utan det viktiga är att det finns en balans, att det inte går för långt åt det ena eller andra hållet, att det är lagom helt enkelt.

Detta kan då och då höras när människor ska förhålla sig till feminism. En kan höra utsagor som att ”feminismen har gått för långt” när någon feminist har sagt eller gjort något som personen ifråga upplever som absurt. Ungefär som om all feminism byggde på en också samma grundläggande princip eller ideologi som bara hade dragits olika långt. Som om inte feminismens grundtankar kunde perverteras och misstolkas. Men när feminismen inte längre handlar om att nå jämställdhet utifrån förutsättningen att kvinnor är förtryckta så är det inte längre feminism, då är det något annat. Det handlar inte om att det dragits för långt utan om att det ändrat innehåll, fast gömmer sig under samma retoriska fasad.

Den ideologi som kan dras för långt borde inte heller tillämpas i något slags inledande stadium. En ideologi måste kunna fungera även då den står i sin fulla blom, även om den dras till sin absoluta spets. Om de grundläggande principerna i en ideologi visar sig leda till orimliga resultat om en prövar dem borde det vara ett skäl till att förkasta ideologin som sådan, inte till att hävda att en bara kan tillämpas till en viss gräns, efter vilken dess principer plötsligt inte äger giltighet längre.

Hela den här idén om ideologisk måttfullhet är den liberala demokratins signum. Tanken är att skapa ett skal, ett ramverk, ett samhälle inom vilket alla andra ideologier kan rymmas i en lagom dos. Tanken om extremism, idéer som ligger långt ifrån den politiska mittfåran, som något i sig självt skadligt eller problematiskt härstammar utifrån detta. Kritiken av extremismen är inte en kritik mot de grundläggande idéerna som de extremistiska rörelserna grundar sig i, utan enbart en kritik av denna brist på måttfullhet. Med denna utgångspunkt blir det plötsligt rimligt att likställa nazism och kommunism, två helt olika ideologier, för att de båda uppfattas ligga lika långt ifrån den politiska mittfåran.

Idéer ska existera sida vid sida, tävla med varandra och mätas mot varandra inom ramarna för den liberala demokratin. Utifrån detta ska en sedan kunna vaska fram det bästa av allt, ett guldkorn här och ett där, men inte gå för långt åt något håll. Fortfarande hålla sig i mitten. Slutresultatet förväntas vara ett samhälle där alla får det lite bättre, där alla får igenom delar av sina intressen.

Alla ska samsas kring en given form för att sköta sina politiska förhandlingar, som leder till att alla får delar av sina intressen tillgodosedda. Denna form är den liberala demokratin. På detta sätt har den liberala demokratin gjort sig själv till grunden för all politik, det axiom som alla politiska rörelser måste förhålla sig till för att tillåtas existera, för att tolereras.

Idén om den goda konkurrensen mellan olika idéer sorterar ut alla former av djupare systemkritik. Den liberala demokratin har lyckats med konststycket att göra sitt eget idealsamhälle till den antagna förutsättningen för alla andra möjliga idealsamhällen och politiska rörelser. ”Visst, kämpa för din sak, men gör det inom våra ramar, på våra villkor. Tyck vad du vill, när vilka drömmar du vill, men våga inte ifrågasätta ramen inom vilken dessa drömma får röra sig eller uttryckas”. Alltså: vi tolererar alla ideologier, alla olika typer av människosyner och principer, så länge de inte går för långt, alltså rör sig utanför den liberala demokratins ramar. Alla tankar får existera, men inom ramen för den liberala demokratin. Den liberala demokratin tolererar alla idéer, alla utopier, så länge de inte på allvar utmanar ramverket.

