Etikett: systraskap

Det är upp till oss att vara kvinnosolidariska.

fysisksäerhetDet är så intressant, alla dessa teorier och argument som används för att män ska tillmätas plats i feminismen. Till exempel att ”kön är flytande”, som om det skulle göra mäns maktövertag över kvinnor mindre reellt. Eller som att vi minsann måste kunna hantera interna konflikter i grupper. Eller att män faktiskt också kan kämpa för jämställdhet och ska inte alla krafter räknas.

Män utgör ett direkt, reellt hot mot kvinnors fysiska och psykiska säkerhet. Män skadar kvinnor. Detta gäller inte bara ”dåliga” män, det gäller även medvetena och upplysta feministiska män. Jag vill inte att det ska vara på det här viset, men i samhället vi lever i är det tyvärr så och det är inte så mycket att göra åt.

En rörelse för kvinnors frigörelse måste ha kvinnors säkerhet i fokus. Det måste alltid vara högre prioriterat att kvinnor ska känna sig trygga än att män ska kunna vara med. Hur ska vi kunna kämpa för kvinnors rättigheter om vi i våra egna sammanhang prioriterar mäns deltagande framför kvinnors?

Jag tycker att det är angeläget för feminister att fundera på vad deras relationer med och lojalitet till män resulterar i. Jag har sett många olika situationer där kvinnor har offrats för att de blivit utsatt för en man som andra tycker ”inte alls är sådan”. Att kvinnor har valt bort varandra för män även i ”medvetna” feministiska sammanhang. Detta är något som enligt mig inte får inträffa, och risken för det ökar markant om män inkluderas i feministiska rum.

Givetvis kommer män vilja göra allt för att få vara med i dessa rum. Det är upp till kvinnor att se detta och prioritera varandra framför män. Det är upp till kvinnor att vara kvinnosolidariska.

På grund av detta kommer jag alltid att kämpa emot mäns deltagande i feministiska rum. inte för att de nödvändigtvis gjort något fel, utan för att de kan komma att göra någon illa och att jag inte tycker att vi ska sätta oss i en position där vi behöver välja mellan en man och en kvinna. Vi ska inte behöva sätta någon kvinna i en position där hon, i ett sammanhang som ska vara till för henne, måste välja mellan att själv försvinna från ett sammanhang där en man som gjort henne illa deltar eller ta konflikten och riskera att bli sviken av andra feministiska kvinnor.

Du kommer få systraskapet uppkört i fejset vare sig du vill eller inte.

Ibland vill kvinnor uttrycka att de minsann inte vill ha/delta i något systraskap, och detta kan göra mig så gruvligt irriterad.

Jag kan såklart förstå ogillandet av termen, kritiken och skepsisen mot praktiken när den kommer från kvinnor som generellt uteslutits ur systerskapsprojektet, men när det kommer från privilegierade kvinnor som mest bara vänder sig emot solidaritet kvinnor emellan känner jag mest bara att det är jävligt mycket typ för dem att de fått ta del av systraskap och kommer få ta del av det även framöver.

Feminism handlar om kvinnors rätt i samhället, kvinnor som grupp. Även kvinnor som inte deltar i det feministiska projektet viner fördelar av feministisk kamp. Även de kvinnor som inte kämpade för rösträtt fick den, även de kvinnor som inte kämpade för att våldtäkt inom äktenskapet skulle vara olagligt omfattas av lagen och så vidare.

Det är lätt att säga nej tack till systraskap, det är bekvämt, för det är ingenting en någonsin kommer behöva offra ett skit för, snarare är det något en i det här patriarkala samhället vinner på eftersom en i mindre grad upplevs som någon som utmanar patriarkatet. Hur mycket en som kvinna än är emot feminism så kommer en att få ta del av feminismens framsteg.

Så visst, säg nej tack till systraskap du, men det blir tyvärr att exkludera just dig från feminismens framsteg, även om vi hade velat det. Om du sedan väljer att inte utveckla någon gemenskap med kvinnor i din närhet kan jag endast beklaga, det låter verkligen hemskt tråkigt. Men systraskapet kommer du tyvärr få uppkört i fejset ändå, när feminister kämpar för din rätt att slippa bli förtryckt på grund av ditt kön.

