Bläck, mycket vatten och lite akvarell.
En feministisk utopi som förutsätter män är en dålig feministisk utopi.
Jag får ofta frågor som berör mäns personliga egenskaper, deras brist på moral eller deras svinighet och vad som skulle kunna vara ursprunget till eller lösningen på detta. Mycket kan såklart sägas om hur män är och inte är, och detta är också en relevant del av feministisk samhällsanalys, men jag har väldigt svårt för när en förväntas se något slags egenvärde i att män som sådana ska bli bättre personer. För mig spelar det väldigt liten roll om män är bra personer eller inte. I den mån det gör det så är det om jag har personliga relationer med män, och då är det inte nödvändigtvis en feministisk fråga.
Att få kvinnor att tro att de är beroende av att enskilda män ska inse saker eller jobba för att bete sig på vissa sätt är passiviserande. Att män är dumma i huvudet eller oförmögna till känslomässigt arbete skulle inte vara ett problem för någon annan än männen själva i ett postpatriarkalt samhälle. Däremot är det ett problem att män inom ramarna för patriarkatet har social och ekonomisk makt som ger dem utrymme att bete sig illa mot kvinnor, utnyttja kvinnor på olika sätt och så vidare. I ett samhälle där män inte hade den här makten hade problemen som mäns vidriga beteende utgör varit marginella, även om män hade fortsatt vara dåliga människor i samma utsträckning som idag.
Det sägs ofta att i det postpatriarkala samhället så skulle män kunna bli bättre människor och även lyckligare. Detta må vara sant, men faktum är att det för den feministiska strävan är ganska irrelevant. Vad spelar det för roll hur män mår? Det feminismen försöker lösa är ju problemet det utgör för kvinnor att män har makt över oss.
Problemet med dessa utsagor är alltså inte att de är felaktiga i någon enkel mening, utan att de återigen sätter fokus på män och mäns plats i det feministiska projektet. Även om en också säger något om att det ändå måste vara kvinnor som driver kampen framåt eller liknande så är denna utsaga manstillvänd eftersom den försöker berättiga feminism med att män ska tjäna på den eller ha en plats i den.
En feministisk utopi som förutsätter män är en dålig feministisk utopi. Män ska inte vara intressanta för oss som något annat än som hinder som ska övervinnas. Om de sedan visar sig vara värdiga individer i ett postpatriarkalt samhälle så är väl det toppen, men det kan inte vara det som är utgångspunkten i feministisk kamp att de ska bli det. Så länge det är utgångspunkten kommer vi nämligen vara beroende av att på ett eller annat sätt samarbeta med dessa individer som har bristande intresse för feminism, eftersom de ju faktiskt tjänar på könsmaktsordningen och i många fall tycker att den är ganska bekväm.
Kvinnor som tror att deras frigörelse är beroende av män har internaliserat patriarkatets bild av sig själva som svaga och beroende. Eftersom de lärt sig att deras situation beror på deras personliga relationer med män så tänker de sig också att deras frigörelse gör det, för de har inte lärt sig att se sina egna förmågor och ta ansvar för sitt eget öde. Jag tror att en viktigt del i feministisk kamp är att se och odla just detta oberoende. Att lära sig att se kvinnor som självtillräckliga, utan män.
Svar på frågor.
Svar på några frågor!
Frågor angående barnfödarstrejk utifrån vad du tidigare skrivit om det politiska beslutet att inte skaffa barn:
Hur ser du på barnafödande inom lesbiska relationer? Tror du att de negativa konsekvenserna (med avseende på patriarkatets effekter för barnfödande personer) minskar om två icke-män skaffar barn tillsammans, eller blir de politiska konsekvenserna samma?
