När manliga vänner anförtror sig och internaliserat kvinnohat.

Tänker på det här med att vara vän med män och internaliserat kvinnohat. Jag tänker att många av de vänskaper jag haft med män har präglats av att det antingen funnits ett romantiskt/sexuellt intresse från deras sida eller att jag ska ge dem någon annan form av känslomässigt, service.

Denna känslomässiga service kan till exempel vara bekräftelse, typ att jag ska engagera mig i deras intressen och liv och allt vad det är men att jag inte får ens i närheten av samma tillbaka.

Men det kan också vara att jag ska prata med dem om deras relationer med andra kvinnor. Detta var vad jag tänkte försöka gräva lite djupare i.

Till exempel: en man kommer och ~*anförtror sig*~ om sina relationsproblem. Det kan vara att kvinnan han är ihop med är helt hysterisk och att han inte vet hur han ska ”hantera” situationen. Eftersom jag är kvinna och således ”kan det här med känslor” och framförallt kvinnors känslor så ska jag då svara och förklara varför kvinnan agerar som hon gör.

Problemet är att dessa män sällan vill ha någon konstruktivt svar, typ ”ja hon agerar sådär för att du sätter henne i en underordnad position vilket gör att hon inte har några andra flyktvägar än att bli hysterisk”. Nej nej, de vill höra att sådär ska en minsann inte göra och du gör helt rätt och du är så himla bra och fin som tar ansvar för den här hysteriska kvinnan.

Jag har varit i situationer där män har anförtrott sig om sina problem och jag har sagt typ ”jamen jag kan förstå att hon gör sådär, det är ju för att du behandlar henne illa” och de genast har blivit skitsura. Uppenbarligen spelar det ingen roll att jag anses har ”expertis” på området när jag inte är villig att säga det de vill höra. Det är så konstigt, för en tycker ju att om en frågar någon om råd med hänvisning till dennes högre kunskap så borde en ju också vara beredd att revidera sin uppfattning.

Men icke, och det handlar nog om att dessa män inte är intresserade av att faktiskt lösa problemet och jobba för en bättre relation utan snarare vill gnälla, söka sympati och legitimera sitt eget pissiga beteende i relationen. Män står inte ut med att kvinnor försvarar varandra inför dem, de vill att alla kvinnor ska anta deras perspektiv på olika situationer.

Under denna process får en såklart ta del av jättemycket kvinnohat riktat mot andra kvinnor, någon som såklart smittar av sig på ens bild av sig själv. Eftersom en får höra dessa mäns versioner av förloppet och troligen också sympatiserar med dem eftersom det rör sig om ens vänner så kommer en troligen att själv börja lägga skulden på kvinnan mannen har en relation med. Kanske blir en rentav lite smickrad över att mannen vill prata om dessa problem med en, och tänker att det innebär att han ser en som en bättre och vettigare kvinna än kvinnan han nedvärderar inför en.

Jag har försökt sluta bekräfta män när de pratar om hur jobbigt de har det med sina flickvänner och hur mycket de anstränger sig i sina relationer och så vidare. Dels så tror jag att det sällan är sant, men framförallt har jag ingen lust att ge dem en massa sympati och bekräftelse som jag vet att ja aldrig kommer få av dem. Det är precis lika exploaterande och ovärt som att ha kärleksrelationer med män.

En tanke om kön och identitet.

Jag skulle vilja att vi pratade om kön på samma sätt som vi pratar om att personer ”rasifieras”, alltså som en process en utsätts för snarare än en inneboende essens. Jag tänker mig att detta skulle kunna öppna upp för nya förståelser av patriarkatet och ett mer inkluderande språk som inte bygger på att lägga till en massa olika disclaimers.

Jag tänker mig att ingen ”är” kvinna eller man, då det inte finns någon kvinnlig eller manlig essens. Det finns ingenting annat som gör oss till just kvinnor och män än det faktum att vi blir lästa och bemötta som sådana i detta samhälle. Vi läses i detta könsuppdelade samhälle som antingen kvinnor eller män på grund av våra kroppar. Människor som inte enkelt kan placeras i någon av dessa kategorier skapar förvirring hos omgivningen och det anses väldigt viktigt att de ska placeras.

Att prata om kön som en identitet först och främst tror jag riskerar att befästa dessa kategorier snarare än att luckra upp dem, även om en ”tillåter” fler än två identiteter. Problemet blir att en talar om kön som en essens, som någonting som finns inne i en. Det skapar ett krav på människor att gräva i sig själva och namnge sina känslor och skapa en identitet utifrån det.