Systraskap.

wpid-IMG_20140124_070635.jpgFör mig är systraskap det här: inte att försvara andra kvinnor i allt de tycker och tänker, men att erkänna de grundläggande likheterna i ens livssituation. Även om jag och Löwengrip har väldigt lite gemensamt så finns det en sak som förenar oss, och det är att vi båda är utsatta för patriarkalt förtryck. Detta förtryck behöver inte ta sig likartade uttryck för oss båda, men det finns där och vilar på samma samhälleliga grund.

Jag kan avsky (och avskyr) allt Löwengrip står för, men när hen berättar om sexuella trakasserier på krogen så kommer jag inte delta i något misstänkliggörande av hen, utan jag kommer stå på hens sida. Inte för att jag tycker om just Löwengrip och vill försvara hen som person, utan för att jag ser att vi har ett gemensamt intresse i det. Jag ser att jag, genom att försvara hen i den typen av fall, även försvarar mig själv. Genom att stå upp mot sexism oavsett vem om drabbas så försvarar jag andra kvinnor och mig själv som kvinna.

Det handlar inte om ”godhet” eller om att gilla varandra, det handlar om insikt om de intressen en har gemensamt. Och hur lite Löwengrip än inser detta så förstår jag att det är sant, hur lite Löwengrip än stöttar mig så kommer jag att säga ifrån när hen blir utsatt för sexism.

Kvinnor som hugger varandra i ryggen.

Ibland talas det om hur mycket kvinnor snackar skit om varandra, hugger varandra i ryggen och så vidare. Det sägs vara en sån där grej som kvinnor gör.

Min erfarenhet av hur män och kvinnor är som vänner är att kvinnor är betydligt mycket mer trofasta. De kvinnliga vänner jag har haft har generellt varit mycket bättre på att ställa upp när jag har behövt dem, att ge mig tröst och så vidare. Mina manliga vänner har verkligen inte varit elaka eller så, men de har inte alls funnits där på samma sätt för mig. Jag har inte kunnat lita på dem, helt enkelt.

Det finns en idé om att män alltid ställer upp för varandra, tar varandras rygg och så vidare. Av vad jag sett så har män ofta problem med att kunna prata om saker med sina vänner. Jag har också observerat hur många män låter vänskaper förgås för att de inte vågar, kan eller vill ta upp de problem som finns i relationerna. Jag känner åtskilliga män som har anförtrott mig de problem de upplever i sina vänskapsrelationer med andra män under en lång tid, men aldrig komma till skott och faktiskt försöka lösa problemet. Jag har inte alls upplevt samma sak med kvinnor, det är sällan jag ser en vänskap mellan två kvinnor tyna bort bara för att ingen orkar konfrontera problematik som finns.

När jag har haft problem i mina vänskapsrelationer med män har det allt som oftast varit jag som har fått ta upp dem, diskutera dem och lösa dem, ofta väldigt motvilligt från mannens sida. Min erfarenhet är helt enkelt att män generellt är sämre på att ta hand om sina relationer med vänner, såväl med mig som med andra, än vad kvinnor är.

Däremot är det klart att det föreligger en annan konkurrens mellan kvinnor än mellan män. Det är inte så himla konstigt med tanke på att kvinnor som grupp är diskriminerade, de har därmed betydligt mycket mindre utrymme att röra sig på. Det kallas ibland ”smurfette principle”, det finns liksom bara plats för EN kvinna i ett sammanhang, och det är klart att detta kastar in kvinnor i en konkurrenssituation som drar fram jävligt mycket otrevliga sidor.

Att splittra är en härskarteknik som används i patriarkatet. Eftersom kvinnor vill ha bekräftelse från män, som ju är en grupp med högre status, så offrar de ofta varandra för att kunna klättra, få en relativt privilegierad plats i patriarkatet. Det är inte ovanligt att män anspelar på detta genom att baktala andra kvinnor eller ge kvinnor komplimanger i stil med att de inte är ”sådär som andra kvinnor är”.  Jag har själv fått höra detta väldigt mycket under mitt liv, och det är klart att det är något som får en att tänka att det är något fel med andra kvinnor och att det är något en ska ta avstånd ifrån. Detta är något jag verkligen har omvärderat. Tidigare kunde jag sätta prestige i att inte vara som andra kvinnor, nu blir jag bara förbannad när någon säger något liknande till mig.