Illusionen av en rättvis konkurrens mellan ideologier skapas genom att alla formellt får uttrycka sina åsikter, starta sitt eget parti, men allt detta sker inom den liberala demokratins ramar, på dess villkor. Den liberala demokratin tillåter att människor i ord står för andra åsikter, men om en går utanför den liberala demokratin process så blir en straffad. På detta sätt görs den liberala demokratin till det självklara ramverket, till scenen på vilken det politiska skådespelet, ty det är endast ett skådespel, äger rum. Massorna får sitt skådespel, de får de vad de tror är en kamp mellan ideologier, men som egentligen bara är en kamp mellan olika versioner av liberal demokrati. Kanske en med lite mer välfärd, eller en med lite strängare abortlagar. Den liberala demokratin bli i sin grund aldrig hotad, eftersom det är den som utgör själv fundamentet för all denna debatt. Försöker du debattera emot själva ramverket, stiga nedför scenen och försöka förstöra den, är du inte längre med på den liberala demokratins villkor. Straffet blir högt, antingen socialt eller juridiskt beroende på om du använder ord eller tillhyggen.

Eftersom alla tävlar på formellt lika villkor, alltså med samma rättigheter och skyldigheter, så förutsätts förloraren kunna ta sitt nederlag rakryggat. Den som förlorar ett val ska tålmodigt se på när saker i samhället går åt ett helt annat håll än vad som hade önskats, till om med när det drabbar denne personligen ska hen se på och tänka ”sådana är lekens regler, och den som ger sig in i leken får leken tåla”. Som om leken var en frivillig sådan, som om en kunde välja att stå utanför. Den formella jämlikhet som råder i spelats utgångspunkter, alltså den likhet inför lagen som den liberala demokratin så gärna stoltserar med, gör inte att spelet inte är vridet till någons fördel. Men eftersom vi måste acceptera reglerna för att ens få vara med så förbinds vi också till att acceptera vårt nederlag. Frågor om innehåll görs till frågor om form, när någon förlorar och bli upprörd är det spelets regler som diskuteras och inte resultatet av det.

Privilegiet att tolerera ligger hos den som har makten. Den som är stark kan tolerera den svagares agerande endast i egenskap av att faktiskt kunna ta till maktmedel i de fall hen inte längre skulle vilja visa tolerans. Tolerans åt det motsatta hållet är menlös, vad spelar det för roll om den som ändå inte kan göra mig något ont tolererar mig. Barnet tolererar inte sina föräldrars agerande, för barnets tolerans spelar ingen roll. Barnet har bara att lyda, föräldrarna kan välja att tolerera eller förkasta, och då visa sin makt. Föräldern kan välja att tillåta små överträdelser, medveten om att hen kan sätta hårt mot hårt om så krävs. Barnet lär sig att röra sig inom dessa gränser, trotsa på ett sätt som inte ger repressalier. Utmana makten genom små ordningsförseelser, sätta sig med mössan på vid matbordet men lydigt ta av den vid tillsägning.

Den liberala demokratin styr, och därför tolererar den. Den tolererar den uppsjö av metoder för den som är missnöjd att uttrycka sitt missnöje. Men genom sin tolerans för visat missnöje, för påverkan, så kväver den även det spontana, formar allting efter sitt eget tycke, efter sina egna regler. Genom att ständigt hänvisa till de kanaler som finns för inflytande när någon vill ha förändring döljs de alternativa vägarna, det subversiva, det spontana, det som går utanför de av den liberala demokratin uppsatta ramarna. Toleransen blir ett fängelse, för går du utanför det tolererade blir du dubbelt straffad: straffet för att göra något otillåtet, men också straffet av att inte kunna hålla dig innanför de generösa ramar som makten satt. Då är en okonstruktiv, otacksam, gapar efter alldeles för mycket.

Den som tolererar är också den som har makten att sätta gränserna, och genom att odla idén om att makten är tolerant blir överträdandet av gränserna så mycket mer tabubelagt. ”Du har ju redan allt detta, ska du verkligen ha mer, kan du verkligen kräva mer?”. Och i bakgrunden finns hotet, hotet om att om vi inte kan ”hantera” friheten så måste den tyvärr inskränkas. Det läggs fram med ledsna röster, det krassa konstaterandet om att det är ”såhär det fungerar” i en demokrati. Kan ni inte hantera demokratin tar vi den ifrån er.

