Nationalekonomin och de militanta fackföreningarna.

IMG_20130105_171544

Just nu läser vi om olika sätt att motverka konjunkturvägningar i nationalekonomin. Läser i boken om vad som kan skapa problematiska situationer för företagen, där en av grejerna är ”militanta fackföreningar”, vilket alltså åsyftar när fackföreningar ställer krav på löneökningar som inte motsvaras av ökningar i produktiviteten. Detta är så otroligt fånigt. Detta är alltså en lärobok riktad till högskolestudenter, det ska föreställa vara seriöst. Ändå använder en formuleringen ”militanta”. De hade istället kunnat använda formuleringen ”fackföreningar som ställer för höga lönekrav” eller liknande, men militanta? Det är väl fan att överdriva.

Hur som helst så snackade jag lite med läraren efter lektionen och frågade om det inte även kunde uppstå problem med att företag inte höjde lönerna tillräckligt mycket. Jo, det stämde, sa hen, men det täcks inte upp i just den modellen vi lärde oss. Sen sa hen att en alltid ska tänka att fackföreningarna är satan när det kommer till att lösa ut dessa modeller. Ja, hen uttryckte sig faktiskt precis så, och det var menat som en ironisk kritik mot det hela.

Det är klart att en modell en lär sig på A-nivå inte kan täcka allt, däremot tycker jag att det är ett jävligt stort problem att det ständiga skyllandet på fackföreningarna som orsak till diverse kriser inte problematiseras alls i undervisningen. De flesta har inte ett kritiskt perspektiv på den här typen av retorik utan går troligen ut kursen med bilden av att företag är snälla och att fackföreningar bara ställer till besvär, och sedan ska de jobba som ekonomer eller statsvetare eller vad de nu blir.

Om trafikmaktordningen och vems livspussel som prioriteras.

Twittrade såhär om privatbilism och kollektivtrafik:

Tycker för övrigt inte vi ska motverka bilism genom bättre kollektivtrafik, jag tycker vi kan förbjuda den rakt av istället. Iaf i stan. Jag tycker däremot vi ska förbättra kollektivtrafiken & göra den billigare för att gynna de som redan åker med den, och de som inte har råd. Ogillar överlag den här grejen med att muta privilegierade grupper för att de ska sluta med skadliga beteenden. Förbjud istället! De kommer troligen bli arga. Nåja, det skiter väl jag i. Prioriterar miljön framför deras bekvämlighet.

Som alltid när en skriver om bilism så får en bekymrade frågor om hur detta ska gå ihop. Kanske finns det någon som behöver bilen för att fixa vardagen, kanske kan det ske en olycka där en behöver bil och så vidare och så vidare. Detta påminner mig om en respons jag fick när jag skrev om snöröjning, som var:

Jag frågar igen om några år när du har 10km till jobbet och ska lämna ungarna på dagis före :)

Detta är ett väldigt vanligt argument som visar med all önskvärd tydlighet precis vad trafikmaktordningen handlar om. Nämligen hur vi, som samhälle, prioriterar olika människors tid. Vilka människors livspussel som anses värda att pussla ihop.

Väldigt många människor har barn och jobb, många människor har långt till jobbet och måste lämna sina barn innan. Inte alla dessa människor har bil. Jag gissar nu, men jag skulle till exempel tro att gruppen ensamstående mammor är ganska underrepresenterade bland bilister, och de är absolut en av de grupper som har det svårast att få ihop det så kallade livspusslet. Troligen skulle många personer tjäna betydligt mycket mer på att det fanns en välfungerande och kostnadsfri kollektivtrafik, helt enkelt eftersom de ändå inte har råd med bil. Bilister generellt är privilegierade människor. Ändå är det bilisternas livspussel det värnas om.