När jag befinner mig i kvinnoseparatistiska sammanhang så upplever jag inga problem likt detta. Visst förekommer konflikter, som i alla andra grupper, men samvaron präglas i regel av en stor vilja att samarbeta och låta alla få komma till tals. Jag uppfattar kvinnoseparatistiska sammanhang som ovanligt lite inriktade på konkurrens, om jag jämför med samhället i stort.

Det är såklart att det är relevant för patriarkatet att splittra kvinnor, typ tuta i oss myter om att vi inte kan umgås fler än två och liknande. Att kvinnor solidariserar sig med varandra snarare än män är ett oerhört stort hot mot den patriarkala samhällsordningen. Därför premieras kvinnor med ”vassa armbågar”, alltså sådana som är villiga att hugga andra kvinnor i ryggen, kvinnor som företräder antifeministiska värderingar och så vidare. Det är inte särskilt konstigt alls. Som kvinna, och speciellt som feminist, är det viktigt att kunna motstå frestelsen att offra andra kvinnor för att stiga i aktning i mäns ögon. Detta gäller både på ett individuellt och samhälleligt plan. Att varken delta i någon mans försök till smutskastning av hans ”galna ex” eller att distansera sig från kvinnor som grupp.

Det exkluderande systraskapet.

Jag fick en kommentar under inlägget om systraskap som strategi:

Men, som en queer person of colour (använder begrepp på engelska då inte känner mig bekväm med de som finns att tillgå på svenska) med erfarenheter från kvinnoseparatistiska sammanhang så känner jag mig skeptisk till användandet av just ordet systerskap. Ett ord och sammanhang som historiskt inneburit ett uteslutande och ignorerade av andra röster och behov än de just vita västerländska (oftast medelklass) heterosexuella kvinnor. Hur ställer du dig till det och den uteslutande historia som ordet och sammanhanget har? Jag personligen (och andra med mig) har känt att jag (bla min identitet som queer) och mina erfarenheter av rasism inom och utanför kvinnosep sammanhang har antingen ignorerats eller exotifierats på ett sätt som inte utvecklat de grupper jag tagit del av eller erkänt det jag varit med om, utan hela tiden förlagt problemet utanför gruppen. Det skulle vara intressant att få höra dig utveckla mer kring det.

Det du beskriver är absolut en realitet, och därför försöker jag att inte använda ordet systraskap så mycket som jag kunde göra innan. Jag tycker att det är problematiskt när systraskap används som om det var någon slags klubb en blir medlem i, vilket jag anser är exkluderande. Däremot talar jag om systraskap som en praktik en kan utföra. Denna praktik är: visa solidaritet med andra kvinnor i en gemensam kamp emot patriarkatet.

Något som kan vara problematiskt i termen systraskap är att det för tankarna till en gemensam kvinnlig erfarenhet, alltså att alla kvinnor skulle ha gemensamma erfarenheter för att de är förtryckta i patriarkatet. Jag menar att alla kvinnor är förtryckta i patriarkatet, men detta kan se ut på väldigt olika sätt beroende på vem en är. En vit cisheterokvinna har en upphöjd plats, en rasifierad kvinna blir utsatt för förtryck av såväl män som vita och så vidare. Jag tror att vi måste slopa idén om en given kvinnlig erfarenhet, eftersom den kommer att utgår från den vita cisheterokvinnans upplevelser. Detta blir såklart exkluderande och det är extremt problematiskt.

Jag tycker dock att det är viktigt att tala om vad systraskap skulle kunna vara och betyda, för jag tror att systraskap betyder väldigt mycket. Systraskap för mig handlar om solidaritet i kampen, och en förutsättning för det är att en bygger sin analys kring erfarenheter som ligger utanför den vita cisheterokvinnans. När jag tänker på att praktisera systraskap är det till exempel jätteviktigt att inte upphöja min egen normativa kvinnlighet på andra kvinnors bekostnad, typ rasifierade, att förstå att det jag upplever inte är det enda som upplevs och så vidare.

Systraskapet är inte en realitet, utan en utopi mot vilken jag strävar. För att mitt systraskap ska bli ”komplett” så måste alla kvinnors erfarenheter finnas med i analysen. Så är det inte nu, utan det är ett mål jag ständigt strävar mot. Att skapa mer förståelse för situationen hos kvinnor som inte har det som jag för att lättare kunna visa solidaritet gentemot dem är en viktig del i detta. Jag försöker att jobba med det här genom att skaffa mig mer kunskap om rasism, jobba med mina egna rasistiska beteenden och säga till andra när de utövar rasism. Jag ser detta delvis som ett feministiskt projekt, eftersom jag tror att det är nödvändigt att undanröja hierarkin kvinnor emellan för att kunna förena sig emot patriarkatet.