För makten är obönhörligen suverän, och den kommer alltid alltid att skydda sig själv, alltid alltid att begränsa oss om den är hotad. Friheten är alltid på nåder, på villkoret att vi inte använder den fel, för att störta makten. Den är effektivt begränsad till att aldrig kunna användas på ett sätt som utgör ett hot för makten. Demokratin är en chimär. Det finns inget verkligt folkstyre, det finns bara utövande av makt som vi ibland tillåts ha något att säga till om, allting på maktens premisser.

Kommunism och demokrati.

Den absolut mest konstiga invändningen mot kommunism måste ju ändå vara att det idag inte skulle gå att genomföra genom val, alltså att vi inte kommer kunna rösta igenom en kommunistisk regering. För det första, vem bryr sig? Det finns en massa ideologier som inte kommer att vinna några val som folk håller sig med ändå. Nyliberaler och objektivister har precis samma problem. Hur är det ett argument? En tror ju på vad en tror på av ideologiska skäl, inte för att resten av samhället har samma idéer. Eller ja, så är det med mig i alla fall.

Vidare så är ju kommunismen som ideologi kritisk till såväl den liberala staten som den parlamentariska demokratin. Jag förstår liksom inte hur det skulle kunna vara ett argument emot min sak att om folk röstade så skulle de inte rösta på kommunismen, när jag tycker att hela det så kallade ”demokratiska” system i har idag är åt helvete. Jag förstår verkligen inte poängen.

Men visst, basera ni era åsikter på vad som är gångbart inom ramarna för den liberala (/kapitalistiska/borgerliga) ”demokratin”. Det är klart som fan att ni kommer att komma fram till att kapitalism och liberalism är fett då, eftersom hela jävla systemet är designat för detta ändamål, och de tär väl kul för er. Jag förstår bara inte vad jag, utifrån min ideologiska utgångspunkt, ska med detta trams till.

Demokratiska spelregler.

En grej jag undrar med folk som snackar om ”demokratiska spelregler” är om de tror att vi fick rösträtt, föreningsfrihet och så vidare i ”god demokratisk ordning”, om de som kämpade för detta spelade enligt de då rådande spelreglerna för hur en skulle driva politiskt arbete. Troligen inte.

Mer inflytande är ingenting som någonsin kommit gratis, som en skänk från ovan, utan det är något en har fått kämpa sig till, för det mesta med en bladning av metoder som står både innan- och utanför de för tillfället förhärskande normerna kring hur politik ska gå till.

De demokratiska spelreglerna är inte och har aldrig varit neutrala, de är alltid viktade till den rådande maktens fördel. Det är fint att vi har rösträtt, demonstrationsrätt, föreningsfrihet och så idag men det är inget vi har fått gratis, och det är ingenting vi kan ta för givet. Vi måste ständigt försvara dessa rättigheter och kämpa för att de ska utvidgas. Och detta måste, precis som innan, ske både innanför och utanför ”demokratin”, det vill säga det nu etablerade parlamentariska.

Vi kan inte begränsa oss till metoder som är sanktionerade av det nu rådande samhället om det är det vi vill förändra, precis som den feministiska kampen inte kan bedrivas på den patriarkala maktens villkor. En måste ständigt tänka utanför den pyttelilla ”demokratiska” lådan. Se att det inte finns någon bestämd slutpunkt för demokratin, ingen bestämd gräns för vad som är och inte är i enlighet med den. Se att de ”regler” som finns idag inte är något objektivt sant, utan något som har förändrats genom kamp och kommer att förändras än mer. Ständigt kämpa för med inflytande, mer makt.

Om vi bara accepterar spelets regler för vad dem är, bara rör oss innanför dem i rädsla för att kallas odemokratiska, kommer vi alltid att spela på en spelplan som är viktad till deras fördel, mot oss och våra intressen. Demokratin är inget objektivt ramverk, inga fast regler, utan ett ideal att sträva mot.

Alby är inte till salu.

Igår var jag på Alby är inte till salu- demon. Vi gick från Hallunda centrum till kommunhuset för att lyssna på fullmäktigesammanträdet då politikerna skulle fatta beslut dels om folkomröstning, dels om utförsäljning.