Jag anser inte att det på samma sätt upprätthåller patriarkatet och jag tror inte att det leder till samma ojämlikhet som inom en heterorelation, men jag tror fortfarande att förutsättningarna för att vara en rimlig förälder i detta samhälle är väldigt begränsade. Jag tror att det är väldigt lätt att hamna i traditionella roller även som lesbiskt par som skaffar barn tillsammans, och problemet med att en blir ekonomiskt och juridiskt bunden kvarstår ju. Sedan tror jag absolut att det är ett föredra, men det är ingenting jag skulle utsätta mig för.
Det eventuella barn som ett lesbiskt par skulle ha är fortfarande ett barn inom ramarna för patriarkatet, och detta barn kommer också att ”bidra” till samhället genom att växa upp till en arbetande individ. Samhället bryr sig inte så mycket om huruvida ett barn har lesbiska föräldrar eller inte, det kommer ändå att ingå i systemet. Jag tror att om kvinnor inte reproducerar på de villkor som råder idag så kommer förändringar helt enkelt vara tvungna att äga rum.
För föräldrarna och barnet kan det dock vara bättre att vara i lesbisk relation, eftersom en då slipper fäders våld och förtryck mot både kvinna och barn.
Hur tänker du om genus, alltså kön är social konstruktion? Jag har funderat en massor på detta. Jag identifierar mig som ingen kön. Jag är ”tekniskt” en kvinna, men jag förknippar inga speciella mönster eller känslor till mitt kön. Jag ser kvinnliga saker som falska konstruktioner. Jag dömer inte ut transpersoner som identifierar sig med ett kön, jag vill bara förstå. Det man hör är nog är att vissa transpersoner säger att; jag visste att jag var t ex en tjej när jag var fem och ville sminka mig. Min egna upplevelse som femårig är könlöst och jag förknippar inte smink och kläder som min vilja att vara en kvinna. Jag undrar hur du tänker lite omkring detta? Eller om någon som faktiskt är trans kan svara. Hur identifierar man sig själv? Alltså inte samhället uppfattning.
Jag tror över huvud taget inte på konceptet ”könsidentitet”, och ser trans som en fråga om att vara obekväm i sin kropp och vilja ändra den, alltså transitionera. Att vara trans är inte en identitet utan en politisk position, precis som att vara kvinna eller man. En person som transitionerar är trans, för den har en transkropp. Det är lika mycket en fråga om hur samhället tolkar och bemöter kroppar som till exempel könsdiskriminering är. Transpersoner utsätts för förtryck för att deras kroppar inte passar in i könsbinären, och detta hotar patriarkatet.
Jag tänker att i detta samhälle som är strukturerat kring binära kön så har alla människor ett krav på sig att leva upp till ”sitt” kön för att bli bekräftade som fullständiga människor, vilket vi går utifrån olika positioner. Detta gäller såväl cis- som transpersoner. Jag tänker mig att många transpersoner känner sig tvungna att lyfta fram den typen av erfarenheter för att legitimera sig själva och göra sig begripliga i patriarkatet. En måste helt enkelt förklara sig på patriarkatets premisser. Idén om ”könsidenitet” tänker jag är ett sätt att göra detta; så länge en bevarar idén om att det finns binära kön så kan patriarkatet ”acceptera” avvikelser från den patriarkala normen.
Jag tror absolut att människor, såväl cis- som transpersoner, upplever könsidenitet som någonting reellt. Det betyder inte att det faktiskt är det. Vi tolkar ju våra upplevelser inom ramarna för patriarkatet, med patriarkalt språk. Jag tror att i ett postpatriarkalt samhälle hade vi säkert haft vissa upplevelser som vi idag kallar könsidentitet, men benämnt det på ett annat sätt.
Jag har ingen koll på detaljer i fallet, men jag tror att det generellt finns ett tabu för kvinnor att avslöja mäns privatliv som inte fungerar åt motsatt håll. Män får gärna tala om sina relationer med kvinnor, men kvinnor får inte tala om sina relationer med män.
Vilka politiska frågor förutom feminism brinner du för?