Jag tror att vi måste börja tala om systraskapet som ett projekt, inte något som bara ”är” och som en kan välja att ta del av och ingå i. Det är en praktik som vi måste bli bättre på att utöva. Inte bara för att vara ”snälla” mot kvinnor som ligger utanför ”normen”, utan för att en stark kvinnosolidaritet i en nödvändighet för att kunna krossa patriarkatet.

Systraskap är en strategi.

En grej jag har noterat när människor talar om sina politiska engagemang är hur en talar om att kvinnor ska ”ta mer plats” i till exempel organisationer. Den begränsade erfarenhet jag har av sådana sammanhang (ingår främst i kvinnoseparatistiska organisationer) är att det är jävligt mycket lättare sagt än gjort att ”ta plats” som kvinna i en organisation som domineras av män.

Som kvinna är ditt utgångsläge alltid att du har mycket mindre makt än männen. Detta är ett utgångsläge du ständigt måste förhålla dig till och som inte kommer att försvinna bara för att du typ beter dig mer som en man. Det sitter inte i dig, det sitter i en samhällsstruktur där kvinnor ständigt missgynnas. Det handlar inte om att du personligen ska bete dig annorlunda utan om att vi måste lägga ner det här systemet som bygger på systematiskt förtryck av kvinnor.

Det finns också något förrädiskt med det här att ”ta plats” som kvinna som feministisk strategi, att enskilda kvinnor tar plats behöver nämligen inte alls vara et hot mot patriarkatet. Det kan rentav vara tvärtom. Det är inte helt ovanligt att enskilda kvinnor får makt eller i alla fall illusionen av makt på bekostnad av andra kvinnor. Det sås split mellan kvinnor genom att en kvinna höjs upp på en annans bekostnad. Alltså: ”du är inte som [namn på annan kvinna], du är mycket smartare/bättre/förstår mer”. Kanske släpps en för en stund in i den manliga gemenskapen och får illusionen av att en också sitter där med makten. Det är lätt att offra andra då. En enskild kvinna ”väljs ut” och får en upphöjd plats en plats där hon får privilegier gentemot andra kvinnor men där hon fortfarande inte har någon reell makt. Makten hon har är kringskuren av patriarkala normer, hon måste spela på männens villkor för att få behålla platsen.

Det ger ofta fördelar att spela med på männens villkor. Det är ingenting konstigt med det, splittring är ett sätt att upprätthålla patriarkatet och splittring görs genom att vissa kvinnor gynnas på bekostnad av andra. Att en faller för det är ingenting konstigt, då det ofta är den enda synliga vägen till att förbättra sin livssituation. Detta gynnar dock såklart i slutänden framförallt männen, eftersom det omöjliggöra för kvinnor att förena sig och ställa krav på att få en förbättrad situation generellt.

Det enda sättet kvinnor kan ta mer plats är att utgå från gruppen av kvinnor, att förena sig och kräva att en ska få en lika stor del av platsen som de män som ingår. Så länge det hela bygger på att individuella kvinnor ska ta plats på olika sätt så kommer det att vara männen som sitter på den generella makten och då och då släpper in kvinnor i den gemenskapen. Det är inte ett feministiskt projekt utan ett individualistiskt.

Det finns inget mer skrämmande för patriarkatet än kvinnor som förenar sig, står upp för varandra, vägrar offra varandra för att personligen få en större bit av kakan. Därför gynnas de kvinnor som bryter den kvinnliga gemenskapen, det handlar om att splittra. Kvinnor som ingår i den kvinnliga gemenskapen riskerar att motarbetas och ignoreras och på kort sikt få mindre att säga till om än de kvinnor som väljer att bryta den för att få fördelar. Att stå enade är dock till sist den enda vägen att nå någon slags framsteg.

