Lucka två: försvara en kvinna.

Inte sällan får en höra historier, både från män och från kvinnor, som handlar om hur förkastligt andra kvinnors beteende har varit i situationer där män är inblandade. Det kan till exempel vara en kvinna som varit ihop med någon eller som raggat på fel kille. Ofta innehåller den här typen av historier drag av slutshaming, alternativt att kvinnan pekas ut som ”galen” (typ hysterisk, väldigt känslosam eller liknande) och väldigt ofta så tar människor mannens parti framför kvinnans.

Jag tror inte heller att det är helt ovanligt att folk är i situationer där det talas om en kvinna på ett väldigt sexistiskt och nedlåtande sätt, men där en undviker att ta henne i försvar för att en inte vet ”alla sidor av historien” eller helt enkelt för att det känns obehagligt och det inte rör en personligen. Jag har själv varit i situationer där jag tänkt liknande, och bara svalt en närmast absurd historia om hur keff någon med hull och hår och dessutom spelat med eftersom det inte rör mig eller mina vänner. Jag har tänkt att det inte spelar någon roll då.

Jag har, sedan jag blev feminist, börjat att försvara kvinnor i mycket högre grad. Även när det är kvinnor jag inte känner så motsätter jag mig sexistiska omdömen. Jag brukar också försöka syna historier som bygger på att kvinnor har varit ”överdrivet känslosamma”, jobbiga, hysteriska och liknande när jag i högre grad har börjat förstå att detta ofta beror på hur könsmaktsordningen tar sig uttryck i relationer. Istället för att bara köpa historien om hur jobbigt en kvinna betett sig så brukar jag ställa följdfrågor om varför detta beteende kan ha uppstått.

Ett praktiskt exempel kan vara att en man säger om sin flickvän: ”åh, hon är så jobbig, hon ringer hela tiden och låter mig inte vara ifred”. Istället för att säga: ”nejmen vad jobbigt för dig, hon borde verkligen låta dig ha sin egentid” så kan en istället säga: ”men kan det inte vara så att du är dålig på att visa henne uppskattning och att hon därför reagerar med att söka mer bekräftelse?”. Jag tror att ni kan komma på en massa situationer där endast kvinnans reaktion beskrivs som själva problemet som båda egentligen varit med och konstruerat.

Poängen med detta är dels att visa systraskap även för kvinnor som du inte har en direkt relation med. Det bidrar också till att upphöja din egen och dina samtalspartners medvetenhet om hur de reaktioner som beskrivs som kvinnans problem ofta har uppstått i samspelet med någon annan, och att båda har ansvar. Det finns även en egen vinning att göra, nämligen genom att markera gränser inför dig själv och andra. Om du inte tillåter sexism riktad mot andra så blir det tydligt att du inte heller tillåter sexism riktad mot dig själv.

Kapitalismens förmåga att appropriera allt.

Kapitalismen alltså. Den har verkligen en förmåga att absorbera allt. Kolla till exempel på denna reklam från en bank som approprierar occupyrörelsens symbolik och försöker sälja in sin produkt. Detta är något jag finner otroligt äckligt.

Jag tänker på när jag läste boken No Logo av Klein, där hen tar upp just den här tendensen hos företag. Så fort något minsta subversivt vinner mark så försöker något jävla företag slå mynt på det. Ett exempel var hur Nike eller Adidas eller något annat av de där stora skoföretagen hade frågat en av förgrundsgestalterna bland de som kritiserar arbetsförhållandena i deras fabriker om inte hen kunde delta i en reklam genom att hålla upp en av deras skor, där det skulle stå typ ”ytterligare en skitsko producerad under förskräckliga arbetsförhållanden” eller liknande, minns inte exakt men det spelar heller ingen större roll för poängen.

Jag har i alla fall en rekommendation på temat, nämligen ett avsnitt ur miniserie Black Mirror som heter 15 Million Merits och som på ett väldigt tydligt och smärtsamt sätt porträtterar just detta: hur allting subversivt, allt ifrågasättande av kapitalismen, istället sugs upp i den och blir något nytt för den att profitera på.

Jag menar verkligen allvar med denna rekommendation. Inte för att det är roligt eller så, utan för att avsnittet säger något väldigt väsentligt om verkligheten. Jag mådde verkligen dåligt efter att jag sett det, just för att det kändes så obehagligt nära verkligheten om än i en överdriven och tillskruvad version. Men de grundläggande dragen känner en igen.