När vi kom till fullmäktige så fick inte alla plats att lyssna, trots att det är något en är berättigad till enligt grundlag. Jag inser att en inte kan ha hur stora lokaler som helst, men detta hade varit enkelt åtgärdat om de istället hade hållit mötet i en av de större lokaler som faktiskt fanns tillgängliga i kommunhuset. De visste mycket väl att det skulle hållas en demonstration och att människor skulle komma dit.

Vi stod utanför salen och diskuterade med någon slags man med makt i kommunen som var allmänt vidrig och nedlåtande. Sade saker som att ”nu lugnar vi ner oss lite” och snackade om att vi gemensamt måste finnas en lösning på det här problemet, som om det var vårt gemensamma problem att de inte hade ordnat med lokal och/eller ljud. Vi krävde att de skulle ordna så att alla kunde höra, och till slut började vi hålla demonstrationen precis utanför, vilket såklart lät en massa. Notera att detta skedde först efter att vi förvägrats plats och diskuterat om det en lång stund. Personen vi diskuterade med sade bland annat: ”om det är någon som är genuint intresserad så kan vi fixa några platser”, som om inte alla som kom dit var intresserade, vi var ju där för att gå på mötet. Dessutom är det väl inte hens sak att definiera vem som äger tillträde.

När det blev ”för mycket” ljud utanför så sade ordföranden typ ”ja nu är det en massa ljud utanför så jag tycker vi ska stänga dörren [så vi inte skulle kunna höra någonting]. Det är ju inte riktigt god demokratisk ordning men ni har ju inte följt spelreglerna”. Alltså: om ni låter och kräver er rätt att få närvara så måste vi tyvärr vara odemokratiska, för ni har inte följt spelreglerna. Dessa spelregler hänvisades det friskt till, men inte kunde förklara vari de bestod. Det verkade mest handla om att en inte skulle störa.

Till slut fick vi ljud ute i vänthallen, men då hade mötet redan förflutit ett tag utan att alla hade kunnat höra. De hade kunnat fixa det hela med en gång innan sammanträdet startade, men de valde att inte göra det. Och sen gnällde de över att folk typ ”störde” när de skulle ta beslut om att sälja ut allmännyttan.

Jag stannade ungefär två timmar och lyssnade på alla politiker som skulle snacka. En massa sossar snackade om hur mycket de tyckte om allmännyttan och hur viktigt det var men att de ändå skulle rösta för försäljning. Någon Folkpartist (tror jag) snackade om att det var så kul med ”ungdomar som engagerar sig” men att hen inte riktigt höll med. Alltså, de som var där var liksom framförallt vuxna människor. Inte för att det ska spela någon roll vilken ålder folk har, men det var så tydlig en härskarteknik. Vissa försökte få det till att det bara var en ekonomisk fråga och inte alls en fråga om ideologi, men tydligen så har kommunen i sin utredning kring kostnaderna dels räknat med ett skitstort renoveringsbehov som inte verkar stämma överens med verkligheten, dels inte utrett andra alternativ än försäljning på ett vettigt sätt. Det är klart att det framstår som en nödvändighet om en riggar utredningen på det viset.

Överlag var det en jävla orgie i härskartekniker, tomt liberalt blaj om ”demokrati” och ”ekonomi” och så vidare. Jag satt inte kvar tills beslut fattades, men såklart blev det ett ja till försäljning. Skamligt.

Men jag hoppas och tror att kampen fortsätter. Nu har den ”demokratiska vägen” testats och visat sin undermålighet. Men det finns som tur är andra metoder än de ordföranden för kommunfullmäktige har med i sin lista över ”demokratiska spelregler”.

Företag som ”arbetar” politiskt.

La upp denna bild på Instagram med texten: Detta att Telge energi försöker icensätta något slags folkinititiv för att gynna sin sak…

Följande konversation utspelade sig sedan mellan mig (F) och frågeställaren (J).

J: Är det verkligen hemskt att det även görs vinst då det i slutändan gynnar elbranchen och miljön?

F: Ser du inte problemet i att företag använder sig av demokratiska kanaler tänkta för medborgare?