Det finns många goda skäl till att prioritera privatbilismen lägre. Det jag tänker på är framförallt att förbjuda privatbilism i innerstan. Ett skäl är att det skulle göra framkomligheten betydligt bättre för bussar och utryckningsfordon. Ett annat är att det skulle minska olyckorna som sker på grund av privatbilism. Vidare så skulle det göra framkomligheten betydligt enklare för såväl cyklister som gångtrafikanter och förbättra luften avsevärt. Det skulle också frigöra en massa plats där det idag finns parkeringar, eftersom människor som tar bil in till jobbet i stan kommer att låta bilen stå där hela dagen. Parkeringsplatser tar upp otroligt mycket plats, och det är dessutom kostsamt vid byggandet av nya bostäder att det krävs att det finns parkeringsplatser och så vidare. Allt detta skulle kunna prioriteras bort om privatbilismen prioriterades ner!

Vissa människor kommer såklart få det svårare att få ihop livspusslet, men det kommer att göra livspusslet lättare för andra. I vissa fall kommer det säkert försvåra i akuta situationer (har lite svårt att se hur på rak arm dock), men det kommer också att underlätta för utryckningsfordon i en mängd andra akuta situationer och göra att en mängd olyckor relaterade till privatbilism över huvud taget inte inträffar. Jag ser heller inga problem med att den som faktiskt behöver bilen, till exempel i yrkesutövning eller för att flytta, kan söka tillstånd för att ha bil i innerstan. Det som är viktigt är främst att minska bilismen, och då främst den onödiga privatbilismen, för att underlättare för de som verkligen behöver bil såväl som gång- kollektivtrafiks- och cykeltrafikanter.

Vidare så är det såklart både samhällsekonomiskt och miljömässigt mer effektivt att frakta fler människor i samma fordon, med en chaufför, istället för att alla ska sitta ensamma i sina plåtlådor. Det krävs inte så mycket intellekt för att begripa detta, att en sedan är för fantasilös för att kunna förstå hur vi kan organisera samhället annorlunda är en annan historia och jag kan bara beklaga den som fostrats in i en så ovisionär hjärna.

Människor som åker bil är inte mer viktiga än människor som åker kollektivt. De har heller inte svårare livspussel att få ihop; människor som åker kollektivt har också heltidsjobb och barn. Däremot så har bilister ofta mer pengar, vilket gör att de har en privilegierad samhällsposition relativt de som åker kollektivt. Detta gör att de uppfattas som viktigare. De uppfattas som viktiga människor med viktiga jobb och viktiga livspussel att få ihop, till skillnad från de som cyklar, går och åker kollektivt som inte prioriteras lika högt.

Politik handlar om prioriteringar. Alla samhällssystem har vinnare och förlorare. Det är klart som fan att någon stackars sate kommer få det värre om vi förbjuder privatbilism i innerstan, kanske kommer till och med någon att dö! Men den som resonerar såhär missar att även det rådande systemet har offer. Vi måste göra avvägningar, och min avvägning är att vi borde sluta prioritera ett individualistiskt, platskrävande, oekonomiskt och miljöfarligt transportsystem och istället borde börja prioritera ett som är mer miljövänligt och ekonomiskt. Det tror jag att samhället som helhet vinner på.

Twitter 5/1.

Jag är helt för ”kvinnliga värden” såsom omhändertagande, hög empatisk förmåga och så vidare. Tycker bara inte kvinnor ska stå för rubbet. Visst, dessa egenskaper är sjukt trevliga att inneha men det kan också vara jobbigt när en i och med detta får mer ansvar än män.

Det är njutbart att utgöra känslomässigt stöd för andra om en får uppskattning för det och får något tillbaka. Alla kan såklart inte ge lika mycket hela tiden, men om fler lärde sig att ge så skulle den individuella bördan bli mindre. Jag är inte bekväm i att bara för att jag är duktig på detta så ska jag bära en större känslomässig börda än män. Hellre att män lär sig.

Poängen med feminism är inte att vi ska utradera dessa ”kvinnliga värden” utan att vi ska göra dem till mänskliga värden. Att alla, inte bara kvinnor, ska lära sig att vara empatiska, omhändertagande, göra rollövertaganden och så vidare. För jag är förbannat trött på att halva mänskligheten (som jag ingår i) får stå för hela mänsklighetens känslomässiga reproduktion. Jag är även trött på att upphöjas till någon slags änglafigur på grund av detta. Hyllande istället för jämlikhet är en skitdålig strategi.