Egendomsfrågan. Det vill säga kampen för ett samhälle där privategendomen avskaffas och vi äger produktionsmedlen tillsammans. Extremt taggad på detta!
Apropå det här med relationer med män, anser du att det går att ”bara vara vänner” med män? Jag har försökt många gånger men för det mesta slutar det med att de gör romantiska närmanden och när jag inte vill så är vår vänskap inte så intressant längre. Och i de fall när det har funkat någorlunda att vara vänner ändå så har jag måstat ge en förklaring typ ”nej, jag är lesbisk” eller ”det finns en annan” eller liknande och mannen i fråga har inte bara kunnat acceptera ett nej med enbart grunden att jag inte vill.
Dock känns det synd att det inte ska gå vara vän med män, jag upplever att jag ändå kan få ut något av relationen innan det blir fråga om romantiska närmanden, och att jag kan uppnå ungefär (inte riktigt men någorlunda) samma vänskap som med kvinnor.
Vad tänker du om konceptet vän med män?
Det kanske går att vara ”bara vänner” med män utan att de gör romantiska närmanden, men ett problem med detta är att även vänskapsrelationer med män är exploaterande. Jag har haft manliga vänner som inte gjort romantiska närmanden, men det har i slutänden varit ganska ovärt ändå. Jag tänker att relationer med män, vänskap eller kärlek, är exploaterande och att en som kvinna gör bäst i att undvika sådana i den utsträckning det går. I bästa fall är det skittråkigt och det är ju inte heller så jävla fett.
Känner igen mig mycket i det du skriver om heterorelationer – den ojämna maktbalansen, det emotionella beroendet, att ansvara för det känslomässiga arbetet i relationen och så vidare. Jag känner mig tvingad att alltid vara vaksam och liksom ”på tårna”, redo för att gå till attack, i mina relationer med män (jag är en kvinna), och känner mig också ofta utnyttjad och förminskad i varierande grad. Men funderar på mycket på hur en identifierar ett faktiskt patriarkalt förtryck i en relation, var gränserna går och så vidare. Vad är beteende som ligger på en individnivå, och vad är del av en större patriarkal struktur? Är väldigt osäker på mina gränser när det kommer till män i relationer. Är liksom många beteenden jag skulle tycka var okej från vänner, men som jag reagerar på när det kommer från en man jag har någon typ av ”kärleksrelation” med. Jag vill ändå (än så länge) ha relationer med män, men det känns – precis som du ju säger – som en omöjlighet att inte känna som förtryckt i en heterorelation. Har du några ytterligare tankar på hur en identifierar ett eventuellt emotionellt förtryck som inte är så tydligt?
Det som har varit mest till hjälp för mig i detta är nog Holmbergs Det kallas kärlek, där hon tar upp en massa olika aspekter av detta. Att ta sig själv och sina egna känslor på allvar är viktigt, ofta märker en när en blivit sårad eller kränkt men inser inte vad det handlar om. Ofta tror jag att en märker mer än vad en vill erkänna, helt enkelt.
Om ansvar och att ”slappna av”.
Funderar på det här med att ta ansvar och vad det innebär.
Ansvar är inte bara någonting en tar på sig utan det kan vara något en tilldelas. I samhället tilldelas kvinnor ansvar för hem och relationer, det är ingenting vi kan välja bort. Vi kan välja att inte ta det ansvar vi blivit tilldelade, alltså att inte göra vad som förväntas av oss, men det sker i så fall på bekostnad av social bestraffning. Vi kan dock aldrig avsäga oss det ansvar vi blivit tilldelade, det vill säga sätta oss i en situation där dessa krav inte ställs på oss.