För mig är detta vad systraskap är; en strategi. Inte en fråga om någon slags universell ”godhet” kvinnor emellan, utan en strategi för långsiktig kap för bättre villkor, en insikt om att det inte fungerar att ständigt offra varandra på patriarkatets altare om en vill nå jämställdhet. Systraskap är att avsäga sig de personliga kortsiktiga fördelar en kan vinna på att ställa sig på männens sida i olika konflikter och istället arbeta för en långsiktig och kollektiv förändring.

Systraskap.

Jag har börjat använda mig av termen systraskap mycket mer på senaste tiden, men att tala om systraskap är inte oproblematiskt. Systraskap är något som antas finnas bland feminister, att en stöttar varandra i kampen och så vidare, men tyvärr är det inte alltid en realitet. Även bland feminister finns det såklart gott om förtryckande strukturer, dels patriarkala men också rasistiska, cissexistiska, ableistiska, klassförtryckande och så vidare. Det är såklart ingenting konstigt med det, så ser det ut i samhället i stort och feminismen är på intet sätt en skyddad sfär. Däremot blir det problematiskt när en hyllar en sagd gemenskap som inte är en realitet för alla, exkluderingen blir ofta ännu värre när den sker i ett sammanhang som säger sig vara så otroligt inkluderande.

Ofta uppfattar jag att det är känsligt att påtala förtryckande strukturer inom rörelser som kämpar emot förtryck. Människor som är engagerade i dessa rörelser ser i regel sig själva som mycket öppna och toleranta, och när en påpekar att så faktiskt inte alltid är fallet så kan det uppfattas som ett hårt angrepp på självbilden. När en är engagerad i en rörelse som är så hårt ansatt för kritik som feminismen är så har en ofta taggarna utåt, och det är lätt att reagera på helt rimlig kritik på samma sätt som en reagerar på den ”kritik” som egentligen ”bara” är patriarkalt motstånd. Jag har själv gått i denna fälla flera gånger men jobbar mycket på att försöka se skillnad på detta.

Ibland kan de låta lite såhär: ”men vi måste faktiskt få fokusera på den feministiska kampen och då kan vi inte alltid hålla på med det här”. Jag menar att det är att fokusera på den feministiska kampen att också se och bekämpa sitt eget förtryck. Det feministiska kampen måste vara kampen för alla kvinnors rättigheter, inte bara de som passar in i ens egna trånga ramar. Det är alltså inte bara en fråga om att vara ”snäll” och ”inkluderande” utan det ligger i alla kvinnors intresse att feminismen fokuserar på just alla kvinnor. Så länge vi ser inkluderandet som något slags välgörenhetsprojekt och inte något som egentligen rör oss så kommer det bli svårt att skapa en verkligt inkluderande feminism.

Däremot tycker jag att det är viktigt att prata om systraskap, både som en realitet och som en utopi. Det finns reellt existerande systraskap, det uppstår när kvinnor solidariserar sig med varandra utifrån kampen emot det förtryck vi drabbas av. Jag upplever ofta systraskap i mitt liv, när andra kvinnor peppar mig i det jag gör. Det är betydelsefullt för mig och det är en stor del av skälet till att jag orkar vara feminist. Sedan är det såklart så att systraskapet inte alltid fungerar så, och det är inte så konstigt. Den solidaritet som finns är ändå viktig att lyfta fram. Sedan ska en såklart också sträva efter mer systraskap, för givetvis är det inte perfekt och jämlikt inom feministiska rörelser. Men det som finns är fortfarande värdefullt och värt att lyfta fram som ideal för att bygga systraskapet starkare. Vi måste börja diskutera vad som är bra och värdefullt med systraskapet och hur vi ska kunna inkludera alla kvinnor i det.

Jag upplever att många tänker att systraskap är att vara bästa vänner och alltid hålla med varandra, och det är en djupt problematisk syn. Systraskap för mig är att acceptera varandra och ta hänsyn till varandras historia. Ett systraskap där det inte får existera öppna konflikter kommer per definition att vara förtryckande, eftersom konflikter alltid skapas när förtryckta vill resa sig upp emot ojämlik behandling. Att täcka över dessa konflikter kommer att leda till att dessa personer förtrycks i än högre grad, och det kommer också att leda till splittring eftersom ingen pallar vara med i en rörelse där en förtrycks. Feminister måste börja ta detta på allvar för att kunna skapa en starkare rörelse. Annars kommer det bara att bli samma exkluderande skit som manssamhället har varit, bara det att du personligen kanske kommer att inkluderas den här gången. Det är ärligt talat ingen vidare utopi.

Lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck.

Jag har en väldigt viktigt princip i mitt liv som lyder ”lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck”. Detta är något som jag tycker är mycket viktigt i den feministiska kampen och sant systraskap. Hur illa jag än tycker om en kvinna så litar jag alltid på en historia om patriarkalt förtryck, hur mycket en kvinna än ljugit för mig innan så tar jag henne alltid på orden när hon berättar om det.

Att vara kvinna i ett patriarkat är att bli misstrodd. Kvinnor som berättar om trakasserier, våldtäkter, våld män har utsatt dem för och så vidare måste för det mesta kämpa för att de ska tas på allvar. De måste alltid bevisa att de har rätt, på ett sätt som vi aldrig skulle avkräva av en person som berättar om till exempel ett rån eller ett krogslagsmål. För att en kvinna ska berätta om erfarenheter hon blivit utsatt för krävs det i regel mycket trygghet, och det tycker jag är väldigt viktigt att kunna ge till den som väljer att berätta.

Visst finns det kvinnor som ljuger, folk ljuger om de mest konstiga saker. Men om vi väger olika risker emot varandra så är risken att du skulle ställa till stor skada genom att visa minsta misstro mot en kvinna som väljer att berätta mycket mycket stor. Risken för att en man skulle bli falskt anklagad är mycket mindre, och om det nu skulle ske så kan du ge dig fan på att han har hela jävla samhället på sin sida i vilket fall. Det är nog ingen större katastrof att du inte tror honom, men för kvinnan vars sida du ställer dig på kan det vara allt. Du kan vara det enda stöd hon har, så är det näppeligen för en falskt anklagad man.

Dessutom sänder du ut signaler till resten av människorna i din omgivning om du gör detta. Att visa att det går att ställa sig på den förtrycktas sida spelar stor roll. Förhoppningsvis kan du inspirera någon annan till att göra samma sak, och lyckas du med det är det en mycket stor och viktig grej. Att visa att det går att gå emot den här normen som finns kring att alltid misstro och ifrågasätta kvinnor är oerhört viktigt, det är att på ett mycket konkret sätt visa att det finns alternativ till patriarkatet.

Så lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck. För det mesta är de sanna, och det kan betyda så jävla mycket för den kvinna som blivit utsatt att ställa upp på det sättet. Det är feministisk kamp och systraskap i sin renaste form.

Det personliga är politiskt.

IMG_20130911_142628Jag går igenom mycket jobbiga saker just nu, sådant som jag inte kan skriva om här av respekt för människor som står mig nära, men också för min egen skull, för att jag är rädd. Det gör mig ledsen, för det är något jag tycker är fint med den här bloggen och ni som läser den; erfarenhetsdelandet. Jag är tacksam över att kunna skriva om mina erfarenheter i patriarkatet och att den historian möts med systraskap och förståelse, och jag är tacksam för att få ta del av era berättelser, för de gör att jag förstår så mycket mer. För mig är detta en viktig feministisk kamp, att tala om de förtryck som är vår vardag, att politisera det och hjälpa varandra att förstå det i kollektiva termer. Det är betydelsefullt för mig och jag tror att det är det för många andra.

Alla dessa samtal som förkastas som tramsiga, patetiska och kvinnliga känsloklabb, alla dessa samtal är en del i kampen. Att själv förstå och få andra att förstå att ens erfarenheter inte är individuella, att de tvärtom dels av miljoner kvinnor, det är politik. Det är där den politiska handlingen kan börja, i att definiera sin livssituation och sina problem som politiska, inte privata. Och detta är också något som patriarkatet bekämpat. Genom att individualisera erfarenheter av förtryck så fråntas kvinnor denna möjlighet till kollektiv handling, till politisk handling.

Att vara öppen med sina erfarenheter, med sina känslor och det förtryck en blivit utsatt för är ett sätt att kämpa. Att visa förståelse för andra kvinnors berättelse och att hjälpa dem förstå den är ett sätt att kämpa. Det personliga är politiskt. Glöm aldrig det.

Vägen till att sluta hata andra kvinnor har varit att sluta hata mig själv.