Kvinnan förväntas aktivt upprätthålla sin egen underordning.

Här har vi ett praktexempel på vad känslomässigt arbete kan vara. Få din man att känna sig manlig. Denna manlighet ska dessutom uppnås genom att kvinnan på olika sätt tonar ner sin egen förmåga.

Har han skruvat ihop en IKEA-hylla? Burit hem tunga kassar från affären? Då är det nu du ska slå till med en komplimang. Säg till honom att du uppskattar att han tar de tyngsta kassarna, trots att du rent krasst skulle kunnat bära dem själv.

Låtsas att du är mycket svagare och mer okunnig än vad du är för att han ska kunna känna sig kompetent och stark. Ansträng dig för att bekräfta honom. Åh gud, jag blir så trött.

När en läser guiden så handlar allt om att skapa och belysa skillnaderna mellan er. Du ska vara omhändertagande, känslig, svag, gilla sallad och så vidare. Han ska vara stark och kompetent. När du tar hand om honom får det inte uppfattas som att du gör det för att du är den starkare utan det ska vara ett uttryck för din kvinnliga omsorg.

På detta sätt så förväntas kvinnan aktivt skapa skapa en skillnad mellan henne och mannen och på detta vis upprätthålla sin egen underordning. Kvinnan förväntas vara den som ombesörjer upprätthållandet av patriarkala strukturer inom relationen.

En annan intressant grej är synen på hushållsarbete.

Bestämmer du när och hur disken ska diskas? […] Och är det du som bestämmer var skåpet ska stå…? […] Får du honom att känna sig som en karla-karl gör det honom självsäker och det gör honom lugn.

Det beskrivs som ett problem om det är du som bestämmer allt hemma, så därför ska du aktivt skapa situationer där han får bestämma. Detta är, hör och häpna, inte för att skapa en mer jämställd relation utan för att det kan vara sårande för hans manlighet om du tar kommandot för mycket. Därför ska du få honom att känna att det är han som bestämmer genom att ”låta honom ta kommandot”. Ungefär som om anledningen till att män inte spontant ombesörjer hushållet i de flesta relationer var att kvinnor aktivt hindrar dem från att ta initiativ?

Gud, det är klart en bestämmer när disken ska diskas om ingen annan tar det övergripande ansvaret för att det sker. En kan inte gå omkring och skita i att göra det och samtidigt förvänta sig att inte bli bestämd över. Om han nu tycker att det är så jävligt att inte få bestämma något i hushållet får han väl ta lite kommando. Men inte ska en bestämma som kvinna för då kan ju den stackars mannens manlighet bli sårad.

Ja gud. Mycket ska en höra innan öronen ramla av och så vidare.

Lucka ett: uppvärdera systraskapet.

Jag börjar med att uttrycka mig lite svepande kring ett område jag kommer gå in mer specifikt på i några kommande luckor. Nämligen systraskap.

Ni vet hur en alltid hör om hur trevligt killar har det med sina killkompisar. Sina stora grabbgäng som går ut och har trevligt och dricker öl tillsammans. Ni vet hur den där manliga vänskapen beskrivs som så jävla genuin och äkta. De snackar inte skit utan är raka och ärliga, ställer upp i vått och torrt, sätter alltid varandra i första rummet och bla bla bla.

Dels tror jag att det ligger något i detta. Kvinnor socialiseras i vårt samhälle in i att prioritera manligt sällskap och manlig bekräftelse, vilket gör att våra relationer med andra kvinnor gärna blir lidande så fort det kommer upp ett manligt alternativ i bilden. Men jag tror också att många kvinnor tenderar att nedvärdera de nära relationer med andra kvinnor som de faktiskt har helt enkelt för att de lärt sig att manlig vänskap värderas högre.

Om vi ser på kultur där den kvinnliga vänskapen står i fokus så definieras denna vänskap ofta utifrån män på ett eller annat sätt. Kanske är det ett gäng singeltjejer som går till krogen tillsammans och raggar, eller så är det kvinnor som pratar med varandra om sina relationer till män. Det är sällan att vänskapen kvinnor emellan får finnas och tala för sig själv.