Män kan visserligen självmant ta på sig en del av det ansvar som brukar tillskrivas kvinnor, men fortfarande är det primärt är kvinnan som får lida om det blir fel. Det är kvinnan som kommer bli skuldbelagd om saker och ting inte funkar som de ska, det är kvinnan som kommer att få en massa förebråelser och frågor. Mannen kommer hur mycket ansvar han än tar inte att utsättas för denna förväntan. Alla hans prestationer kommer ses i ljuset av att han är man och att det är fint av honom att göra saker som egentligen inte förväntas av honom. Motsatt kommer kvinnan alltid att ifrågasättas för det hon inte gör, eftersom hon förväntas göra allt.
Kvinnor får höra att de ska ”slappna av”, men hur ska en kunna slappna av om en vet att det som går fel i slutänden kommer att vara ens eget fel? Klart det är enkelt för män att slappna av när ansvaret i slutänden inte är deras.
När kvinnor blir tillsagda att slappna av av män blir vi utsatta för dubbelbestraffning. Först blir vi tvingade att ta huvudansvaret, sedan ska vi på något magiskt vis trots detta vara sköna och avslappnade att ha att göra med. Det är ju orimligt. Klart som fan en blir lite spänd om en alltid får skulden för allt som går fel.
Att lita på män.
Jag tänker på det här med tillit i relationer och hur det ofta förväntas och avkrävs av kvinnor att de ska lita på män.
Kvinnor är nervösa och hysteriska. De misstänker män för det ena och det andra utan att det finns några skäl. Det är i alla fall en bild som ofta målas upp. Kvinnor ska följaktligen ”lära sig” att lita på män, snarare än att män ska visa att de är värda att lita på. Kvinnor ska gång på gång lita på att män kommer behandla dem med respekt trots att motsatsen har bevisats för dem flera gånger, trots att de blivit svikna av män tusen gånger innan ska de ändå alltid lita på en ny man. För annars är en cynisk och kallhjärtad, och det får en under inga omständigheter vara som kvinna. Som kvinna ska en kvittrande naivt ge sig in i nya relationer med män, öppna upp sig och ge dem makt och kontroll över dem och liksom bara hoppas på att de klarar av att förvalta detta.
Kvinnor som är misstänksamma mot män straffas ofta för detta. Till exempel kvinnor som uttrycker att de inte vill inleda relationer med män eftersom de blivit svikna blir tillsagda att de ändå ska försöka för att alla män inte är sådana.
Jag tänker att tillit är någonting som måste byggas upp med stor försiktighet. Det kan inte bara trollas fram från ingenstans. Att tvingas lita på någon utan att det är underbyggt är att kasta sig in i något utan kontroll, och det kan sluta väldigt illa. Det handlar om att ge av sig själv utan att veta om det en ger kommer att förvaltas väl. I relationer med män måste kvinnor ofta ge väldigt mycket och helt enkelt hoppas på det bästa, på att mannen förvaltar det på ett bra sätt, snarare än att ha ett ömsesidigt utbyte.
En grundläggande mekanism i hur män binder kvinnor till sig är just att kvinnor avkrävs tillit utan att mannen faktiskt behöver bevisa att det finns grund för den. Eftersom män sällan kan leverera det de utger sig för att kunna leverera, både på ett individuellt och kulturellt plan, så måste de helt enkelt bygga relationer kring lögner. Den som får betala för dessa lögner är kvinnor, som tvingas in i att lita på någon som gång på gång sviker dem. Det är oerhört slitande för en person att gång på gång bli sviken av någon en har litat på, och att sedan tvingas lita på personen igen för att relationen ska kunna bibehållas.
Nu när jag försöker bygga relationer så är det här en av de främsta grejerna jag tänker på, att varken avkräva någon annan tillit och att inte heller bli avkrävd tillit. Att respektera att det kan vara svårt för folk att känna sig trygg med andra människor, kanske för att de blivit svikna och utnyttjade innan. Och det fungerar eftersom en faktiskt har någonting att leverera, då kan en visa att en är värd att lita på.