Jag tänker mig att vi kan tala om vår upplevelse av kön utan att skapa en separat identitet kring det. Vi kan prata om våra kroppar, våra begär och våra könade liv och hur vi upplever dem utan att kalla oss det ena eller det andra. Utforskandet av ens kön behöver inte innebära att en identifierar sig.

Folkhögskola och bildförsäljning.

image201502240004Var på en folkhögskola jag har sökt till igår och kollade på deras konstlinje!!! En av delarna i denna linje är tryck och jag är så himla taggad!!! Vore så kul att få lära sig den typen av grejer och kunna trycka upp bilder. Hoppas verkligen att jag kommer in nu för annars kommer jag ha byggt upp all denna pepp i onödan och det kommer suga.

Nåja. Just nu har jag tänkt att jag ska skaffa fram lite spexigare papper så jag kan sälja original, vet att det är flera som efterfrågat detta. Just nu ritar jag på kopiatorpapper och det känns inte okej att sälja. Tycker det känns jättekonstigt att prissätta och så vidare. Aja, det blir säkert bra.

Kvinnors rädsla för män är fullt rationell och inget som behöver botas.

botasDet här fenomenet: när kvinnor är rädda för eller undviker män för att de har blivit traumatiserade tidigare, och folk tycker att detta är ett tillstånd som kvinnorna borde BOTAS ifrån. Till exempel bemöts jag ofta med att folk tycker att jag minsann ska leta upp någon lämplig man som kan visa mig att ”det finns bra män” (det faktum att jag är i en relation med en kvinna som jag älskar tycks inte ha någon relevans). Av någon anledning tycker de att jag ska försöka igen trots att jag reda försökt flera gånger och farit väldigt illa, och som bäst haft passionslösa och tråkiga relationer.

Jag hörde till exempel om en kvinna vars psykolog menade att hon var lesbisk för att hon hade blivit utsatt för övergrepp av en man. Detta är såklart en töntig förklaring på många sätt men om det nu vore sant så kan en väl tycka att det var ett ganska bra sätt att reagera på och ingenting som behöver ”botas”. Om män har utsatt en för skit så undviker en väl män då, det är en helt rimlig sak att göra.

För det är ju inte som att kvinnor saknar anledning att vara rädda för män. Män utsätter oss dels för direkt fysiskt våld i en hög utsträckning, speciellt i nära relationer. Även om de inte gör detta så är relationer med män ofta exploaterande och suger ut kvinnan på livskraft. Många kvinnor far väldigt illa i sina relationer med män. Det verkar väl helt rimligt att mot denna bakgrund vara rädd för eller undvika män.

Varför är det så angeläget att kvinnor ska ”botas” från detta ”tillstånd”? Det handlar såklart om idén att män har någon slags naturgiven rätt till kvinnor. Det enda som ses som ett legitimt hinder är att kvinnor helt enkelt inte kan tycka om män. Men givetvis borde alla kvinnors vilja respekteras, oavsett om det beror på medvetna beslut, trauman eller att en är född på det ena eller det andra sättet.

Att som kvinna undvika män kan vara ett rationellt beslut som grundar sig i att kvinnor är väldigt utsatta i sina personliga relationer med män, det är på intet sätt förvirrat eller hysteriskt utan tvärtom ovanligt klarsynt.

Om mäns makt som män.

Ibland gör folk den här spaningen ”men det finns många män som inte har så mycket makt/status”. Det är såklart sant, men alla män har makt i kraft av sitt kön, och specifikt makt över just kvinnor som kvinnor.

Det finns ett visst snack som handlar om att vissa män liksom inte anses ha ”tillgång” till den patriarkala maktsfären. Exakt vad detta är för maktsfär tycker jag brukar vara väldigt oklart, ibland låter det som om det är typ toppcheferna i näringslivet.

Jag tänker att detta handlar om att män i allmänhet saknar insikt om sina egna privilegier och gärna gnäller om att de inte känner sig som en del av manligheten och inte anser att de har tillgång till den makt det borde innebära. Det är som att män förväntar sig att de ska ha total kontroll över allting, och så fort de upplever minsta lilla spricka i detta så anser de inte att de kan räknas in i manligheten.