Så vad göra? Uppvärdera systraskapet! De flesta kvinnor har nog upplevt någon form av systraskap. Kvinnliga vänner som ni kunnat lita på till fullo, som ni kunnat prata om allt med. Även om de flesta kvinnor umgås mest med andra kvinnor så är många väldigt snabba på att påpeka att de har lika många, om inte fler, killkompisar och hur otroligt skönt, roligt och avslappnat det är att umgås med dem i förhållande till att umgås med tjejer.

Genom att inte bara sluta prata om vänskap med män som om det vore något lite finare, utan även vända på steken och prata om relationer till andra kvinnor på samma romantiserande sätt som många talar om vänskapsrelationer till män, så kan en sätta en annan samtalston kring kvinnlig vänskap och kanske även belysa hur sjukt det är att folk på ren vana häver ur sig saker som är direkt förolämpande mot halva mänskligheten.

Så nästa gång du är i ett sammanhang där det diskuteras vad en gjort med sina vänner, vad en har för relationer till dem och så vidare, pröva att bräka på om hur roligt du har det med dina tjejkompisar, om hur fantastiskt enkla de är att ha att göra med, om hur de förstår dig som ingen annan, om hur de alltid ställer upp och så vidare. Jag menar inte att du ska ljuga ihop något bara för att bevisa en poäng, men om du tänker efter finns det nog åtskilligt som du kan säga helt sanningsenligt. Och om du hamnar i en situation där någon börjar snacka om hur bra det är med manliga vänner, påpeka alla fördelar med kvinnliga dito istället för att sitta tyst eller säga att ”kvinnor är lika bra”. Vänd på det istället.

Vi kvinnor har också betydelsefulla vänskaper inom vårt kön, skillnaden är att vi inte har en hel kultur som kretsar kring att höja upp dessa. Vi har inga internetmemes, tv-serier eller böcker som går ut på att hypa våra relationer. Det finns ingen kvinnlig motsvarighet till Bromance eller Bros before hoes, ingen har brytt sig om att skriva en kvinnlig motsvarighet till The Bro Code. Och då får vi väl skapa vår egen. Så våga tro på systraskapets betydelse, våga hypa det och fundera på vad bara dina kvinnliga vänner kan erbjuda dig, vad de är bättre på, både inför dig själv och inför andra.

Med detta inte sagt att relationer med män skulle vara menlösa eller dåliga. Det är bara det att de har fått stå i rampljuset ett ganska bra tag nu. Ställ systraskapet där istället.

Julkalender: feministiska strategier.

Jag har funderat på det här med julkalender och kommit fram till att jag ska ha en med feministiska strategier som en kan applicera i vardagen. Syftet är att försöka peppa lite till att försöka agera feministiskt i vardagen, som kontrast till allt pessimistiskt gnäll som brukar äga rum här. Håller just nu på att sätta upp punkter och det verkar som om jag lyckas få ihop tillräckligt många för att ha en varje dag. Om det är något särskilt ni tycker jag ska ta upp, så skriv det.

Vad tror ni om detta?

Låt folk ha sina matvanor i fred.

Jag har alltid varit ganska stor till växten. Inte så att det är eller har varit ett problem, men såpass att jag har stuckit ut jämte de andra, mycket spädare, tjejerna i klassen. Jag var under hela låg och mellanstadiet ”lite större”, jag blev lång snabbt och utvecklade bröst tidigt. Även när jag inte alls var särskilt stor i förhållande till någon annan så hängde denna självbild kvar.

Något som ofta diskuterats hemma är mina matvanor. Jag har alltid fått beröm, högst oklart, för att jag inte är kräsen, äter ordentligt och så vidare. Detta i förhållande till min lillebror som är kräsen som få och smal därefter. Jag har alltid fått höra att det är så roligt att bjuda mig på mat eftersom jag tycker om att pröva nya saker. Jag har blivit jämförd med mina betydligt mer kräsna, om mycket smalare, kusiner.

Även om det alltid, eller nästan alltid, nämnts i positiva termer så har detta ständiga tjat satt griller i huvudet på mig. Att får höra att en är stor i maten samtidigt som en känner sig tjock är inte är asschysst kombo.