Fick den här frågan för ett tag sedan:

Skulle inte du kunna skriva något om det här med att tjejer ofta tävlar och konkurrerar med varandra på ett osunt sätt. Hittade ett inlägg som tangerade det som handlade om tjejer som umgås med killar ”för att det är mycket rakare skönare jargong”, men jag tänker mer på detta att vi tidigt lär oss tycka illa om andra tjejer på ett sätt jag inte upplever att killar gör. Förstår du hur jag menar?

Jag förstår precis vad du menar, och har också känt det här hatet gentemot andra kvinnor.

Egentligen är det inte så konstigt att kvinnor hatar varandra, vi har ju hela livet blivit inpräntade med att kvinnor är sämre, att kvinnor gör fel, att kvinnlig vänskap är skit och så vidare. I ett samhälle där män har makten så blir det såklart viktigare att få bekräftelse av män, och därför är många kvinnor beredda att slänga sin vänskap med kvinnor i sjön så fort manlig bekräftelse hägrar. Jag har varit med i många könsblandade sammanhang där kvinnor har varit extremt pådrivande i baktalandet av andra kvinnor och kvinnliga egenskaper, och jag har själv gjort mig skyldig till detta. Det handlar om att försöka skapa distans mellan sig själv och den förtrycka gruppen, utmåla sig själv som bättre än de andra kvinnorna och samtidigt trampa ner dem lite mer i skiten. Men problemet med den här metoden är att en också drar ner sig själv, för om en försöker framstå som bättre för att en är ”okvinnlig” så kommer alla gånger en visar upp ”kvinnliga” egenskaper att vändas emot en. En kommer förakta sig själv så fort en ger uttryck för svaghet, irrationalitet, ytlighet eller vad det nu kan vara en har tagit avstånd från. Att hata andra kvinnor leder till självhat, och självhat leder till hat mot andra kvinnor.

När kvinnor väl försöker skapa systraskap så blir det ofta skjutet i sank av omgivningen. Det nedvärderas och förklaras ohållbart. Jag har flera gånger hört om mig och mina feministkompisar att det ”inte funkar” och att vi kommer ”börja bråka”. Alla konflikter kvinnor emellan härleds till att kvinnor helt enkelt inte kan ha relationer med varandra utan att bråk uppstår. Kvinnors vänskap tas sällan på allvar utan degraderas, mäns vänskap däremot beskrivs ofta som det vackraste som finns. Ni vet allt snack om ”bros before hoes” och liknande, det handlar ju om att degradera relationer med kvinnor och uppvärdera relationer män emellan. Motsvarande kultur finns inte bland kvinnor.

Jag tänker mig att det finns en liknande relationsdynamik i vänskapsrelationer mellan kvinnor och män som i heterosexuella kärleksrelationer, nämligen att kvinnor anpassar sig känslomässigt för att få relationen att fungera. Jag har aldrig kunnat tala med en man om vår gemensamma vänskap på samma sätt som jag kunnat tala med en kvinna, vilket har gjort att jag istället för att ”leva ut” konflikten internaliserat den i mig själv och tänkt att det är jag som ska ändra på mig eller ha ”överseende”. Mitt intryck är också att få män talar om sina relationer med varandra. Detta kan göra att relationer med män uppfattas som mindre konfliktfyllda.

För mig har vänskapen med kvinnor alltid varit den mest betydelsefulla och mest uppbyggande, relationer med män har varit betydligt mycket mer nedbrytande. Däremot har jag varit dålig på att värdera min vänskap med andra kvinnor, och ofta tagit den för given. Mina kvinnliga vänner har ändå alltid funnits där för mig, även då jag svikit, jag har alltid kunnat lita på dem. Mina manliga vänner har jag inte alls kunnat lita på på samma sätt. Men på ett sätt har jag ändå skämts för min vänskap med andra kvinnor, inte vågat leva ut den ordentligt.

Idag så skäms jag inte längre över att vara kvinna, och jag hatar inte heller andra kvinnor. Jag värderar min vänskap med andra kvinnor betydligt mycket högre än vad jag gjorde innan, jag har insett att den är väldigt betydelsefull för att jag ska kunna leva ett bra liv och att det är dumt att prioritera den lägre än relationer med män. Jag har också slutat offra kvinnor för att själv framstå i bättre dager inför män. Och jag har upptäckt att systraskap är så otroligt starkt när en låter det finnas, låter det betyda något. Vägen till att sluta hata andra kvinnor har varit att sluta hata mig själv och istället börja hata patriarkatet.