Jag tänker mig att detta dels har att göra med födslorätten, det vill säga att män lär sig att de ska ha en patriarkal makt i kraft av sitt kön. Om de inte får denna makt så känner de sig berövade på något, till skillnad från kvinnor som aldrig lär sig att de ska ha någon makt i kraft av sitt kön och därför inte kan känna sig berövade på någonting. Kvinnor känner sig maktlösa, män känner vanmakt.födslorätt

Sedan tror jag att det har att göra med att män inte är vana vid att behandlas som kön, och alltså blir det konstigt när någon pratar om dem som en könad kategori. Då vill de göra motstånd och ba ”inte alla män”.

Vad som FÖRVÅNAR mig är att det finns en del feminister som antar detta sätt att prata om det. Feminister som säger att ”alla män har inte tillgång till den här patriarkala makten”. Det är såklart sant att det finns en massa skiftningar även inom gruppen män och att det finns en massa män som det är jävligt synd om och som utsätts för olika former av förtryck, men män är fortfarande män och de har makt som män i ett patriarkat. Män anses fortfarande ha rätt till kvinnor och barn just för att de är män.

Givetvis finns det en poäng med att belys hur patriarkatet även formas av att vi lever i en kapitalistiskt och rasistisk världsordning, men det innebär inte att manlig makt som sådan försvinner. Speciellt inom familjen och paret är det fortfarande en realitet att män anser sig ha makt till kvinnor och barn, och detta gäller verkligen inte bara de män som har makt på andra områden i samhället.

Samma gamla maskuliniseringsprojekt.

En grej angående ”den nya mannen”; när män ska förklarar varför de har misshandlat sina kvinnliga partners så är en förklaring som ofta återkommer att de anser sig ha blivit berövade på sin ”manlighet”. Typ att kvinnan inte är tillräckligt följsam, att hon säger emot honom, att hon beter sig ”okvinnligt” på något sätt. Poängen är i vilket fall som helst att detta i sin tur får honom att framstå som omanlig.

Jag tänker att ”den nya manligheten” kan förstås i ljuset av detta. Det handlar om att män upplever att ”de inte får vara män”, det vill säga att deras auktoritet ifrågasätts. Då måste de hitta strategier för att återvinna denna manlighet. ”Den nya manligheten” uppfinns och införs. Olika sätt som det är okej för män att ”vara män” på för att de har gjort små obetydliga förskjutningar i sitt beteendemönster.

Det är väl fan samma skit som män alltid sysslar med för att återta och legitimera sitt maktövertag, bara det att det nu råkar vara socialt accepterat och typ lite ”fint” för att dessa män reflekterar över sin plats i tillvaron eller något liknande trams.

Alla försök att hitta en ”ny manlighet” är per definition antifeministiska, eftersom ”manligheten” är ett patriarkalt projekt.

B-N_CetCcAAtYouEfter att ha läst den så kallade ”kritiska” mansforskningen så har jag funderat en massa på ”mansrollen” och ”maskulinitet”.

En grej som går som en råd tråd genom dels den här boken, men också andra former av ”kritik” mot maskulinitet är att det finns ett fokus på att mäns ska kunna vara män, eller hitta alternativa sätt att göra maskulinitet på som det ofta uttrycks. Helt enkelt att män ska kunna bibehålla sin ”manlighet”, men göra det på ett sätt som anses mindre ”problematiskt” i en nutida kontext.

Till exempel kan det handla om att män ska ta sig in på kvinnliga domäner på ett ”manligt” sätt. De ska kanske lära sig att laga mat eller ta hand om barn eller whatever. Detta för att sälja in idén om den ”jämställda” mannen som ”hjälper” kvinnan i hemmet och tar sitt ansvar samtidigt som han fortsätter vara ”man”.

Men vad är det egentligen för ”maskulinitet” som ska bevaras, vad innebära det? Jag tänker att det handlar om att bevara sin status som man, som överordnad kvinnor, och sin makt och kontroll över kvinnor och barn. Det är detta det innebär att vara man i ett patriarkat, det handlar i slutänden om makt.

”Manligt” och ”kvinnlig” är ingenting som flyter omkring fritt i rymden, utan det är bundet till makt. Om det inte var för att vi levde i ett samhälle som är uppdelat kring kön och ger oss olika positioner på grund av kön så skulle vi inte vara så måna om att framställa oss som könade individer. Om det inte var för att ”manlighet” innebär makt och status så skulle män inte tycka att det var så jävla viktigt, helt enkelt.

För en hör ju inte samma snack om ”en ny kvinnlighet” och liknande. Det anses inte på samma sätt åtråvärt att vara just ”kvinnlig” eller ”feminin” för kvinnor. Varför? För att denna position ju är underordnad den manliga. När män pratar om nya sätt att göra maskulinitet pratar de om nya sätt att anskaffa, förvalta och legitimera sin makt. En slags omgruppering och nylansering av patriarkalt förtryck!