Från att ha varit roligt och gott blev maten fruktansvärt laddad. Jag svalt mig, jag hetsåt otroligt mängder godis, jag spydde, räknade kalorier, åt uteslutande sallad i flera veckor och så vidare. Jag drog på mig magproblem och sömnproblem (som jag gudskelov blev av med när jag började äta normalt igen). Dessutom så krävde det otroligt mycket tankemöda. Såhär i efterhand blir jag helt förundrad över att jag orkade hålla på.

Nu har jag kommit bort från allt detta, och det efter många år av kämpande. Jag kan äta utan skam, ofta med god aptit och för det mesta även nyttigt. Jag äter fortfarande mycket, men jag tycker inte att det är ett problem och vet med mig att jag blir alldeles för hungrig annars. Jag har accepterat att jag aldrig kommer bli lika smal som när jag var tre år yngre och alltid tänkte på mat. Jag tycker att det är värt det. Jag mår hellre bra än kommer i mina favoritjeans.

Överlag umgås jag numera med människor som inte kommenterar min matvanor, något som är otroligt skönt. Men när jag hälsar på släkten så händer det ibland att det återigen blir ett samtalsämne. Hur mycket jag äter, vad jag äter, hur snabbt jag äter och så vidare och så vidare. Till exempel en sådan sak som att jag måste äta mellanmål kan vara ett ämne värt att kommentera. Numera kan jag hantera detta. För det mesta hummar jag bara lite frånvarande. Men det påminner samtidigt om en uppväxt där det alltid skulle kommenteras.

Jag menar inte att detta var enda skälet till mina ätstörningar, men jag tror att det var en bidragande orsak. Dessa ätstörningar gjorde att jag under 5-6 år inte kunde njuta av mat. Och det var paradoxalt nog detta som de som alltid kommenterade mina matvanor tyckte var så positivt. Att jag kunde njuta.

Att kommentera andras matvanor, speciellt om dessa andra är barn, är ett jävla ofog. Oavsett om det är negativt eller positivt så skapar det en laddning kring mat. Det skapar den obehagliga känslan av att en är bevakad, att någon övervakar värderar det en stoppar i munnen. Det skapar ett ansträngt förhållande till mat som kan föranleda ätstörningar, även om en aldrig någonsin säger något elakt eller tillrättavisande. Hur lockande det än kan vara, snälla gör det bara inte. Låt folk få ha sina matvanor i fred.

Vad som får mig att orka.

Ibland undrar folk hur jag orkar skriva så mycket. Det är ju dels för att jag verkligen verkligen älskar att skriva och helt ärligt har svårt att se hur jag skulle kunna klara mig utan det.

Och så är det läsarna såklart. Ibland får en sådana där kommentarer som gör att det känns så otroligt jävla värt att lägga timmar om dagen på den här bloggen. Som denna (utgår helt sonika från att det är okej om jag publicerar, säg till om du vill att jag tar bort inlägget):

Jag har, sedan jag läste ”omsorg”-inlägget igår, släppt allt. Jag kände igen mig hur mycket som helst i ditt inlägg, när det kommer till hushållsarbete. Känsloarbetet är tack och lov väldigt jämställt. Jag har såklart tagit upp det med min sambo ett par gånger, men han hävdar bestämt att han gör lika mycket som jag. Det har nu gått 24 timmar och hela lägeheten ser ut som ett krigsfält. Framförallt då köket. Åh, han hade nog ”gjort det om jag bad honom” men jag är riktig nyfiken på hur lång tid det tar för honom att inse själv att det behöver göras. Om han förstår att vi måste handla för att det mesta är slut, eller om han har märkt hur äckligt det är i badrummet.
Det är mest för hans skull jag gör det, för att han ska öppna ögonen. När han gör det börjar han förhoppningsvis hjälpa till mer.
Tack för att du skrev ditt inlägg, annars skulle jag nog aldrig ha kommit på tanken att faktiskt bara släppa ett tag.

Det är verkligen grymt att känna att mina texter har kunnat göra att någon tar steget till att jobba för ett lite mer jämställt förhållande. Sånt gör mig verkligen så peppad på att fortsätta skriva, fortsätta öppna upp och lämna ut mina erfarenheter. Inte bara för att det är terapeutiskt för mig, utan för att det kanske kan hjälpa någon annan också.

Överlag är responsen jag fått på omsorgsinlägget helt fantastisk och intelligent. En massa olika historier och erfarenheter. För den som inte gjort det rekommenderar jag att läsa kommentarerna.