J: Fast, även om det gynnar telge så gynnar det väl ändå i slutändan elpriserna samt bättre miljö? Slutprodukten är väl densamma. Sålänge det handlar om förbättring för alla?

F: Fast det gör det ju inte, finns bättre sätt att gynna miljön om det är det en vill åt. Det är ett problem att företag gör anspråk på att föra politisk kamp, när de egentligen sätter sitt eget bästa främst. Tror du Telge skulle ställa sig positiva till en miljöförbättring om den innebar sänkta vinster för dem? Problemet är att företag definierar frågan och kampen, vilket gör att deras intressen styr den.

J: Det är väl så i detta fall så ser jag liksom ingen skada, även om det är i deras egna vinstintresse då har ju varje bolag ett intresse att göra vinst! Jag ser som inte ett problem om deras egna intressen som i detta fallet kan leda till någoting bra? Förstår vad du menar, men även om det är en baktanke till det hela så är det väl ändå slutprodukten med eller utan baktanke positiv?

F: jag tror tyvärr det kan göra mer skada eftersom dessa initiativ (som ofta är ganska menlösa) skymmer sikten för vad som verkligen behövs.

Jag tycker i alla fall att det är ett stort problem att företag försöker icensätta olika typer av folkinitiativ och utnyttja kanaler för politiskt inflytande menade för medborgare för att göra sin grej. Det är lite som om ett enskilt företag eller Svenskt Näringsliv skulle starta ett parti (något det såklart inte behöver eftersom de istället kan typ anlita en Pr-byrå med uppdrag att få högt uppsatta sossar att vrida partiet åt höger, obs sann historia en kan läsa mer om här). Det är klart att näringslivet har politiska intressen, men de har kanaler för att få ut dessa intressen till exempel genom att vara remissinstanser i olika förslag eller sitta med i olika nämnder och så vidare. Namninsamlingar, demonstrationer och så vidare är liksom inte deras kanaler.

Sedan tror jag att det är farligt att låta företag ”kapa” olika frågor. Visst kan en resonera som ovan och mena att de ändå gör ”någonting” bra (vilket såklart kan diskuteras, jag tycker till exempel inte att skattesänkningar på ren el är en schysst miljöinsats) men det är ju ganska uppenbart vilka intressen det är som sätter agendan. Om företag tillåts ”ta” en fråga, driva opinion och formulera problem, så kommer lösningarna alltid begränsas till det som företaget också vinner eller i alla fall inte förlorar något på. Det gör att debatten förlorar udd och att vi riskerar att missa de verkliga lösningarna på saker och ting. Så nej, jag tror inte att det går att låta företag ta plats i dessa rörelser utan att samtidigt förlora i analys och udd.

Om vinst i välfärden, demokrati och valfrihet.

Idag har Lo kommit med en debattartikel med ett antal ganska rimliga förslag för hur i ska hantera privata bolag i välfärden. De tar ställning emot vinst i välfärden, vilket känns väldigt skönt. Ett alternativ hade kunnat vara att de slår in på den där tramsiga ”medelvägen”, alltså att säga typ ”nja…” och inte ta ställning emot vinst i välfärden men inför något jävla kvalitetsed eller liknande fernissa som inte spelar någon jävla roll i praktiken.

Borgerligheten har såklart gått i taket över detta, vilket inte förvånar de minsta eftersom de såklart ombesörjer sina klassintressen, i vilka det ingår att tillåta sina kompisar att ta ut skattepengar i profit. Det är inget förvånande i detta, och jag tycker inte att en ska hålla sig med några illusioner om att det skulle handla om ökad kvalitet eller mångfald. Det är ju knappast så det har kommit att bli.

Såhär skrev till exempel Uvell, ledare för den näringslivsknutna tankesmedjan Timbro, på sin twitter:

Som väntat tycker LO att ideologiska principer är viktigare än att medborgarna får den välfärd de vill ha.