Män generellt är väldigt ängsliga när det kommer till just manlighet. De vill väldigt gärna prata om vad det innebär att vara man. Jag tänker att detta handlar om att de upplever ett behov av att legitimera sin överordnade position för både sig själva och omvärlden. Vad är det som är så himla bra med män som gör att de förtjänar att sitter på social och ekonomisk makt över kvinnor? Givetvis leder detta till navelskåderi, eftersom det inte finns något som berättigar mäns överordnade position. En letar helt enkelt efter något som inte existerar, och då är det inte konstigt att en känner sig tvungen att leta igen och igen och igen.

Alla försök att hitta en ”ny manlighet” är per definition antifeministiska, eftersom ”manligheten” är ett patriarkalt projekt. Om det inte var för patriarkatet hade ”manligheten” inte varit någonting som behövde förstärkas och legitimeras. Att typ odla skägg hade inte setts som ett manlighetsprojekt, utan bara varit ett i mängden av sätt en kan bry sig om sitt utseende på och så vidare. Det hade inte funnits något behov för olika män att stå i en ring och komma i kontakt med sin inre grottmänniska, för de hade inte varit så jävla fixerade vid att legitimera sin totalt oberättigade makt i samhället.

Det Duktiga Psykfallet och föraktet för svaghet.

Har läst lite av kommentarerna till och kring Lady Dahmers inlägg om psykisk ohälsa.

Blir så oerhört irriterad på den här ”men jag har minsann”-mentaliteten när det kommer till psykisk ohälsa. Typ Jätteduktiga Människor som faktiskt jobbade fast de mådde så dåligt att de ville dö. Gud så duktiga! Ge dem applåder för att de inte bara lade sig ner och gav upp!

Så skönt för dig att du kunde vara det duktiga psykfallet! Tråkigt för andra som inte var lika duktiga som får ta all den där skiten från dig. Tråkigt för andra som kanske behöver stöd och hjälp och vila att du kommer och ba ”jamen jaaaag jobbade faktiskt arslet av mig trots att jag ville dö”. Det är ju säkert något som gör att människor i regel får det enklare att få hjälp och stöd när de mår dåligt.

Jag tänker att det är en form av internaliserat självförakt. Att en föraktar de delarna hos en själva som är ”svaga” och ”sårbara” så mycket att en hatar dessa delar av andra människor också. Om en jobbar med att förneka sig själv saker så ligger det väl kanske nära till hands att även göra det mot andra. Kanske för att normalisera sin egen situation, jag vet inte.

liberal

En annan grej jag tycker är intressant är hela den där ”jamen andra har ju klarat detta och detta” eller ”det finns folk som har det värre”. Ja, det finns folk som har det värre. Det finns folk som tvingas till saker de inte klarar av för att de inte har något annat alternativ. Det finns folk som är för sjuka men som tvingas ta ett jobb för att överleva. Är det ett ideal? Idealet borde väl vara ett samhälle där alla har möjlighet att ta hand om sig själva först och främst istället för att slita ut sig.

Men det är såklart ”fint” och ”bra” att bara köra på och leva upp till samhällets ideal trots att en vill dö. Det kanske till och med är lite extra bra, för att detta samhälle ÄLSKAR människor som lider sig igenom tillvaron men ABSOLUT INTE under INGA OMSTÄNDIGHETER klagar över sin situation. Det är ju så himla bra och bekvämt för då kan en ju få det till att denna situation är okej trots allt, även för de som ”klagar”. Det finns ju de som inte klagar minsann!

Det som fick mig frisk var att vila ut mig, att förändra min situation (vilket jag hade möjligheter att göra, vilket är ett fett privilegium som tyvärr ganska få har i detta samhälle men som definitivt fler borde ha), att släppa skuld och skam inför min psykiska ohälsa och att ta saker i min egen takt. När jag försökte tvinga mig själv till att göra saker för att vara ”duktig” så mådde jag ENBART sämre. Ännu värre när människor i min omgivning försökte pressa mig till det för att jag minsann var frisk nog, en sådan incident ledde till att depressionen förvärrades ganska rejält och jag var helt passiviserad i flera veckor.

Kanske hade jag kunnat ”kämpa” och vara ett duktigt psykfall, men då hade jag nog inte mått särskilt bra idag heller. För saker och ting måste få ta tid, läka ut och förändras.