Först som tragedi, sen som fars.

Jag följer fallet Thomas Quick med stort intresse. Jag brukar sällan vara intresserad av ”nyheter” på det här sättet, alltså typ människor som begått brott, någon som dött eller liknande. Men detta med Quick är ju mer än en nyhet, det är ju en helt fantastisk rättsröta som nystas upp mitt framför våra ögon. Jag tror att det kommer vara en sån grej som folk kommer ihåg och refererar till även i framtiden, och tycker att det får märkligt lite uppmärksamhet nu. Dessutom har jag så otroligt djup sympati för honom. Jag känner så jävla mycket för den människan, och jag må så jävla dåligt när jag tänker på de vidrigheter han blivit utsatt för.

Nåja. Jag lyssnade i alla fall på Studio ett från gårdagen, radioprogram för fördjupat nyhetsrapportering som kan rekommenderas. Där talades det i alla fall om just Thomas Quick, eller Sture Bergwall som han nu heter. I programmet talade journalisten Jenny Kuttim som varit medverkande i att göra de dokumentärer om fallet som jag tipsade om här. Hon var extremt inläst om kompetent samt kritiserade utredningen på ett väldigt bra sätt. Mot henne så argumenterade en annan journalist som visst tyckte att domen var rätt. Man får väl anta att ha själv har varit med och piskat upp stämningen kring Quick.

Lyssna på inslaget, ty när man hör snubben snacka så fattar man hur otroligt fel ute han är. Han har absolut ingenting att stötta sin slutsats i och Kuttim kunde argumentera emot honom på samtliga punkter, och det med bravur.

Vad snubben hette? Jo, han hette Gubb-Jan Stigsson. Är det bara jag som tycker att detta börjar likna en fars mer och mer?

Jag tycker i alla fall att detta är en av de viktigaste sakerna som sker i Sverige just nu och tycker att alla ska försöka sätta sig in lite i det hela. Det rör sig alltså om en man som dömts för åtta mord och fått skulden för långt fler, där enda bevisningen har varit hans egen utsaga som han har gjort under en tid där han varit psykiskt sjuk och dessutom under påverkan av tunga mediciner. Han har dessutom blivit vägledd i sina erkännanden på ett väldigt utstuderat sätt, hans utsagor har sakta bearbetats tills han har gett en som stämmer överens med vad som har skett och så vidare.

Nej gud. Jag blir så illa berörd när jag tänker på alla de år han suttit inne, på all den skuld han fått på sina axlar och på det hänsynslösa utnyttjandet av en väldigt trasig människa för att hitta en syndabock som detta handlar om. Jag hoppas för guds skull att ingen av de som bidragit till att han blivit orättvist dömd någonsin mer kommer att få sätta sin fot i en rättssal. Jag hoppas för guds skull att folk verkligen inser vidden av detta, vidden av att en person blivit oskyldigt dömd för åtta mord samtidigt som de riktiga mördarna kunnat gå fria. Det är en skam.

En till grej jag är stolt över med Sverige.

Just det, en till grej jag är stolt över med Sverige är att vi har en vettig kaffekultur. Det är något man märker avsaknaden av utomlands. Typ här i Belgien är en cappuccino hälften av gångerna en vanlig bryggkaffe utan mjölk i med grädde på. Det är ju emot reglerna! I Sverige vet vi fan hur man gör kaffe, både ”vanligt jävla kaffe” och olika espressobaserade kaffedrinkar (eller vad man nu kallar det, ”kaffedrink” är ju en sjukt töntigt ord).

Nationaldagen.

Idag är det Sveriges nationaldag. Jag firar inte denna dag, på samma vis som jag inte spontant firar midsommar eller valborg. Däremot har jag noterat en inställning hos vissa att det liksom är fånigt och fel att fira nationaldagen eftersom det inte finns någon svensk kultur eller något svenskt att vara stolt över och fira och så vidare.

Jag håller med om att det inte finns något specifikt kulturdrag som är unikt svenskt, eftersom allting handlar om influenser från omvärlden och så vidare vilket jag skrev om här. Däremot så tycker jag att det finns saker som man som svensk kan vara stolt över.

Jag är till exempel väldigt stolt över att leva i feminismens Saudiarabien. Jag är stolt över att Sverige som första land i världen införde en prostitutionslagstiftning som syftar till att skydda de utsatta. Jag är stolt över att komma från ett land som är relativt sekulärt och vänstervridet. Jag är stolt över att komma från ett land med en lång och gedigen historia av arbetsrättskamp. Jag är stolt över att komma från ett land där folk är relativt fria att själva avgöra vem de ska vara ihop med och ha sex med, hur mycket sex de ska ha och med hur många och så vidare. Jag är stolt över att vi har fri utbildning. Jag tycker att det finns mycket att känna stolthet för som svensk.