Kvinnor är inte empatiska för att vi är skapade så, vi är det för att vi blivit fostrade in i det i detta patriarkala samhälle. Kvinnor fostras till att se andra, att bry sig om andra och ständigt tolka andra, att sätta andra framför sig själv och så vidare. Klart som fan att vi lär oss detta då. Vi blir jävligt bra på det. Vilket är tur då resten av mänskligheten är kassa på det.

Problemet är inte att kvinnor kan detta. problemet är den ojämlikhet det leder till då män inte kan det, speciellt i relationer. För även om en är bra på något så tar det energi. Det tar jävligt mycket kraft att alltid fundera på hur andra känner, tycker och tänker. Att en lär sig sätta andras behov framför egna gör också att en ständigt kompromissar med sig själv, mer än män gör. Allt detta sammantaget leder till att kvinnor på grund av de ”kvinnliga värdena” töms på känslomässig energi i förhållande till män!

Men detta är inte ett problem med egenskaperna i sig, det är ett problem i ojämlikheten. Ur att detta är just ”kvinnliga” egenskaper. Därför ska vi inte bevara några ”kvinnliga värden” utan vi ska ta dessa värden och göra dem till mänskliga värden. Men patriarkatets försvarare vill såklart att kvinnor även i framtiden får stå för en merpart av det känslomässiga arbetet.

Om konflikter och makt i heterorelationer.

En grej som ofta tas upp som exempel på att det egentligen är kvinnor som ”bestämmer” i relationer är att kvinnan alltid får ”som hon vill” dels i hemmet och dels i öppna konflikter. En massa män kallar sina flickvänner och fruar för ”regeringen” och det finns en massa humor som bygger på att kvinnor är så satans dominanta och att männen aldrig får som de vill i relationer.

När det kommer till att få som en vill i hemmet så är en stor faktor att män tenderar att vara väldigt initiativlösa där. Jag menar, det är väl klart att den person som tar mest initiativ också får som den vill med vilken dag det ska städas och vilka gardiner det ska vara och gud vet allt. Min erfarenhet är dessutom att när en försöker få respons så brukar den vara jävligt lam, det vill säga över huvud taget inte innehålla någon feedback mer än ”okej”. Herregud, jag hade tyckt det var helt underbart om någon bara kom och bestämde vilken mat som skulle lagas och när det skulle städas och så vidare, så jävla skönt att slippa ta ansvar över hushållet!

När det kommer till öppna konflikter är det lite knepigare. Nyckeln ligger i att se vilka konflikter som uppstår och varför de uppstår.

En grundläggande ingrediens i hur patriarkatet upprätthålls i heterorelationer är det ojämna rollövertagandet. Ett rollövertagande är när en lever sig in i hur en annan person uppfattar en situation, och däribland en själv. I relationer tenderar kvinnan att göra dessa rollövertaganden oftare än vad mannen gör dem. Detta gör att kvinnan i stor grad anpassar sig utan att någon slags öppen konflikt behöver uppstå. Om mannen till exempel agerar lite surt så analyserar kvinnan själv varför och anpassar sig.

Mannen gör inte detta i samma utsträckning vilket leder till att kvinnan oftare måste ta upp det som tynger henne direkt med honom, istället för att han tyst anpassar sig efter henne.

Detta leder till att kvinnan ofta väntar med att ta upp saker om hon inte känner att de är jävligt angelägna. Då har hon kanske gått omkring och burit på det där är flera veckor och det är klart att det leder till en massa ilska. Då kanske han ”ger med sig” för att han inte orkar ta konflikten på riktigt. Hon ”får som hon vill” för att slippa gå till roten med problemet.