Istället för att säga ”lita på mig” så kan en säga ”jag ska göra mitt bästa för att visa att jag är värd att lita på”, och sen ser en helt enkelt till att göra det. För relationer ska inte framförallt bygga på löften om framtiden utan vad en faktiskt gör. Relationer ska inte bygga på att en part måste kasta sig ut och lita blint på någon som kanske kommer att svika.
Mäns oförmåga att ta ansvar.
En grej jag tycker är intressant angående att skydda sig vid sex är diskrepansen mellan de krav män ställer på kvinnor att ”säga ifrån” och de krav de ställer på sig själva.
Som kvinna förväntas en alltid ”säga ifrån”, trots att mannen har den sexuella makten. När en som kvinna säger ifrån riskerar en att bli utsatt för våldtäkt. En riskerar också att få dåligt rykte och så vidare. Samma risker ställs inte mannen inför, det är väldigt ovanligt att det sprids ut vad män gör under sex och om det gör det så är det ingenting som får något djupare fäste.
Män rantar ju ofta om hur svekfulla kvinnor är, men ändå finns det ingen manlig kultur av att ta eget ansvar över saker där kvinnor är inblandade. Det är så konstigt, om det nu är så jävla vanligt att kvinna lurar män att göra dem gravida, varför tar inte män något eget ansvar för detta? varför kräver ni inte p-piller för män? Varför använder ni inte kondom? Varför drar ni inte ut den innan ni kommer eller kanske rentav struntar i penetrationssexet?
Det kan säkert vara så att kvinnor ibland pressar eller lurar män att inte ha kondom eller ha vissa former av sex, även om jag tror att motsatsen är betydligt vanligare. Men som man kan en faktiskt ta lite eget ansvar och skydda sig, precis som kvinnor alltid förväntas göra. Skillnaden är ju också att män faktiskt har sexuell makt, och därmed inte löper samma risk att bli utsatta för riktigt obehagliga och hotfulla situationer som kvinnor gör.
Män är inte utsatta i sexuella situationer med kvinnor, så är det bara. Sluta låtsas som om det är synd om er.
Twitter 11/4. Ansvar vid sex.
Många män tycker det är 100 % rimligt att skippa kondom men ändå förvänta sig att inte behöva ta ansvar för en graviditet. Detta är ett sånt oerhört tydligt exempel på hur män förväntar sig att kunna gå genom livet utan att någonsin ta ansvar för konsekvenser.
Denna inställning är ju omöjlig för kvinnor: om vi blir gravida får vi stå där med skammen oavsett vad vi känner. Män som ba ”men tänk om det sker ett misstag ska vi verkligen behöva ta ansvar då???”. Ja, kvinnor får ta ansvar även för ”misstag”. Så jävla trött på att män helt seriöst tycker att de aldrig ska behöva ansvara för någonting. Att det händer olyckor är en del i livet, detta gäller även sex. Vill du undvika det så bör du avstå från sex.
Varför ska män alltid få njuta av saker helt ohämmat, och lägga skulden på kvinnor??? Kan du inte ta ansvar för eventuell oönskade konsekvenser ska du lämna kvinnor ifred.
Det bästa vore ju såklart om var och en tog ansvar för sin egen reproduktion istället för att lägga över det på sin partner. Vill du inte ha barn? Skydda dig! Varför är det så svårt för män? Det är ju inte män som blir pressade av sina partners till att inte använda kondom så att säga.
Men det finns alltid någon jävla ursäkt nära till hands. Typ att en trodde kvinnan åt p-piller. Vissa män ba ”jamen hon sa själv att det var lugnt”. Jamen det innebär inte att du inte har ansvar för dina handlingar. Lägger du din jävla sperma i en kvinnas underliv så får du väl stå ut med om hon inte gör precis det du vill med sin egen kropp.
Sex.
Jag har tänkt mycket på sex på sista tiden. På när jag hade sex med män och allt vad det innebar för mig.