Även om många av de områden jag nämnde ovan absolut inte har utvecklats färdigt och nått dit jag vill är det fortfarande områden där Sverige ligger relativt bra till internationellt sätt. Detta tycker jag är vettigt att lyfta fram och värna. Nej, vi är inte klara, men vi kan känna stolthet över att vi kommit så långt som vi har.

Vidare är jag personligen bekväm med vissa svenska kulturyttringar över andra kulturyttringar. Detta betyder inte att jag anser Sverige på något vis vara bättre, utan jag inser att detta rör sig om värderingar jag har delvis för att jag har växt upp i Sverige. Men jag personligen tycker om sättet man i Sverige värnar om den personliga integriteten i mötet med andra människor. Jag tycker om att man känner in, skakar hand och så vidare. Detta kan man såklart tycka annorlunda om, men jag känner mig bekväm med detta och vill gärna leva i ett land där det fungerar så.

Jag uppskattar även att svensk natur är otroligt vacker, jag tycker om svensk design och svensk musik. Jag tycker att film som produceras i Sverige ofta håller en hög kvalitet och integritet. Jag tycker även att det finns mycket bra svensk litteratur.

Sedan finns det också en massa saker jag skäms över i Sverige. Jag skäms över att vi är väldigt dåliga på integration. Jag skäms över att vi har en inkompetent regering. Jag skäms över att vi har en så stark partipiskekultur. Jag skäms över att vi ibland kan vara hemskt likriktade. Samtidigt är jag stolt över att jag, och många med mig, gör motstånd mot detta.

Nej, allt är inte perfekt i Sverige men det finns faktiskt saker man kan vara stolt över och värna om som svensk. Detta betyder inte att vi ska uppgå i något slags okritiskt hyllande av nationen eller att vi ska bevara nuvarande status till varje pris, men jag tycker inte heller att det finns anledning att håna det svenska. Sverige har, som alla andra nationer, både bra och dåliga sidor. Jag tänker att vi faktiskt för en gångs skull kan fokusera på det som är bra, och känns stolthet över det och samla kraft till att göra det ännu bättre.

Att vara anonym är en rättighet, oavsett religion.

När det diskuteras burka och niqab så brukar folk ange att man ska kunna se vilka människor är i det offentliga rummet, och att man som religiös inte bör ha frikort från denna ”regel” i vårt samhälle. Som exempel på människor som inte visar ansiktet så tar man rånare. Jag tycker att det är rimligt att kräva att människor går att identifiera i sammanhang där det är nödvändigt, som vid prov, bankbesök och liknande men jag tycker att det är allas rätt att i så stor utsträckning som möjligt vara anonym i det offentliga rummet om man så önskar.

Jag ställer mig emot att religiösa personer ska inneha några specialrättigheter. Jag tycker inte att könsstympning ska vara okej med hänvisning till religionen. Däremot tycker jag att alla ska ha rätt att täcka ansiktet. Man kan ha flera olika skäl till att vilja göra det. Man kanske är kändis och vill gå på stan utan att bli igenkänd, man kanske är politisk aktivist och vill kunna sätta upp affischer utan att bli igenkänd av ordningsmakt eller potentiellt motfulla politiska motståndare och så vidare. Man kanske helt enkelt bara inte vill att folk ska se ens ansikte. Att vara anonym och oigenkännbar kan vara en lättnad.

Jag förstår inte varför man ska kunna kräva att folk ska gå att känna igen utan att det finns skäl för det. Att ta upp bankbesök som exempel är inte särskilt rimligt eftersom denna diskussion rör offentlig plats. Banker och affärer får rimligtvis göra som de vill inne på sitt område. Troligen kommer de flesta inte att vilja avvisa kunder i onödan.

Jag ser det som en grundläggande rättighet och ett komplement till yttrande- och föreningsfriheten att kunna vara anonym. Som känt handlar friheter inte bara om frihet från att staten ingriper utan om att säkra att ingen annan grupp heller inskränker friheten. Här kan rätten, eller friheten, till anonymitet vara effektiv eftersom den försvårar för den som vill ingripa mot specifika personer som utnyttjar dessa fri- och rättigheter i syften de inte samtycker med.