Ett problem med att låta en person” få som den vill” är att en fortfarande inte har erkänt den personens perspektiv på situationen! Det framgår tydligt av formuleringen att anpassningen inte handlar om att en är övertygad, utan om att en ger med sig för att en inte anser att det är en grej värd att bråka om. Det är alltså ett utmärkt sätt att både undvika konflikt men fortfarande upprätthålla sitt tolkningsföreträde och dessutom, på allt detta, framstå som den snälla och resonabla av de två parterna, istället för att vara den som skapar konflikt.

Det går inte bara att se till vem som tar upp och ”Vinner” de öppna konflikterna, utan en måste även se till vad som göra att vissa konflikter måste vara öppna och vilka konflikter som aldrig blir öppna och varför.

Problemet är inte att vi har det sämre än innan, utan att vi skulle kunna ha det så mycket bättre.

Norberg har skrivit en krönika om att saker och ting blir bättre som jag antar fungerar lättande för de som inte är sugna på att kritisera den världsordning vi för närvarande lever under, det vill säga kapitalismen. Nå, det är säkert sant att det är mycket som går framåt i stora delar av världen, men sant är också att människor i Europa nu har börjat få svårt att skaffa mat. Det är också sant att rasistiska och fascistiska ideologier är på frammarsch över kontinenten och att det kapitalistiska systemet är i en kris som den rådande ekonomiska vetenskapsdoktrinen inte har lyckats förutse.

Norberg skriver att ”fakta ger en annan bild av 2012” och med detta menar hen att saker och ting inte är så fasliga som många inom vänstern tycker. Detta är såklart ett försvar mot den rådande världsordningen, som för närvarande domineras av liberala idéer som Norberg givetvis är (huvudsakligen) för i egenskap av liberal. Men strängt taget handlar det inte om fakta eller inte, utan om vilken fakta en värderar och hur. Att hänvisa till ”fakta” och sedan bara välja ut några slumpmässiga områden som utvecklats till det bättre är inte ett särskilt seriöst sätt att handskas med den oro inför andra utvecklingar som många känner, och som jag själv absolut anser legitim. Att bara vifta bort detta med ett uppradande av sätt det blivit bättre på är inte ett bemötande, det är en distraktion!

Ganska ofta så hör en detta resonemang från liberalt håll, det vill säga att saker och ting trots allt går framåt. Detta påstående följs ofta upp av en radda exempel på områden där det gått framåt, ofta rör det sig om bekämpningen av absolut fattigdom och sjukdomar samt framtagandet av ny ”miljövänlig” teknik. Denna bild bygger såklart delvis på att en förtiger de saker som inte går i samma positiva riktning, som till exempel miljöproblemen som helhet. Men även om det skulle vara sant att allt blivit bättre och ständigt blir det så skulle jag vända mig emot detta sätt att resonera. Klart är att mycket har blivit bättre i samhället, i alla fall rent materiellt. Detta är dock i sig inge argument för att vi ska fortsätta i samma spår eller sluta kämpa för att göra saker och ting ännu bättre.

En sak som ofta erkänns bland vänstertänkare är att kapitalismen är bra på många sätt, bland annat har den lett till en otroligt utveckling och har dessutom en förmåga att ständigt revolutionera sig själv för att överkomma diverse hinder som den ställs inför. Men kapitalismen har också en rad nackdelar, där en markant sådan är att den verkar exploaterande av såväl människor som miljö där det senare har lett till en av vår tids stora utmaningar, att den skapar klassklyftor och koncentrerar makt i form av ägande, att den är djupt odemokratiskt och så vidare.

Idag har mänskligheten som helhet en stor kunskap kring såväl miljövänlig teknik, bekämpning av sjukdomar, effektiv produktion av livsmedel och en massa annat. Detta är till viss del kapitalismens förtjänst. Min utopi som motståndare till kapitalismen handlar absolut inte om att gå tillbaks till hur det var innan, utan om att organisera samhället med all denna kunskap och framsteg på ett sätt som är mer egalitärt och tar en större hänsyn till både människor och natur.