Att åtta av tio svenska medborgare vill se en begränsning av vinstuttaget i välfärden bryr sig inte Uvell om. Den rådande modellen är tydligen ”demokratisk” eftersom folk får ”välja”. Detta har varit en röd tråd i den borgerliga kritiken mot förslaget. Problemet är att det försämrar valfriheten, vilket kopplas ihop med att det är odemokratiskt och förmynderi. Om en kollar närmre på Lo:s debattartikel så är det flesta förslagen inte kopplade till valfrihet alls, utan handlar snarare om att begränsa vinstuttaget (något som har demokratiskt stöd) och att låta meddelarfriheten och offentlighetsprincipen gälla även för privata företag i välfärdssektorn, något jag personligen tycker borde vara en självklarhet eftersom de använder offentliga medel.

Jag antar att det som anses begränsande för valfriheten är detta:

Därför föreslår vi att lagen som valfrihetssystem (lov) avskaffas och att lagen om offentlig upphandling (lou) utvecklas, så att brukarnas rätt till kvalitet och valfrihet kan sättas före företagens. Demokratiskt valda företrädare måste kunna ta, och utkrävas, ansvar för kvalitet och kontinuitet i välfärden lokalt och regionalt.

Det Lo säger här är alltså att kvaliteten på vården ska säkras genom att det skapas lagstiftning där upphandlarna står ansvariga för att vården ska fungera bra, istället för att som idag ha en ordning där ansvaret hamnar på den enskilda individen eftersom hen får välja vilket alternativ som passar bäst. En kan såklart ha olika uppfattningar, men jag är av åsikten att det är en väldigt dålig metod för kvalitetssäkring av vården att förlita sig på det fria valet på detta sätt. Jag tror helt enkelt inte att det fungerar eftersom människor i regel är för okunniga och oengagerade.

Jag tycker inte att det ska hänga på den enskilda individens förmåga att sätta sig in i och välja rätt vårdalternativ om hen får bra vård eller inte och därför tycker jag att det är bättre om tjänstemän ser till att den vård som erbjuds, och som tilldelas skattemedel, fyller upp kriterierna för att det ska vara bra vård. Jag är ändå av uppfattningen att det inte är en fråga om personliga preferenser om en vill att avdelningen en ligger på ska ha bra bemanning, det är inte en fråga om en subjektiv värdering av vårdens utformning utan en fråga om kvalitet som går att avgöra ”objektivt”.

Även om själva upphandlingen administreras av någon annan än den som i slutänden får vården så är villkoren för den under demokratisk kontroll, vilket gör att den inte på något vis är odemokratisk som vissa försöker hävda. Demokrati är inte samma sak som att i varje given välfärdssituation få välja själv vilken av ett antal på förhand bestämda aktörer som ska ta hand om en. Demokrati handlar om folkligt inflytande, och kan precis lika gärna vara att tjänstemän upphandlar vården med folkets intressen, det vill säga bra vård, i åtanke.

I den rådande modellen så finns det en formell valfrihet, det vill säga vårdtagaren får själv välja vilken välfärdsaktör som skata hand om hen. Men hur fungerar denna valfrihet i praktiken? Jag tvivlar på att alla vanvårdade gamlingar har gjort ett medvetet val om att de ville bli vanvårdade, om de ens valde över huvud taget. På samma sätt tvivlar jag på att barn som går i en dålig skola har valt detta aktivt. Säkert kan valfriheten vara till gagn för vissa, människor som har resurser och kunskap att lägga på detta, men denna vinst sker på bekostnad av alla de som inte kan välja.

Personer som utnyttjar valfriheten och lyckas komma undan de dåliga alternativen tillhör ofta de mer välbemedlade i samhället, vilket är samma personer som står för större delen av den samhälleliga makten och dessutom har problemformuleringsprivilegiet, det vill säga att deras uppfattning om samhället i hög grad styr vad som uppfattas som politiska problem. Det leder till problem att dessa människor kan komma loss från den rådande politikens negativa konsekvenser eftersom det då inte kommer att betraktas som ett problem av dem, och därmed inte heller som ett politiskt problem. Frågan om allas rätt till bra vård flyttas från att vara en allmän angelägenhet till att vara en fråga om personliga val och preferenser.

Jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna sluter upp bakom i alla fall en merpart av de förslag som läggs fram i debattartikeln. Det finns folkligt stöd för detta, och det är inte på något vis extremt eller utopiskt. Borgerligheten kommer troligen att fortsätta sitt trams om att detta minsann är Sovjet och demokratifientligt, men så är det å andra sidan inte socialdemokraternas uppgift att företräda dem.

H&m bidrar till att upprätthålla förtrycket.

När en diskuterar företags produktion, såsom h&m, så är det alltid någon viktigpetter som ska komma och ba ”men h&m äger faktiskt inga fabriker så de har inget inflytande”. Alltså, jo. Det har dem visst. För det första är det deras eget beslut att lägga produktionen på leverantörer, de skulle lika gärna kunna ha den själva. För det andra så har de givetvis ett grymt förhandlingsläge eftersom de är ett av världens största klädföretag. Det är inte som att fabriksägarna är de som sitter på makten här. H&m skulle kunna kräva den femdubbla lönen, bra arbetsmiljö, sex timmars arbetsdag, rätt till att bilda fackföreningar och så vidare om de bara valde att prioritera det framför att pressa priserna in absurdum. Om just den fabriksägaren inte ville ge dem det så skulle h&m kunna välja vilken annan fabrik som helst, det finns nog många som gladeligen skulle ta uppdrag från h&m. Det är löjligt att stirra sig blind på vem som formellt äger fabriken, faktum är att h&m i sammanhanget har makt, en makt som de kan bruka.

En annan grej som h&m:s utsände sa i debatten efter Kalla Fakta var att det inte är h&m som styr, eftersom de problem som finns i länderna där de har fabriker främst är politiska. Hen menade alltså att det viktiga var att det blev demokrati så att folk kunde få rätt att bilda fackföreningar och så vidare. Men h&m väljer såklart själva i vilket land de förlägger sin produktion, och det finns säkert en massa demokratier där de hade kunnat välja att sy upp sina kläder istället. Nu gjorde de dock inte så, utan valde istället att förlägga sin produktion i länder där de vet att arbetarnas rättigheter inte är de bästa.

En kan såklart låtsas att en inte har med det där att göra som en av världens största beställare, men faktum är att h&m väljer att handla med diktaturer. Troligen så profiterar de faktiskt på att det är just diktaturer de handlar med, eftersom de har den politiska styrkan att slå ner olika former av arbetarkamp. Det är ju inte helt ovanligt att mindre demokratiska stater väljer att skapa ekonomiska frizoner och bistå fabriksägarna med att hålla ”ordning” för att gynna ett bra företagsklimat. Detta är i sin tur såklart något som den styrande makten i dessa länder tjänar på. Troligen får beslutsfattare mutor i något led för att skapa undantag eller se mellan fingrarna på formella lagöverträdelser, och fabriksägarna tjänar såklart på att kunna hålla lönerna skitlåga. Kontentan är att h&m inte bara struntar i att agera och använda sin makt för att göra gott, utan faktiskt rentav kan tänkas uppehålla det ickedemokratiska och orättvisa systemet i dessa länder eftersom de bidrar till de vinster som görs på det, genom att betala för produktionen.

Sedan kan en såklart diskutera vems ansvaret ”egentligen” är, och det är klart att jag skulle vilja att alla länder var demokratiska så att h&m inte kunde förlägga sin produktion i länder där lönerna är under levnadslönen, det saknas rättigheter till att bilda fackföreningar och så vidare. Nu är det emellertid inte fallet, och därför är det väldigt viktigt att vi förstår vad h&m ägnar sig åt här. De inte bara profiterar på den globala orättvisan och det förtryck som finns i dessa länder, de inte bara struntar i att använda den makt de faktiskt har utan de bidrar aktivt till att upprätthålla detta orättvisa och förtryckande system. De har alla jävla möjligheter att skapa bättre förutsättningar för arbetarna i fabrikerna, men de väljer att inte göra det eftersom de prioriterar vinst högre. Sen är det klart att de inte kommer göra gott bara för att vara snälla, men en ska fan inte tro att de är maktlösa.