Som med alla andra demokratiska fri- och rättigheter vi har riskerar även denna att ställa till problem. Men även demonstrationsrätten, föreningsfriheten, tryckfriheten och yttrandefriheten riskerar att leda till att folk gör ”fel”. Hela iden med dessa rättigheter är dock att de inte kan villkoras för att det finn obekväma grupper eller personer som utnyttjar dem på ett sätt som inte är bekvämt för samhället. Det handlar helt enkelt om rätten att vara obekväm, att uttrycka åsikter som går emot rådande samhällsparadigm och så vidare.

Därför tycker jag även att rätten att vara anonym på offentlig plats, vilket alltså gäller både internet och den fysiska verkligheten, borde tillfogas de demokratiska fri- och rättigheterna. När och var jag visar mitt ansikte ska vara upp till mig och ingen annan och ingen ska ha rätt att ifrågasätta de skäl jag har till att vilja vara anonym.

The Secret är en entreprenörsreligion.

Blondinbella gör reklam för entreprenörsreligionen The Secret eller, som den också kallas, attraktionslagen genom att posta en bild på en sida där Buddha citeras. Man får anta att han figurerar i egenskap av ”vis man” på samma sätt som allt Gandhi säger brukar tas för sanning.

Jag tänkte att jag skulle återposta ett inlägg som jag skrev angående just The Secret förra gången Blondinbella tipsade om böcker som har med det att göra. Här kommer det. Om du vill se inlägget i sin helhet kan du läsa här:

Detta var väl ungefär den boklista som man kunde förvänta sig av en entreprenör som Blondinbella, men jag vill ta tillfället i akt att berätta lite kort om den så kallade ”attraktionslagen” som både boken The Secret och Attraktionslagen – så får du den att verka till din fördel handlar om. Eventuellt även boken Det blir alltid som man tänkt sig.

Attraktionslagen är en slags modern entreprenörsmyt som går ut på att om man önskar något tillräckligt starkt, visualiserar att man har det och även agerar som om man hade det så kommer det också att dras till en. Attraktionslagen beskrivs som en naturlag, att om man agerar som om man var rik/framgångsrik etc så kommer dessa värden också att dras till en. Denna ide populariserades i och med boken The secret. Jag har inte läst boken men jag har däremot kollat runt lite på The secrets officiella hemsida där det stod lite kort om läran. Här är lite utdrag om hur man ska använda attraktionslagen för att få pengar:

Money is magnetic energy. You are a magnet attracting to you all things, via the signal you are emitting through your thoughts and feelings.

Pengar är alltså ”magnetisk energi”. Såhär ska man göra för att få pengar:

Be clear about the amount of money you want to receive. State it and intend it! Don’t think about how much you can earn, but how much you want to receive.

Först ska man alltså bestämma sig för hur mycket pengar man vill ha. Inte hur mycket man kan tjäna utan hur mycket man vill ha.

Speak, act, and think from the mindset of being wealthy now. Eliminate thoughts and words of lack such as ”I can’t afford it”, ”It is too expensive”.

Så ”hemligheten” är alltså att verkligen önska sin pengar och att agera som om man redan hade pengar.

Be certain that money is coming to you.

Var säker på att du kommer att få pengarna!

På detta vis kommer du alltså att förvandlas till en pengamagnet! Såhär funkar det:

Wealth is a mindset. Money is literally attracted to you or repelled from you. It’s all about how you think.

Okej. Attraktionslagen funkar alltså såhär: Du är en ”magnet” som drar till dig saker i din omgivning beroende på hur du tänker. Ha en önskan om någonting. Visualisera att du har den här saken som du vill ha, vad du ska göra med den och så vidare. Sedan ska du önskar saken jättemycket och också verkligen tro att du kommer få den här saken. Detta funkar eftersom välstånd är ett ”mindset” och helt enkelt beror på hur du tänker.

Såhär va: positivt tänkande och att se möjligheter är en sak men detta är fan inte positivt tänkande, det är ren vidskepelse! Många rika och mäktiga människor kan vittna om att detta fungerar men egentligen finns det ingenting som säger att det är på grund av denna attraktionslag som de har fått sitt välstånd. Det finns ju en massa människor som har prövat detta utan att lyckas, men det bekväma är ju att förespråkarna då kan skylla på att de inte önskat sig att det ska gå tillräckligt mycket eller att de tvivlat på att det ska funka. Och det är ju inte konstigt att man tvivlar om det faktiskt inte funkar! Detta kallas av vissa för vetenskap ty detta har ju funkat för en massa personer. De som det inte har funkat för kan direkt viftas bort som oseriösa eller inte tillräckligt tålmodiga. Perfekt!