Problemet med samhället som det ser ut idag är inte att det är så fasligt mycket sämre än det varit innan. Jag skulle till exempel aldrig vilja byta detta samhälle byggt på löneslaveri som bygger på nödtvång mot ett tidigare samhälle med formellt slaveri byggt på fysiskt tvång. Däremot vill jag gå vidare till ett samhälle där ingen form av slaveri existerar. Problemet som jag ser det är att den potential som finns i den teknik och kunskap vi har idag går till spillo för att istället göda kapitalismen. Att som svar på det bara nöja sig med att vi i alla fall har fått det bättre är otroligt ovisionärt, och pekar med all önskvärd tydlighet på att liberalismen inte längre har något att erbjuda i den politiska kampen för ett bättre samhälle.

Det positiva tänkandet är inte menat att få arbetare att må bra.

Jag läser en artikel med rubriken Dags för uppror mot positivt tänkande som handlar om den kultur av självhjälp, pepp och positivt tänkande som finns i samhället och dessutom praktiseras för att höja produktiviteten i många företag:

Det är en allt vanligare företeelse att företag hyr in inspirationstalare för att få medarbetarna på gott humör. Det finns också en växande marknad för kurser, där chefer får lära sig att agera utifrån positivt tänkande. Det här bygger på föreställningen att glada människor är lika med produktiva medarbetare.

Detta fungerar enligt artikeln inte så bra som det ofta påskins:

Det är klart att glada människor har en annan kapacitet än de rädda och sura. Men du blir ju inte glad bara av att le. Om man verkligen vill arbeta seriöst med det här, ska man behandla medarbetarna så att de blir glada och tillfreds på riktigt, säger han till business.dk.

Det positiva tänkandet fyller en viktigt funktion i arbetslivet. Det är mer eller mindre kutym i okvalificerade branscher att ett grundläggande kriterium för anställning är att en ska vara ”positiv”, och var och en som varit i kontakt med försäljarbranschen borde ha noterat detta krav på en positiv inställning och hur det positiva tänkandet genomsyrar många av dessa företags kultur samt att det anses vara grundläggande för arbetsprestationen just att en ”tänker positivt”, och verkligen vill och kämpar.

Jag tvivlar dock på att detta handlar om något verkligt månande om de anställdas hälsa, snarare rör det sig om att skapa en kultur där arbetarna är underkastade en kultur där en alla uttryck för missnöje ses som ett problem med personens inställning och inte omgivningen, som alltså i detta fall utgörs av företaget. Det viktiga för företagen är inte att människor faktiskt är lyckliga, bara att deras olycka inte syns. Och då är det en lika god, om inte bättre, lösning att bara tvinga folk att undertrycka sin olycka.

I en annan artikel om problemet med positivt tänkande som en väg till lycka läser jag följande:

Optimism är inte fel, men det behövs en motvikt i en kultur så fixerad vid att positiva tankar och tro på att allt ska ordna sig är vägen till lycka. Bestämmer man sig för att tänka positivt måste man alltid vara uppmärksam på negativa tankar för att kunna undertrycka dem, vilket sannolikt resulterar i att de blir än mer framträdande.

Positivt tänkande handlar i mångt och mycket om att undertrycka impulser till negativa tankar. Det kan såklart vara bra för den som ständigt hamnar i negativa tankespår som blir förlamande, men att lyfta upp det till någon slags generell lag om hur folk bör hantera sitt psyke är något helt annat. Vissa personer har problem med överdriven oro och ångest, men en massa personer har det inte utan känner tvärtom oro och ångest inför högst rimliga saker. Ändå uppmanas samtliga i vår kultur att undertrycka sin känslor av ångest och tvivel till förmån för att istället ”tänka positivt”. Det antas vara ett universalrecept på att lösa alla slags problem.

Jag skulle säga att det positiva tänkandet i arbetslivet utgör ett effektivt sätt att få människor att utöva inre kontroll över sig själva. Människor uppmuntras till att undertrycka negativa tankar vilket såklart leder till att de klandrar sig själva när de tänker negativt istället för att tänka att det faktiskt kan vara en fullt rimlig reaktion på verkligheten. Vidare så utövar människor social kontroll på varandra genom att uppmuntra andra till att vara ”positiv”, ”peppa varandra” och så vidare. I mina ögon utgör detta inte så mycket en metod för att göra folk lyckliga, utan är snarare ett system för att få arbetare att utöva kontroll över varandras arbetsmoral, genom att göra vissa klagomål och missnöje tabubelagt.