Jag tänker att som kvinna så är det vanligt att en inte har sex primärt för att en njuter av det utan för att få bekräftelse och i viss mån etablera eller upprätthålla relationer. Det finns liksom ett sexuellt kontrakt; i en relation ”ska” en ha sex med varandra för annars så kan en inte räkna med relationen. Jag har också känt mig värdelös när min partner inte velat ha sex med mig, då finns det liksom ingenting som garanterar relationens fortlevnad.
Det är med obehag jag tänker på det sex jag har haft med män. Det har alltid handlat om att jag ska prestera på något sätt. Det har alltid varit så hetsigt och saknats tid för att lära känna varandra sexuellt, även i sammanhang där detta har varit det uttalade målet. Jag har ändå alltid känt en press på att komma framåt, överskrida gränser och framförallt att njuta. Njuta för att det är det en ”ska” göra när en har sex.
När jag tänker på detta känner jag ofta skam, skam över att jag inte bara lärt detta ske utan att jag också aktivt utsatte mig för det. Jag använde min kropp som en handelsvara för att få tillgång till saker som jag trodde att jag behövde. Det finns en skam i att inse detta, eftersom det inte stämmer överens med den idealbild som finns att sexualitet ska vara någonting fint och ömsesidigt. Insikten om att det inte har varit så får mig att känna mig smutsig. Smutsig för att en har blivit utnyttjad, för att en har gjort saker som inte har varit på ens egna villkor. Jag tänker att denna skam hindrar många från att se karaktären av sina sexuella relationer, att många tänker att saker och ting som egentligen inte är ömsesidiga är det. Så har i alla fall jag gjort.
Vi förväntas ingå i relationer av kärlek allena, men de flesta vet nog att det inte är riktigt så det fungerar. Heterosexuella relationer handlar ju inte främst om kärlek utan om att skaffa sig en plats i samhället, om att ”säkra” sin framtid och ha någon att göra allt det där en ”ska” göra i livet tillsammans med. Det handlar om att få tillgång till gemenskap, trygghet, närhet och så vidare på ett inom samhällets ramar accepterat sätt.
På sista tiden har jag börjat erkänna och bearbeta det faktum att det sex jag har haft, även det jag betraktat som ”bra” sex, inte har handlat om ömsesidig njutning utan om just detta, att etablera en relation, att få bekräftelse från en man och i förlängningen också från samhället. Att få en plats. Om att jag har gjort kontinuerligt våld på min egen kropp för att få tillgång till detta. Det är så jävla sorgligt att tänka på.
Om att erkännas som könsvarelse.
Skrev såhär på twitter:
Fy fan vad trött jag blir på snacket om att bara transpersoner har behov av att erkännas som sitt kön. Det har cispersoner också. Att erkännas som kön är att erkännas ha en plats i samhället, att ges rummet att begära och begäras. Detta behöver vi alla. Att processen ser annorlunda ut för transpersoner innebär inte att de är de enda med det behovet.
Poängen med detta, och det vill jag verkligen understryka, var inte att säga typ ”buhu jag vill också bli erkänd för mitt kön”. Det är ju obvi inte ett problem för mig i mitt liv att jag inte erkänns som kvinna. Många tolkade det dock så och det är kanske begripligt, men det var inte intentionen vilket jag också har förklarat. Nåja.
Anledningen till att jag skrev det var för att jag har noterat ett sätt hos cispersoner att prata om kön där de menar på att de själv minsann inte har något behov av att erkännas som könsvarelser, men det har transpersoner eftersom de på något sätt har en extra stark könsidentitet. Detta är en idé som jag tror ställer till problem på flera olika sätt som jag bland annat skrivit om här.