Jag ser attraktionslagen som en slags entreprenörsreligion. Många personer som sysslar med företagande är väldigt inne på det här med positivt tänkande som en väg till framgång och vissa drar det till och med så långt som att det skulle vara någon slags naturlag. Att det är nödvändigt att vara positivt och se möjligheter istället för hinder om man ska driva företag är ju inget konstigt, däremot att säga att den som vill ha pengar kommer att få det om hen bara önskar det tillräckligt mycket är något helt annat.

Det bekymrar mig att det här sättet att se på framgång, inte något som man får primärt av goda förutsättningar, skicklighet och till viss del tur utan något som kommer till en bara man vill ha det tillräckligt mycket, har blivit mer och mer populärt i breda kretsar. Problemet är att man skapar bilden av att den som inte har det bra helt enkelt inte vill tillräckligt mycket vilket är att individualisera och mystifiera ojämlikhet i samhället till en extremt hög grad.

Sparkar mig själv i röven.

Hejhej. Nu har jag dragit igång projektet att sparka mig själv i röven som hittills går helt okej, men så har det också bara varat i två dagar. Så vad består det i? Tja, jag har väl typ umgåtts med folk och gått promenader. Jag är så sjukt jävla osocial, vilket för det mesta är ganska skönt men kan bli en börda när andra saker i livet inte funkar. Typ när jag känner att jag skriver dåligt.

Man måste ha flera olika saker att hänga upp tillvaron på, så att inte allt faller när en sak gör det. Under en tid nu har jag mest baserat min självkänsla på mitt skrivande och den respons jag får på det.

Samtidigt har jag misskött min hälsa på det sättet att jag har varit väldigt inaktiv rent fysiskt, vilket lett till både sömnsvårigheter och problem att upprätthålla en vettig kost. Jag äter ensam väldigt ofta, och lagar nästan all mat själv. Min bästa kompis här har dessutom varit hemma ett par veckor och jag har inte orkat eller velat följa med folk ut på krogen, vilket gör att mitt sociala liv blir ganska kringskuret.

Jag vet ju egentligen att det som krävs är att komma ut lite ibland, röra lite på sig, träffa folk, men det kan kännas så jävla jobbigt ibland. Nåja, nu tänker jag i alla fall att jag ska försöka aktivera mig varje dag på något vis, så att jag inte sitter hemma och surar.

Men bara avgå för tusan.

Deppig läsning om Kent Persson, som tydligen uttalat sig såhär i Studio ett i P1:

Jag tror att man ska vara rätt så varsam med orden. Jag noterar att Socialdemokraterna försöker måla upp en bild av att det är massarbetslöshet i det här landet. Jag tror att rätt få känner igen sig i det.

Det hela har fått uppmärksamhet för att Kent Persson också ljuger rakt av (eller är otroligt okunnig) när han säger att Moderaterna aldrig talat om massarbetslöshet, vilket är osant med tanke på att det var ett av deras främsta argument i valrörelsen 2006. Herregud, till och med jag som var 14-15 vid tillfället minns vilket jävla tjat det var om den där massarbetslösheten och att socialdemokraterna räknade dåligt så att en massa personer som egentligen var arbetslösa räknades som sysselsatta och så vidare. Då borde väl Kent Persson också minnas? Det förefaller absurt att han inte skulle ha koll på sitt eget partis historia sex år tillbaka.

Men det som jag finnas verkligen oroande är det där med att ”få känner igen sig”. Jag tänker på Reinfeldts uttalande om ”etniska svenskar” och undrar vilken grupp Persson egentligen talar om, och framförallt vilka han talar för. Det finns säkert många ”etniska svenskar mitt i livet” som inte alls upplever att de lever i ett land med ökade klassklyftor, ökad arbetslöshet eller åtminstone inte att detta är ett problem. Man kan också anta att dessa personer är överrepresenterade bland moderaternas väljare. Men gör detta arbetslösheten till mindre av ett problem?

Vad spelar det för roll om människor känner igen sig i just beskrivningen ”massarbetslöshet” egentligen? Faktum är att arbetslösheten har ökat och att det är ett stort problem, speciellt för ett parti som gått till val på minskandet av arbetslösheten som sin största fråga om som drivit igenom mängder av både ekonomiskt och socialt kostsamma förslag i syfte att minska denna, men ändå inte lyckats med målsättningen.

När man misslyckas med politiken så börjar man snacka runt det istället. Det har sällan varit så tydligt som nu.