I det positiva tänkandet ingår också ofta att skaka av sig tankar om att saker och ting inte kommer fungera och istället ”ta nya tag” och ”kämpa hårdare” vilket ofta leder till att en tömmer ut sina resurser och får mindre energi över till att göra saker på fritiden. Den som inte pallar trycket borde helt enkelt vilja mer, alltså låta mer av sin energi gå till arbete.

Möjligen kommer några arbetsköpare frångå detta nu när det positiva tänkandet alltmer har börjat kritiseras, men det stora flertalet kommer nog att fortsätta se det som ett bra sätt att skapa fogliga anställda på. De bryr sig inte om hur arbetarna mår, bara om att de inte sätter sig upp emot auktoriteter och upprätthåller god arbetsmoral. De bryr sig inte om att människor inte magiskt får mer energi, utan att de snarare tar energi från fritiden. Många arbetsköpare behöver inte heller bry sig om att arbetarna på lång sikt blir utbrända eftersom osäkra anställningsformer och lönemodeller som bygger på provision gör att de lätt slipper ifrån arbetare som blir mindre produktiva.

Denna idé om att företag generellt skulle ha något att tjäna på att arbetare mår bättre tycker jag är beklaglig. Visst kan det säkert vara positivt i många sammanhang, men i åtskilligt fler är det säkert mer lukrativt att bara undanhålla människors möjligheter att agera efter sitt missnöje genom att skapa rigorösa system för kontroll och undanröja möjligheter för att ventilera sitt missnöje med arbetskamrater. God personalpolitik och arbetsmiljö kostar en jävla massa, och det är ju i slutänden sådant som får människor att trivas på jobbet, inte självhjälpslitteratur eller inspirationsföreläsningar.

Om ”hälsointresse” och hälsohets.

Lady Dahmer har skrivit jätteintressant om hälsohets. Jag har själv skrivit om detta ämne innan.

Jag har en ganska lång historia av ätstört beteende. Jag har både svultit mig själv, spytt upp maten, hets- och tröstätit och, sist men inte minst, varit ”hälsointresserad”. Den hälsointresserade perioden var nog den som höll i sig allra längst av allt detta, detta på grund av att jag inte insåg att det jag ägnade mig åt var sjukt. När jag inte åt på flera dagar, eller hetsåt för att sedan spy upp maten av pur ångest, så gick det ju liksom inte att undvika att inse att jag var sjuk. När jag istället åt ”hälsosamt” så tänkte jag att jag helt enkelt bara var intresserad av att må bra och så vidare.

Detta var givetvis inte sant, det var minst lika mycket en fråga om utseende som innan, det var bara förpackat i ett socialt accepterat och ofta även aktivt uppmuntrad retorik. Jag var ju inte ätstörd, jag vara bara mån om min hälsa. Kanske lite överdrivet ibland, men fortfarande på den friska sidan.

Att svälta sig eller spy upp maten anses sjukt och tragiskt i de allra flesta sammanhang, och är något som en ”ska” växa ifrån. Det är liksom inte fräscht att svälta sig eller spy upp sin mat. Att vara hälsointresserad däremot är status, eller i alla fall accepterat. Att äta mycket sallad, att strunta i snabba kolhydrater, att skära ner på fettet och så vidare. Det uppfattas inte som sjukt och konstigt, utan tvärtom som nyttigt och duktigt

När jag själv hade kommit över detta ”hälsointresse” hamnade jag i en kontext där många var väldigt ”hälsointresserade”. Jag minns hur timtals diskussioner kunde kretsa kring just ”hälsa”, men det var tydligt att det i själva verket bara var ett annat sätt att tala om vikt och bantning. Det som sades vara ”hälsosamt” var ofta egentligen rena bantningsmetoder. Folk åt, och undvek att äta, helt orimliga saker med ”hälsa” som svepskäl. Samtidigt drack och röktes det en hel del. När jag påpekade att varken alkohol eller cigg är särskilt hälsosamt så bemöttes det ofta med undanflykter eller tystnad.