Jag tänker mer såhär: i patriarkatet så har alla ett behov av att erkännas som könsvarelser, vilket i kontexten innebär en människa som kan begäras och begära. Detta måste vi göra för att kunna få tillgång till saker vi behöver som människor; intimitet, trygghet, relationer och så vidare. Det kan också utgöra en säkerhetsrisk för människor att inte kunna placeras i ett könsfack, människor som inte ”passar in” utsätts ju ofta för våld. Därför är erkännandet som könsvarelse en viktig del av mänsklig existens, men som cisperson så ifrågasätts en såklart inte på samma sätt och blir alltså inte nödvändigtvis lika medveten om denna process som en transperson blir.
Trots att det inte funnits några skäl till att tvivla på att jag är kvinna har jag ändå alltid behövt bevisa att jag är just en sådan, och sättet det ska bevisas på är genom att få eller åtminstone visa mig vara värd mäns bekräftelse och kärlek. Jag har behövt sträva efter att bli bekräftad som könsvarelse. Denna strävan har under sina perioder i livet varit rent absurd – jag minns när jag var barn och tänkte att jag MÅSTE ha en pojkvän, att exakt vilken som helst dög. Eller att jag hade kontakt med män jag inte alls hade något intresse i, att jag låtit mig behandlas oerhört illa och så vidare. Allt detta för att få känna sig begärd av en man.
Jag har också funderat på hur mitt perspektiv på världen i stort och feminism har påverkats av detta. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag varit relativt framgångsrik i att bli bekräftad som könsvarelse – jag har haft tillräckligt många förhållanden, tillräckligt många sexuella erfarenheter och så vidare för att känna mig trygg i att jag kan vara ett föremål för heterosexuell praktik. Jag tänker mig att att detta gjort att jag i högre grad har kunnat släppa den grejen än om jag aldrig hade fått den typen av uppmärksamhet eller ”bekräftelse”.
Det är klart att det inte ”ska” vara så, jag önskar ju att jag slapp resonera såhär, men det är liksom ofrånkomligt i ett samhälle där det är så oerhört grundläggande att bli erkänd som könsvarelse – det är fundamentalt för vår existens som sociala varelser. Jag har insett att det är lättare för mig att vända mig bort från män än för någon som känner sig mindre säker i att bli begärd av dem, och att det är lättare för mig att sluta iklä mig vissa kvinnliga attribut än för någon som inte accepterats som kvinna på samma sätt. Mitt utrymme är större än många andras.
På sista tiden har jag börjat betrakta ”kvinna” mer som en politisk kategori för min egen del. Jag har redan ”bevisat” att jag är kvinna genom att ha förhållanden med män. Jag tänker mig att jag på ett sätt bekräftar mig själv som kvinna genom att ta politiskt utrymme som kvinna. Jag tänker att det är ett privilegium att jag kan betrakta kvinna som en politisk kategori först och främst, att jag inte behöver bekymra mig om att bevisa att jag förtjänar att ingå i kategorin ”kvinna”. För det är liksom ingen som på allvar ifrågasätter det.
Jag funderar på hur en skulle kunna skapa en feministisk praktik kring detta erkännande – hur en skulle kunna göra det mindre beroende av att erkännas som kvinna av män. För så länge det ser ut så kommer ramarna för vår politik sättas av våra motståndare i kampen.
Så, min poäng var att påvisa hur även cispersoner har samma behov, men att de ofta inte är medvetna om det, inte att förneka transpersoners utsatthet. Poängen med detta är att kunna binda ihop olika människors erfarenheter och se likheterna i våra situationer, och framförallt likheterna i det förtryck vi utsätts för.
Min utopi är såklart att detta erkännande inte skulle behöva ske utifrån den heterosexuella matrisen, utan kunde vara mer fritt. Men det var i alla fall det.
Hur ska jag klara alla nej?
Illustrerade en läsarfråga från arbetsförmedlingens tidning Platsjournalen. Här finns en bättre bild på själva frågan:
Hur ser du på att Taylor Swift blir kritiserad för att sjunga om hennes ex medans killar som Ed Sheeran och Bruno Mars blir hyllade ?