Detta skapade såklart en extremt stor laddning kring mat, som gick ut över alla i sällskapet. Jag minns att det var några personer som alltid höll på och velade något överjävligt kring minsta lilla godisbit eller glass och liksom skapade ursäkter inför oss andra och sig själva. Att de skulle ”kompensera” eller ”unna sig” och gud vet allt. Detta skapade såklart känslan hos alla de andra som åt, ofta betydligt mycket mer, att det var något smutsigt och fult med det. Om en själv har ätit dubbelt så mycket som en person som sitter och gnäller en massa om sitt matintag, eller om en väger mycket mer än någon som ständigt klagar på hur tjock hen är, så känns det såklart som att det är en själv som blir kritiserad också.

Jag hade lyckligtvis hunnit skapa ganska stor insikt kring detta innan jag kom in i detta sammanhang och drog dessutom ibland till med mina före detta ätstörningar för att få dem att sluta tjata, men andra personer hade inte samma motståndskraft och blev väldigt påverkade. Inte påverkade på det sättet att de faktiskt blev mer hälsosamma, utan påverkade som i att de kände mycket mer skuld och skam inför mat. Även personer som var uttalat ointresserade av både banting och hälsa började göra ursäkter för sig, för att slippa pikar.

Jag minns att det ledde till ett antal konflikter att jag konfronterade medlemmar ur den ”hälsomedvetna” gruppen med att de egentligen inte var intresserade av hälsa, utan bara viktnedgång. Ofta handlade det om att jag skulle ”låta dem” och inte ”lägga mig i”, att de skulle få ”äta som de ville” och så vidare. För min del får alla äta som de vill, men grejen här var att de dikterade alla andras förhållningssätt till mat med sitt eviga tjat om mat och ”hälsa”. Det liksom dominerade alla jävla samtal, allt umgänge. Det blev inte heller bättre av att vi ofta fikade eller åt lunch tillsammans, sammanhang där mat står i centrum.

Ibland när ätstörningar diskuteras så menar folk att det är ”psykologiskt”, vilket alltså vill säga att det står utanför den sociala kontexten. Men ett laddat förhållande till mat skapas och upprätthålls väldigt ofta i en grupp. Om en umgås mycket med personer som pratar om sådant så börjar en såklart tänka i samma banor själv. Om en umgås med människor som ständigt uttrycker ångest inför sin vikt och sitt matintag så få en såklart lätt idén om att det är något värt att skämmas över. Även om folk inte börjar svälta sig eller kräkas så kan en få en väldigt laddad och smärtsam inställning till sitt eget ätande, vilket inte är trevligt för någon.

Det är av dessa skäl som vi måste börja tala om det socialt accepterade ätstörningsbeteende som kallas ”hälsointresse”. Visst kan folk få vara intresserade av hälsa, och det kan såklart också få diskuteras då och då. Problemet är när hälsa blir ett annat sätt att diskutera vikt och när det får människor att känna sig dåliga eftersom de inte är tillräckligt ”hälsomedvetna”. Det kan skapa osunda förhållningssätt till mat hos folk, och dessutom fördjupa och trigga igång ätstörningar hos den som redan har det.

En ursäkt.

IMG_20121202_101451Eftersom de närmaste veckorna har spenderats i ett slags sönderstressat zombieliknande tillstånd (se ovan) så har jag inte orkat engagera mig i att svara på kommentarer. Detta är jättetråkigt och jag ber om ursäkt till alla som ställt frågor och kommit med vettiga invändningar som inte har fått svar ordentligt. Tänkte väl försöka få någon ordning även på detta.

Ni ska dock veta att jag trots detta läser, och uppskattar, alla kommentarer.